Thousands of lobbyists from multinationals swarming the UN, and the oil companies that are part of negotiation delegations to COP without any intention to cut back on their emissions have, so far, more power than a few phrases about women's rights and a woman chairperson to the COP. - IV443 - December 2011 / Ecology and the Environment, Women, South Africa, Climate

Nyligen utbröt breda protester i Frankrike mot president Sarkozy och regeringens förslag till pensionsreform.
Protesterna lyckades inte stoppa förslaget, som antogs av den franska senaten 27 oktober. Protesterna fortsatte efter antagandet av lagen, men börjar sakta ebba ut. Alain Krivine är en välkänd aktivist som varit med sedan majrevolten1968. Han var en av de ledande i LCR, Ligue Communiste Révolutionnaire, det numera nedlagda parti som var med och byggde upp det nya antikapitalistiska partiet, NPA. I den här intervjun, från 29 oktober, berättar Alain Krivine om vikten av protesterna när det gäller radikaliseringen i befolkningen, om NPA:s roll i mobiliseringarna, och om hur NPA utvecklats sedan det bildades i februari 2009.

Protesterna leddes av fackföreningarna. Medan facken har varit oumbärliga i att få ut stora människomassor på gatan, har de fortfarande inte löpt linan ut med protesterna, enligt Alain Krivine.
– Från början tvingades fackens nationella ledare att organisera strejker och bojkotter. Men deras strategi är inte att organisera en nationell konfrontation med makten, säger Alain Krivine.
De stora fackens ledningar, särskilt vad gäller det stora CGT med 700 000 medlemmar, är rädda för att bli förbisprungna av medlemmarna och är därför villiga att organisera protester, säger han:
– De stöder varenda strejk, blockad och protest.
– Rent konkret tror jag inte att någon generalstrejk blir av. Men det beror inte bara på de fackliga ledarna, utan också på finanskrisen – folk har det svårt nu och de behöver pengar. För många är det omöjligt att fortsätta strejka, och många deltar inte av ekonomiska skäl.
Men han är fortfarande optimistisk:
– Trots detta växer radikaliseringen varje dag inom en betydelsefull minoritet av befolkningen. Det fackliga samarbete som äger rum, blockaderna – folk börjar bli mycket radikaliserade, och det är viktigt för oss i framtiden.
– Och den här radikaliseringen är helt ny för oss i NPA.

Fortfarande har protesterna brett stöd, trots att sammandrabbningarna mellan ungdomar och polis har blivit vanligare. Alain Krivine citerar en opinionsundersökning som säger att 61 procent av befolkningen stödde protesterna.
Situationen är komplicerad när det gäller fackföreningarna, säger han. Å ena sidan har folk inga illusioner om ledningen och litar inte särskilt mycket på dem. Å andra sidan känner de att facken är den enda kraft med tillräcklig styrka för att kunna mobilisera tillräckligt med folk.
Till skillnad från tidigare stora proteströrelser i Frankrike saknar den här rörelsen självorganisering, som exempelvis strejkkommittéer, vilket är en stor svaghet, enligt Alain Krivine.
– Ändå är det så att många kommer till demonstrationerna utan banderoller. De deltar men är inte organiserade av fackföreningarna.
För NPA innebär situationen med fackföreningarna ett dilemma, säger han. Det nya antikapitalistiska partiet har tagit klar ställning för att en generalstrejk är ett nödvändigt verktyg för att förmå regeringen att backa.
Vad har NPA spelat för roll i protesterna?
– Partiet har verkat på olika nivåer. Genom propaganda, där vi har utvecklat vår syn på taktiken i kampen: generalstrejk har varit ett tema, liksom politiseringen av rörelsen. Detta har vi gjort genom vår tidning och genom pamfletter, och vi har tryckt upp flygblad och affischer för nästan varenda strejk.
– För det andra är våra aktivister mycket aktiva inom facket och mobiliserar där.
NPA finns med i den nationella koalitionen mot pensionsreformen tillsammans med socialistpartiet, kommunistpartiet och de gröna. Koalitionen organiserar lokala möten och demonstrationer.
– Det är bra. Vi är oense i mycket med socialistpartiet, men det är bra att vi arbetar där.

NPA organiserar också egna offentliga möten om pensionsprotesterna. I själva verket, förklarar Alain Krivine, var en så stor del av partiet engagerat i mobiliseringarna att partiets kongress som skulle hållas i december blev lidande, och nu har uppskjutits till januari 2011.
– Jag tror inte någon har haft tid att förbereda sig för kongressen! Kamraterna har knappt haft tid att läsa tidningarna, säger han.
Men rörelsen mot pensionsreformen har betytt mycket för NPA, tror han:
– Vi har blivit mer enade, till och med i våra interna debatter. Och när det rör sig om aktioner är skillnaderna vanligen mycket små. Nu finns det nyanser men inga stora skiljaktigheter – för det mesta är vi rätt eniga.
NPA:s nästa kongress är viktig, eftersom det är den första efter grundningskongressen i februari 2009.
– Det var mycket som det aldrig beslutades om den gången, och det har inneburit en vis förvirring bland medlemmarna.
– Men den väsentligaste frågan är löst: vi kan inte reformera kapitalismen.
Nu när det har gått en tid – tycker du att det var rätt beslut att upplösa LCR och bilda NPA? Är du fortfarande entusiastisk över projektet?
– För min personliga del, javisst. Även om vi har haft våra problem.
– Vi har förlorat cirka 3 000 medlemmar på ett år, men inte av politiska skäl egentligen. Hundratals människor ville gå med, men de var inte så politiskt medvetna, och de försvann när det inte förekom några stora mobilisationer. Men läget är annorlunda nu.
– I LCR hade vi som mest 3 000 medlemmar. Majoriteten av de nuvarande medlemmarna kommer inte från LCR – och vi skulle inte heller ha kunnat vinna över dem till LCR. I LCR hade vi inte medlemmar i den privata sektorn, men det har vi nu.
– Det är väldigt bra medlemmar, unga och aktivister.
– De tidigare medlemmarna i LCR var välutbildade, men nu är det lite problem med medlemmarnas skolning. Nåja – de är inte reformister utan har klart tagit ställning mot kapitalism och klassamarbete på socialistpartiets sätt.
– Jag tror att vi gjorde absolut rätt. Vi är inga sekterister – partiet är ett verktyg, inget mål i sig. Och nu har vi ett verktyg som skiljer sig mycket från LCR.

Linn Hjort
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

Pensionsreformen som ledde till att miljoner fransmän gav sig ut i strejk, i blockader och väldiga demonstrationer har röstats igenom i parlamentet, och efter förra torsdagens stora demonstrationer – som i storlek inte kunde mäta sig med de tidigare väldiga protesterna – börjar nu rörelsens kollaps förutspås.
Den franska radikala vänstern tar heller inte ut någon seger i det här läget, även om medlemmar i det nya antikapitalistiska partiet, NPA, menar att de räknat med ett lägre deltagande i torsdagens strejk eftersom landets skolor och flera universitet hade stängt för höstlov.Flera stora manifestationer är inplanerade de närmaste veckorna, men det är nu helt uppenbart att det inte finns någon självklar väg för rörelsens utveckling.

Det viktigaste med rörelsen är att så väldigt många människor deltar och att erfarenheterna från den kommer att finnas kvar även efter protesterna. Det menar Olivier Besancenot, den unge och uppenbart populäre ledaren för NPA. Han pratar hastigt med Internationalen under torsdagens demonstration, men avbryts ständigt av demonstranter som vill ta flygblad, skaka hans hand och säga några ord. Ungdomar står på avstånd, pekar och skrattar förtjust när de får syn på honom.
– För NPA är detta den första kampen där vi kan visa upp oss. En ny politisk generation kommer ur den här rörelsen. Särskilt för unga arbetare som deltar i sin första kamp, kommer utvecklingen att fortsätta, säger han.

Dagens protester har jämförts med 1995 års generalstrejk, som då tvingade Chiracregeringen att dra tillbaka de tilltänkta pensionsreformerna. Det kan också hända att aktivister under nostalgiska suckar nämner 1968 i samma mening. Men det är naturligtvis mycket som skiljer 2010 från de stora förebilderna.
Till exempel pekar Serge Aberdam, som sitter i ett av Paris kommunfullmäktige för NPA, på att det faktiskt inte deltar särskilt många i rörelsen och att det var många fler som strejkade 1995.
Inte heller verkar det som om 2010 kommer att utvecklas till en generalstrejk utan slutdatum. NPA menar att det vore det bästa alternativet och vad som verkligen skulle kunna få regeringen att vika sig, eller åtminstone göra betydande eftergifter. Men det verkar inte troligt att fackföreningarna, med det väldiga CGT i spetsen, kommer att ta det steget. Istället väljer de att konfrontera Sarkozyregeringen genom en-dagsstrejker och de regelbundna stora demonstrationer som skapat rubriker världen över. Den brittiske ekosocialisten Richard Greeman påminner i sin blogg om hur dessa metoder tidigare har lett till att proteströrelser i Frankrike ebbat ut efter att regeringen väntat ut dem.

NPA har från början deltagit i bygget och underhållet av den nya rörelsen, genom sina fackliga aktiva, sina arbetsplatsrepresentanter, studenter och allmänna aktivister. Partiet organiserar medlemmar på två plan: på arbetsplatser och i bostadsområden, och nu läggs det ned tid på att förbättra kommunikationen mellan de olika strukturerna.
– Det är lite svårt att sammanlänka de olika delarna av rörelsen, och det är därför våra partimöten blir så långa och varför det är svårt att komma fram till en gemensam position, menar Serge Aberdam.
Nu, säger han, försöker NPA demonstrera att det faktiskt går att försvara en majoritets intressen.
– Den verkliga rollen NPA försöker spela är att visa att människor som förlorar rätten till pension genom reformen är en majoritet som kan utvecklas till politiska aktörer. Om det budskapet når ut så är det viktigt.
– Det betyder att även om vi inte vinner över pensionslagen, så kan vi ha vunnit något annat: en bättre förståelse av situationen och att en majoritet av folket har samma intressen. Även om vi inte vinner kan vi påverka det kollektiva medvetandet.

I samtal med NPA-medlemmar framkommer det gång på gång att den pågående rörelsen ses som så mycket mer än ett verktyg för att pressa Sarkozys högerregering att ge upp i enbart pensionsfrågan; den stora förhoppningen är att den kan leda till en radikalisering och en djupare insikt bland fler om hur kamp kan föras.
– Det gör en stor skillnad, kommenterar Serge Aberdam.

Nora är lärare och medlem i NPA. Innan förra veckans jättedemonstration förklarade hon att hon tyckte det skulle vara lyckat om det överhuvudtaget blev en demonstration, mitt under det allmänna lovet som det var. Hon tar på allvar frågan om protesternas våldsamheter, som det rapporterats så mycket om, i Sverige och i andra länder.
– Sedan några år tillbaka har vi ett våldsamt fenomen i Frankrike, säger hon.
– Många ungdomar i förorterna har stora problem – inga pengar, inget [nationellt] arv, inga bostäder, ingenting. De är söner till koloniserade folk. Nu är de i Frankrike och har franskt medborgarskap, men segregationen och misären fortsätter för dem, säger hon.
Även om en minoritet lyckats ta sig uppför den sociala trappstegen, fortsätter svårigheterna för de flesta och med krisen och den förtryckande rasismen kommer frustrationens våldsamheter.
– Vänsterorganisationernas uppdrag är att övertyga dem att ansluta sig oss och stödja arbetarnas sak. Och det är möjligt. Istället för att förfasas över deras våld så borde vi organisera dem.
Vissa aktivister försöker organisera i förorterna, berättar Nora.
– Men det är svårt, vi är så få…

Det märks dock inte att NPA är få – ”vi är överallt”, som en ung medlem konspiratoriskt uttryckte det. Och det verkar stämma hyfsat. NPA:s klistermärken sitter över hela Paris, och på den stora torsdagsdemonstrationen var NPA synligare och mer högljutt än till exempel den välkända vänsterorganisationen Lutte Ouvriére. I timtal upprepade en handfull NPA-medlemmar slogans för förbipasserande demonstranter, och flygblad delades ut lika flitigt som tidningen Tout est á nous! såldes.

Nej, än så länge vill ingen hävda några enkla segrar, och ingen vågar hoppas på en upptrappning av rörelsen i det här läget. Men aktivister tar fasta på den positiva turbulens protesterna har väckt och gläds åt den omfattande debatt som sprids på gator och torg, i barer och på bussar.
– Överallt talar folk om reformen, och det är en framgång. Det garanterar inte en seger, men vi befinner oss i centrum, inte i marginalerna, och diskuterar just det som intresserar folk, konstaterar Serge Aberdam.

Text och foto: Linn Hjort

Skolorna och några universitet runt om Frankrike har lov. Men demonstrationerna mot Sarkozyregeringens nya pensionslag fortsätter. ”Rörelsen är lite mindre den här veckan – men det är för att vi är lediga”, säger Nora, lärare i grundskolan och medlem i det nya antikapitalistiska partiet, NPA.

Det är tisdag och vi står utanför sopstationen som drivs av företaget TIRU i södra Paris dit kanske ett tusen fackliga medlemmar – främst tillhörande det stora facket CGT men även det syndikalistiska facket CNT och det radikala Solidaires – nyss marscherat. Stämningen är lättsam och vid sopstationen har en grill satts upp; hungriga strejkande utfodras med korv, öl och juice.
Trots den relativa stiltjen sedan de miljonstarka demonstrationerna är folk kring strejkpunkten optimistiska. Han Lor från CNT tycker att det är svårt att förutspå vad som kommer att hända den närmaste tiden – men menar att ”den närmaste tiden” handlar om veckor, inte dagar. Nora förutspår att många snart kommer att börja tala om rörelsens nedåtgång men är inte övertygad om att den påbörjats.
Och trots ledigheten märks det att något händer. På universitetet Pierre et Marie Curie hänger banderoller som uppmanar till möten mot pensionsreformen, och flygblad delas ut under veckan. Väggarna längs Paris gator pryds av affischer från CGT, NPA och en mängd andra organisationer och partier, och tisdagens demonstration passerar en bensinstation som håller stängt på grund av bränslebrist.
Men Serge Aberdam som sitter i kommunfullmäktige för NPA tappade lite av sina förhoppningar förra veckan; strejkerna utökades inte så mycket.
– Men så är jag inte den som ropar ut min entusiasm, heller, tröstar han den sena och kalla tisdagskvällen.
Protesterna som skapat rubriker världen över fortsätter ett tag till, trots regeringens hårdnackade vägran att ändra på pensionsreformen. Nu undrar alla, inklusive de som deltar, vilken väg rörelsen kommer att ta.

Linn Hjort

Sydafrikanske Phineas Malapela jobbar för fackföreningen för offentliganställda och är aktivist i Antiprivatiseringsforum. I London träffade han journalisten Zahra Moloo och intervjuades för den kanadensiska radiostationen CKUT 90.3FM om effekterna av fotbolls-VM.

Kan du berätta lite om vilka effekter fotbolls-VM har haft på Sydafrika?
– Konsekvenserna av VM kunde vi se nästan genast efter att vi vunnit anbudet. Fanfarer ljöd om hur det skulle skapa jobb och förbättra Sydafrikas ekonomi. Men till slut upptäckte vi korruptionen kring anbudsprocessen, där de personer som hade kontakter i regeringens högra kretsar vann kontrakten.
– Och vanliga människor som skulle få jobb fick i själva verket korttidsarbeten och de fick väldigt lite betalt. Men det var i alla fall bra att de fick en inkomst, eftersom de flesta var arbetslösa, och de menade att ”ok, det är bättre än ingenting”.
– Sedan väntade vi i en evighet på de ekonomiska vinsterna från VM. Till slut rensades de informella gatuförsäljarna ut från städerna och förflyttades helt. Inte ens de små företagarna fick sälja något material med VM-loggan på. Så man frågar sig: om de säger att människor kommer att gagnas – vem är det egentligen som gagnas?
– Vi upptäckte också att hotellen, restaurangerna och till och med transporterna drivs av ett företag som ägs av Fifa – eller snarare (Fifa-ordföranden) Sepp Blatters brorson – och av ett annat företag som också är länkat till Sepp Blatter och hans kumpaner.
– Så vad vi kan se är att pengar tas ut ur Sydafrika, samtidigt som Sydafrika har använt offentliga medel till att bygga fotbollsarenor och annat. I slutändan tror vi inte att vi kommer att få någonting – alla vinster kommer att gå till Fifarepresentanter och deras släktingar.

Hur har Antiprivatiseringsforum hanterat detta och hur har ni organiserat kring dessa frågor?
– Antiprivatiseringsforum är emot privatiseringar och vi är emot att offentliga medel används för att berika enskilda individer, och vi organiserar i bostadsområden för att stå emot det. Vi har haft demonstrationer för att uppmärksamma detta.
– Under öppningsmatchen i Soccer City hade vi en demonstration med 5 000 personer som lämnade över ett memorandum till Sydafrikas president, Fifas representanter och representanter för Safa, som är vårt eget fotbollsförbund.

Vad fick ni för gensvar?
– Den första responsen blev att förbjuda alla demonstrationer tills dess att VM var över. Vi utmanade det med hjälp av juridiska experter eftersom den enda person som kan förbjuda demonstrationer enligt landets konstitution är presidenten, genom att utlysa undantagstillstånd.
– När det blev känt att vi bestred detta vek de sig och tillät oss att demonstrera, men satte som villkor att talarstolen skulle vara långt borta från stadions ingång.

Någon nämnde att egentligen är det efter VM, när alla åkt hem, som solidaritet med rörelserna behövs mest.
– Antiprivatiseringsforum menar att till och med infrastrukturen, som är arvet efter VM, borde vara i regeringens händer, inte privatiserade som de är nu. Förvaltningsbolaget som kommer att sköta om arenorna de närmaste 20 åren är ett privat företag, och vi tror att de enbart kommer att jaga efter större vinster och undanhålla pengar som borde gå till statskassorna. Som resultat kommer de offentliga medel som man använder till att investera i arenorna inte att betalas tillbaka till staten.
– Så vi i Antiprivatiseringsforum menar att det är en lång kamp som måste påbörjas och staten måste ta över. Vi har ett departement för offenligt arbete, och det departementet måste ta kontroll över arenorna så att de kan använda varje öre som kommer ur arenorna längre fram. På det sättet kan pengarna som använts återbetalas och användas till välfärd.

Översättning: Linn Hjort

Detta är en redigerad och förkortad version. Hela intervjun, South Africa’s World Cup: Misplaced hopes, kan höras på: www.pambazuka.org. Besök även Antiprivatiseringsforums hemsida: www.apf.org.za

Storbritanniens fack skakas om av den ”nödbudget” som finansminister George Osborne lade fram den 22 juni och nu planerar de hur de ska bemöta de kommande nedskärningarna. De tvingas dessutom mobilisera för att försöka stoppa ett förslag till en lag som skulle göra det svårare att strejka.

Förra veckan samlades ett hundratal representanter från den stora fackföreningen PCS, som organiserar anställda i både offentlig och privat sektor, för att diskutera hur de skulle bemöta ”de mest drakoniska offentliga nedskärningarna i mannaminne”, som facket uttryckte det.
Beräkningar visar att omkring 725 000 jobb i den offentliga sektorn kommer att gå förlorade på grund av den nya budgeten, samtidigt som löner och bidrag för flera samhällsgrupper kommer att frysas under några år. 11 miljarder pund ska sparas in på det sociala skyddsnätet och momsen ska höjas med 20 procent.

Förlorade arbetstillfällen
Sedan 2004 har redan tiotusentals arbetstillfällen för tjänstemän och offentliganställda gått förlorade och löneökningarna har legat flera procent under inflationen de senaste åren.
PCS, som kritiserats i tidningen the Guardian för att de tagit ut sina medlemmar i strejk mot de kommande försämringarna av tjänstemännens villkor, menar att både jobb, löner, pensioner och tjänstemännens särskilda kontrakt är under attack och att de nu måste planera för kampanjer ”på en skala vi inte sett på årtionden”.
Dagen innan ”nödbudgeten” – som fick stort stöd bland de församlade ministrarna under G20-mötet – krävde företagsrepresentanter omröstning om en ny lag som skulle göra det svårare att strejka. Ett minimum av 40 procent av arbetsstyrkan måste delta i omröstning om strejk för att resultatet ska vara bindande, enligt förslaget.
Både journalister och fackrepresentanter menar att det inte är en slump att förslaget lades just nu, när några av Storbritanniens mest drastiska nedskärningar någonsin precis ska påbörjas.
I juni kommenterade regeringen att den inte hade några planer på att ändra strejklagarna, men förra veckan kom rykten via media att en ändring ändå fanns på dagordningen. Transportfacket RMT reagerade genast och kallade det för en ”krigsförklaring mot fackföreningsrörelsen” och förväntar sig en tvärfacklig gemensam protest.

Kommer dra åt snaran
– ConDems [de konservativa och liberaldemokraterna] vet att den absolut största motståndskampanjen mot deras planer på åtstramningar och nedskärningar kommer att komma från fackföreningarna. De är rädda och försöker nu dra åt snaran av anti-fackliga lagar kring arbetares halsar för att kväva motståndet, sade generalsekreteraren Bob Crow till tidningen The Independent.
Den fackliga federationen TUC förklarade att de inte såg detta som det största hotet just nu, då regeringen officiellt förnekat att de planerade några lagändringar, men att de självklart skulle göra motstånd mot alla eventuella inskränkningar.
PCS menade att lagändringen måste sättas in i sammanhanget med nedskärningarna.
– Koalitionsregeringen har inte slösat någon tid på att börja nedmontera den offentliga sektorn bit för bit, så vi slösar ingen tid innan vi börjar planera hur vi ska slå tillbaka, sade PCS:s generalsekreterare Mark Serwotka i ett uttalande.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

När Socialistiska Partiet i Stockholm höll sin sedvanliga sommaravslutning i Tantolunden förra veckan talade Dror Feiler och Kim S. Aguayo, som båda var med på Ship to Gaza-resan.
– Det var en otrolig känsla – en väldigt overklig känsla, sade Dror Feiler om den första delen av resan, som slutade i ett blodbad.

Efter en lång och arbetsam vår samlades Stockholmssocialisterna kring ett långbord dukat med smörgåsar och dryck i den grönskande kolonilotten Tanto. Israels attack mot Ship to Gaza-flottiljen är årets hittills politiskt viktigaste händelse och med anledning av detta hade de två deltagarna bjudits in till mötet för att berätta om vad som hände.
Även om alla närvarande läst spaltmeter om attacken och de allra flesta dessutom deltagit i den väldiga protestdemonstrationen i Stockholm som arrangerades samma dag attacken skedde, var ändå Dror Feilers och Kim S. Aguayos ögonvittnesskildringar skakande. Dror Feiler beskrev hur Ship to Gaza långsamt startades upp för att sedan bli en internationell rörelse som stöddes av tusentals personer och som fick hela världen att involvera sig i resan.
– Då, i början av resan, var vi inte medvetna om vad som skulle hända och vilken inverkan det som hände skulle få för världspolitiken, menade Dror Feiler.
Men inverkan blev det, och av enorma mått.
Kim berättade om en 19-årig kvinna från Mavi Marmara hon mötte i fängelset. Den unga kvinnan skulle hjälpa en skottskadad med att stoppa blodflödet, och slet av den skadades tröja för att använda som blodstoppare. Då såg kvinnan alla de andra hålen i den skadades kropp. Den 19-åriga kvinnan var nästan inte kontaktbar av chock när Kim mötte henne i fängelset.
Lagom till att sommaren kommit till Sverige har Israel meddelat att de lättar på blockaden till Gaza. Palestinaaktivister är så klart inte nöjda med det och hösten utlovar ett ännu mer intensivt kampanjande för Palestinas – och i förlängningen hela världens – sak. Mycket av kraften till detta kommer från just Ship to Gazas spektakulära insats.
Stockholmssocialisternas sista möte innan sommaren blev ett av inspiration och motivation. Vi återkommer med mer av detta efter sommaren!
Se oklippt material från Mavi Marmara på: www.cultureofresistance.org/gaza-freedom-flotilla

LH

Fotbolls-VM i Sydafrika skulle skapa både arbeten och nationell sammanhållning enligt regeringen. Men fackliga organisationer har länge organiserat mot de låga löner och farliga arbetsförhållanden som råder innan och under evenemanget, och vänsterkritiker menar att de vinster som redan börjat göras är helt snedfördelade.

Att fotbolls-VM skulle skapa många välbehövliga arbetstillfällen har varit en av regeringens främsta linjer för att få folkligt stöd för evenemanget. Sydafrika har 46 procents arbetslöshet (enligt den breda definitionen som även inkluderar arbetslösa som inte aktivt söker arbete) och har de senaste åren drabbats hårt av både handelsliberaliseringar och finanskrisen.
Inför fotbolls-VM har tio fotbollsarenor runt om i Sydafrika antingen byggts nya eller genomgått omfattande renoveringar, och genom detta har omkring 22 000 byggnadsarbeten skapats. Av dessa är mellan 70 och 80 procent korttidskontrakt som oftast inte räcker mer än tre månader, och enligt NGO:n Swiss Labour Assistance tjänar en byggarbetare som arbetar med infrastrukturen inför VM omkring 2 800 kronor i månaden, medan fattigdomsgränsen i Sydafrika ligger på drygt 4 000 kronor.
Detta är rena ”svältlönerna” menar organisationen och kräver i ett upprop att den internationella fotbollsfederationen FIFA tar sitt ansvar och motarbetar den pågående exploateringen av arbetarna.

Många strejker
I ett försök att sätta press på byggföretagen och FIFA lanserades kampanjen Campaign for Decent Work Towards & Beyond 2010 av ett antal fackföreningar och arbetarorganisationer under World Social Forum i Nairobi i januari 2007. Kampanjen startade i Sydafrika i slutet av 2007, och under bara ett år genomfördes 22 strejker i samband med byggandet av fotbollsarenor och tillhörande infrastruktur. Hittills har omkring 26 strejker genomförts över hela landet.
I flera fall tjänade strejkerna till att säkra bonusar och löneförhöjningar, och under 2008 och 2009 rekryterades över 10 000 nya medlemmar till landets byggnadsfack. Förra året gick 70 000 byggnadsarbetare ut i sektorns allra första nationella strejk för att kräva högre löner, vilket resulterade i en ökning i ungefär samma storlek som inflationen.
Samtidigt har de största sydafrikanska byggföretagen ökat sina vinster med mellan 58 och 142 procent innan skatt. Den stora vinnaren i 2010 års fotbolls-VM är dock FIFA som garanterats skattebefrielse av Sydafrikas regering. Redan har federationen gjort sin största vinst någonsin innan ett VM har startat: omkring 20 miljarder kronor.
Vd:n för den lokala organisationskommittén för VM i Sydafrika, Danny Jordaan, svarar på kritik i EngineeringNews.com, och menar att fotbolls-VM inte sker på bekostnad av landets fattiga och hävdar att staten också ökat de sociala utgifterna. Dessutom, sade han, kommer de byggnadsarbetare som jobbar med evenemanget att få gratis biljetter till matcherna, vilket inte erbjudits under några tidigare fotbolls-VM.

Överskriden budget
Men enligt Eddie Cottle, koordinatör för Campaign for Decent Work Towards & Beyond 2010, tar utgifterna inte tar slut bara för att fotbolls-VM är över. Arenorna kommer inte att gå runt ekonomiskt och underhållskostnaderna kommer att läggas över på kommunerna, av vilka många kommer tvingas höja priserna på offentlig service för att få budgeten att gå ihop, säger han i en intervju. Dessutom kommer Sydafrika att låna över 7 miljarder kronor från internationella finansinstitutioner för att täcka kostnader för VM och förluster efter finanskrisen.
Och redan har budgeten för byggandet och upprustningen av infrastruktur överskridits med 750 procent. Beräkningar visar att hela VM kommer att kosta skattebetalarna minst 34 miljarder kronor – ungefär lika mycket som läggs på byggandet av bostäder under en tioårsperiod.

För ett par veckor sedan utsågs Värtaverket i Stockholm till årets klimatvärsting bland fjärrvärmeverken av Naturskyddsföreningen på grund av användningen av kol.Ägaren Fortum har planer på att halvera kolanvändningen i förläggningen till 2015, men det blidkar inte klimataktivister som tycker att den ambitionen är för låg.

Värtaverket är det fjärrvärmeverk som släpper ut mest koldioxid i hela Sverige enligt en undersökning som Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur har gjort. Omkring hälften av fjärrvärmen som framställs i Värtaverket kommer från kol, vilket Naturskyddsföreningen menar är ett av ”de klimatsmutsigaste bränslena som finns”.
Till år 2015 planerar ägaren Fortum att minska kolandelen till 25 procent med målet att ”på sikt” producera fjärrvärme som inte påverkar klimatet alls, säger Fortums Värmes miljöchef Ulf Wikström till Energinyheter.se. Idag använder Värtaverket förnybar energi till bara 45 procent av framställningen.
Kommunikationschefen för fjärrvärmefrågor på Fortum, Jens Bjöörn, säger:
– Vårt mål är att hälften av kolet ska vara ersatt av biomassa i denna anläggning till 2015.
Men Stockholms klimataktivister är inte nöjda med Fortums planer. Aktionsgruppen Shut it down, ett nätverk bestående av enskilda och organisationer som till exempel Klimax, har som krav att Värtaverkets kolkraftseldning ska upphöra helt.

”Fortum står ut”
– Värtaverket är det kraftvärmeverk i Sverige som släpper ut mest koldioxid. Generellt sett ledde införandet av punktskatten på koldioxid att de svenska energibolagen i stort sett helt fasade ut sin kol i kraftvärmeverken, vilket gjort svensk kraftvärmeproduktion betydligt renare. Så Fortum står ut i jämförelse med andra bolag genom att fortfarande använda en så stor andel kol i Värtaverket, säger Martin Sjöstrand, talesperson för nätverket.
Jens Bjöörn menar dock att kritiken mot Värtaverkets kolanvändning borde sättas in i ett större perspektiv. Han påpekar att Värtaverket bara är ett av Fortums många värmeverk i Stockholm, och utslaget på samtliga dessa värmeverk används biobränslen till 87 procent i produktionen. Av de 13 procent fossila bränslen som återstår utnyttjas den allra största delen i just Värtaverket.
Att bara stänga ned fjärrvärmeverket är heller inte realistiskt, menar han, utan det är en lång och mycket dyr process som återstår innan verkets kapacitet kan ersättas. Under tiden lägger Fortum mycket resurser på klimatvänlig utveckling. Till Naturskyddsföreningen kommenterar Jens Bjöörn:
– Tittar man enskilt på hur stora vi är på till exempel biobränslen, så är vi nog störst där också.
Naturskyddsföreningens presschef Anders Grönvall svarar kort:
– Vi har ju listat de värsta enheterna, de värsta anläggningarna – inte bolag.

“För låg ambition”
Shut it down tycker dock att ambitionen att halvera andelen kolbränsle är alldeles för låg, och säger att det är viktigt att sätta ordentlig press på företaget för att få till en mer handlingskraftig och klimatvänligare plan.
– Värtaverket har varit i skymundan och många känner inte till det så bra. Vi vill lyfta upp det och visa att klimatförändringarna pågår just nu, säger Martin Sjöstrand.
Anders Grönvall menar att det är positivt att Värtaverket har en plan för att minska kolanvändningen, men att de borde gå framåt lite snabbare.
– Till 2020 behöver vi ta bort fossila bränslen helt – det skulle också bidra till att Sverige kan nå de mål om fossilanvändning som satts upp i EU, säger han.
Shut it down planerar nu en fredlig demonstration och aktion som arrangörerna hoppas ska stänga ned Värtaverket, åtminstone för en liten stund. Redan i november började kampanjen för att skapa uppmärksamhet om Värtaverket med en demonstration och överlämnande av en kravlista till företaget, och flera små aktioner ska hållas fram till den stora demonstrationen den 29 maj.
– Kolanvändningen måste upphöra helt. Det är ju vansinne att Värtaverket fortfarande använder det, säger Martin Sjöstrand.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

Trots att över 200 organisationer har sagt ifrån, har Världsbanken godkänt ett lån på flera miljarder kronor till bygget av ett gigantiskt kolkraftverk i Sydafrika.
USA lade ner sin röst, men Sverige röstade för.

Det är Sydafrikas statliga elbolag Eskom som kommer att få omkring 20 miljarder kronor i lån från Världsbanken för att bygga det hett omtvistade kolkraftverket Medupi efter att lånet godkändes vid en omröstning den 8 april.
Två dagar innan omröstningen genomfördes lade miljöorganisationerna groundWork och Earthlife Africa in ett klagomål hos Världsbankens oberoende inspektionspanel i egenskap av representanter för boende i staden Lephalale, som ligger i samma område där kraftverket Medupi ska byggas. Invånarna menar att det är de som kommer att få bära de ”dolda kostnaderna” i form av hälsoproblem från luftföroreningar och höjda kvicksilverhalter i vattnet och jorden.
Trots protester från miljöorganisationer världen runt och inflytelserika sydafrikanska organisationer som landets gruvfackförening och kyrkliga samfund, gick lånet igenom. USA lade ner sin röst, men Sveriges regering röstade för. ”Världsbanken och Sydafrika anser att nyttjandet av kolkraft är det enda rimliga och ekonomiskt hållbara alternativet för att säkra energitillförseln på kort sikt”, kommenterade biståndsminister Gunilla Carlssons pressekreterare Peter Larsson till tidningen ETC.

Världens fjärde största
Medupi kommer att bli världens fjärde största koldioxid-intensiva kolkraftverk och beräknas släppa ut över 25 miljoner ton koldioxid per år. Kritiker menar att byggandet av Medupi kommer att dra på Sydafrika två stora, onödiga skulder: en för lånet – som dessutom måste betalas tillbaka i amerikanska dollar, vilket sätter press på att Sydafrika måste dra in ännu mer utländsk valuta – och en ekologisk skuld till resten av Afrika, då Sydafrika kommer att släppa ut oproportionerligt stora mängder koldioxid i jämförelse med resten av kontinenten.
Earthlife Africa och groundWork menar också att kolkraftverket inte kommer att resultera i lägre elpriser för fattiga sydafrikaner. Eskom har under lång tid kantats av skandaler, bland annat för sina höga elpriser. 2008 ökade elpriserna med mer än tre gånger inflationen, och invånare i fattiga stadsdelar har under många år försökt få tillgång till den dyra elen genom att illegalt koppla in sig i elnätverket.
Samtidigt subventionerar privatpersoners höga elpriser storföretagens elförbrukning, som på det sättet har tillgång till världens billigaste el. Medupi, hävdar Earthlife Africa och groundWork, kommer att gynna storföretagen ytterligare, på bekostnad av fattiga och arbetslösa sydafrikaner.
En ytterst liten del av lånet från Världsbanken har öronmärkts för utveckling av förnyelsebara energikällor, men Eskom har redan misslyckats med ett liknande uppdrag: under tre år skulle elbolaget driva ett projekt som skulle utveckla en miljon varmvattenberedare som drivs av solkraft. Men två år in i projektet har bara tusen varmvattenberedare skapats.

Linn Hjort
linn@internationalen.se