Svårt och komplicerat. Så sammanfattar ledningen läget efter Nouveau Parti Anticapitaliste, NPA:s kongress som hölls i helgen i Montreuil utanför Paris. Som vi skrev i förra numret av Internationalen var det ett parti med stärkt självförtroende som samlades till sin första kongress sedan bildandet för två år sedan.

Uppsvinget i den sociala kampen i höstas och de revolutionära resningarna i Nordafrika har gjutit nytt mod i partiets medlemmar som spelat en viktig roll i solidaritetsarbetet. Partiets talesperson Olivier Besancenot gjorde ett uppmärksammat besök i Tunisien. Miljontals fransmän och invandrare med rötter i dessa områden – och den franska regeringens och företags nära förbindelser med de korrupta regimerna – gör att den nordafrikanska revolutionen omedelbart får återverkningar också i Frankrike .
Men den andra sidan av att vara väl rotad i kampen visade sig i att de vägval som den franska vänstern står inför också skar rakt in i partiet. Den fråga som media och andra vänstergrupper framför allt krävde svar på var hur NPA ställer sig till en gemensam vänsterkandidat i presidentvalet 2012. Parti de Gauche, som bildades ungefär samtidigt som NPA, driver hårt att vänstern, inklusive NPA och kommunistpartiet, ska ena sig bakom dess partiledare Mélenchon.
Inställningen till denna fråga reflekteras tydligt i de tre huvudtendenser som utkristalliserats inför kongressen. Den ”unitära” riktningen förspråkade en uppslutning i en gemensam vänsterfront. En tendens som ville markera partiets ”revolutionära identitet” ställde sig kallsinnig till ett sådant samarbete och ville koncentrera sig på att bygga partiet tillsammans med de sociala rörelserna och helst hitta en presidentkandidat från dessa.

Skeptisk
Dessa tendenser hade vardera stöd av en dryg fjärdedel av delegaterna på kongressen.
Den tredje, största, tendensen, var också skeptisk till att stödja vänsterfronten. Orsaken är inte minst att såväl kommunisterna som Parti de Gauche vill använda vänsterfronten som en hävstång för att själva kunna skaffa sig poster i en kommande regering tillsammans med socialistpartiet. Att låta NPA:s röster bli en bricka i detta spel ter sig inte särskilt aptitligt.
I dagsläget lutar denna tendens åt att försöka förmå partiets stora dragplåster Besancenot att ställa upp i ett tredje presidentval. Trots NPA:s tillbakagång får han och Mélenchon ungefär lika stort stöd i opinionsundersökningarna, mellan 5 och 7 procent. Problemet – och det som gjort kongressen så komplicerad – är emellertid att inte heller denna tendens hade egen majoritet på kongressen, den hade stöd av 42 procent av delegaterna.
Det betyder att ledningen under den kommande kongressperioden saknar en tydlig plattform. Man har heller ännu inte utsett något nytt språkrör; den posten vill nu Besancenot lämna. Detta är ingen katastrof för en politisk strömning som traditionellt bejakar mångfald, men det komplicerar naturligtvis den politiska nytändning som måste fortsätta. Vissa inom gruppen som förespråkar en vänstersamling inför valen kommer att lämna NPA.
Men partiet är fortfarande en av de ledande vänsterkrafterna i Frankrike med 5 000 medlemmar och en unik erfarenhet av politisk kamp och arbete i sociala rörelser. NPA kommer att fortsätta att spela en nyckelroll i fransk radikal politik.
Kjell Östberg

          

Några veckor efter valet höll jag en föreläsning om ”Socialdemokratin och de intellektuella” på Nobelmuseet. Min huvudtes var att det fruktbara samarbete som länge kännetecknade förhållandet mellan socialdemokratin och radikala intellektuella numera hade upphört. Istället för att rekrytera unga människor med progressivt samhällsomvandlande ambitioner fylldes kanslihus och ämbetsverk från 1980-talet i ökad utsträckning av ekonomer med nyliberal touch.

Och på senare tid är det folk från PR- och konsultbyråer som flockas runt partiledningen. Medan Gustav Möller knöt Per Nyström till socialdepartementet och Tage Erlander gjorde Olof Palme till sin intellektuelle sparringpartner är Mona Sahlins närmaste man kommunikationsexperten Stefan Stern.
Att vara samtidshistoriker har sina sidor. Om man skriver om Karl XII:s ryska fälttåg är risken begränsad att någon hör av sig och säger att ”så var det inte, det vet jag för jag var med”. Men för samtidshistorikern är det annorlunda – där kan man snubbla på sina källor.
I debatten efter mitt föredrag reste sig således en man glatt upp och meddelade att han tillhörde den nya gruppen socialdemokrater som livnär sig på att sälja åsikter till högstbjudande. Han hade sina rötter i SSU, varit statssekreterare i en socialdemokratisk regering men var nu anställd i en internationell lobbyfirma. Emellertid ville han framför allt bidra till debatten genom att presentera en alldeles ny analys som tagits fram av konsultbyrån Prime och som kunde förklara det socialdemokratiska valnederlaget – nämligen att man samarbetat med vänstern, angripit RUT, velat skärpa fastighetsskatten och återinföra förmögenhetsskatten och på så sätt fjärmat sig från storstadsväljarna och fört en tillväxtfientlig politik.
Alltså samma mantra som allt sedan valet trummats ut av lejda socialdemokratiska företrädare för den näringslivsfinansierade kampanj som Aftonbladet avslöjade i förra veckan. En viktig del i denna kampanj har varit att gå runt på olika konferenser och sammankomster för att sprida sina åsikter, och jag förstår nu varför jag där fick äran av den före detta statssekreterarens besök. Att konsulten möjligtvis trodde att även denna lilla tillställning skulle kunna vara ett intressant forum för att föra ut sina analyser säger något om med vilken målmedvetenhet de lejda opinionsbildarna arbetat.

Skandalen med de näringslivsbetalda socialdemokratiska lobbyisterna avspeglar alltså en långsiktig trend där partiets ledning gradvis ändrat karaktär parallellt med att det förlorat sin karaktär av folkrörelseparti. Att socialdemokratin haft en näringslivsvänlig politik är ingen nyhet, men att socialdemokrater öppet enrollerat sig i näringslivsfinansierade organisationer är det.
De ekonomer som spelade en central roll i partiets omvandling i marknadsorienterad riktning under 1980-talet blev också här stilbildande. För första gången skedde en massiv övergång från regering och kanslihus till de stora bankernas ledning, till Stenbecks-koncernen, Volvo och så vidare. Finansministrar, som Feldt och Åsbrink har efter fullgjort värv blivit styrelseproffs. För att få perspektiv på utvecklingen: tänk er Wigforss eller Gunnar Sträng i den rollen!

Under det senaste decenniet är det istället de välbetalda jobben som PR-konsulter som lockat. Med Persson och Nuder i spetsen (även dessa som bekant gamla finansministrar) har det framför allt efter regeringsnederlaget 2006 skett en veritabel massflykt till JKL, Prime, Rud Pedersen och allt vad de heter.
I spetsen för dessa lobbyorganisationer står ofta personer med bakgrund hos moderaterna, uppdragen kommer så gott som uteslutande från näringslivet och syftet är självklart att påverka politiken – och politikerna – i uppdragsgivarnas intressen. Och här kommer personer med socialdemokratisk bakgrund ofta väl till pass.
Låter det konspirativt?
Låt oss då bara citera den ledande marknadstidningen Resumés initierade beskrivning av hur det gick till då Apoteken privatiserades. Privatiseringarna väckte som bekant stor ilska inom socialdemokratin och många ombud på partikongressen i våras krävde ett upphävande av beslutet vid en eventuell valseger. Mona Sahlin och inte minst Ylva Johansson – som på kongressen frankt deklarerade att det nu fick vara slut på systemkramandet – avvisade blankt alla sådana förslag. Läser man Resumé (från 30/4 2009) förstår man kanske varför.

“Attacken mot Apoteksmonopolet inleddes i början av 2000-talet och leddes då av läkemedelsbolaget Bringwell, skriver tidningen. ”En av deras rådgivare och styrelseledamöter var Erik Åsbrink, då nyss avgången finansminister … Några år senare drogs Vårdforum i gång, där bland annat Apoteket och läkemedelsbolaget Pfizer deltog.
Vårdforum sköttes av JKL och Anders Lönnberg, tidigare statssekreterare på socialdepartementet och politiker för Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting och JKL-konsult. Vårdminister var då Ylva Johansson, sambo med Erik Åsbrink, som hade Lil Ljunggren Lönnberg, gift med Anders Lönnberg, som statssekreterare. När Ylva Johansson ville utreda ett första steg mot apoteksavreglering gick uppdraget till – Anders Lönnberg. Efter utredningsuppdraget blev Anders Lönnberg public affairschef på läkemedelsbolaget Novartis.

Också flera andra läkemedelsbolag har (S)uperlobbyister. På Pfizer finns den tidigare statssekreteraren Sven-Eric Söder och på AstraZeneca den tidigare statssekreteraren Ingrid Petersson. GlaxoSmithKline är helgarderade: Johan Thor, Årets lobbyist 2008, täcker högerflanken, medan Agneta Karlsson, tidigare S-statssekreterare i socialdepartementet, tar hand om vänsterflanken.
På Läkemedelsindustriföreningen är Jan Ström kommunikationschef, tidigare informationschef hos Göran Persson. Per-Egon Johansson är tidigare kristdemokratisk statssekreterare och numera konsult på Interpares. Som sådan har han anlitats av Apoteket. Att han är gift med Karin Johansson, statssekreterare hos Göran Hägglund, ledde till en intressekonflikt när hon till en början sattes att ansvara för avregleringen av apoteksmonopolet. … Farmacevtföretagarna som har startats av Farmaciförbundet leds av Sverker Littorin, som tidigare har verkat i läkemedelsindustrin, och är bror med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.”
Är det fler än jag som får blodstörtning av att läsa detta?

Att i politiken representera olika intressegrupper är naturligtvis helt legitimt – det är i sista hand en avspegling av klassamhällets olika fraktioner. Genom socialdemokratin har bland annat fackföreningsrörelsen haft en viktig företrädare.
Men det här är något helt annat. Problemet med de socialdemokratiska lobbyisterna är att de bokstavligt fungerar som kapitalets betalda hemliga agenter inom arbetarrörelsen. På samma gång bidrar de aktivt till att urholka det som fortfarande återstår av socialdemokratins legitimitet som arbetarparti.
Och på ett vidare plan, ger inte utvecklingen snarare associationer till en smygande statskupp där penningen gradvis äter sig in i och tar över det parlamentariska finrummet?

Kjell Östberg

          

I senaste numret av tidskriften Röda rummet diskuterade Kjell Östberg socialdemokratins utveckling mot bakgrund av de senaste stora valnederlagen. Vi publicerar här ett utdrag ur artikeln.

Den svenska socialdemokratin ledde möjligtvis världens organisatoriskt starkaste arbetarrörelse. Partiet själv hade som mest över en miljon medlemmar, LO en och en halv och kvinno- och ungdomsförbunden tillsammans 100 000. ABF, PRO, Hyresgästföreningen, Konsum, Reso, allt räknades in under Rörelsen.
Under 1960- och 70-talsradikaliseringen bekräftades att det fortfarande i stor utsträckning var en levande rörelse med djupa tentakler i samhället. 1970-talets omfattande sociala reformer kan inte förstås utan samspelet mellan de radikala nya sociala rörelserna och den traditionella arbetarrörelsen, jämställdhetsreformerna inte utan den nya kvinnorörelsen, arbetslivsreformerna eller LO:s förslag till löntagarfonder inte utan de vilda strejkerna.

Vari består socialdemokratins brott?
Den drastiska förändring som partiet genomgått sedan dess måste naturligtvis förstås i skenet av omvälvande externa förskjutningar: slutet på den långa högkonjunkturen och återkommande ekonomiska kriser, högervågen och kapitalets beslut att säga upp alliansen med den reformistiska arbetarrörelsen.
Det vore samtidigt orättvist att bara se socialdemokratin som ett viljelöst offer för de senaste decenniernas nyliberala segertåg . Partiet har i högsta grad självt varit pådrivande i denna utveckling.
Den tredje vägens politik som regeringen Palme-Feldt slog in på 1982 visade sig leda rakt över i tidens nyliberalism. Gradvis har socialdemokratin själva eroderat de bärande elementen i den reformistiska politiken. Ja, man har accepterat liberalismens grundläggande syn på konkurrens och marknadsstyrning.
Högre vinster för företagen, inte politisk styrning, skulle få fart på ekonomin. Finans- och valutamarknaden avreglerades. Riksbankens makt överfördes från politikerna till marknaden. Under slagorden om decentraliseringar och effektiviseringar infördes nya marknadsinspirerade styrsystem inom den offentliga sektorn som ytterligare minskade den politiska styrningen. Regering och riksdag lade på sig budgettak och budgetbeslutsprocesser med syfte att förhindra en offensiv ekonomisk politik.
Den offentliga sektorns ställning försvagades ytterligare genom konkurrensutsättningar och utförsäljningar inom vård, skola och omsorg, eller el- och telemarknaden. Skattefinansierad verksamhet skulle kunna ge vinster, också för utländska riskkapitalbolag.
På så sätt har således partiet aktivt försvagat själva fundamentet för den reformistiska strategin. Istället för att minska marknadens inflytande har man stärkt det. Konsekvenserna av den gradvisa omorienteringen är särskilt märkbar på några områden
Ett är kampen mot arbetslösheten: 1990 slog den socialdemokratiska regeringen fast att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, en av de centrala doktrinerna inom nyliberalismen. Sverige har sedan snabbt närmat sig västeuropeiska nivåer för arbetslösheten.
En annan konsekvens är de ökade samhällsklyftorna. 1980 tjänade den ekonomiska makteliten nio gånger mer än en industriarbetare . 2007 – 51 gånger.

Ett arbetarparti?
Hur bidrar denna utveckling till att förändra partiets klasskaraktär?
Under 1960-talet röstade mer än 80 procent av de LO-ansluta arbetarna på socialdemokraterna, så sent som 2002 var det nästan 60 procent. I det senaste valet hade andelen sjunkit till 50,7. Det näst största ”arbetarpartiet” var moderaterna med 15,7 procent. Vänsterpartiet, hade knappt tio procent av de LO-anslutna och Sverigedemokraterna knappt 6.
Samtidigt har den tydliga inriktningen på medelklassen har lönat sig dåligt. Länge röstade 40 procent av de TCO-anslutna på socialdemokraterna, i förra valet 34 procent och i år 26.
Vilka är socialdemokraterna?
Denna utveckling har skett parallellt med ett tilltagande sönderfall av den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Partiet, som efter kollektivanslutningens avskaffande i början på 1990-talet fortfarande hade en kvarts miljon medlemmar har sedan dess tappat nästan två tredjedelar av dessa. SSU, en gång rörelsens plantskola framför andra, har idag kanske 5 000, kvinnoförbundet obetydligt mer. LO har tappat en halv miljon medlemmar de senaste tio åren och organisationsgraden ligger för första gången sen 1930-talet under 70 procent. Konsum sysslar med avancerad skatteplanering, Folksam och Riksbyggen fungerar som vilka storföretag som helst. A-pressen gick i konkurs i början av 1990-talet.
Medelklassifieringen har slagit igenom på alla nivåer. I Olof Palmes regering 1971 hade hälften av statsråden en bakgrund som LO-anslutna arbetare, i den socialdemokratiska regering som avgick 2006 två. Andelen ”politiska broilers” har ökat kraftigt. Vid partiledarskiftet 2006 saknade bägge huvudkandidaterna, Mona Sahlin och Per Nuder, i stort sett yrkeserfarenheter utanför politiken, och bägge hade fäder med framträdande uppdrag för rörelsen.
…
Vilken väg väljer socialdemokratin 2011? Att fortsätta utvecklingen mot ett utslätat mittenparti som lånar sin politik från tidens liberala huvudfåra? Eller en förnyelse som bygger på det som en gång var partiets styrka: Ett folkrörelseparti med ett program som syftar till att bygga ett samhälle med en solidarisk välfärdsstat som bas?

Kjell Östberg

          

För ett år sedan öppnade Forum för levande historia sin uppmärksammade utställning ”Middag med Pol Pot”. Den kritiserades omgående för att vara ett oblygt exempel på ensidig statlig historieskrivning med stark ideologisk slagsida.

Utställningen var ett direkt resultat av att regeringen med Jan Björklund som drivande kraft ville utöka den statliga myndighetens uppgifter så att den också kunde användas i antikommunistiskt syfte. Ja, formellt hette det att den skulle uppmärksamma kommunistiska regimers brott mot mänskligheten.
Att denna begränsning inte var seriöst menad framgick tydligt redan i den reklamfilm som gjordes för utställningen. Där pekades fyra enskilda namngivna svenskar med rötter i den maoistiska rörelsen ut för att ha rättfärdigat massmord, tortyr, förintelse och barnarbete, mot en bakgrund av bilder föreställande bland annat massgravar, tortyroffer och historiskt beryktade diktatorer.

Nu har JO, den välkände rättssäkerhetsexperten Hans-Gunnar Axberger, prövat en anmälan mot utställningen. Han är inte nådig i sin kritik.
”Det är självklart att staten inte får utnyttja utpekade individer som något slags avskräckande exempel”, skriver han och kritiserar skarpt Forum för levande historia för den integritetskränkning myndigheten genom utställningen i dess helhet utsatt enskilda personer för.
På sin hemsida skriver Levande historia att myndighetens syfte är att ”arbeta med frågor som rör tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter”.
Ställ detta mot JO:s slutkläm: Levande historia har avsiktligt utformat sitt material så att det blir oförenligt ”med kravet på att det allmänna ska respektera den enskilda människans frihet och värdighet”.
På några rader välformulerad byråkratsvenska klär JO av Levande historia det sista av heder.
Lägg ner eländet.

Kjell Östberg
intis@internationalen.se

          

Idag framstår socialdemokratin som en kraft utan politik eller ideologi.

Socialdemokratins nederlag är historiskt. Men det går att förklara.
Från 1932 har Sverige haft en socialdemokratisk statsminister i 65 av 78 år. Från 30-tal till 90-tal pendlade man mellan 42 och drygt 50 procent av rösterna. 2006 störtdök partiet till 35 procent. 2010 till 30.
Men nederlaget är inte bara valstatistik. I femtio år var Sverige den självklara referenspunkten i den internationella debatten om länder med avancerad välfärd och minskande sociala klyftor
Något paradis var inte Sverige, men antagligen det land som hunnit längst i jämlikhet, jämställdhet och sociala rättigheter. Det var sannerligen inte enbart socialdemokratins förtjänst. Man kunde surfa på den långa ekonomiska efterkrigsboomen och man drevs framåt av aktiva nya och gamla sociala rörelser.
Men samtidigt lyckades partiet med att göra välfärdsstaten till ett socialdemokratiskt projekt som i viktiga delar skilde sig från andra länders. Välfärden gjordes generell: ATP, sjuk- och A-kassa utformades så att även medelklassen kunde känna trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet. Dagisutbyggnaden möjliggjorde för kvinnor ur alla samhällsklasser att förvärvsarbeta. Socialdemokratin lyckades bygga breda allianser för att stärka välfärdssamhället. Klasskillnaderna avskaffades aldrig – men klyftorna minskade påtagligt.
Välfärdsstaten finansierades av skattemedel, och staten och kommunerna drev skolor, äldrevård, daghem och byggde bostäder i egen regi. Så skapades en stark offentlig sektor som inte direkt var underställd marknaden och dess profitkrav.

Förmågan att sammankoppla socialdemokratin med världens mest avancerade välfärdsstatsprojekt och förankra det hos breda grupper är en central orsak till socialdemokratins historiskt starka ställning. Dess historiskt unika organisatoriska styrka en annan. Partiet hade som mest 1,23 miljoner medlemmar, de flesta kollektivanslutna. SSU hade på 1970-talet 60 000 medlemmar och kvinnoförbundet 35 000. Med partiet från Unga Örnar till Fonus (rörelsens begravningsbyrå) var ett ofta hört skämt.
Men rörelsefamiljen var större än så. Viktigast naturligtvis LO men också ABF, PRO och Hyresgästföreningen räknades som självklara delar av rörelsen, liksom Konsum, Folksam, HSB, filmbolag, rese- och reklambyråer, tusentals Folkets hus och parker. A-pressen samlade tidningarna, som mest ett 30-tal. Visst var det mycket byråkrati. Men rörelsen var länge en levande och pådrivande social kraft med djupa rötter i det svenska samhället.
Bägge dessa stödjepunkter – välfärdsprojektet och rörelsen – står idag inför sin upplösning
Efter kollektivanslutningens avskaffande 1991 hade partiet fortfarande en kvarts miljon medlemmar – idag färre än 100 000. SSU har minskat till 2 500, kvinnoförbundet till kanske 5 000, A-pressen ligger i spillror och LO har tappat en halv miljon medlemmar bara de senaste tio åren. Konsum skatteplanerar och Fonus har sålts ut.

Men viktigare: Från 1980-talet är socialdemokratin inte längre förknippad med en offensiv politik för att minska klyftor eller stärka den offentliga sektorn. Tvärtom. När partiet kom tillbaka 1982 efter sex år i opposition hade tidens nyliberala idéer också slagit igenom i regeringen. Högre vinster för företagen och en avreglering av finans- och valutamarknad, inte politisk styrning, skulle få fart på ekonomin. Under 1990-talet gav man upp idén om den offentliga sektorns primat inom vård och skola och drev på utförsäljningar inom el- och telemarknaden. Och under 2000-talet försvann de sista skruplerna mot vinster inom vård och friskola.
Men att söka väljare i mitten med idéer från höger kan bara leda ut i avgrunden.
Idag framstår socialdemokratin som en kraft utan politik eller ideologi. Som en rörelse som stillnat.

Kjell Östberg