När makten över Volvo Personvagnar med en nästan övertydlig symbolik nu flyttats från Detroit till Shanghai, frågar sig många vad det innebär. Även om de högre cheferna utan minsta ironi börjat kalla Geelys ägare för ”ordförande Li”, handlar det för oss längre ner i pyramiden mest om nya ansikten ovanför slipsarna åtminstone till en början.

Kanske borde vi ändå kolla en detalj: hur mycket de nya direktörerna tjänar. En färsk forskningsrapport, When Executives Rake in Millions: Meanness in Organizations, hävdar nämligen att det finns ett tydligt samband mellan deras löner och hur elaka de kommer att vara mot oss.

Forskarna tog uppgifter ur en stor databas, där företag löpande bedömts för sin personalpolitik, och samkörde dem med VD-lönerna. Sambandet var tydligt: ju större lönegap mellan ledning och anställda desto brutalare personalpolitik. Hur detta fungerade psykologiskt belyste de genom ett laboratorieförsök där ett antal personer fick tävla om att antingen bli chef eller anställd. I själva verket blev alla ”chefer”, men medan vissa fick veta att de besegrat sin motpart överlägset sades andra ha vunnit knappt. När de icke-existerande anställdas resultat rapporterades visade sig de som inbillats vara överlägsna vara betydligt snabbare med att göra sig av med ”anställda” än de som trodde sig vara mer jämlika.
Lönen är en tung symbol. Ju starkare makten i toppen uppfattas, desto mer av företagets framgångar (mer sällan dess misslyckanden) härleds till ledningen istället för till dem som gör det konkreta jobbet. De anställda reduceras till objekt, instrument som mästaren trakterar och kan byta ut efter behag. Årtionden av fjäsk för näringslivets toppar har förstärkt denna uppblåsta självbild och därmed tendensen att behandla undersåtarna godtyckligt.
Tydligast är det i USA där VD-lönerna exploderat och fackföreningarna drivits på reträtt, men även svenska direktörslöner och -egon har stigit mot skyn i takt med att jämlikheten rensats ut från den politiska dagordningen.

Tar man rapporten på allvar borde VD-lönerna bli en viktig facklig stridsfråga, att minska de astronomiska direktörslönerna skulle förbättra arbetsmiljön för alla anställda. Chansen är dock liten att våra fack tar upp frågan, inte bara för att våra fackliga ledare sällan utmanar makten; kritiken skulle lätt spilla över på dem själva. Visserligen är det en avgrund mellan lönerna för LO- och TCO-topparna och näringslivet, men redan ett lönegap på 3-4 gånger mot medlemmarna gör att våra fackliga ledare lever ett annat liv och lätt kan uppfatta sig som viktigare än vi.
Ytterligare ett skäl att sänka lönerna för de fackliga representanterna till medlemmarnas nivå.

Lars Henriksson

          

Begreppet ”tillväxt” har en hög status inom svensk politik. Få ifrågasätter vad tillväxt egentligen är bra för och vilket syfte den spelar. Lars Henriksson går här igenom nyttan med tillväxten – eller snarare vilken slags tillväxt som skulle vara nyttig för ett samhälle.

Få begrepp är så centrala i den politiska debatten som ”tillväxt”, en överideologi sällan ifrågasatt i politikens allt grundare mittfåra.

Ändå är begreppet sedan länge omstritt. Under omprövningarnas 60-tal växte en ny miljörörelse fram kring behovet att försvara människans livsmiljö snarare än att bara värna orörd natur. Där utvecklades en radikal kritik av ett samhälle byggt på ständigt växande förbrukning av ändliga resurser. Även i framsynta styrande kretsar ökade oron för att systemet höll på att underminera sin egen bas. Samma år som FN:s miljökonferens i Stockholm, 1972, lade den borgerliga tankesmedjan Romklubben fram sin omtalade rapport Tillväxtens gränser som främst poängterade befolkningsfrågan. Bruntlandrapporten 1987 planterade begreppet ”hållbar utveckling” i debatten, som snabbt muterades till tulipanarosen ”hållbar tillväxt”.

Med klimat- och resurs- och ekonomiska kriser börjar denna diskussion åter ta fart efter att i årtionden hukat under den triumferande marknadsliberalismen. Knappast en slump i en tid då konkurrensen om råvaror skärps från Kiruna till Kapstaden.

I rapporten Prosperity Without Growth, skriven 2009 för den brittiska regeringens räkning, argumenterar Tim Jackson för att ta den ekonomiska krisen som startpunkt för att ställa om till en ickeväxande ekonomi. Mycket rimligt menar han att business as usual, en 80 gånger så stor världsekonomi år 2100, helt enkelt inte är ett alternativ. Tankarna hyllades från Brown till Sarkozy som tillsammans med övriga världsledare snabbt tog itu med… business as usual.

Även om tidskrifter som Tvärdrag och Effekt i vår ägnat temanummer åt frågan syns den knappt i svensk debatt. Tillväxten sitter på ohotad hedersplats i båda regeringsalternativens kommunikéer. Skatter, utbildning, kommunikationer, välfärd, allt ska utformas för tillväxt om än garderat med brasklapparna ”hållbar” och ”uthållig”. Och miljön? Gärna det, men först en rejäl tillväxt…

När tillväxten någon gång debatteras blir det ofta ganska absurt: ”Mot eller för?” Däremot sällan: ”Tillväxt av vad?” Potatis? Cancerceller? Brandbomber?
– Dumsnut! Det gäller såklart ekonomisk tillväxt, hör jag genast.

Och här är den tröskel den goda viljan snubblar på. För det som ska växa till är just den abstrakta ”ekonomin”. Ekonominyheternas ökande BNP, som inte skiljer mellan fler stridsflygplan och bättre sjukvård. En villkorslös tillväxt, utan koppling till mänskliga behov eller naturens gränser. Att denna tomma tillväxt får vara alltings måttstock beror inte på girighet eller bristande kunskap. Det är inte ens ett systemfel. Den är systemet. För ”ekonomisk tillväxt” är bara en omskrivning av det Marx kallade kapitalackumulation, det opersonliga kapitalets ”enda drift, driften att förmera sitt värde”. Samma drift som en gång fick kapitalismen att erövra världen och ställa dittills otänkbara resurser till mänsklighetens förfogande hotar idag vår överlevnad. För den stora majoriteten, vi som lever av vårt arbete, är tillväxt varken bra eller dåligt i sig. Det avgörande är vad som växer och vilka konsekvenser det får för oss och vår livsmiljö.

För mänsklighetens bästa behöver mängder av materiell produktion växa till: nollenergihus, system för förnybar energi och klimatneutrala transporter för att ta några. I många länder står vattenpumpar, avloppssystem och skolor högt på dagordningen. Annan produktion behöver minskas eller ställas om som flyg- och bilindustrin, vapenproduktionen och stora delar av reklamindustrin. Och åter annan måste, för mänsklighetens bästa, avvecklas fortast möjligt, som industri knuten till utvinning och förbränning av fossilbränslen.

För kapitalet däremot är innehållet ointressant, bara det ger vinst. Och en kapitalism utan tillväxt är som en haj som slutar simma; den sjunker död till botten. Det såg vi nyss en glimt av när världen drogs in i en krisspiral innan det fria fallet hävdes av statliga ingripanden. Därför blir alla visioner om ”nolltillväxt” bara luftslott så länge vi hejdar oss vid denna tröskel och respekterar ramarna för det system som för sin överlevnad kräver expansion. Utan ackumulation – tillväxt – ingen kapitalism.

I sektorer som – åtminstone hittills – stått utanför marknaden finns en nyktrare syn på tillväxt. Ingen offentliganställd akutläkare vid sina sinnens fulla bruk skulle jubla över nya toppnoteringar i antal skallfrakturer. För ägarna av ett privatiserat sjukhus är däremot en seriekrock rena vinstlotten.
I teorin skulle tillväxt kunna ske genom decoupling, frikoppling, från resursutnyttjande och miljöbelastning och i en sådan söker många hopp om en grön kapitalism. Men allt tal om tjänstesamhälle till trots är detta inget som syns i den reellt existerande kapitalismen. Jacksons rapport avslöjar obarmhärtigt hur alla effektiviseringar snabbt omintetgörs av den ständiga expansionen. Mycket av den relativt sett minskade miljöbelastningen i de mest utvecklade industriländernas tillväxt (mindre utsläpp per krona i BNP) beror också på att energikrävande och nedsmutsande produktion flyttats till länder som Kina och Indien.

Om nu den blinda tillväxten är kapitalets arvssynd borde alternativ stå att finna i dess motpol: arbetarrörelsen. Men i den socialdemokrati som dominerar där hyllas samma tillväxt okritiskt, som när partiet nyligen prydde sin ros med devisen: ”Tillväxt sedan 1889”. (Lite märkligt för ett parti som halverats på tjugo år kan man tycka. Och det parti som 1889 formerades ”på klasskampens grund” hade knappast tänkt sig att det var som kapitalackumulationens främsta företrädare man skulle framställa sig själv 111 år senare.)

Tillväxt har inom arbetarrörelsen varit synonymt med jobb, vilket i sin tur betytt lön. Och för alla som lever på att sälja sin arbetskraft är det också så det är. Men som sagan om kung Midas lärt oss kan man inte äta guld. (Eller sedlar. Eller pensionsfonder.) Det vi lever av är nyttigheter, saker vi genom arbete skapar i samspel med naturen. Vore det inte då rimligt om vi i talet om sysselsättning, liksom med tillväxt, först ställde frågan: ”Sysselsättning med vad?” Det är för det mesta inte att vara på jobbet i sig vi är ute efter, utan den försörjning vi får, i sista hand de ting och tjänster vi producerar. Ju färre timmar vi kan göra det vi behöver på desto bättre, åtminstone om det kommer sig av teknisk utveckling och resurshushållning, inte av ökad hets och stress på arbetsplatserna. Men framför allt krävs att denna insparade tid kommer oss alla till godo och inte, som idag, koncentrerades till strukturell arbetslöshet å ena sidan och väldig kapitaltillväxt å den andra.

Det kräver förstås att vi har demokratiska maktmedel att välja vilken produktion som ska växa och vilken som kan dras ner och hur vi fördelar våra liv mellan arbete och fritid. När det gäller arbetstiden finns medlen, fackföreningar har från första början drivit krav på kortare arbetstid. Det svarar både mot den arbetslöshet som uppkommer med ökad produktivitet och omöjligheten av ständigt ökande resursförbrukning. Kravet borde därför stå i centrum för en facklig rörelse som tar dagens stora frågor på allvar.

Att få produktionen att fungera efter andra lagar är svårare men inte mindre viktigt. Många famlar efter möjligheter att tämja kapitalismen, att få den att passa in i de ramar naturen ger och skilja den från den tvångsmässiga tillväxtdriften. Men en kapitalism frikopplad från tillväxt är inte längre kapitalism och så länge den privata makten över produktionen lämnas orörd finns ingen möjlighet att få samhället att fungera på något annat sätt.

Den frikoppling som krävs är mellan samhällets ekonomi och kapitalets vinst. Först när ett sådant skifte sker kan en behovsstyrd, hållbar ekonomi upprättas. Vad vi väljer att kalla detta system är mindre viktigt, så länge det är ett samhälle där den blinda vinstjakten ersätts med demokratiska styrmedel.

Lars Henriksson

          

Så infriade då regeringen löftet Nyamko Sabuni gav inför militärer och försvarspolitiker på Folk och Försvars riksmöte i januari och satte Säpo att kartlägga ”våldsbejakande radikal islamism”. Med hänvisning till Försvarshögskolans skandalösa rapport om Rosengård från i fjol – ett aktstycke som lundadocenten och islamexperten Leif Stenberg avfärdade med orden: ”Den skulle inte få godkänt ens som en B-uppsats” – menar regeringen att det bland muslimer finns de som inskränker andras rättigheter.

Kanske finns sådana exempel bland svenska muslimer, liksom i andra trosinriktningar. Men vi kommer inte att få se herrar i trenchcoat diskret följa Jehovas Vittnen på deras dörrknackningsrundor eller värva informatörer bland scientologerna. Nej, det är bland ”muslimerna” regeringen ser hotet. Extremhögerns hemsidor pöser över av ”vad var det vi sa”-inlägg och deras valkampanjer får luft under vingarna när främlingsfientligheten, stavad ”islamofobi”, så tydligt får stöd från högsta ort.
Regeringen behöver inte säga ett ord; bara genom att ge institutioner som Försvarshögskolan och säkerhetspolisen uppdraget att kartlägga läget och att diskutera islamismen på Folk och Försvar, berättar den att ”muslimerna” är fienden.

På Säpos hemsida kan man läsa den rätt rimliga analysen att ”upplevelser av orättvisor och kränkningar” gör att människor radikaliseras. Rimlig, åtminstone med SAOL:s definition av radikal: ”som går till roten”, alltså vill förändra något från grunden. Men precis som ordet ”islam” i myndighetsspråket glider mot ”islamism”, glider ordet ”radikal” mot ”våldsbenägen”. Det passar utmärkt när fienden i ”kriget mot terrorn” skall identifieras, i världen liksom på hemmafronten. I synnerhet som säkerhetspolisens uppdrag numera innefattar ”avradikalisering” av dem som upplever orättvisor.

Ska vi då bara stå och titta på när människor rekryteras till våldsamma eller kriminella strömningar? Inte alls, i den mån maktlösa ungdomar ser lösningar på vardagens problem i religiösa sekter, rasistiska grupper eller kriminella gäng som, med Nyamko Sabunis ord ”kan erbjuda en gemenskap som inte det demokratiska samhället gör”, är det en svidande kritik mot detta samhälle.
Det är framför allt en allvarlig utmaning för arbetarrörelsen, i alla dess delar, och en påminnelse om vad som händer om vi inte finns närvarande i de bostadsområden och miljöer där de som drabbas hårdast av det kapitalistiska samhällets orättvisor lever.

Vad som är helt säkert är att en sådan reaktion inte kan bemötas med polisinfiltration och övervakning utan med gemensamma lösningar på verkliga problem som arbetslöshet, bostadsbrist, segregering, sönderfallande välfärdssystem… Frågor där alla arbetande och låginkomsttagare, oavsett bakgrund eller tro, har gemensamma intressen och bör kunna organiseras i kring dessa intressen.
Att göra folkligt missnöje till en fråga för säkerhetstjänsten är en beprövad metod, liksom att sända expeditionsstyrkor till imperiets oroshärdar. Ingetdera gör dock samhället säkrare. För det krävs istället förändringar som går till roten med problemen.

Lars Henriksson
intis@internationalen.se

          

När Internationalen går i press denna vecka har nyheten just kommit att ”Saabaffären har gått i lås”. I alla fall tillfälligt. Frågan är om den plågsamma Saabföljetongen är över. Oberoende av detta står bilindustrins kris fortfarande i centrum för den debatt som startade i Internationalen i förra veckan.

Alltså: hur ska bilindustrins kris, i vid mening, hanteras? Inlägg kan skickas till intis@internationalen.se De får inte överstiga 6 500 tecken inklusive blanksteg.

Att formulera en politik för att rädda hotade jobb är ingen lätt sak. Att sätta den i verket är ännu svårare. Göte Kildén kritiserar Internationalens ledare för att den sätter upp en klimatanpassning av produktionen som svar på hoten mot jobben i svensk bilindustri och förespråkar istället att en förstatligad svensk bilindustri skall svara för norra Europas behov av miljöanpassade bilar.

Jag delar helt uppfattningen att bara ett statligt ingripande kan rädda det som finns kvar av bilindustrin i landet. Men ett förstatligande löser inte problemen, inte de ekonomiska som ligger bakom krisen och definitivt inte de ekologiska som hänger över oss alla, oavsett var vi arbetar. (Skall man vara formell är faktiskt Saab redan förstatligat, fast av den amerikanska staten genom GM och den försäljning som nu diskuteras är en slags privatisering…)

Götes inlägg reser två viktiga frågor: dels hur ett hållbart transportsystem ser ut i praktiken och dels hur det kan bli möjligt att mobilisera den kraft som kan rädda de hotade jobben i bilindustrin. Svaret är inte givet på någondera.

Först till frågan om transporterna. Känslorna kring bilen är starka och det finns många skäl både att tycka om och ogilla bilar och bilism, den individuella frihet bilen ger (och inte minst symboliserar) kan till exempel ställas mot de 40 000 som dör varje år på vägarna bara inom EU. Men det är sekundärt i dagens läge. Världens 600 miljoner bilar står för en stor och ökande andel av koldioxidutsläppen, om man anser att alla människor har samma rätt till transporter som vi skulle det ge ett tillskott på ytterligare runt 2 miljarder bilar och omintetgöra alla försök till klimatanpassning.

Bilindustrins svar, den ”gröna bilen”, är i stor utsträckning blå dunster där syftet inte är att lösa klimatproblemen utan att sälja fler bilar. ”Miljöbilarnas” minskade bränsleförbrukning vägs mer än väl upp av en ökande bilism. Samma sak med det mesta av de bränslen som lyfts fram som alternativ till olja. I förra veckan lade till exempel Expertgruppen för miljöstudier fram en utredning som visade att den svenska satsningen på etanol ökat utsläppen.

Elbilarna, som Göte nämner som lösning, är dagens mode i bilmässornas montrar. (I försäljningshallarna härskar dock fossilbrännarna oinskränkt.) Men el är ingen energikälla, det är en energiform som måste produceras och idag kommer 2/3 av världens elektricitet från fossileldade kraftverk. Redan att ersätta denna fossilförbränning med förnybar energi är en enorm utmaning.

Den massbilism som hela samhället är anpassat till, alltifrån köpcentra som byggs utanför städerna till reseavdrag som styr boendet i bilberoende riktning, är helt enkelt inte ett hållbart transportsystem. Det betyder inte, som Göte uppfattat det, att alla bilar måste avskaffas.

Men det innebär att bilen inte kan förbli den bärande balken i samhällets transportsystem utan istället användas till det den är bäst på: att fylla ut glappen i kollektivtrafiken, till exempel där befolkningen är gles.

Glesbygden är billobbyns älsklingsargument, men det är inte främst glesbygdsbor som gynnas av dagens bilpolitik. Den allra största delen av reseavdragen görs t.ex. runt Stockholm, Göteborg och Malmö. Sju av de tio kommuner som har högst reseavdrag ligger för övrigt runt Göteborg. Möjligen kan här finnas ett samband med en lokal biltillverkares inflytande…

Så till frågan om jobben. Självklart behöver vi slåss för att stoppa uppsägningarna och bevara kollektivet, om det slås sönder kan vi inte vinna någonting. Men skall kampen för jobben ha en chans att lyckas krävs att den blir en samhällsfråga, att det skapas ett politiskt tryck för att verksamheten skall finansieras gemensamt eftersom den i sig är så viktig för samhället.

Göte menar att vi socialister skall förespråka en svensk biltillverkning. En bilism på en hållbar nivå, mycket lägre än dagens, innebär en helt annan nivå på bilindustrin, ytterligare minskad om de kvarvarande bilarna blir funktionella bruksföremål och inte byggs för att bytas ut i rask takt. Kanske är det lämpligt att en del av dessa betydligt färre bilar tillverkas i Sverige; att som idag utveckla likvärdiga produkter parallellt och sedan skicka dem kors och tvärs över världen är ett av många exempel på kapitalismens slösaktighet.

Dock är det en nederlagslinje att försvara den ”svenska” bilproduktionen gentemot ”utländska” företag i den internationella konkurrensens hundslagsmål. Det ställer arbetare i olika länder mot varandra där vi istället behöver samarbeta om gemensamma intressen och mål. Vad vi alla behöver göra är att försvara våra jobb och slåss för att den produktion vi bedriver svarar mot samhällets behov, inklusive behovet av att bevara vår livsmiljö.

Tvärtemot Göte tror jag därför att det är avgörande att samtidigt ”försöka greppa både över närtid och framtid”, att svara på dagens frågor på ett sätt som pekar mot en långsiktig lösning. Jag anser dessutom att både frågan om jobben och livsmiljön i högsta grad ligger i ”närtid”. Klimatkrisen kräver att vi under några få decennier ställer om de samhällen som kapitalismen i 250 år byggt kring fossila bränslen till långsiktigt hållbara ekonomier, den största utmaning mänskligheten ställts inför.

Den stora tragedin är att inget av detta diskuteras brett i fackföreningarna, arbetarklassen sitter på åskådarbänken medan framtiden avgörs högt över våra huvuden. Orsakerna är flera, brist på kollektivt självförtroende är en och avsaknad av självständiga alternativ är ett annat. Skall vi kunna angripa både klimatfrågan och den hotade nedrivningen av svensk bilindustri behöver vi ta oss an båda dessa saker.

Om vi klamrar oss fast vid att okritiskt kräva fortsätt produktion av de varor som kapitalismen frambragt kommer vi att förlora, på både kort och lång sikt. Vad som krävs för att tvinga staten att ta över bilindustrin är en bred samhällsrörelse som tar sin början hos oss som arbetar i bilindustrin men sträcker sig långt utanför fabriksgrindarna. Skall en sådan rörelse bli verklighet i klimatkrisens tid kan den knappast basera sig på statsstöd åt en produktion som bidrar till ökade utsläpp av växthusgaser.
Jag tror istället att kravet på att använda bilindustrin – med den enorma förmåga att utveckla och masstillverka avancerad teknisk utrustning som finns där – för den nödvändiga omställningen av ekonomin, är något som har mycket större möjlighet för att ligga till grund för en sådan mobilisering för jobben och klimatet.

Lars Henriksson