En halv miljard skattepengar går direkt till de riskkapitalbolag som driver nya avreglerade apotek, tack vare den så kallade Hägglundstian – en extra bonus till de privata apoteken. Eva Olofsson, riksdagsledamot (V), har ställt en öppen fråga till Göran Hägglund om han avser att se över reglerna för denna ersättning så att skattepengarna kan gå till välfärd i stället. Men svaret blev nej.

Socialminister Göran Hägglund (KD), som står bakom det nya ersättningssystemet med Hägglundstian till privatapoteken, svarade Eva Olofsson att han inte tänkte se över reglerna med motiveringen att de gjort läkemedlen billigare.
– Det som Göran Hägglund gjorde var att han skapade en marknad för apoteken. Med Hägglundstian smörar man extra för de vinstdrivande företagen, medan det fortfarande finns många restriktioner kvar för det statliga Apoteket AB, så att de inte ska kunna vara överlägsna de nya företagen. Till och med regeringens egen utredare Lars Reje säger att den här extrabonusen inte hade behövts. Det är en attraktiv marknad ändå, för läkemedel kommer människor alltid att behöva, säger Eva Olofsson.
Hon menar att utredaren Lars Rejes slutsats bara visar på vilken stark ideologisk övertygelse avregleringen bottnar i.

Går det att komma tillrätta med det här?
– Det går inte att göra om apoteksreformen, men det finns en del konkreta åtgärder man kan ta till. Man kan försöka minska på marknadskrafterna genom att göra Apoteket AB mer offensivt samtidigt som man minskar på vinstmöjligheterna. Det är komplicerat, men det går.
Att en halv miljard går från vår gemensamma välfärd till riskkapitalbolag tycker Eva Olofsson bara är del av den borgerliga politiken där avreglering av statliga bolag till vinstdrivande privata aktörer är det som gäller.
– Det händer överallt nu, med skolor, med sjukvården och äldreomsorgen. De har försökt med Systembolaget också men där kommer de kanske inte att lyckas. Målsättningen är tydlig, det är vinstintresset som kommer först. Vi vill motsatsen, till exempel att arbeta förebyggande. Det finns många läkemedel som folk borde använda mindre, som antibiotika, men i vinstdrivande företag vill de förstås bara att folk ska använda mer.
Katarina Wikström

          

Arrangörerna av årets Poesifestival, kulturtidskriften 10-tal, firade sin efterfest på Berns salonger. Detta upprör SAC, vars blockad av Berns har pågått sedan i februari i år. Emil Boss från SAC kritiserar arrangörernas dubbelmoral.

Stockholms Poesifestival 2010 som hölls i slutet av november uppmärksammades främst för SDU:s motdemonstration utanför Dramaten, där de läste dikter av svenska poeter. Kulturtidskriften 10-tal som arrangerade evenemanget passade på att offentligt ta ställning mot främlingsfientlighet och rasism, men valde sedan att förlägga sin efterfest på det kontroversiella utestället Berns, som stått under facklig blockad i tio månader just på grund av dess orättvisa behandling av papperslösa svartarbetare.
SAC:s Emil Boss skriver i Aftonbladet att ”när en poesifestival med uttalat antirasistisk vinkel slår dövörat till och bidrar till osynliggörandet av protester mot social dumpning, då förtjänar arrangörerna kritik för sin dubbelmoral.”

Vad menar du med att 10-tal är dubbelmoraliska?
– Dels gör de Poesifestivalen som ett statement mot rasism. Sedan antar de erbjudandet att kostnadsfritt hålla sin efterfest på Berns där arbetslösa asylsökande och papperslösa protesterat i många månader för sina rättigheter. Det känns otroligt att 10-tal kan ignorera deras kamp, men det säger en del om hur rasismen kan se ut. Det visar på strukturerna som finns i främlingsfientlighet, säger Emil Boss till Internationalen.
10-tal svarade med en text i Expressen med rubriken ”10-tal mot ett 10-tal” där de påpekar att det bara stod ett fåtal personer i snödrivorna utanför Berns och därför bör ses som en marginell protest. Även Berns vd svarar Emil Boss med bortförklaringar och motanklagelser.
Men SAC:s protester har fått mycket stöd. En rad kända författare i gruppen Poetisk Front demonstrerade tillsammans med facket och arbetslösa städare mot både mot SDU:s utspel och mot efterfesten på Berns. De fick många författarkollegor att bojkotta efterfesten, som enligt ryktet blev en skral tillställning.

Hur länge till kommer konflikten med Berns att pågå?
– Jag tror den kommer pågå ett år till. Berns vägrar ge efter, de undviker ansvar och försöker bara smutskasta syndikatet. Så länge det fortsätter så, fortsätter blockaden.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

Det stormar kring Wikileaks, men vad handlar det hela egentligen om? Rasmus Fleischer är forskare i samtidshistoria vid Södertörns högskola och en av grundarna till tankesmedjan Piratbyrån, och debatterar ofta i upphovsrätts- och fildelningsfrågor. Internationalen försöker nysta i trådarna.

Vad är huvudlinjerna i stormen kring Wikileaks? Vad har Julian Assanges privatliv med det hela att göra?
– Det är många olika frågor på en gång så det är svårt att säga vad huvudlinjerna är. Julian Assange har dragit på sig missriktad vrede mot sig själv som symbol. Assange tog initiativet till Wikileaks men han har aldrig varit synonymt med det, säger Rasmus Fleischer.

Under året när frågan om kriget i Afghanistan diskuterats mer än någonsin, samtidigt som Wikileaks släppte känslig information om krigsföringen i landet har Julian Assange mer och mer kommit att växa fram som synonym med Wikileaks.
– Ofta handlar det om något så enkelt som att media vill presentera ett ansikte till en organisation. En anonym webbsida är alldeles för abstrakt, därför sker en individualisering på det här sättet. Mycket tyder på att Julian Assange nu har fått hybris och själv identifierar sig som Wikileaks enda skapare och ledare.
Det finns inga faktauppgifter om hur diskussionerna har gått inom organisationen, men utan tvekan har det uppstått meningsskiljaktigheter. I dagarna bryter sig till exempel nystartade organisationen Openleaks ut ur Wikileaks.
– Att det här spills ut på fler aktörer har ett egenvärde, säger Rasmus Fleischer. Behovet fanns redan innan, det gör en organisation av det här slaget mindre sårbar.
Tanken med Wikileaks från början var att all information skulle publiceras fritt och alla journalister skulle få ta ställning till den på lika villkor. Men nu bygger det på att man gör dealer med stora tidningar. Information har blivit en het handelsvara.
– Först sålde Assange information till New York Times. När han tyckte att de inte hade behandlat den som han ville sålde han nästa omgång till Guardian. Sedan fick New York Times i sin tur köpa av Guardian. Det är bland annat detta som Openleaks vill komma bort ifrån och återgå till Wikileaks grundtanke.
Hot om terrorstämpling av Wikileaks leder ofrånkomligt till frågan om vad som kommer att hända med den fria informationen på Internet. Rasmus Fleischer tycker att det är svårt att sia om framtiden, men pekar på att åtgärder vi inte sett förut redan har genomförts.
– USA har till exempel konfiskerat domännamnet wikileaks.org så det inte finns längre. Istället finns nu Wikileaks på tusen andra adresser, för stödet är så stort. Klart är att detta kommer att användas som argument för att inskränka friheten på Internet. Det skulle kunna gälla tillgången till olika sajter, man kan också tänka sig att det kommer att försvåra anonymiteten på Internet för att förhindra fildelning och spridandet av information. Man vill kunna spåra vem som gjort det.

Hur stor inverkan på Wikileaks utveckling har Piratpartiet haft?
– I Sverige tror jag Piratpartiet haft en tydlig effekt och det är att nätmobbargrupper inte uppstår lika lätt här, säger Rasmus Fleischer och tar exemplet med Anonymousgruppen som velat hjälpa Wikileaks genom att hacka olika betalkortssajter som Pay-Pal, MasterCard och Visa. Detta efter att beslutet fattats av företagen att stoppa alla transaktioner till och från Wikileaks.
– Piratpartiets traditionella partistruktur har skyddat mot den typen av attacker eftersom man fyllt frågan om fildelning och fri information med ett mer politiskt innehåll. Ändå är den praktiska aktivismen tydlig. Piratpartiet erbjuder bandbredd och serverplats till både Wikileaks och Pirate Bay.
Nu höjs alla möjliga röster för och emot Julian Assange som person. Han stöds bland annat av både nazister och antifeminister. Vad ska man säga om den utvecklingen?
– Det gäller att ha två tankar i huvudet samtidigt, dels vad han personligen är anklagad för och dels vad Wikileaks står för. Det försvåras förstås av medias tendens att vilja måla upp honom i ett hjälte- eller skurkperspektiv. Vad gäller de svenska nazisterna som visat Wikileaks sitt stöd, gör de bara bort sig. De har inte fattat vad Wikileaks går ut på. Att Wikileaks själva tagit tydlig antinazistiskt ställning när de publicerade hela medlemsregistret till Storbritanniens nazistparti British National Party måste ha gått dem förbi. Det är bara USA-hatet som triggar dem.

Vad händer om Assange utlämnas till USA?
– Då ser han nog inte ljuset igen, säger Rasmus Fleischer. Det har uppmuntrats till lönnmord på Assange från flera håll i USA, men om han utlämnas officiellt kan de förstås inte bara avrätta honom. Men USA har ju tummat på sitt rättssystem förut när det kommer till krigsfångar. Nu talar de till exempel väldigt mycket om ”cyberkrig” – det är ett krig som förs på Internet. Därför skulle de kunna klassa honom som en ”illegal kombattant” och låsa in honom på obestämd tid.
– Önskvärt vore om flera olika Wikileaks uppstår så att man kom bort ifrån personfixeringen kring Assange. Då kanske även USA skulle inse att det är onödigt att försöka sätta dit just honom.
I stormen kring Wikileaks utsedde ledare har många tvivelaktiga röster har höjt både för och emot. Till de märkligaste försvararna för den våldtäktsanklagade Assange hör den kontroversiella rysk-israel-svenska journalisten Israel Shamir. Shamir, som själv brukar anklagas för att vara antisemit som ljugit och mörkat om sin egentliga bakgrund, gör ett synnerligen kvinnohatiskt inlägg på den radikala nättidningen Counterpunch tillsammans med medförfattaren Paul Bennett.
De skriver bland annat att en man i Sverige kan bli dömd för våldtäkt om man inte ringer upp kvinnan dagen efter, inte betalat för hennes hemresa eller inte använt preventivmedel. De radar upp falska anklagelser mot Sverige, bland annat att det inte längre finns några manliga präster kvar här och att bara homosexuella män gifter sig i kyrkan, och avslutar med raderna: ”Vi behöver vår kapten Neo [Julian Assange] för att avslöja våra regeringars hemliga handlingar bakom the Matrix. För vår egen skull måste vi alla dra vårt strå till stacken för att försvara honom mot kastrerande feminister och liknande hemliga agenter.”
Än återstår många svängar kring Wikileaks.

Katarina Wikström
katarin@internationalen.se

          

160 bärplockare från Thailand som varit anställda av det svenska företaget Lomsjö Bär kommer att få ut två månadslöner var, med hjälp av Kommunal.

Internationalen har tidigare skrivit om det skandalomsusade företaget Lomsjö Bär som försattes i konkurs i oktober i år efter att VD:n försvunnit med pengarna och lämnat hundratals asiatiska bärplockare strandsatta i Sverige utan utlovad lön.
I Åsele i Västerbotten gick då fyra av de 160 thailändska bärplockarna med i Kommunal för att få stöd i sin kamp för uteblivna löner. Kommunal tog i sin tur hjälp av LO TCO-rättsskydd och har nu lyckats säkra två månadslöner på 36 600 kronor till samtliga 160 personer via den statliga lönegarantin.
– Trots svåra rättsliga förhållanden har processen nu fått ett lyckligt slut och rättvisa har skipats, säger Lenita Granlund, Kommunals avtalssekreterare till Västerbottens Kuriren.
Per Holmberg som är ombudsman på fackförbundet säger till Kommunalarbetaren att det underlättade att Lomsjö Bär är ett svenskt företag. Lönegarantin hade kanske inte gällt om bärplockarna varit anställda av ett utländskt bemanningsföretag, tror han. (Så var fallet med de 290 vietnamesiska bärplockare i Särna som Internationalen skrev om i nr 47/2010.)
Lönegarantin ger dock inte mer pengar än den garanterade minimilönen så övertidsersättning blir bärplockarna utan. De skulder de dragit på sig täcks nätt och jämnt.
Lomsjö Bärs ägare sköntaxeras nu på nära två miljoner kronor eftersom han lämnat falska uppgifter för inkomståren 2007-2009.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

Förra vinterns järnvägstrafikkaos med inställda och försenade tåg bäddade för höjd beredskap för en liknande situation i år. Men den har lyst med sin frånvaro. Nu går Sekos förbundsordförande Janne Rudén ut och kritiserar regeringen för att istället minska på järnvägsunderhållet. Med uteblivna satsningar är det bara vädret som avgör utgången.

Redan i oktober i år bloggade Sekos ordförande Janne Rudén om att han var rädd för trafikkaosutredaren Per Unckels fortleverne, eftersom Unckel sagt att han kunde ta gift på att tågtrafikproblemen inte skulle bli lika omfattande denna vinter. ”Jag är bekymrad för våra medlemmars situation, såväl de som jobbar på tågen, som de som underhåller spåren. Det är de som i första hand får ta smällen. Men just nu är jag också bekymrad för Per Unckel” skrev Janne Rudén då.
I veckan publicerade han en debattartikel i Aftonbladet där han kritiserar regeringen för att långsiktigt ha minskat rejält på anslagen till underhållet. Att regeringen nu gett Trafikverket tillstånd att ta pengar från nästa års budget döljer bara de långsiktiga bantningarna, menar Janne Rudén. Fackförbundet kräver bland annat att anslagen ska höjas med en miljard kronor om året för omfattande underhåll, att fler människor ska anställas i trygga anställningsformer för att sköta tåg och underhåll, samt att ansvaret för underhåll och utbyggnad av tågtrafikens infrastruktur samordnas under ett och samma tak.
När detta sköts av flera olika vinstmaximerande företag som idag blir det dåligt och dyrt för alla inblandade, skriver Sekos ordförande.

Mellan stolarna
Efter förra vinterns järnvägsproblem lät alltså regeringen Per Unckel utreda och föreslå förbättringar. Att avregleringen av järnvägsmarknaden var en bidragande orsak till vinterns tågkaos konstaterades redan då. Bo-Lennart Nelldal, professor i tågtrafikplanering på KTH, menade att underhållet hamnat mellan stolarna när marknaden privatiserats:
– Vinterns snöröjning blir väldigt uppslitet när Banverket [Trafikverket idag] äger vissa spår och bangårdarna vissa spår. Underhållet av järnvägarna har hamnat mellan stolarna. När något händer ska varje bolag var för sig redogöra för situationen. För att det här ska fungera krävs mer gemensam styrning, sa han till Rapport i september.
I LO-tidningen i november sågar Seko årets vinterberedskap för tågtrafiken. Enligt Johnny Nadérus, ansvarig för infrastrukturfrågor på Seko, är Trafikverkets påstående om att det är bättre rustat inför vintern i år än i fjol ”dagens skämt”.
– Trafikverket ligger efter jämfört med förra vintern i förberedelserna för snön. Vi har färre maskiner som ska transportera bort snön och spårväxlarna har inte ens fått skydd mot snön, säger Johnny Nadérus. Vi har fått se att de tar bort maskiner och att vi är färre anställda den här vintern än förra vintern.
Men Trafikverket har inte gjort något för att rusta sig, utan bland annat minskat på antalet rälsgående snöröjningsfordon från sjutton till två. Seko anser också att Trafikverket har varit på tok för sent med att upphandla snöröjning.
– Trafikverket får mindre pengar för att underhålla järnvägen. Det man fick i extrapengar förra vintern vill Anders Borg ha tillbaka, och därtill ska 700 miljoner sparas på järnvägsunderhåll nästa år. Sedan följer ytterligare besparingar 2012 och 2013, säger Johnny Nadérus.

Vems slarv?
Även Expressens ledare påpekade i dagarna att regeringen fört över 700 miljoner kronor från underhållet av spåren till vägtrafiken och att besparingen lätt kan leda till ett liknande järnvägskaos vi hade i vintras om vädret blir detsamma. Expressen frågar sig åt vilket håll man ska rikta sin vrede, är det SJ:s, Trafikverkets eller regeringens slarv?
”Den här förvirringen är sannolikt infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) väldigt tacksam för. Egentligen är det solklart att det är regeringen som bär ansvaret för att järnvägstrafiken fungerar, och lika tydligt att den uppgiften allvarligt har försummas” säger ledaren.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

Nätverket för Gemensam välfärd har överlämnat en budkavle för välfärd med flera tusen namnunderskrifter till samtliga riksdagsledamöter. Förhoppningen är att sätta välfärdsfrågorna på dagordningen bland både politiker och medborgare.

Cirka 3 600 namnunderskrifter har skickats till ledamöterna tillsammans med ett öppet brev om samhällets negativa utveckling och behovet av ökad jämlikhet. En del respons har redan kommit.
– Vi har fått respons från Miljöpartiet och Vänsterpartiet och någon från Socialdemokraterna, säger Camilla Salomonsson, talesperson för Nätverket för Gemensam välfärd.
– De är positiva och hänvisar till sådant de själva gör och förslag de lagt. De är också öppna för fortsatt dialog.
Initiativet till budkavlen kom från LO-distriktet i Stockholm och Nätverket för Gemensam Välfärd och har fått stöd av flera fackföreningar, miljöorganisationer, folkrörelser och enskilda personer.
– Vi startade budkavlen för att vi ville lyfta fram välfärdsfrågorna inför valet: nedskärningar, privatiseringar, brutaliseringen av arbetslivet och rovdriften på miljön, säger Camilla Salomonsson.

Vad hoppas ni att detta ska leda till?
– Att frågorna ska hamna på dagordningen igen bland både politiker och medborgare. Kampen har bara börjat. Vi hoppas speciellt kunna driva privatiseringsfrågan för det finns en väldig naivitet bland politiker om vad det leder till, att man faktiskt ger människor olika prioritet.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

Under hösten kunde man läsa om bärplockare från Asien som arbetade i Sverige under människovidriga förhållanden. Det hela kulminerade i en rättegång mot fyra vietnameser som attackerat sina arbetsgivare.
Förbundet Arbetarsolidaritet har engagerat sig i frågan och anordnade bland annat en pengainsamling för de drabbade. Inför nästa säsong försöker man vara ännu mer förberedd.

Hur har det gått för bärplockarna sedan dess?
– Det vi vet är att de är tillbaka i Vietnam och är extremt skuldsatta, de hade lagt stora pengar på att ta sig till Sverige. Många pantsatte sina hus för att låna till resan och sedan fick de inte ut pengarna de blev lovade här, berättar förbundets representant Micke Fritz, som har fortsatt kontakt med de offentliga biträdena till de fyra männen.
Det var i Särna i Dalarna som 290 vietnamesiska bärplockare till slut fick nog av uteblivna löner och efter ett stormöte stängde in de sex basarna för det vietnamesiska bemanningsföretaget TTLC, som anlitats av svenska Lomsjö Bär. Fyra bärplockare häktades för misshandel och olaga frihetsberövande men frigavs vid rättegången en månad senare. Men deras löner lyser fortfarande med sin frånvaro. Avtalet som det svenska facket aldrig fick se sade att arbetstagarna bara skulle få ut lönen om de plockade orimliga mängder bär om dagen.
– Kommunal är det fack som ska godkänna utländska bärplockares lönevillkor och de har godkänt ett avtal i vilket Lomsjö bär garanterade att bärplockarna skulle få en lägsta lön på 17 730 kronor av det vietnamesiska bemanningsföretaget TTLC. Men Kommunal fick aldrig se det andra avtalet, alltså avtalet mellan TTLC och bärplockarna själva. I det står det att man garanteras 17 730 kr endast om man plockar 95 kg lingon eller 60 kg blåbär per dag, något som anses vara en omöjlighet av de flesta bedömare. Detta avtal har Migrationsverket ändå godkänt i samband med att de beviljade de 290 vietnamesiska bärplockarna arbetstillstånd, säger Micke Fritz.
Efter att utbetalningarna skjutits upp en längre tid var Lomsjö Bärs konto plötsligt tömt på pengar och vd Ari Hallikainen spårlöst försvunnen – en historia som inte fått sin upplösning än.
Vem har störst skuld i det här?
– Störst skuld i utnyttjandet av den globala ekonomin har det svenska företaget Lomsjö Bär. De anlitade det vietnamesiska företaget och de vet att de själva blir friade från ansvar när avtalen inte hålls. Då är det istället bemanningsföretaget som pekas ut och det är väldigt svårt att göra något när det gäller utländska företag.
Under tiden som bärplockarna satt häktade under augusti och september i år startade Förbundet Arbetarsolidaritet en insamling vars syfte var att täcka eventuella böter de häktade kunde fällas till. Summan uppgår till 32 000 kronor och ligger fortfarande hos förbundet.

Var ligger ärendet just nu?
– Överenskommelsen vi har med männen och deras offentliga biträden är att pengarna ska betalas ut tillsammans med det skadestånd man hoppas få för häktningstiden. Där väntar vi fortfarande på besked, skadeståndsärendet nu ligger hos Justitiekanslern och enligt en av de fyra offentliga biträdena ser det ljust ut. Skadeståndet kommer förhoppningsvis att bli 25 000 kronor per person. Oavsett om skadeståndet avslås eller inte kommer de insamlade pengarna självklart delas ut till de fyra killarna.

Hur tänker ni inför kommande säsonger?
– Vi ska vara mer förberedda för solidariska insatser. Vi kommer att samarbeta med alla som är intresserade av att upprätta register över opålitliga företag och personer i branschen så vi skaffar oss bättre koll på dem.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

Hasse Andersson är facklig representant på Ålö AB, Umeå.

Hur ser du på läget inom vänstern och arbetarrörelsen idag?
– Jag har nog inte reflekterat så mycket, men det är klart det är allvarligt. Vänstern har inte synts så mycket som den borde. Det är tråkigt att det gått som det har gått, att socialdemokratin dragit till höger så det bara visslar om det.

Vilka är de viktigaste frågorna att driva just nu?
– Rättvisan, som alltid. Solidariteten och välfärden. Det är vad jag personligen tycker.

Vad måste ske nu för att få vänstern på fötter igen?
– Helst skulle man ju bara vilja dra ett streck över alltihop och starta på helt ny kula, utan vare sig kommunism eller socialdemokrati i bagaget. Det behövs en nystart, ett framåtblickande, men istället hamnar man i gamla hjulspår. Jag vet inte vad som har hänt med folk, om det är någon sorts protest mot enskilda personer eller mot politiken. Socialdemokraterna behöver bli ett riktigt arbetarparti igen, det är ett lass som Vänsterpartiet inte klarar att dra själv.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

S-debattören och chefredaktören Daniel Suhonen tillhör vänsterfalangen inom Socialdemokraterna. Han har ofta kritiserat S-ledningen och den högervridning partiet utvecklat. Internationalen pratar med honom om framtiden och farhågorna efter Mona Sahlins avhopp.

Hur tolkar du att partiledaren nu avgår?
– Jag är själv förvånad. Jag trodde inte att det skulle komma nu, jag trodde nog att hon skulle sitta kvar ett tag till och kanske avgå senare. Jag tolkar det väl som att en massa människor har sagt sitt och det verkar som att trycket underifrån blev för stort.
I S-tidningen Tvärdrag har Daniel Suhonen skrivit om begreppet förnyelse. Förnyelse kan innebära många saker beroende på vem som säger det, menar han. ”Risken är att man med förslag som Thomas Östros och Ilja Batljan presenterar positionerar fel och placerar sig höger om de nya moderaterna. Istället borde en ny vänstermitt presenteras och den måste ta sitt avstamp i den misslyckade väg socialdemokratin valt.” Texten antyder att en ytterligare högervridning till slut kan leda till döden för socialdemokratin.

Du låter inte särskilt positiv?
– Det finns ingen anledning att vara positiv i det här läget, det tjänar ingenting till. Nu måste man dra vissa politiska slutsatser och därefter komma fram till vem man ska välja som ny partiledare.
Inom Socialdemokraterna kommer olika parter i partiet att dra olika politiska slutsatser av vad som gått fel och vilken typ av efterträdare som krävs, menar Daniel Suhonen.
– Min egen tolkning är densamma som alltid: det är högersvängningen som orsakat den här krisen, medan vissa tycks tro att det är någon sorts naturlag som gjort det. Men det måste ju finnas någon nivå av politik också. Jag menar, för bara två år sedan hade sossarna 45 procent i väljarstöd. Moderaterna har gått från att vara ett 15 procentparti till att bli ett 30 procentparti på bara fyra år. Det visar ju att politiken är viktig och att det är möjligt att påverka! Man kan faktiskt forma opinion, inte bara passivt följa den. Om man bara passivt ska följa opinionen, vad är det då för vits att hålla på med politik? Om oppositionen dessutom bara ser gamla, trötta och ledsna ut, varför inte bara låta borgarna styra då?

Daniel Suhonen menar att krisen delvis består i att ideologi helt tagits ur debatten.
– Om man ser politik som en höger- och vänsterkonflikt är situationen katastrofal. om man däremot nöjer sig med att en regering ska ”hålla budget”, vilket man har gjort, blir inte katastrofen lika uppenbar. Det är inte laddat. Ingen svälter på gatorna, 90 procent av befolkningen har det ganska bra. För många räcker det, och då spelar det ingen roll om det är sossarna som styr istället. Hela skiten är fel!
Han tror att vänsterfalangen inom socialdemokratin har en chans att komma tillbaka, men inte just nu. Framförallt kommer den inte komma automatiskt, menar han.
– Det här kan leda till ytterligare högersvängning av människor som har en helt annan sjukdomsinsikt för partiet än vad jag har. Om Ilija Batljan till exempel skriver ledarskribenterna ”Ta honom!” De älskar honom för han är en nyliberal kapitalist. Och ska vi verkligen ha mer av en politiker som Mikael Damberg? Han styr över S i Stockholm. Det gick helt åt helvete, S blev en total katastrof i Stockholm. Jag anser att högersossarna har mycket att bevisa. Vad har förbättrats?

Vad ser du mer för risker?
– Att man inte ska lära sig av sina misstag och bara köra på. Det är klart att Sahlin har varit en belastning för partiet, men jag tror ändå att hon hade kunnat föra fram något annat trots allt runt omkring. Hon var själv del av problemet, men det var många andra också, alla hon valde att ha omkring sig: Bodström, Orback, Baylan, och hela det gänget…

Vilka politiska perspektiv ska vända skutan rätt för S igen?
– Vi måste hitta tillbaka till en reformistisk välfärdspolitik som verkligen sätter solidaritet främst. Och det är en jäkla skillnad på att skaffa fram jobb och att bara prata om jobb. Det är ett ideologiskt skifte som behövs. S måste skilja sig från borgarna.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

SD gick framåt i kommunalvalet i Köping och ökade från ett till tre mandat. För SP gick det tyvärr sämre, de förlorade sitt enda mandat de haft sedan 1985 (förutom 1991-94). Men kommunalpolitikern Manne Frisk (SP) känner sig inte särskilt orolig.
– Vi kände att vi låg precis på linjen. 1991 åkte vi också ut då Ny Demokrati kom in i riksdagen och det var en liknande högervåg i politiken. Det blir så med högervindar, då förskjuts hela fältet och vi åker ut, säger han.

Känns det hoppfullt med tanke på att den perioden var väldigt kort?
– Då var det bara tre år mellan valen, nu är det fyra, men det kommer nog att lösa sig.

Det var alltså väntat att ni skulle förlora ert mandat?
– Ja, det är ju en högertrend som gått genom hela valet. S har tappat till höger och vi åker med på sladden. Vi har lite speciella förutsättningar just i Köping, S gick nämligen framåt här för de lyckades mobilisera invandrarna. De röster de förlorade åt höger tog de igen i dessa grupper.

SD gick framåt starkt i Köping. Har de märkts av på något sätt?
– Nä. Det är bara en snubbe som är SD här, det är han som står på listan.

Har han många vänner?
– Det tror jag inte, haha. De som röstade på SD gjorde det nog för att ”protestera” och då gäller det hela raddan av fördomar: att invandrare går före i kön för bidrag och arbete, att företagen får bidrag om de anställer invandrare istället för svenskar och så vidare.
Manne Frisk säger att det finns en oerhörd skepsis bland SD-väljare, de litar inte på att makthavare talar sanning. Istället säger de sig vilja ”röra om i grytan”. Däremot blir de flesta väldigt arga om man börjar tala om SD som ett rasistiskt parti.
– De slår ifrån sig direkt, de vill inte vara rasister. Och de flesta SD-väljare ser sig nog inte som rasister heller, medan själva kärnan i partiet har en rasistisk agenda.

Vad ska ni i SP göra nu?
– Det är många som har hört av sig till oss och vill göra något, så vi ska dra igång arbetet nu och lära ut nätverkspolitik och ideologi. Det känns motiverande, vi har harvat på med ett antal medlemmar länge nu, på det här sättet kommer vi lite ifatt i avdelningen. Inget ont som inte har något gott med sig. Det ska bli kul att få upp ett motstånd mot högerpolitiken igen, säger Manne Frisk.

Katarina Wikström
katarina@intrenationalen.se