LO-samordningen inför årets avtalsrörelse sprack innan den började. Industrifacken IF Metall, GS och Livs som omfattas av det nya industriavtalet säger nej till den jämställdhetspott som de andra facken vill ha.

Samma dag som LO presenterade sina lönekrav inför den kommande avtalsrörelsen rapporterar media om att ”börsen faller som ett blysänke”.
Detta är givetvis något som arbetsgivarna kommer att använda för att avvisa LO:s krav på löneökningar på 3,5 procent eller minst 860 kronor i månaden, samt en jämställdhetspott på 100 kronor för områden med en genomsnittslön under 22 400 kronor. Dessutom en höjning av lägstalönerna med 860 kronor i månaden. Avtalsperioden ska vara ettårig.
Kommentarerna från arbetsgivarsidan är inte helt oväntat ”oacceptabelt”.
Inför den kommande avtalsrörelsen hade LO som ambition att via en samordning ena den splittrade fronten.
Den sprack redan innan den börjat. Inte helt oväntat valde de tre fack som omfattas av det nya industriavtalet, IF Metall, GS och Livs, att reservera sig mot LO-styrelsens förslag till en gemensam avtalsfront.
Frågan som fick de tre att dra sig ut och därmed försvaga en åtminstone på pappret enad LO-front var den jämställdhetspott på 100 kronor som föreslagits.

100 kronor.
Ja det blev för mycket för de tre att svälja.
IF Metalls ordförande Stefan Löfven kunde enligt vad som uppges tänka sig att gå med på max 60 kronor!
En skillnad på 40 kronor spräckte alltså samordningen.
Kommentaren från Kommunals Annelie Nordström talar för sig själv.
– Jag är jättebesviken och jättearg. Det är märkligt att det ska ta 90 år att jämna ut mäns och kvinnors löner, säger hon till Svenska Dagbladets näringslivsupplaga.
Metall, GS, Livs, Unionen, Sveriges ingenjörer som omfattas av det nya industriavtalet väljer nu att gå ut med ettårsavtal och 3,7 procent i lönelyft. Avtalet ska löpa från den första februari nästa år.

Att LO-samordningen nu gick i stöpet är inte överraskande. Det har knakat sedan industriavtalets tillkomst för snart 15 år sedan. Kritiken från de fack som omfattas av avtalet, facken utanför industrin, har hårdnat och hårdnat. Den viktigaste kritiken har riktats mot att industrin ska vara löneledande, att de ska sluta avtal först och att de avtal som industrifacken tecknar ska vara den ribba som inget annat fack kan krypa över.
Bland annat detta fick Pappers att lämna industriavtalet och istället välja solidariteten med de andra och sämre betalda LO-förbunden.

Nu drar avtalsrörelsen igång, steg för steg . LO-förbunden är återigen splittrade. Detta i en tid då arbetsgivarna kommer att visa upp en enig front och använda den internationella ekonomiska krisen som nu bit för bit tränger in i landet för att avvisa alla krav. Antingen det heter 3,5 eller 3,7 procent, blygsamma jämställdhetspotter, höjningar av lägstalöner.
Mycket talar för att den kommande avtalsrörelsen för en gångs skull kommer att bli dramatisk, så det finns all anledning att återkomma till den.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

I början av juni tog familjen tåget mot Köpenhamn för att sedan åka vidare mot Florens.
Efter ett par timmars resande märkte vi och de flesta andra i kupén att den vagn vi satt i började kränga och luta kraftigt än åt ena hållet, än åt det andra.

På grund av lutningen var det nästan omöjligt att ta sig till toalett eller restaurangvagn.
Så fortsatte det. Ingen förklaring gavs till att vi snarare upplevde att vi var ute på ett stormigt hav än ett tåg. Några mil från Malmö kom ett kort beklagande om att tåget inte gick till Köpenhamn, utan att vi måste kliva av i Malmö för byte till Köpenhamn. Det var tydligen fel på balansutrustningen.
Nåväl. Allt gick ju till slut bra, så vi tänkte inte så mycket mer på det.

I slutet av augusti kom förklaringen.
SJ har tydligen köpt in nya snabbtåg – det var ett sådant vi åkte – och de tågen går inte att köra mot Malmö och Göteborg för att det är för många kurvor. De nyinköpta tågen som ledningen för SJ anser vara en bra produkt saknar den balansutrustning som de äldre X2000 har.
Ta tågen ur trafik tycks inte aktuellt. De ska i stället trafikera Karlstad och Östersund som inte har så många resenärer.
Har inte synat bansträckningen till dessa två städer. Men har tämligen svårt att tro att det skulle vara mindre kurvor på dessa två sträckor.
Kjell Pettersson

          

– Det går inte att lösa problemen med en ”quick fix”. Det är som att trösta ett hungrigt barn med en sockrad napp.
Den kommentaren gör Miljöpartiets Gustav Fridolin efter att högeralliansen beslutat att ”satsa” 3,6 miljarder på järnvägen under de kommande två åren.
Jordens Vänner och Tågupproret ger inte heller mycket för regeringens utspel och anser att det behövs minst tre miljarder extra per år och 30 miljarder per år i investeringar under femton år för att klara klimatmål och samhällsmål.

Hösten kryper närmare och närmare. Därefter väntar vintern.
Mycket talar för ännu ett kaos med inställda tåg, försenade tåg, signalfel och en ändlös skara strandsatta resenärer.
Drygt tio år har gått sedan Statens Järnvägar avreglerades. Företaget styckades upp i sju olika företag. Ett som hade hand om verkstäderna, ett om godstrafiken, ett om fastigheter, ett om underhållet…
Klåfingriga politiker låg bakom detta. Företaget förvandlades sakta men säkert från folkets järnväg till ett företag där politikerna kräver att en tredjedel av vinsten ska delas ut.
Svenska Dagbladets näringslivsbilaga har i en rad artiklar på ett mycket förtjänstfullt sätt granskat SJ. En intressant läsning som ger en bra bakgrund till det politiska signalfel som SJ av idag är.
SJ:s investeringar låg exempelvis på 1 291 miljoner kronor år 2001. År 2009 var det nere i 595 miljoner kronor.
Mindre och mindre pengar gick till underhållet som eftersattes år efter år. På vintern går inga tåg för att det snöar, på sommaren ständiga förseningar, på hösten faller löv på rälsen… Detta i ett företag som en gång i tiden gick som på räls.

Istället för att ta krafttag har de olika bolagen satsat sin energi på bortförklaringar och skylla på varandra.
Sommaren 2009 togs ett steg till. En avreglering inleddes. Marknaden öppnades för persontrafik, chartertrafik och nattåg. Därefter avreglerades den internationella trafiken. Den 1 oktober 2010 avreglerades persontrafiken för fjärrtåg, där SJ tidigare hade monopol. Från och den 1 januari 2012 kommer även kollektivtrafiken och regionaltrafiken öppnas för konkurrens…
Resultatet av detta har blivit att ett sammanhållet bolag istället blivit en hårdsmält gröt där Trafikverket står för själva spåren, Jernhusen för stationshusen och drygt 30 olika operatörer för gods- och persontrafiken på spåren. Ett svårslaget sammelsurium där den ena handen inte vet vad den andra gör. Och alla de som trots allt åker tåg får inte veta någonting.
I början av detta år efter ännu en kaosartad vinter öppnades golvluckan för SJ:s styrelseordförande sedan nio år, Ulf Adelsohn. Den förklaring han själv gav var att han fyllde 70 år, och finansmarknadsminister Peter Norman gav förklaringen att SJ behöver ”en långsiktig lösning på ordförandeposten”.

Nu var det knappast det som låg bakom petningen av Adelsohn. För den gamle före detta moderatledaren hade under sin ordförandetid kommit till insikt om att det här med avregleringar och ökad konkurrens inte var så bra i alla lägen. Detta blev för mycket för regeringen. En mer lojal person tillsattes, Jan Sundling.
I Svenska Dagbladets näringslivsbilaga den 25 augusti säger Ulf Adelsohn så här:
– Man ska inte ge sig ut på svag is när man inte vet om den bär. Man har inte gjort den minsta analys av vad avregleringen kommer att innebära, det är det första. För det andra ska konkurrens ske på lika villkor, men som det ser ut nu finns det knappt spår för de som kör i dag. För det tredje har vi Europas sämsta underhåll av järnvägar, det går inte att komma i tid hur bra man än är.
Ulf Adelsohn påpekar att avregleringar i Storbritannien och Nya Zeeland, för att uttrycka det milt, inte varit lyckade. I det förstnämnda landet tvingades man återreglera järnvägen, må vara delvis och i Nya Zeeland är den helt återreglerad.
Detta tycks ha gått både den svenska regeringen och andra ansvariga helt förbi. Regeringen för sin del är så fast i sin privatiserings- och avregleringsdogmatism att man väljer att blunda för det som alla andra ser och upplever genom sitt resande med tågen.
Trafikverket har nyligen kommit med en rapport som visar att det behövs 38 miljarder kronor de närmaste tio åren för att komma till rätta med problemen.
– Det är vad som behövs om vi ska rätta till akuta brister och förbättra standarden på banan. 11 miljarder av dem kan vi stå för själva, det innebär ett ökat anslagsbehov på 27 miljarder kronor, säger Lena Erixson, ställföreträdande generaldirektör på Trafikverket.
Det vill säga, 27 miljarder kronor måste regeringen skjuta till för att trafiken ska gå någorlunda. Om tio år.

Näppeligen lär finansminister Anders Borg hörsamma denna begäran. För vad som i våras var en tid av satsningar till hösten och en ekonomi som var i världsklass har ändrat tonart till en mörk beskrivning av det ekonomiska läget som bara för några månader var så ljus. Och att investera ur krisen genom bland annat eftersatt infrastruktur finns inte på den politiska kartan för dagens högerregering.
Nu blev det i slutändan ett ytterst måttlig anslag från regeringen på 3,6 miljarder kronor.
Så allt talar för även denna vinter kommer att bli som de två senaste för SJ:s hundratusentals resenärer.
Och det enda som kan lösa SJ:s alla problem är att gå samma väg som Nya Zeeland och återreglera järnvägen.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Statsminister Fredrik Reinfeldt. I linje med lanseringen av de nya moderaterna var talet denna gång flyttat från någon exklusiv skärgårdsidyll som Albert Engströms Grisslehamn eller moderatfästet Vaxholm till den gamla bruksorten och sedan länge nedlagda porslinsfabriken Gustavsberg. Årets tal påminde till stora delar om folksagan om Mäster skräddare och kunden som skulle ha en rock, och efter en rad turer och besök inte fick någonting. Rocken blev byxor, byxorna blev en väst, västen blev ett par vantar, och till sist ”bidde det ingenting”.
– God dag statsministern, jag skulle vilja ha ett jobb.
– Det går bra. Kom tillbaka om ett år.
Ett år går och konsumenten kommer tillbaka.

– Är jobbet klart?
– Det blev inget jobb, det blev ett skatteavdrag.
Konsumenten ställer då en ny fråga.
– Går det att beställa sänkt skatt för pensionärerna?
– Det går bra. Kom tillbaka om ett år.

Ett år till går och konsumenten kommer tillbaka.
– Är skatten sänkt för pensionärerna.
– Det blev ingen sänkt skatt. Det blev ett skatteavdrag.
Konsumenten ställer då en ny fråga.
– Går det att beställa höjd a-kassa?
– Det går bra, kom tillbaka om ett år.

Ett år till går och konsumenten kommer tillbaka.
– Är a-kassan höjd?
– Det blev ingen höjd a-kassa. Det blev ett jobbskatteavdrag.
Konsumenten ställer då en ny fråga.
– Går att det beställa så att tågen går tid?
– Det går bra. Kom tillbaka om ett år.

Ett år till går och konsumenten kommer tillbaka.
– Går tågen i tid?
– Det gick inte att få tågen att gå i tid. Det blev ett fjärde jobbskatteavdrag.
Konsumenten ställer då en ny fråga.
– Går det bra att beställa ett jobbskatteavdrag?
– Det går bra. Kom tillbaka om ett år.

Ett år till går och konsumenten kommer tillbaka.
– Är jobbskatteavdraget klart?
– Det blev inget jobbskatteavdrag.
– Vad blev det då?
– Det blev ingenting, förutom förhoppningsvis lägre pris på löjrom och rysk kaviar.

Svensk regeringspolitik i korthet, sedan valet 2006.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Den psykiska terrorn mot de drygt 1 500 metallarna vid Saabs fabrik tycks aldrig ta slut. Denna vecka är det tänkt att lönerna ska betalas ut, men ingen vet hur det blir.
– Planerna är att betala lönen, säger Gunilla Gustavs på Saabs informationsavledning till di.se
Nästa vecka är det meningen att produktionen ska starta, men ingen vet hur det blir.
– Vi har inte sagt att produktionen skulle starta exakt den veckan utan att det tidigast kan ske då, säger Gunilla Gustavs.

I måndags denna vecka hölls för vilken gång i ordningen ett informationsmöte för arbetarna. Men ingen konkret information gavs.
Förra veckan kunde vi läsa i www.dagensarbete.se att i maj detta år bestämde styrelsen i Saab:s moderbolag på ett extra insatt styrelsemöte att höja arvodena till alla ledamöter. Mest fick ordföranden Hans Hugenholtz vars arvode ökade från 147 000 kronor till 931 950 kronor.
Motiveringen till beslutet uppges ha varit kraftigt ökad arbetsbörda för styrelsen. Samtidigt som mötet om arvodeshöjningen ägde rum stod fabriken stilla.
Till detta ska läggas att trots att Saab brottas med stora förluster betalades förra året ut 40 miljoner kronor till bland annat styrelse och ledning i moderbolaget Spyker, med hästhandlaren Victor Muller i spetsen.
I samma veva meddelades att uppdraget att hitta 350 miljoner euro, över tre miljarder svenska kronor, gått till en amerikansk konsultfirma Endeavour Advisor Group. Kostnaden för att anlita denna firma är okänd…
Anhopningarna av obetalda leverantörsskulder för Saab har tvingat Kronofogden till utmätningar.

Till detta ska läggas att Holmgrens Bil, en av landets stora bilåterförsäljare, säger upp kontraktet med Saab av ”moraliska skäl”, uppger Svenska Dagbladet.
– För mig är det viktigt att vara stolt över de märken som vi har i våra hallar. Saab levererar inte bilar man lovat, de betalar inte löner till anställda och inte heller skulder till sina leverantörer, samtidigt plockar ägarna ut stora pengar. Det känns inte rätt för en småländsk bilhandlare, säger företagets vd Benny Holmgren.
Sten staplas på sten.
Saab går från kris till kris.
Tusentals människors, alltifrån de anställa på fabriken till alla underleverantörer, arbete och framtid står på spel.

Samtidigt håller statsminister Fredrik Reinfeldt sitt sommartal i Gustavsberg två mil öster om Stockholm. Det genomgående temat är ansvar. Ansvar, ansvar och återigen ansvar av en ansvarsfull regering.
För de anställda på Saab måste detta talande om ansvar kännas som ett direkt slag i ansiktet.
Krisen för Saab är inte av dags dato. Under de senaste åren har regeringen och inte minst näringsminister Maud Olofsson haft möjlighet att ta ansvar för de anställda i Trollhättan. Möjligheter har funnits att förstatliga fabriken och lägga om produktionen i mer miljövänlig riktning. De anställda på Saab, alltifrån ingenjörer till montörer på banan, har en oerhört hög kompetens och yrkesskicklighet. Den kommer nu – om inget händer i tolfte timmen – att kastas bort.

Så var det med arbetslinjen i praktiken. Ingenting har gjorts från regeringen. Knappt ett finger har lyfts. Därmed är regeringens ord om ansvar ett ord utan innehåll. Det gäller helt uppenbart bara banker, kreditinstitut och börsmäklare.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Tottenham ligger i valkretsen Haringey. Där är barnfattigdomen den fjärde högsta i London. Arbetslösheten är 8,8 procent enligt den officiella statistiken, säkerligen mycket högre i verkligheten. I valkretsen finns ett arbete på 54 sökande.
För några veckor sedan när klassamhället exploderade var Tottenham bara ett ställe bland hundratals liknande ställen i Liverpool, Manchester, Birmingham…

Hela det glömda England som manglats sönder och samman av först regeringen Thatchers klasskrig mot i första hand över 100 000 hjältemodiga strejkande gruvarbetare som krossades av hela den våldsapparat som regeringen Thatcher hade till förfogande. Men gruvarbetarnas fall efter ett års kamp för sina jobb i mitten av åttiotalet – kryddad med våldsam hets och klassförakt i de största brittiska tabloiderna – var inte det enda: sedan rasade också den fackliga centralorganisationen mer eller mindre samman, även de utsatta för en rad inskränkningar av sina tidigare rättigheter.
Gruvarbetarna, den i särklass mest stridsvilliga arbetargruppen, togs först, sedan skulle resten rasa samman, via en rad antifackliga lagar.
För det var inte bara gruvarbetarna som föll. De stridbara hamnarbetarna i Liverpool gick samma väg. I sann nyliberal anda försvann resterna av textilindustrin, antalet stålverk bantades… Arbetande människor drevs ut i arbetslöshet, ren fattigdom och nöd, och ett liv utan hopp.

En inblick i klassamhället kunde man få i en historia som jag snappade upp i slutet av åttiotalet – sann eller inte, men den kunde lika gärna vara sann. Prins Charles skulle komma på besök till Liverpool. Givetvis ingick en kortege genom staden. Den blev kort. Och istället för att se det verkliga Liverpool fick han se kulisser som i snabb takt byggdes kring kortegevägen.
På Thatchers väg fortsatte det som kallades det nya Labour under ledning av Tony Blair. Han vann valet 1997 på att i första hand vända sig till den relativt burgna medelklassen. Blair undvek nogsamt att prata om det brittiska klassamhället. De arbetslösa och nyfattiga tillhörde inte ens längre en klass, de var ”socialt exkluderade”, i Sverige senare kallat ”utanförskap”.

England av idag har drygt 50 miljoner invånare. Omkring 25 procent av dem, 12.5 miljoner, beräknas leva under fattigdomsstrecket!
Värre kommer det att bli när väl den nuvarande regeringen Camerons gigantiska åtstramningar slår igenom med full kraft. Om 12,5 miljoner redan lever i fattigdom, hur många kommer de att vara om ett år, om två…?
Hur många Tottenham står på tur?

Regeringen Camerons svar på raseriutbrotten har varit ett och entydigt. Det handlar inte om sociala problem, det handlar inte om klassamhället… Det handlar om slödder som inte lärt sig veta hut. Eller som Cameron uttrycker det: ”Det handlar inte om fattigdom, utan om kultur.”
Och då blir svaret det logiska. Mera gummikulor, mera repressiva metoder, sex månaders fängelse för stöld av en vattenflaska, elvaåringar som döms… Vräkningar från lägenheter. Frusna socialbidrag… uppfinningsrikedomen när det gäller att trampa på de redan förtrampade är gränslös.
En konservativ Europaparlamentariker, Roger Helmer, säger via twitter: ”Det är dags att bli tuff. Kalla in armén. Skjut mordbrännare och plundrare på plats”.
Den ”kultiverade” engelska överklassen har talat.
Applåder i det brittiska parlamentet åt alla ”kulturbärare” som skrek på repressioner mot packet.
De som ”bildade gäng”, som för några år sedan avslöjats med att handla privat för skattebetalarnas pengar. Renoverat sina hus, köpt mängder av de lyxprylar och statusprylar som efter bland annat Tottenham ger långa straff. Men inte bara det. Vallgravar anlades, ankhus byggdes, fastighetsaffärerna gick för högvarv. Allt finansierat med skattemedel och ytterst med de gigantiska nedskärningar som återigen betalades av de fattiga.

I dessa tider går inte heller den omsjungna pressfriheten fri. Cameron vill begränsa användandet av de sociala medierna. Ett anmärkningsvärt ingrepp som hade gett upphov till ett ramaskri från dess så kallade väktare om det skett i vilken diktatur som helst. Nu är det ganska så tyst.
Inte ens den möjligheten ska unnas de som av det engelska klassamhället blivit bestulna på allt.

Anna Hellgren har skrivit en alldeles utmärkt artikel på Expressens kultursida 13 augusti. Rubriken är ”Fattigdomsbeviset” och den beskriver ett samhälle där det ”är jaktsäsong på de fattiga året om”. Hon skriver:
”I boken Chavs – the demonization of the working class från i våras visar fackföreningsforskaren Owen Jones hur Storbritannien sedan Thatcher blivit ett samhälle där sociala problem och fattigdom inte längre förklaras som frukten av strukturella ojämlikheter som kan lösas med hjälp av fördelningspolitik och reformer – utan som en brist på karaktär.
Och eftersom fattigdom är den enskildes fel – det finns inget samhälle, bara kvinnor, män och familjer, remember – är det fritt fram att både håna och förfasa sig över de socialt marginaliserade.
Det är skrämmande läsning om ett samhälle där det är jaktsäsong på fattiga året om, i snart sagt alla kanaler. I program som Big brother och Little Britain, i dagstidningar och nyhetssändningar och från parlamentets talarstolar: den arbetar- och underklass som får skylla sig själv framställs ihärdigt och skamlöst som slö, kriminell, farlig, rasistisk, promiskuös och bidragsälskande – och som bortom räddning och inträde i det underförstått civiliserade medelklassengland.
En av de få parlamentsledamöter som har rötterna i arbetarklassen, före detta servitören John Prescott, förnedras regelbundet och öppet av sina privatskoleutbildade kollegor som skriker drinkbeställningar till honom mitt under debatter.”

Välkommen. This is England. Men samma värderingar finns över hela världen. Samma människor med samma åsikter som nu torgförs av det brittiska etablissemanget finns i vårt land.
Det räcker med att förlorarnas raseri tar sig de uttryck – och hade någon väntat sig någon annat? – som de nu gjort för att det öppna, nakna, klasshatet ska frigöras.

Kjell Pettersson

          

Höstens avtalsrörelse rycker allt närmare. Den femte september räknar facken inom industrin med att kunna presentera sin avtalsplattform.

Senast den 30 september ska industrifacken lämna över sina avtalskrav till arbetsgivaren.
Inför detta säger IF Metalls ordförande Stefan Löfven att den ekonomiska oron inte påverkar avtalskraven.
– Än kan vi inte se att orderingång, produktivitetsutvecklingen eller lönsamheten har påverkats negativt. Vi ställer våra lönekrav utifrån den verkliga ekonomin, inte utifrån några tvära kast på börsen, säger Stefan Löfven.
Motparten till industrifacken är Teknikföretagen, och de kommer säkerligen att använda härdsmältan i ekonomin som en förevändning för ytterst måttliga löneökningar eller rent av ett nollbud. Men än har de inte gjort några officiella utspel.
Stefan Löfven för sin del konstaterar enligt www.dagensarbete.se att ”vi vill ha en del av de produktivitetsökningar som görs och vi vill ha en reallöneutveckling för våra medlemmar. Vi har haft en så stark utveckling av produktiviteten att vi därför kan ta ut något högre löneökningar än hos konkurrentländerna”.
Målsättningen är att industrins avtal ska vara klara redan den 30 november i år, vilket är anmärkningsvärt eftersom de flesta avtal löper ut vid utgången av mars nästa år. Dessa avtal är tänkta att fungera som en ribba som inget annat LO-förbund ska kunna krypa över, vilket har lett till stort gnissel hos de övriga LO-förbunden.

Kjell Pettersson

          

Vid Sverigedemokraternas partikongress i oktober 2010 var en av talarna Kent Ekeroth.
Han inledde sitt tal med följande: ”Vår civilisation står vid ett vägskäl; antingen så går vi under; i krig eller en stilla suck, eller så bestämmer vi att slåss för vår civilisations överlevnad.”

Mer skulle komma.
Bland annat en påminnelse om att Europa redan ”tidigare i historien stått öga mot öga mot islam på slagfältet” och konstaterade att ”vi är på dö ut i en stilla suck”.
Men riktigt så illa var det inte, enligt Ekeroth. Det fanns hopp. Hoppet heter Sverigedemokraterna. ”Vi står upp för den frihet som så många människor offrat sina liv för… 2010 sitter vi riksdagen och då kommer vi att ta vårt Sverige tillbaka.”
Talaren möttes av dånande ovationer.

Smaka på orden. Krig, slåss, slagfält… Massakern på arbetarungdomen på Utøya känns kusligt nära.
Denna figur sitter nu i riksdagen. Avlönad av skattemedel…
I augusti 2011 håller Jimmie Åkesson sitt sommartal i Sölvesborg.
Gång på gång slår han fast att Sverigedemokraterna har inget att göra med den hatkampanj vars yttersta konsekvens är 77 släckta liv i vårt grannland.
Enligt honom är detta dåd enbart en produkt av en enskild galnings sjuka hjärna.
Istället går han till attack mot alla de som påpekat att Sverigedemokraterna är en del av det Europa och de partier som har muslimhat och invandrarfientlighet som punkt ett på sitt program.

I själva verket är det Åkesson och figurer som Ekeroth det är synd om.
Vad väntar sig Åkesson? Eller som en skribent på Expressens ledarsida konstaterar: kanske att vi ska lägga blommor på hans trappa för att markera vårt deltagande.
Det är inte utan att man blir lätt illamående.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Medan den svenska tigern ryter på Davos ekonomiska toppmöte slänger Rädda barnen in en liten bomb på regeringens prydliga skrivbord: en rapport om växande fattigdom bland landets barn. Kjell Pettersson studerar siffrorna, och funderar på nolltolerans när det gäller barnfattigdom.

”De måste få ta mer än fem köttbullar”
”Jag märker att de här barnen inte har pengar på en massa olika sätt. En del av dem äter till exempel jättemycket i skolan. Vi lärare har haft diskussioner med matpersonalen om det, om att de måste få ta mer än fem köttbullar, att de måste får äta sig mätta.”
De verkställande direktörerna i de femtio största bolagen hade 2009 en genomsnittlig inkomst före skatt på 12,2 miljoner kronor.

”Det händer att jag är pank en hel vecka”
”Jag ligger precis över socialbidragsnormen. Jag måste alltid vända på varenda krona. Jag försöker att inte låna pengar, även om det händer, men det är så jobbigt att ligga efter sedan. Det händer att jag går och är pank i en hel vecka. Tänk om någon av ungarna skulle behöva medicin eller något då.”
De fyra börsjättarna, Astra Zeneca, Telia Sonera, Nordea och H&M förväntas redovisa en sammanlagd vinst på 119,5 miljarder kronor för 2010.
Vinsterna ska ställas i relation till att kostnaderna för alla landets grundskolor och gymnasieskolor under 2009 var 114,5 miljarder kronor, enligt Skolverket.
”De går i gympaskor hela vintern oftast”

”Pengarna räcker aldrig, i höstas köpte min dotter själv en vinterjacka för födelsedagspengarna. Så är det ofta, jag kan inte ens ge dem det de måste ha. De går i gympaskor hela vintern oftast.”
Ingvar Kamprad, Ikea, förmögenhet 450 miljarder kronor. Stefan Persson H& M förmögenhet 170 miljarder kronor, Hans Rausing, Arcticgruppen, förmögenhet 50 miljarder kronor.
För några veckor sedan var det toppmöte i Davos. Med på mötet var bland annat en spinnande moderat katt som lapade i sig allt beröm om den svenska tigerekonomin, finansminister Anders Borg.
Någon vecka efter – och det är från den rapporten de tre citerade rösterna är hämtade – presenterade Rädda Barnen sin årliga rapport över hur barnfamiljer i Sverige har det ekonomiskt.
Rapporten jävar alla påståenden om den svenska tigern.
Snarare växer bilden fram av en svensk ”tiggarekonomi”.
En nationell skam. Där de som inget har tvingas bära skammen att inte kunna äta sig mätta, gå i trasiga skor, aldrig vara med på klassresor, aldrig åka på semester, aldrig, aldrig, aldrig…
En skamlös ekonomi där tunnor av miljoner vräks över dem som har allt och mer därtill. Men de känner ingen skam. Skammen fördelas inte rättvist, lika lite som de ekonomiska tillgångarna.
Rädda Barnens rapport heter Barnfattigdomen i Sverige och dess innehåll kan sammanfattas genom vad den 15-åriga Fredrik säger i boken Dåligt ställt – Barns röster om ekonomisk utsatthet, Rädda Barnen 2004.
”Jag har hellre mat på bordet än lägger 100 kronor på en klassresa”.
Ökad valfrihet var ordet, Fredrik Reinfeldt.
Rädda Barnen konstaterar: ”Sverige är rikare än någonsin – BNP per capita har stadigt ökat under 2000-talet. Trots det ser vi ökade klyftor mellan de fattigaste och rikaste barnen.”
Av rapporten framgår att barnfattigdomen år 2007 nådde den lägsta nivån sedan mätningarnas start år 1991. Under 2007 levde 10,9 procent av alla barn i ekonomisk fattigdom. 10,9 procent innebär 210 000 barn.
Under 2008 bröts den nedåtgående trenden. Barnfattigdomen omfattar nu 220 000.
220 000 barn. Säkert omkring eller över 100 000 föräldrar som i ”tigerekonomin” lägger en stor del energi på att välja mellan ett par nya skor och mat på bordet.
Det pratas mycket i andra sammanhang om nolltolerans i det här landet.
Är det inte hög tid att börja prata om att vidta åtgärder som leder till nolltolerans när det gäller fattiga barn, likaväl som för de monstruösa rikedomar och miljonlöner som staplas på hög hos de välbeställda?
Rädda Barnen sammanfattar sin rapport med följande fakta som ger en bra bild av klassamhället Sverige.
s Skillnaderna mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund är markant och ökar under 2007 och 2008. Barnfattigdomen är mer än fem gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund (29,5 procent) som bland barn med svensk bakgrund (5,4 procent).
s Bland barn till ensamstående föräldrar är barnfattigdomen mer än tre gånger så hög (24,7 procent) som bland barn till sammanboende föräldrar (8,1 procent).
s Nästan vartannat barn (49 procent) till ensamstående föräldrar med invandrarbakgrund lever i ekonomisk fattigdom, men endast 2,3 procent av alla barn till svenskfödda par med barn.
s Barnfattigdomen varierar starkt mellan Sveriges kommuner, från 3 procent (Täby) till 31 procent (Malmö). Genomgående är barnfattigdomen högst i landets storstadsregioner och lägst i välmående kranskommuner till storstäderna. Mellan stadsdelarna är variationen ännu större, från Torslanda i Göteborg (2 procent) till Rosengård i Malmö (61,4 procent).
220 000 barn som lever i fattigdom.
Den svenska tigern har visat sina rätta ränder.
————————————–

Barn- och äldreminister Maria Larsson: ”Rädda barnen är oseriösa”
Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen har fått mothugg.
Statsminister Reinfeldt ifrågasätter om klyftan mellan fattiga och rika familjer ökat.
Barn- och äldreminister Maria Larsson, kristdemokrat, anser att Rädda Barnen är oseriösa som hävdar att den höga barnfattigdomen i Sverige är ett brott mot Barnkonventionen.
Ingen tycks vara speciellt intresserad över att diskutera det faktum att 220 000 barn i Sverige lever i fattigdom. Ett politiskt fattigdomsbevis så gott som något.
Rädda Barnen bemöter i pressmeddelande de två ministrarnas påståenden och hänvisar att Sverige har förbundit sig att i lagstiftning och praxis följa vad som står i Barnkonventionen.
– Barnkonventionens artikel 4 innebär att varje land ska göra sitt yttersta inom de ramar man har till förfogande. Det innebär att större krav ställs på de rika länderna – vi förväntas göra mer och gå längre än de nationer som inte har lika stora ekonomiska resurser. Barnkonventionens artikel 2 förbjuder dessutom diskriminering av barn bland annat på grund av föräldrars sociala status; och i artikel 27 kan man läsa om alla barns rätt till en skälig levnadsstandard, skriver Rädda Barnen.

Organisationen konstaterar att FN:s barnrättskommitté ansvarar för att se hur staterna efterlever Barnkonventionen och väljer själva att citera regeringens hemsida där man också kan läsa om kommitténs senaste utlåtande.
”Med tanke på Sveriges resurser och övriga resultat i arbetet med barnets rättigheter förväntar sig barnrättskommittén att Sverige ska ännu bättre leva upp till sina åtaganden enligt barnkonventionen… insatserna som görs på lokal och regional nivå i Sverige ska leda till minskade skillnader i levnadsvillkoren för barn oavsett av var det bor i Sverige”.
Rädda Barnen konstaterar helt kort att Sverige år efter år – oavsett regering – misslyckas med detta.

Kjell Pettersson

          

41 industriarbetarlöner.
Det är vad en genomsnittlig verkställande direktör i de 50 största bolagen i Sverige tjänar.
Det framgår av en ny LO-rapport som kom ut i början i veckan.

Statsminister Reinfeldt har tagit för vana att hävda att alla rapporter om ökad nyfattigdom, fler fattiga barn, eller övergripande klasskillnader har fel. Allt detta har inte ökat under alliansens regeringsinnehav. Likaså har han med eftertryck slagit fast att inkomstskillnaderna inte ökat sedan 2006.
Nu kommer en ny rapport. Avsändare LO. Den handlar om löneskillnader.
I en debattartikel i Dagens Nyheter undertecknad av två LO-ekonomer och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin sammanfattas den nya rapporten om inkomstskillnaderna i landet med följande rader:
”Den övergripande bilden är tydlig. Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaden mellan makteliten och industriarbetarna. År 1950 var maktelitens genomsnittliga inkomst 11 industriarbetarlöner. År 1980 hade makteliten en inkomst på 5 industriarbetarlöner. Under de senaste 30 åren har klyftorna mellan elitens och industriarbetarnas löner ökat dramatiskt. 2007 är så långt toppåret för maktelitens relativa inkomst. Det är viktigt att det inom makteliten finns stora skillnader. Den ekonomiska eliten, de verkställande direktörerna i de 50 största bolagen i Sverige, står i en klass för sig. Denna grupp hade 2009 en genomsnittlig inkomst före skatt på 12,2 miljoner kronor, motsvarande 41 industriarbetarlöner. Den gruppen är också speciell i bemärkelsen att den relativa inkomsten är väsentlig högre än 1950, då den motsvarade 26 industriarbetarlöner och flerdubbelt högre än 1980, då den var nere i nio industriarbetarlöner”.

Gapet ökar
Wanja Lundby-Wedin och de två LO-ekonomerna slår fast att det aldrig varit så tacksamt att vara chef i det svenska näringslivet som under slutet av 2000-talets första decennium.
Ett intressant faktum är att löneskillnaderna har ökat sedan 1980. Under denna period har Sverige i första hand haft socialdemokratiskt regeringsinnehav, med undantag av 1991-1994 och nu sedan 2006. Helt uppenbart spelar regeringsinnehavet ingen roll.
Att sedan alliansen avskaffat förmögenhetsskatten, tagit bort arvs- och gåvoskatten och infört en regressiv fastighetsbeskattning har givetvis gjort att skillnaderna blivit ännu större.
Under hösten startar avtalsförhandlingarna. Först ut på plan är industriförbunden. Har de inte haft argument förut för att slåss för i första hand tryggade reallöner och i andra hand för rejäla lönelyft så har LO-rapporten gett dem det i överflöd.
Not: Rapporten i sin helhet återfinns på LO:s hemsida, www.lo.se
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se