Trots att över 200 organisationer har sagt ifrån, har Världsbanken godkänt ett lån på flera miljarder kronor till bygget av ett gigantiskt kolkraftverk i Sydafrika.
USA lade ner sin röst, men Sverige röstade för.

Det är Sydafrikas statliga elbolag Eskom som kommer att få omkring 20 miljarder kronor i lån från Världsbanken för att bygga det hett omtvistade kolkraftverket Medupi efter att lånet godkändes vid en omröstning den 8 april.
Två dagar innan omröstningen genomfördes lade miljöorganisationerna groundWork och Earthlife Africa in ett klagomål hos Världsbankens oberoende inspektionspanel i egenskap av representanter för boende i staden Lephalale, som ligger i samma område där kraftverket Medupi ska byggas. Invånarna menar att det är de som kommer att få bära de ”dolda kostnaderna” i form av hälsoproblem från luftföroreningar och höjda kvicksilverhalter i vattnet och jorden.
Trots protester från miljöorganisationer världen runt och inflytelserika sydafrikanska organisationer som landets gruvfackförening och kyrkliga samfund, gick lånet igenom. USA lade ner sin röst, men Sveriges regering röstade för. ”Världsbanken och Sydafrika anser att nyttjandet av kolkraft är det enda rimliga och ekonomiskt hållbara alternativet för att säkra energitillförseln på kort sikt”, kommenterade biståndsminister Gunilla Carlssons pressekreterare Peter Larsson till tidningen ETC.

Världens fjärde största
Medupi kommer att bli världens fjärde största koldioxid-intensiva kolkraftverk och beräknas släppa ut över 25 miljoner ton koldioxid per år. Kritiker menar att byggandet av Medupi kommer att dra på Sydafrika två stora, onödiga skulder: en för lånet – som dessutom måste betalas tillbaka i amerikanska dollar, vilket sätter press på att Sydafrika måste dra in ännu mer utländsk valuta – och en ekologisk skuld till resten av Afrika, då Sydafrika kommer att släppa ut oproportionerligt stora mängder koldioxid i jämförelse med resten av kontinenten.
Earthlife Africa och groundWork menar också att kolkraftverket inte kommer att resultera i lägre elpriser för fattiga sydafrikaner. Eskom har under lång tid kantats av skandaler, bland annat för sina höga elpriser. 2008 ökade elpriserna med mer än tre gånger inflationen, och invånare i fattiga stadsdelar har under många år försökt få tillgång till den dyra elen genom att illegalt koppla in sig i elnätverket.
Samtidigt subventionerar privatpersoners höga elpriser storföretagens elförbrukning, som på det sättet har tillgång till världens billigaste el. Medupi, hävdar Earthlife Africa och groundWork, kommer att gynna storföretagen ytterligare, på bekostnad av fattiga och arbetslösa sydafrikaner.
En ytterst liten del av lånet från Världsbanken har öronmärkts för utveckling av förnyelsebara energikällor, men Eskom har redan misslyckats med ett liknande uppdrag: under tre år skulle elbolaget driva ett projekt som skulle utveckla en miljon varmvattenberedare som drivs av solkraft. Men två år in i projektet har bara tusen varmvattenberedare skapats.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

          

Mordet på den sydafrikanska nazisten/fascisten/rasisten Eugene Terreblanche förra helgen har skapat rubriker även här i Sverige. Det är inte konstigt: Terreblanche var ledare för AWB, en afrikandisk högerextrem organisation influerad av nazism och fascism.
I samband med det första demokratiska valet 1994 detonerade organisationen bomber i Sydafrika som dödade över 20 personer i protest mot apartheids avskaffande. På senare år har AWB varit en marginaliserad spillra, men dess våldsamma och extremrasistiska historia gör ändå händelsen till en uppseendeväckande nyhet.

Sydafrikansk press svämmar över av artiklar och analyser och delger detaljerade beskrivningar av rättegångsförfaranden och bakgrundsfakta. Svensk press svämmar över av intervjuer med vita jordbrukare som får berätta hur rädda de är.
Vi tar det sista igen: Svensk press svämmar över av intervjuer med vita jordbrukare som får berätta hur rädda de är. Rapport, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har alla varit på plats, och flera har intervjuat dessa rädda, hatiska, rasistiska vita jordbrukare. SvD:s Ola Säll och DN:s Anna Koblanck som båda är bosatta i Sydafrika förklarar att över 3 000 vita jordbrukare har mördats sedan 1994, då ANC-regeringen tog över. (Enligt vissa sydafrikanska källor, som till exempel the South African Institute of Race Relations, rör det sig snarare om drygt tusen mördade, men dessa källor återges inte någonstans.)
I sammanhanget och med de många personliga intervjuerna framstår Sydafrika som ett land där den vita minoriteten är ständigt hotad av svarta mördare och andra brottslingar. Under apartheid kallades denna föreställning för swart gevaar – ”den svarta faran” – och spreds vitt och brett för att som ideologiskt och psykologiskt kitt upprätthålla den rasistiska apartheidregimen. Så här ser det ut i Sydafrika idag, enligt Ola Säll: ”Medan hotet från den vita extremhögern avklingat har hotet från den svarta extremnationalismen ökat.” Känns swart gevaar igen…?
Och en annan artikel av samma skribent har undertiteln: ”Sydafrikas styrande parti ANC kräver att få sjunga sånger som uppmanar till mord på vita.” Swart gevaar…?

Ni vet nog vad det gäller: Ledaren för ANC:s ungdomsförbund, Julius Malema, råkar ofta i blåsväder för sina populistiska och reaktionära uttalanden. Senast startade han en politisk storm genom att offentligt sjunga en historisk kampsång med refrängen ”skjut boern”. I Sydafrika har det till stor del vita, extremt nyliberala partiet Democratic Alliance dragit stora växlar på detta och hävdar i den mest simplistiska orsak-och-verkan-stil att Malemas utspel bidragit till en situation där jordbrukarna/boerna mördas på löpande band. Säll och Koblanck med flera anser att detta är en viktig analys att rapportera om – som sagt, många av er läsare känner säkert väl till den historien vid det här laget.

Men det finns faktiskt en annan sida av situationen. Den sydafrikanska tidningen The Times har gjort något få andra medier – och knappast några svenska – gjort: Den har pratat med de arbetare som faktiskt varit anställda av Terreblanche eller bott i hans område. Och plötsligt är det en bild av wit gevaar som framträder.
Terreblanches före detta anställde Pakiso Diphaphang berättar en hjärtskärande historia om hur jordbrukaren och några vänner band hans far till en bil och släpade honom efter – tills han dog. Swart gevaar…?
Pakiso Diphaphang tvingades ändå att arbeta för Terreblanche ”även om jag hatade honom”, berättar han för tidningen. En dag råkade han träffa en vattenledning med en högaffel.
- [Terreblanche] grep tag om min nacke och hotade att döda mig. Jag bönföll honom, bad om förlåtelse, säger han. Swart gevaar…?
Efter tre veckor sparkades han och fick betalt – mindre än 30 kronor.
En annan anställd berättar att han sällan fick betalt en hel lön, liten som den var.
- När vi klagade, hotade han att misshandla oss, sade John Mosegathebe.
John Mosegathebe bad polisen att eskortera honom när han skulle hämta sina tillhörigheter på Terreblanches ägor av rädsla för att bli överfallen av jordbrukaren. Swart gevaar…?

Svarta människor som bodde nära Terreblanches lilla stad Ventersdorp berättar om hur de tvingades hålla sig inne med släckta ljus på kvällarna eftersom Terreblanche och hans likar körde eller red genom området enbart med målet att terrorisera invånarna. Swart gevaar…?
Och så vidare och så vidare.
Det finns många liknande vittnesmål, men få svenska läsare får ta del av dessa eftersom intervjuer med svarta lantarbetare är försvinnande få i svensk mainstreampress (Finns det några alls? Hör gärna av er, ni som lyckats ta del av sådana.) och utklassas av rösterna från vanliga vita sydafrikaner och företrädare för i huvudsak vita partier. Vad beror det på? Att swart gevaar är så mycket mer – ja vaddå? Spännande? Förståeligt? Verkligt? – än wit gevaar?
Ur det mest liberala, pressetiskt färgade perspektivet är detta med alla mått mätt undermålig, obalanserad journalistik. Ur ett maktperspektiv är det tydligt ideologiskt.
Linn Hjort
linn@internationalen.se

          

I en kompromiss för att få igenom den hett debatterade vårdreformen skrev USA:s president Barack Obama dagen efter under en verkställande order som förbjuder att federala medel används till aborter. Samtidigt återupptogs federalt stöd till sexualundervisning som predikar avhållsamhet.

Inför omröstningen om vårdreformen satte en grupp demokrater som är emot rätten till abort press på president Obama att bannlysa användning av federala medel till abort. Hade gruppen vägrat att rösta för vårdreformen hade den inte gått igenom, skriver analytiker om frågan. Bara några timmar innan röstningen om reformen skulle hållas nåddes kompromissen, skriver the Washington Times. Dagen efter skrevs verkställandet under i tysthet, inga journalister tilläts närvara.
Förutom att ordern upprätthåller förbudet att använda federala medel till abortingrepp – utom i fall som rör våldtäkt, incest eller då moderns liv är hotat – slår den också fast 50 miljoner dollar per år till sexualkunskap i offentligt finansierade skolor som enbart handlar om att lära ut avhållsamhet före äktenskapet. Dessutom får enskilda stater rätt att utesluta abort från sjukförsäkringar som administreras federalt.

Obama får kritik
Amerikanska kvinnoorganisationer och medborgerliga rättighetsorganisationer kritiserar Obama skarpt. Laura Murphy från the American Civil Liberties Union menade att vårdreformen förverkligades ”till ett mycket högt pris för kvinnors rätt till reproduktiv vård”. Flera kritiker menar att det är kvinnor med låg inkomst som kommer att drabbas av kompromissen.
Även sexualundervisningsplanen kritiseras
– Lagen slösar bort miljontals dollar på att återuppväcka ett misslyckat sexualkunskapsprogram från de döda. [Och det] motarbetar hälsosam, mer effektiv och livräddande utbildning som verkligen behövs för våra unga, kommenterade Laura Murphy till nyhetsbyrån IPS.
Samtidigt kritiserar republikanerna verkställandet för att det är för lätt att dra tillbaka det, och för att det inte kommer få någon effekt.

          

Mordet på den sydafrikanska nazisten/fascisten/rasisten Eugene Terreblanche förra helgen har skapat rubriker även här i Sverige. Det är inte konstigt: Terreblanche var ledare för AWB, en afrikandisk högerextrem organisation influerad av nazism och fascism.
Under tiden kring det första demokratiska valet 1994 detonerade organisationen bomber i Sydafrika som dödade över 20 personer i protest mot apartheids avskaffande. På senare år har AWB varit en marginaliserad spillra, men dess våldsamma och extremrasistiska historia gör ändå händelsen till en uppseendeväckande nyhet.

Sydafrikansk press svämmar över av artiklar och analyser och delger detaljerade beskrivningar av rättegångsförfaranden och bakgrundsfakta. Svensk press svämmar över av intervjuer med vita jordbrukare som får berätta hur rädda de är.
Vi tar det sista igen: Svensk press svämmar över av intervjuer med vita jordbrukare som får berätta hur rädda de är. Rapport, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har alla varit på plats, och de har alla intervjuat rädda, hatiska, rasistiska vita jordbrukare. SvD:s Ola Säll och DN:s Anna Koblanck som båda är bosatta i Sydafrika förklarar att över 3 000 vita jordbrukare har mördats sedan 1994, då ANC-regeringen tog över.
I sammanhanget och med de många personliga intervjuerna framstår Sydafrika som ett land där den vita minoriteten är ständigt hotad av svarta mördare och andra brottslingar. Under apartheid kallades denna föreställning för swart gevaar – ”den svarta faran” – och spreds vitt och brett för att som ideologiskt och psykologiskt kitt upprätthålla den rasistiska apartheidregimen. Så här ser det ut i Sydafrika idag, enligt Ola Säll: ”Medan hotet från den vita extremhögern avklingat har hotet från den svarta extremnationalismen ökat.” Känns swart gevaar igen…?
Och en annan artikel av samma skribent har undertiteln: ”Sydafrikas styrande parti ANC kräver att få sjunga sånger som uppmanar till mord på vita.” Swart gevaar…?

Ni vet nog vad det gäller: Ledaren för ANC:s ungdomsförbund, Julius Malema, råkar ofta i blåsväder för sina populistiska och reaktionära uttalanden. Senast startade han en politisk storm genom att offentligt sjunga en historisk kampsång med refrängen ”skjut boern”. I Sydafrika har det till stor del vita, extremt nyliberala partiet Democratic Alliance dragit stora växlar på detta och hävdar i den mest simplistiska orsak-och-verkan-stil att Malemas utspel bidragit till en situation där jordbrukarna/boerna mördas på löpande band. Säll och Koblanck med flera anser att detta är en viktig analys att rapportera om – som sagt, många av er läsare känner säkert väl till den historien vid det här laget.

Men det finns faktiskt en annan sida av situationen. Den sydafrikanska tidningen The Times har gjort något få andra medier – och knappast några svenska – gjort: Den har pratat med arbetare som faktiskt varit anställda av Terreblanche eller bott i hans område. Och plötsligt är det en bild av wit gevaar som framträder.
Terreblanches före detta anställde Pakiso Diphaphang berättar en hjärtskärande historia om hur jordbrukaren och några vänner band hans son till en bil och släpade honom efter – tills han dog. Swart gevaar…?
Pakiso Diphaphang tvingades ändå att arbeta för Terreblanche ”även om jag hatade honom”, berättar han för tidningen. En dag råkade han träffa en vattenledning med en högaffel.
– [Terreblanche] grep tag om min nacke och hotade att döda mig. Jag bönföll honom, bad om förlåtelse, säger han. Swart gevaar…?
Efter tre veckor sparkades han och fick betalt – mindre än 30 kronor.
En annan anställd berättar att han sällan fick betalt en hel lön, liten som den var.
– När vi klagade, hotade han att misshandla oss, sade John Mosegathebe.
John Mosegathebe bad polisen att eskortera honom när han skulle hämta sina tillhörigheter på Terreblanches ägor av rädsla för att bli överfallen av jordbrukaren. Swart gevaar…?

Svarta människor som bodde nära Terreblanches lilla stad Ventersdorp berättar om hur de tvingades hålla sig inne med släckta ljus på kvällarna eftersom Terreblanche och hans likar körde eller red genom området enbart med målet att terrorisera invånarna. Swart gevaar…?
Och så vidare och så vidare.
Det finns många liknande vittnesmål, men få svenska läsare får ta del av dessa eftersom svarta lantarbetare inte intervjuas av svenska journalister. Swart gevaar är väl så mycket mer – ja vaddå? Spännande? Förståeligt? Verkligt? – än wit gevaar.
Ur det mest liberala, pressetiskt färgade perspektivet är detta undermålig, obalanserad journalistik. Ur ett maktperspektiv skulle det ses som tydligt ideologiskt.
Linn Hjort
linn@internationalen.se

          

Allt fler regeringar har börjat använda öppen programvara (open source) i delar av sin offentliga sektor. Nu har en amerikansk paraplyorganisation för amerikanska företag satt upp Indonesien på en lista över stater som anses hota handelsintressen, eftersom regeringen uppmanar till användning av öppen programvara.

Öppen programvara är helt lagligt och har många fördelar för stora organisationer, menar många. Till exempel började den brittiska regeringen uppmana sina departement och offentliga sektor att använda sådana program i början av 2009. Enligt BBC skulle regeringen kunna tjäna upp till 600 miljoner pund varje år på detta programvarubyte.
2009 skickade även Indonesiens regering ut en uppmaning till alla centrala och regionala politiska församlingar, inklusive statliga företag, att börja använda gratis programvara. Anledningen är dels att minska regeringens utgifter, dels att minska risken för piratanvändning av betalmjukvara.
På grund av detta har landet satts upp på listan Special 301, som varje år sätts ihop av sju organisationer som representerar över 1 900 amerikanska företag, the Intellectual Property Alliance (IIPA). Special 301 namnger bland annat de länder som vägrar skydda immateriella äganderättigheter på ett ”lämpligt och effektivt sätt” och som hindrar amerikanska personer som är beroende av dessa rättigheter tillgång till marknader, enligt IIPA:s hemsida. Lobbygruppen lämnar sedan över listan till USA:s kontor för handelsrepresentation.
Special 301 används ofta som press för att få regeringar att ändra sin policy och sina beslut, kommenterar tidningen the Guardian, och menar att många företag också använder öppen programvara, men dessa nämns inte av IIPA.

Äganderättigheter
Enligt IIPA underminerar Indonesiens regering mjukvaruindustrins konkurrenskraft eftersom uppmaningen att använda öppen programvara stänger ute vinstdrivande företag från statens datamarknad: ”På detta sätt misslyckas den att bygga respekt för immateriella äganderättigheter”, motiverar IIPA listningen.
2009 års Special 301 hade listat 47 länder som hade en ”problematisk” hantering av copyright, och rekommenderade åtgärder till 48 länder. The Guardian skriver att detta i praktiken utgör ”en lista över länder som USA:s regering anser vara fiender till kapitalismen”. Juridikprofessorn Andres Guadamuz, som på sin blogg skrivit om fallet med Indonesien, kallar Special 301 för ”den största käppen” i USA:s handelsrepresentations arsenal av påtryckningsmedel. IIPA:s inblandning i fallet med Indonesien visar tydligt att enbart kommersiella immateriella rättigheter är värda att försvara, allt annat – inklusive helt legitima gratisprogram – anses lika illa som piratkopiering av nätverket, skriver Andres Guadamuz oroligt.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

          

En proposition har nyligen lagts fram som enligt regeringen ska ge universitet och högskolor ökad frihet från staten, vilket i sin tur ska ge Sverige ”en akademi i tiden”. Men många är kritiska till förslaget: det är ”demokratiskt oanständigt”, enligt Nej till EU:s ordförande Jan-Erik Gustafsson.

Den 18 januari skickade regeringen ut en promemoria till några remissinstanser för kommentar på de förslag som ska göra universitet och högskola mer fristående från statlig inblandning. Det är en djupgående avreglering som är på gång: Enligt förslaget ska universitet och högskolor få mer makt att bestämma över den interna organisationen, vilket bland annat innebär att lärosätena själva ska kunna ta beslut över anställning av lärare och styra mer autonomt över sin egen ekonomi.

“Inga studieavgifter”
Det sistnämnda inbegriper till exempel att universitet och högskolor ska kunna ta emot donationer utan tillstånd från regeringen, och möjligheten att använda statliga pengar till att starta icke kommersiella bolag och stiftelser ”ska ses över”, enligt högskole- och forskningsministern Tobias Krantz.
Enligt Tobias Krantz pressekreterare Eva-Marie Byberg kommer detta dock inte att öppna dörrarna för studieavgifter för svenska studenter.
– Nej, det gör det absolut inte. Det står inskrivet i Högskolelagen att det ska vara avgiftsfritt för svenska studenter, så det finns ingen risk för det, säger hon.
Jan-Erik Gustafsson tror däremot att det finns en stor möjlighet för att avgifter introduceras för Masterutbildningar, till exempel finns det påtryckningar inom EU att sådana avgifter ska börja tas ut.
– Om det förankras på EU-nivå så kan jag inte tro att den svenska regeringen kommer att gå emot det, inte under Socialdemokraterna heller, kommenterar han.
Den största stötestenen för reformens kritiker handlar om att varje enskilt lärosäte kommer att drivas autonomt i framtiden, ungefär som privata företag, och att högskolorna själva ska få bestämma över sin interna organisation. På varje universitet och högskola tas de kollegiala strukturerna bort och ersätts av en mindre grupp som styr enligt ett ”managementsystem” och utan nationell samordning. Rektor kommer i princip kunna delegera beslut till en enda person, skriver fackförbundet ST i ett pressmeddelande.
Detta betyder dels att färre personer får mer makt över studenters och personals villkor, dels att olika lärosäten kommer att drivas på olika sätt, menar Jan-Erik Gustafsson.
– Det är möjligt att det går att utveckla en lokal universitetsdemokrati, men om en ledare på ett universitet inte är demokratisk, då kommer det heller inte att finnas demokrati där, säger han.
– Är det så det ska fungera? Jag tycker att de nationella politikerna ska sätta ramarna för universiteten och skapa en gemensam demokratisk struktur som ger personal och studenter möjlighet att påverka. Det här är falsk frihet – det är så jag ser det.

”Konkurrera”
Enligt en debattartikel av högskole- och forskningsminister Tobias Krantz är delen av reformen där lärosäten själva ska fatta beslut om tillsättning av lärartjänster nödvändig ”för att kunna konkurrera med universitet runt om i världen om de allra bästa forskarna”, och hans pressekreterare säger att en viktig poäng med reformen är just att ge lärosätena en chans att rekrytera med större frihet för bättre resultat.
Men Rikard Lingström och Anna Gatti från Sveriges universitetslärarförbund skriver i en debattartikel att det är ett stort problem med att universitet och högskolor själva ska bestämma hur tillsättning av lärartjänster ska gå till. ”Risken för att andra faktorer än den sökandes akademiska meriter ska få styra är uppenbar om lärosätena skapar sina egna regler”, menar de, och skriver också att om man tillsätter personer som redan har band till ledningen på varje lärosäte så hotas kvaliteten på både undervisning och forskning.
I ett pressmeddelande säger ST:s ordförande inom Universitets- och högskoleområdet, Ing-Marie Nilsson:
– Lärosäten har tidigare utmärkt sig att på ett rättssäkert och öppet sätt rekrytera de allra bästa forskarna. Nu finns det risk för godtycke och svågerrekrytering.

Kort remisstid
Jan-Erik Gustafsson är också kritisk till själva förfarandet, där remisstiden för promemorian Förslag till ökad organisatorisk frihet för statliga universitet och högskolor mm var kortare än en månad. Anledningen till den korta behandlingstiden var att Utbildningsdepartementet ville presentera promemorian som en proposition under våren.
– Den har legat ute enligt vanlig remisstid, menar pressekreterare Eva-Marie Byberg.
– Den version som skickades ut den 18 januari var en kompletterande version till den som skickades ut i december 2008 och som hade en vanlig remisstid på tre månader.
Men Jan-Erik Gustafsson ifrågasätter i en kommentar till Utbildningsdepartementet om regeringen verkligen vill ha en seriös diskussion om förslaget.
– Det är för kort tid för att organisera synpunkter kring det, säger han till Internationalen.
– Det är inte bra ur demokratisk synvinkel – själva hanteringen gör att de flesta är helt oinsatta i detta.
Propositionen har lagts till riksdagen och ska röstas om någon gång innan sommaruppehållet.

          

Så har den hundrade internationella kvinnodagen passerat. Med lite skiftande peppningnivå. I Lund gick mellan 150 och 200 personer i ett tåg som kanske borde varit aningen gladare och tuffare, enligt några av arrangörerna. Men i Stockholm och Göteborg drog många unga ut på gatorna i större skala och piggade upp med trummor och talkörer.

En banderoll som fångade blicken var SUF i Stockholms ”Dräp utsugarna. Krossa patriarkatet”, som illustrerades med kvinnor hållandes i blodiga knivar.
Hm, kanske inte den mest politiskt korrekta sloganen, och kanske inte den strategi de flesta av oss skulle propagera för i vår kamp för jämställdhet. Men ärligt talat, hellre lite ungdomlig kaxighet än de ljumma krav som våra politiker för fram. Lyssna här bara:
I Aftonbladet inför 8 mars krävde alliansen ”mer jämlik representation i bolagsstyrelser” och att kvinnor och män ska ha ”samma rätt till arbete och ekonomiskt oberoende, samma möjligheter att kombinera arbete, fritid och familj”. Oppositionen å sin sida vill ha ett ”ökat fokus på medarbetarna i den svenska välfärden” och att ”kvinnor ska ha samma möjlighet som män att leva på sin lön”.
NEJ, OJ, ursäkta! Så fel det blir ibland. Det är så klart oppositionen som vill ha mer jämlika bolagsstyrelser och alliansen som vill öka fokus på medarbetarna inom välfärden. Men ni, kära läsare, förstår ju att med krav som dessa är det lätt för en stressad skribent att blanda ihop de två.

Egentligen vill jag inte dra vänsteroppositionen över samma kam som högeralliansen – det vore ganska politiskt naivt och inte särskilt fruktbart. Men ibland vill man helt enkelt ha lite mer uuummpf när det verkligen gäller. Som det gör nu.
I förra numret av Internationalen skrev jag om hur alliansregeringen gått bärsärkagång över kvinnors möjligheter och rättigheter. Det är inte småsaker det handlar om, utan det är stora strukturella och ideologiska hinder som lagts i vägen för kvinnors möjligheter att påverka sina liv och samhällets utveckling.
Och om vänstern då lägger fram krav på att bolagsstyrelserna ska vara mer jämställda – alltså att fler kvinnor ska få chansen att suga ut andra kvinnor – ja då går en hel del energi åt i onödan. Energi som skulle kunna användas på ett mycket bättre sätt, på att driva igenom mycket bättre, radikalare, och mer realistiska krav. (Alltså, inte sådär mesigt realistiska och ”ansvarsfulla” krav, utan realistiska om vi menar allvar med att vi vill förändra samhället i grunden. Omskaaaaakande krav, är vad jag pratar om.)

De krav som oppositionen förde fram i Aftonbladet inför internationella kvinnodagen känns lite mjäkiga när de sätts i proportion till uppgiften vi står inför. Och de var skrivna på sådär ansvarsfullt, sansat och disciplinerat politikerspråk: ”Vi menar att det behövs investeringar i jämställdhet och att jämställdhetsperspektivet ska genomsyra alla politikerområden”, skriver de. Räck upp handen, alla ni som nu inspireras och förförs till att ta till gatorna i hoppfull, självsäker och rättfärdig kamp för kvinnors rätt till lika värde!
Nja, kanske inte, va…?
Det var ett förlorat tillfälle för oppositionen att faktiskt väcka lite optimism. Hundra år av kvinnokamp firas mitt under några av de värsta attackerna på kvinnors livsmöjligheter i Sverige, och oppositionen vill att vi ”investerar i jämställdhet”.

Faktum är att de borde ta lite tips från Tiina Rosenberg – professor och feminist med en uppenbarligen naturlig talang för ståuppkomik. På tidningen Bangs 8 mars-fest i Stockholm fick hon nära nog taket att lyfta med sina sanningssäganden. ”Kristdemokratiska kvinnor ska inte få uppfostra barn – de ska in i socialistiska daghem!” hojtade hon under stort jubel. Och att bostadsrätter är brott mot mänskliga rättigheter borde ju oppositionen sagt för länge sedan!
Alla som var på Bangfesten måste också hålla med Tiina Rosenberg om att hennes inskränkta pappa inte alls har rätt att säga vad han vill, och att trupperna bara måste dras tillbaka från Afghanistan. Nu. Och här ska vi absolut inte privatisera någonting alls!
Tack, Tiina, för att du visade vad 8 mars verkligen står för. För att du fick mig att skratta och svalla över av kamplust på samma gång. Det är så här äkta inspiration och kvinnlig självkänsla ska låta! Till oppositionen vill jag föreslå: Lyssna och lär.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

          

Nya sjukskrivningsregler, ”pigavdrag”, vårdnadsbidrag, ökad arbetsbelastning inom vården, ökat inkomstgap mellan män och kvinnor… Linn Hjort kommenterar här läget för kvinnorna i Sverige, efter en period med den borgerliga alliansregeringen.

I år är det valår och det börjar bli hög tid att utvärdera de effekter alliansregeringens politik har haft. Det finns en grupp som påverkats i allra högsta grad av systemskiftet som påbörjades 2006: kvinnorna.
För en borgerlig regering som genomsyras av självutnämnda feminister har förvånansvärt många åtgärder tydliga könsdimensioner.

En av de mer drastiska åtgärderna alliansregeringen har infört gäller de hårdare reglerna för sjukskrivningar som började gälla den 1 juli 2008. ”Kvinnor står för över sextio procent av sjukskrivningarna, och är klart överrepresenterade när det gäller psykiska diagnoser… Neddragningar på de sjukskrivna bidrar till att öka det redan betydande ekonomiska gapet mellan män och kvinnor”, konstaterade en ledare i Internationalen innan reglerna blivit verklighet.
Tidningen Vårdguiden, som delas ut gratis till alla hushåll i Sverige, konstaterar i det senaste numret att ”sömnstörningar och trötthet har ökat sedan början av 90-talet”. Det är de tuffare kraven i arbetslivet och den ökade konkurrensen som ligger bakom, menar man. Och ”den typiske patienten” för utmattningssyndrom är en ”medelålders kvinna som arbetar inom vård, skola eller omsorg, har ett övergripande ansvar för hemmet, maken, barnen samt sina äldre föräldrar, och alltid sätter andras behov före sina egna”.
Om trötthet, utmattning och utbrändhet är en av konsekvenserna av långvariga nedskärningar inom välfärdssystemet framförallt för dem som arbetar inom vård, skola och omsorg (kvinnor…) så blir effekten dubbelt så hård när pressen att komma tillbaka till en ohållbar arbetssituation mångfaldigas genom de nya sjukskrivningsreglerna. Den mänskliga tragedin de skapar har tidningar som Aftonbladet uppmärksammat stort på senare tid, och det är inte rolig läsning.

Det sänkta taket i a-kassan, den dyrare avgiften och det hårdare arbetsvillkoret har också en könsdifferentierad effekt. Av alla deltidsarbetande är tre av fyra kvinnor. Det är de som drabbas av begränsningen till 75 dagars ersättning på deltid. Och när arbetsvillkoret höjdes från sjuttio till åttio arbetade timmar i månaden som krav för att få ersättning från a-kassan, kommenterade dåvarande föreståndaren för Kommunals a-kassa, Krister Johansson:
- Det är ett dramatiskt slag mot våra lågavlönade kvinnor.

”Pigdebatten” har tagit fart igen efter att ”pigavdraget” infördes den 1 juli 2007. Det handlar så klart om att överföra våra gemensamma skattepengar till privata händer, framförallt till dem som redan har gott om pengar. Det officiella argumentet bakom pigavdraget var att alla skulle kunna få hjälp att få ihop ”livspusslet”, även lågavlönade.
Ett halvår efter att pigavdraget införts gjorde SCB en mätning över vilka som utnyttjade skattereduktionen: Av dem med en årsinkomst på 300 000 kronor eller mindre hade bara tre promille utnyttjat möjligheten till skattereduktionen; bland dem som tjänade över 500 000 per år hade fyra procent gjort det. SCB konstaterade: ”Skattereduktion för hushållsnära tjänster är mycket ovanlig bland låginkomsttagare. Andelen ökar markant med stigande inkomst”.
2008 visar arbetsgivarorganisationen Almega att 25 procent av dem som utnyttjat skatteavdraget var låginkomsttagare. Det är möjligt att det stämmer, men det utgör fortfarande en liten procent av samtliga låginkomsttagare i det här landet.
Med andra ord, lågavlönade, sjukskrivna eller arbetslösa kvinnor är inte de som drar nytta av pigavdraget – och det gör det oroväckande att Mona Sahlin gått ut och varit positiv till att behålla det för äldre och barnfamiljer. Och att hon försvarar de ledande socialdemokrater som utnyttjat det.

Vårdnadsbidraget är en annan åtgärd som inte ens jämställdhetsministern själv trodde på. På frågan om bidraget var bra för jämställdheten svarade Nyamko Sabuni i en intervju: ”Nej, inte för jämställdheten, men för valfriheten”. Och hon fick rätt – vårdnadsbidraget var verkligen inget som främjade jämställdheten mellan manliga och kvinnliga föräldrar. Till att börja med blev vårdnadsbidraget ingen större succé; bara två procent av alla möjliga föräldrar i Stockholm hade beviljats bidraget i januari 2009. Men av dessa var nio av tio kvinnor.
Vi går vidare i Alliansens Sverige 2010. En annan samhällssektor som i allra högsta grad rör kvinnors liv och arbete är vårdsektorn. Alliansens Stockholm fick agera laboratorium för extrema nyliberala experiment inom vården. Fri etablering för vårdföretag och nya regler för ersättningen till vårdföretagen gjorde att pengar förflyttades från fattigare kommundelar och att många fler vårdcentraler upprättades i de rikare kommundelarna, under det förskönande namnet Vårdval Stockholm.
Socialdemokraterna kom förra året ut med en rapport som slog fast att effekterna av denna omstrukturering blivit ”värre än väntat”. I de socialt sett tunga områdena Akalla och Kista ökade arbetsbelastningen med 72 respektive 85 procent 2008, enligt rapporten. I Rinkeby med 43 procent, visar rapporten bland annat.
Inom Stockholms förlossningsvård har Vårdval Stockholm också skapat platsbrist hävdar läkare, och hänvisningar mellan olika sjukhus på grund av denna platsbrist har ökat stort. Och samtidigt som det privata BB Stockholm 2009 fick extra 4,2 miljoner kronor av landstinget för att förhindra att tusen platser försvann, hade aktieägarna precis fått tilldelat sig 5,9 miljoner kronor i vinst, rapporterar Svenska Dagbladet.
Och vi kan se hur spiralen med försämrade arbetsförhållanden ytterligare kommer att öka antalet utmattade och utbrända kvinnor, som sedan stressas än mer av omöjliga sjukskrivningskrav. Samtidigt som privata vårdägare tar för sig av gemensamma medel som borde användas till den gemensamma vården.
För en regering med så många feminister är det kanske lite underligt att ge sig på jämställdhetslagen. Den 1 januari 2009 gjordes den om till en diskrimineringslag. Regeringen passade då också på att luckra upp kraven på företagens lönesättning. Tidigare var företag med färre än tio anställda undantagna från regeln att göra upp planer för jämställda löner. Efter regeringens framfart behöver bara företag med färre än 25 anställda göra upp planer. Och så kommer lönekartläggningar bara att göras vart tredje år nu, istället för varje år.

Det finns dock en tydlig ideologisk konsekvens i alliansens framfart. Feministen och finansministern Anders Borg hävdar att välfärdsstatens existens är ett starkt skäl till kvinnors underordning, och folkpartisten Karin Pilsäter menar att avreglering inom vård och skola är ”en av grundstenarna i liberal jämställdhetspolitik”. Och, självklart, hävdas det ofta att vägen till kvinnors självständighet och styrka ligger i att skapa egna företag, vilket enligt denna logik betyder att om företag får det lättare, blir det lättare för kvinnor att starta och sköta dem, vilket leder till större jämställdhet.
Det är alltså svårt att hitta någon motsättning mellan alliansens ideologi och dess praktiska politik. Vad som istället måste till innan valet är att peka ut de faktiska konsekvenser som dess reformer har fått. Vänsterpartiets vårbudget 2009 visar att mellan alliansens regeringsinträde 2006 och 2008 ökade det genomsnittliga inkomstgapet mellan kvinnor och män med tusen kronor i månaden – och är inte det ett tillräckligt bra argument mot denna regerings ”jämställdhetspolitik”?
Samtidigt är det med den aktuella pigdebatten i bakhuvudet uppenbart att den röd-gröna alliansen inte kan lämnas utanför debatten och att press måste sättas även på denna triangel med krav på att detta val måste bli kvinnornas val. Det räcker med elände nu.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

          

Aktivister fortsätter att försöka väcka uppmärksamhet kring fallet med den dödsdömde journalisten Mumia Abu-Jamal.
Men chanserna att han ska slippa dödsstraffet blev mindre i januari efter ett utslag av USA:s högsta domstol.

I mars 2008 beslutade USA:s appellationsdomstol att dödsstraffet för Mumia Abu-Jamal skulle bedömas på nytt av en ny jury, vilket stoppade den planerade avrättningen i delstaten Pennsylvania. Men den 19 januari beordrade landets högsta domstol appellationsdomstolen att se över det beslutet, vilket betyder att det är troligt att dödsstraffet kommer att kvarstå.
Reportrar utan gränser menar att beslutet är ”mycket allvarligt” i ljuset av att Mumia Abu-Jamal ”utsattes för en partisk rättegång som skapade tvivel om hans skuld vid tidpunkten för hans dom”.
Efter domen anordnades en presskonferens utanför distriktåklagarens kontor i Philadelphia, globala kampanjer har påbörjats och fler planeras. Till exempel har en internationell petition börjat spridas som uppmanar justitiekanslern att utreda brott mot civila rättigheter i Mumia Abu-Jamals fall.

”Tiden rinner ut… Vi har inte mycket tid”, säger aktivisten Pam Africa i en intervju på webbsidan till en av Mumia Abu-Jamals solidaritetsgrupper, och uppmanar alla att ”organisera, organisera med all styrka ni har” för att rädda Mumia Abu-Jamal och avskaffa dödsstraffet.

Fakta:
Den amerikanske journalisten och före detta Svarta Pantern Mumia Abu-Jamal arresterades för mordet på polisen Daniel Faulkner den 9 december 1981. Han fick dödsstraff, men otaliga överklaganden har förhindrat att det verkställts.
De som kräver Mumia Abu-Jamals frigivning har pekat på många misstag och påhittade bevis i fallet, till exempel ska flera vittnen ha hotats till att peka ut honom som mördaren. Mumia Abu-Jamal skrev mycket om polisens rasism vid tidpunkten för mordet och var mycket impopulär bland poliser och högern. Han har fortsatt att skriva under hela sin tid i fängelse.
För att protestera mot dödsstraffet mot Mumia och andra fångar kan man skriva under på: www.petitiononline.com/Mumialaw/petition.html

          

Så har det hänt igen: det har SNÖAT i Stockholm! Och det är riktigt kallt till på köpet. Mitt i vintern! Vilken överraskning…
I ärlighetens namn är det väl kanske inte det för de flesta av oss, men SL och det privata bolaget MTR som driver tunnelbanan har ännu inte greppat att vi lever på de nordliga breddgraderna, och då blir det så här. Kaos, alltså.

Var ska man börja med klagomålen? Några dagars totalkaos (till skillnad mot de regelbundna förseningarna i t-banan på grund av ”löv på rälsen” under hösten, som är ganska irriterande, framförallt för att ovanstående driftsenheter inte heller har upptäckt att löv faktiskt faller ner varje höst här i Sverige och har gjort så sedan urminnes tid) skulle kunna ursäktas. Typ om vi hade gratis lokaltrafik tillgänglig för alla. Det skulle kunna väga upp ganska mycket.
Men nu har vi inte det.

Faktum är att Stockholm har en dyr lokaltrafik. Jätte, jättedyr. DYRAST I VÄRLDEN, faktiskt. Detta faktum hittar man inte på MTR:s hemsida under fliken ”Kul att veta – statistik”, kan jag tala om.
Men ändå är det omöjligt att sätta in tillräckligt med extrabussar när man ställer in tunnelbanetågen.
Det är klart, det blir ju billigare att uppmana folk att stanna hemma istället, som SL gjorde nu i veckan. Vi vet ju alla att pengarna behövs till att hindra smitare. De lata odågorna som inte vill betala världens högsta biljettpriser för att stå och frysa i minus tjugo grader i väntan på en extrabuss som aldrig kommer och som riskerar jobb, lön och studier på grund av denna ”tunnelbanetrafik i världsklass med starkt kundfokus” (DETTA hittar man däremot på MTR:s hemsida).

Pengarna läggs på att hyra in övervakare vars roll är att misstro varenda hederlig, betalande resenär. Och på att bygga spärrarna högre, och högre, och högre… (Som också gärna vägrar att öppna sig – även för oss som betalat. Snacka om effektivt brottsförebyggande!)
Detta är inget som görs bakom stängda dörrar. Alla i Stockholm vet att spärrarna kontinuerligt byggs om, att biljettpriserna stiger och förseningarna fortgår. Men det är ändå ok för SL att bara säga ”stanna hemma om ni kan”. För vem kommer att säga något? Vem kommer att höja rösten och säga att den här ”servicen” verkligen inte är värd pengarna vi tvingas betala för den?

Tja, tills den dagen kommer kan vi fortsätta rita staplar som visar hur spärrarna och biljettpriserna höjs i samma takt. Medan vi väntar och fryser, väntar och fryser…

Linn Hjort
linn@internationalen.se