– Vi är Sveriges socialistiska parti, underströk Jonas Sjöstedt i torsdagens debatt i Stockholm om framtidens V-ledare. Ändå var det just på frågan om ”socialismen” som osäkerheten spred sig mest påtagligt i panelen.

– Är socialismen ett helt annat system, som en annan planet med 300 grader varmt?, frågade Flammans samtalsledare Aron Etzler. Och fick till svar att den handlade om ”internationell skatt på kapitalet” (Hans Linde). ”Minska finanssektorn och starta en statlig investeringsbank” (Ulla Andersson). ”Ekonomin är ingen naturlag, den går att styra”, (Rossana Dinamarca). ”Vi ska bli bättre på att tala om socialism”, (Jonas Sjöstedt). Men på frågan om vi redan har haft socialism – som i Göran Greiders version av 1970-talet – tilltog osäkerheten. ”Nej, nu svamlar jag” (Dinamarca). ”Vi ska utöka det gemensamma” (Andersson).
Kort sagt, på partiets klassiska portalfråga, som utgjort själva existensmotivet gentemot socialdemokratin och det rödaste skynket för borgerligheten, tycktes panelen närmast häpet oförberedd.

Svarslösheten speglar inte bara kandidaternas eller ens vänsterpartiets alternativlöshet sedan murens fall. När socialismen tidigare åtminstone kunde formuleras som kritik av sovjetblockets defekter tycks arbetarrörelsens hela 1900-talsprojekt ha havererat hos dess traditionella partier. Hukande under borgerlighetens ideologiska offensiver kring kärnfrågan: klassmakten över samhällets ekonomiska fundament, har såväl socialdemokrater som vänsterpartier styrt över till andra centrala frågor kring makt och vanmakt, som könsmaktsordningar, rasism och social utslagning. Här är oftast argumenten slipade och perspektiven klara. Men det räcker inte på långa vägar när finanskapitalismen skakar i grunden och skuldkriserna sopar undan ambitioner och goda förslag på andra områden.

Utan insikt om nödvändigheten att bryta sig ut ur den kapitalistiska världsordningens tvångströja – och en strategi för det – kommer vänsterns goda förslag på dagspolitikens område att studsa stumt mot den ekonomiska obönhörligheten och i värsta fall anpassas till kapitalismens krympande livsrum. Ett uttryck för det var Rossana Dinamarcas resoluta nej till att vrida Saab ur spekulanten Mullers händer: ”Ska vi äga en bilfabrik – nej!”
Att vänsterkrafter är räddare än delar av borgerligheten inför att kröka ett hår på kapitalets hjässa säger något om reträtten. När till och med USA:s regering kan gå in och åtminstone tillfälligt säkra fordonsindustrin, måste socialister offensivt kunna föreslå att staten säkrar jobb och anläggningar för arbetarnas och teknikernas kompetenta klimatomställning av produktionen.

Vänstern inför ”socialismen” får inte bli som bränt barn inför elden. Då övergår formuleringen av de stora samhälls- och krislösningarna till andra, i bästa fall till ekologister och gröna, i sämsta till nationalister och religiösa fundamentalister. Vulkaner av inspiration finns idag att hämta från de unga folkliga massrörelserna runt Medelhavet och på andra håll där just visioner och strategier för den stora omställningen bort från kapitalismen utvecklas. Förenade med de äldre socialistiska arbetarrörelsernas negativa lärdomar av statligt tyranni och byråkratvälde och de mer revolutionära strömningarnas erfarenheter av demokratisk självorganisering underifrån kan reella socialistiska vägar ut ur dagens globala återvändsgränder röjas.

Att ”socialismen” inte kan vara något slutet system eller avgjord ordning som både tjänstemännen i DDR och på Statens planverk kunde förvalta i evigheters evighet står klart efter 1900-talets uppgång och fall. Socialism handlar inte om en ”annan planet” eller ”something completely different” utan om processer av förändring och övergång – från socialt minoritetsvälde till de underställda majoriteternas demokratiska styre av samhällslivets olika områden och materiella förutsättningar. Det rör sig om ett här och nu in i framtiden, där både Göran Greiders minnen av arbetarklassens erövringar på 1970-talet och ”De indignerades” kamp för nya ”allmänningar” i dagens Sydeuropa utgör delar av socialismens framåtrörelse i tiden.
De regleringar av finanskapitalet V-kandidaterna talade om hör absolut till den rörelseriktningen. Dinamarcas resoluta nej till samhällsansvar för fordonsindustrin gör det inte. De splittrade och strödda svaren på rörelsens existensfråga visar att den ideologiska kratern i vänsterpartiet efter östblockets fall ännu inte fyllts med nya perspektiv ut ur dagens kapitalistiska världsordning. Den kvava tendensen till begränsning inom svensk parlamentarisk dagspolitik – med dess idag närmast unika provinsiella isolering – är tyvärr inte löftesrik. Själva öppenheten i den nuvarande debatten erbjuder dock en möjlighet att låta de folkliga upprorens och alternativens värld skölja in i processen. Den rör ju inte ”Idol 2012” – utan hur vi tillsammans kan ingjuta ny folklig masskraft och försätta kapitalets berg.

Håkan Blomqvist

Stieg Larsson is world famous as a result of his “Millennium series” of crime novels, all published since his death in 2004. His less known political history is sketched here by Håkan Blomqvist, editor of the Swedish revolutionary socialist paper Internationalen from 1979-1999. - IV434 - March 2011 / Sweden, Far Right, History of revolutionary movement

Kanske var det bara fel dag – med berättelsen om Christina Hedlund ännu i huvudet från söndagens morgontidning; den unga hjärnskadade kvinnan i koma efter en misslyckad bröstförstoring i Polen. Med pappans förhoppning att ”hela världen ska veta hur det kan gå. Att alla ska förstå att den cyniska industri som bygger på hur du ser ut är just cynisk. Han vill att alla ska prata om hur lätt det är att framförallt unga tjejer hamnar i negativa spiraler där de påverkas av skruvade bilder i medierna som inte har med verkligheten att göra.”

Varpå söndagspromenad vidtog till i fjol nyöppnade Fotografiska museet på Stadsgården i Stockholm – med temat Fashion! ”Lyx, kändisar och lite naket.”
Eller kanske var det just väldigt rätt dag. Att frysa bilden av samtidskulturen. ”När man kombinerar konstnärliga ambitioner med en bred och kommersiellt gångbar verksamhet sticker det alltid i ögonen på vissa”, förklarar museets vd rebelliskt i museibladet. Och fyller hjärnorna med jordnötssmör på andra, kunde tilläggas.

Fotografiskas runt femtusen kvadratmeter tullhusyta tycks ha såpaskrubbats rent i minsta vrå från varje tänkbar form av socialt engagemang. Kändisfotografi – ”ikoniska bilder för en kändisfixerad tid”, som Expressens kulturkrönikör Nils Forsberg uttryckte det när museet öppnades – tillsammans med stylade kroppsstilleben och glossy dekorationsfoto skvalar över besökarna utan skavanker och repor. Nej, inte ens mannekängkroppar med blåtiror i slakthus blir till annat än legitimering av den ”cyniska industri”, den hjärnskadade kvinnans pappa förbannade.

Egentligen borde förstås Christopher Makos porträttserie av 60-talsikonen Andy Warhol som transvestit skicka en slags kritisk torped rakt in i den förljugna kommersiella pose Fotografiska ställer ut. Men det är tveksamt om budskapet fäster. Warhols ord ”Jag är bara yta” karaktäriserar annars väl Fotografiska museet självt med dess satsning på Vogueomslag och kommersiellt ”begär”.
”260 inbjudna gäster från det svenska näringslivet var samlade när SSAB-chefen Olof Faxander i november mottog utmärkelsen årets ledare”, skroderar museet och ringar in den mest åtråvärda kundkretsen till ”Stockholms nya mötesplats”. ”Vi kommer att fortsätta att satsa på att visa sådant som folk vill se”, säger de forna mässgeneraler som under beteckningen ”kulturentreprenörer” har chansen att bli juvelen i kulturminister Adelsohn Liljeroths krona.
Och i dagarna så träffande gestaltar kratern i den borgerliga samtidskulturens huvud.

Håkan Blomqvist

Fortsatt svensk militär närvaro i Afghanistan under många år framåt. Det är den öppet redovisade innebörden av uppgörelsen mellan regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet i veckan.

I överenskommelsens nio punkter klargörs att Sverige ”aktivt” ska stötta den afghanske presidentens strävan att regeringstrupperna ska kunna ”leda och genomföra operationer i alla provinser i slutet av 1914”. Men det betyder inte att den svenska militära insatsen avslutas efter fyra år, bara att den får delvis andra uppgifter i form av ”stödjande säkerhetsinsatser.” En sådan utveckling kräver snarare ”förstärkta internationella insatser”, anger överenskommelsen. Och först om dessa insatser ger önskat resultat kommer säkerhetsansvaret i olika delar av landet att ”stegvis” överlämnas. ”Avgörande kommer att vara den faktiska utvecklingen i olika provinser och distrikt.” Den svenska truppnärvaron kommer inte att minska under 2011 – som den rödgröna oppositionen tidigare krävt – utan snarare förstärkas, bland annat med helikoptrar, ”för att förbättra säkerheten”. Ingenting i överenskommelsen anger några som helst siffror över nedtrappning av truppnärvaron under 2012 eller senare – bara ”ambitionen” att den afghanska armén ska kunna överta säkerhetsansvaret vid utgången av 2014. Men även därefter ska alltså svensk trupp ge stöd åt den afghanska armén och andra säkerhetsstyrkor.

Är det någon som minns den heta valdebatten alldeles nyss om Sveriges krig under Nato-flagg i Afghanistan? Eller kanske den socialdemokratiska nedrustaren Maj-Britt Theorins ord på Afghanistanveckan för två veckor sedan:
– De som sviker Afghanistan är inte vi, som vill överge krigets väg och i stället satsa svenska miljarder på fred och civil återuppbyggnad, utan de som vill kriga fram fred. ”Man kan inte rädda en by genom att bomba den”, sa Olof Palme.
– Ta hem de svenska soldaterna!

Håkan Blomqvist

”En bostadsbubbla av episka proportioner har lett till en epidemi av exekutiva aktioner. Situationen är mycket värre än ni tror.”
Förre nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, hör till dem som närmast baxnar inför vad som nu sker på den amerikanska bostadsmarknaden (International Herald Tribune 16 oktober).

Statsåklagare i alla USA:s femtio delstater har beordrat koordinerade undersökningar av amerikanska storbankers kaotiska – och möjligen olagliga – försäljningar av miljoner vräkta amerikaners hem.
Det var när den amerikanska bostadsbubblan sprack för två år sedan det visade sig att lånen delats upp, strimlats och omförpackats till nya typer av värdepapper som cirkulerar på de globala finansmarknaderna. Papper som rasade i värde när låntagarna inte längre kunde betala – och som smittade ned hela finanshandeln när ingen riktigt vet var de värdelösa strimlorna i de ompaketerade finansiella ”varorna” finns.
I lavinen av amerikanska vräkningar som inte tycks ha något slut visar det sig att bankernas utlåning packats om till sådan oigenkännlighet att även låntagarna slarvats bort. Eller snarare, bankerna har varit lika girigt kaotiska i sin utlåning som nu i vräkningar och exekutiva auktioner. Boende som redan amorterat sina lån har vräkts, andra krävs på återbetalning av lån de inte tagit. De finansinstitut som köpte upp lånen när det begav sig visar sig i flera fall inte ha hållit reda på ägarbevis till fastigheter de sedan utbjudit till försäljning.

En förklaring till det accelererande kaoset är proportionerna. I nuläget står, meddelar amerikansk press, 4,2 miljoner amerikanska bolåntagare inför hot om vräkning och exekutiv auktion. I slutet av 2012 beräknas 3,5 miljoner av dem ha förlorat sina hem. Det ska läggas till de 6,2 miljoner som redan gjort det sedan bolånebubblan brast. Sammanlagt kan alltså över tio miljoner amerikaner ha drivits från gård och grund om två år. Om vräkningarna tillåts fortsätta trots det juridiska kaoset.

Håkan Blomqvist
intis@internationalen.se

”Regeringens främsta mål är att föra Sverige till full sysselsättning.” Så formulerades syftet när Anders Borg på måndagen lade fram regeringens nya statsbudget. Men att massarbetslösheten ska bestå även under de kommande fyra åren framgick utan krusiduller. Till nästa år ska siffrorna för arbetslösheten ner från årets 8,4 procent till 8 procent. Och till år 2014 sätter regeringen målet 6 procent. Det vill säga; om! Om regeringens superoptimistiska prognoser för den svenska konjunkturutvecklingen håller. Om inte en ny nedgång i världsekonomin slår till. Och om denna i så fall inte drabbar Sveriges exportberoende industri som senast…

Regeringens så kallade ”jobblinje” – i media framställd som dess starkaste gren – är i själva verket en arbetslöshetslinje. I kölvattnet av finanskrisen ökade arbetslösheten i Sverige snabbare än i de flesta EU-länder och närmade sig snarare den östeuropeiska divisionen än den i väst. Bortsett från de kraschade ekonomierna i Portugal, Spanien, Grekland och Irland har våra grannar Norge (utanför EU) och Danmark siffror på 3,5 respektive 6,8 procent. Flera gamla EU-länder ligger betydligt lägre än Sverige, som Nederländerna 4,3, Luxemburg 5,2, Österrike 4 och Tyskland som gått ner till 7 procent.
Sverige, med sin under efterkrigstidens klassiskt låga arbetslöshet, befinner sig idag i spannet mellan 8 och 10 procent tillsammans med Italien, Frankrike, Belgien och Finland, strax under Polen, Bulgarien och Kroatien. Att Sverige ligger kring EU-snittet är knappast smickrande då snittet dras upp extremt av de baltiska staternas och Spaniens arbetslöshetssiffror kring 20 procent. Och när det gäller ungdomsarbetslösheten håller alliansregeringen Sverige inte ens på det höga EU-genomsnittets 20 procent. Med över 25 procent av ungdomen arbetslös tillhör vi de verkliga krisnationerna.

Om jobblinjen inte handlar om krafttag mot arbetslösheten utgör den istället en retorik för att motivera fortsatt ekonomisk omfördelning, från offentlig verksamhet till privat, från sjuka, arbetslösa och låglönade till bättre ställda. Med mantrat om att ”riktiga” jobb bara kan skapas i det privata näringslivet fortsätter överföringen av offentliga medel och verksamhet till privat näringsliv. De fortsatta ”jobbskattesänkningarna” går främst till inkomster över 30 000 kronor som får hundralappar extra i månaden mot normalinkomsttagarnas tio till tjugo kronor. Socialförsäkringsminister Kristersson lovar att utförsäkringarna av sjukskrivna ska fortsätta och att ”reformen” står fast.
Och medan regeringen oförtrutet fullföljer sitt systemskifte har Sverigedemokraterna genast blivit till den förväntade och ideala dimridån. Inför den politiske halvportionen Johnny Skalin ägnade de sju övriga partierna en tredjedel av debatten åt Sverigedemokraterna. På så sätt riskerar ett klibbigt samförstånd att utvecklas där regeringen inte bara lyckas få med sig delar av de ”rödgröna” på tåget utan också gör Sverigedemokraterna till riksdagens enda konturskarpa, om än pariastämplade, oppositionsparti.

I en utveckling med fortsatt massarbetslöshet och nedmontering av välfärden blir det då inte Skalins vimsiga talekonst som får fäste utan det allra simplaste resonemanget: ”Men om vi inte kan ge dem som bor här i landet jobb, varför ska vi då ta hit fler?”
Utan massiva planer på att radera ut massarbetslösheten med offentliga jobb för klimatomställning och välfärdsutveckling, utbildningssatsningar och fördelning av arbetstiden riskerar Skalin att bli än mindre ensam i sin hörna om fyra år.

Håkan Blomqvist

Ekonomen Sten Ljunggren dömer ut regeringens budget:
– Sysselsättningen? Nej, här finns inte mycket att hämta. Det enda som snabbt kan öka antalet jobb är en satsning på offentliga sektorn, men Borg planerar för att den ska minska ett par, tre procentenheter av BNP mellan 2011 och 2014. Det gör omkring 60 miljarder i utebliven ökning jämfört med om andelen hade varit oförändrad.

Ekonomen Sten Ljunggren har just avslutat sin genomgång av alliansregeringens nya statsbudget och avvisar Anders Borgs påståenden om att den skulle sätta sysselsättningen främst.
– Man har accepterat en arbetslöshet på nivåer som var helt otänkbara före krisen i början av 1990-talet. På 80-talet, när vi ritade kurvor över arbetslöshetens ökning, var 4 procent extrema siffror. Idag framställs dubbelt så höga siffror som okej.
Sten Ljunggren menar att arbetslösheten inte bara drabbar den enskildes levnadsvillkor, den är också mycket dyr för samhället.
– Trots de sänkta ersättningsgränserna handlar det om stora summor. Idag ligger kanske kostnaden för en arbetslös på 85 procent mot vad det hade kostat att anställa i offentliga sektorn.

Järnhårda lönelagen
Det är en väldig utgift som hade kunnat gå till meningsfull och nödvändig sysselsättning istället för sysslolöshet. Men arbetslösheten har, menar Sten Ljunggren, en annan funktion.
– Ja, det är så klart den ”järnhårda lönelagen”, det vill säga ett sätt att hålla tillbaka lönekraven bland löntagarna. I synnerhet när man genom höjningarna av a-kassan och på andra sätt fått folk att gå ur facket. Men det handlar inte bara om lönen. Genom arbetslösheten sätter man direkt press på fackets ställning och makt över huvud taget.
Egentligen finns bara en sak i Anders Borgs budget som väckte viss överraskning hos Sten Ljunggren.
– Ja, det är att man planar ut skattesänkningstakten efter hand och fram mot 2014 ligger still en bit under 45 procent av BNP utan fortsatta sänkningar. Frågan blir väl då hur mycket oppositionen kommer att våga avvika från den nivån annat än marginellt. Att de rödgröna inte hade något alternativ visades tyvärr under den gångna valrörelsen när skillnaderna i skattepolitiken knappast kunde ses med lupp.

Håkan Blomqvist

”Det har vuxit fram en ny underklass i Sverige. Den består av yngre män med ofullständig utbildning och bruksmentalitet. De skyller sina tillkortakommanden på arbetsmarknaden med att invandrarna tar deras jobb. Det är behagligare än att erkänna de egna bristerna.” Orden är från Lena Mellins valanalys i Aftonbladet 20 september.

Tydligare kan knappast en av orsakerna bakom Sverigedemokraternas framgångar i jobbdödens och välfärdsruinernas industrisverige illustreras. Den mediala och sociala elitens osande klassförakt har mötts av en lika skitigt osande – och felriktad – spya.
Massdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas framgångar fyller oss antirasister med värme och hopp. Men samtidigt står det klart att Jimmy Åkessons rasistkader inte ensam representerar Sverigedemokraternas framgångar. Tvärtom utgör partiets väljarbas en brokig samling av olika strömningar, från inpiskade högermän och skånska byrasister till fattig – och ung – arbetarklass drabbad av arbetslöshet och social nedrustning.

Ja, partiet lyckades faktiskt där vänstern gått bet; att kanalisera det sociala missnöjet och motståndet från den kapitalistiska krisens förlorare. Alla undersökningar visar att Sverigedemokraternas väljare generellt är fattigare, lägre utbildade, mer drabbade av arbetslöshet och sociala svårigheter än genomsnittet. Till och med bland invandrargrupper har partiet på sina håll fått ett fäste. I Södertälje varvade SD:s kommunvalslista etniska svenskar med kristna irakier och vann fyra mandat, bland annat med röststöd från syrianska områden. Kritik mot islam, homoäktenskap och familjeupplösning anses ligga bakom framgången.
Att bara försöka hermetiskt inkapsla Sverigedemokraterna är därmed dömt att misslyckas – och riskerar tvärtom att gjuta samman de olika elementen till ett. Om partiets närvaro i riksdagen härtill används av blocken för att sluta överenskommelser om fortsatt nedskärnings- och massarbetslöshetspolitik kommer den onda cirkeln att förstärkas. Och partiet fyllas på med nya förlorare i takt med det politiska etablissemangets blindhet, à la Lena Mellin.

Tillsammans med antirasistiska mobiliseringar och folkupplysning måste vi därför söka vägar att dra isär Sverigedemokraternas väljarunderlag och nå de arbetarklassgrupper som idag låter sig representeras av sina värsta fiender. Hur kan vi göra det? Det är en av vänsterns största utmaningar för de kommande hårda åren.

Håkan Blomqvist

”Det har vuxit fram en ny underklass i Sverige. Den består av yngre män med ofullständig utbildning och bruksmentalitet. De skyller sina tillkortakommanden på arbetsmarknaden med att invandrarna tar deras jobb. Det är behagligare än att erkänna de egna bristerna.” Orden är från Lena Mellins valanalys i Aftonbladet 20 september.

Tydligare kan knappast en av orsakerna bakom Sverigedemokraternas framgångar i jobbdödens och välfärdsruinernas industrisverige illustreras. Den mediala och sociala elitens osande klassförakt har mötts av en lika skitigt osande – och felriktad – spya.
Massdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas framgångar fyller oss antirasister med värme och hopp. Men samtidigt står det klart att Jimmy Åkessons rasistkader inte ensam representerar Sverigedemokraternas framgångar. Tvärtom utgör partiets väljarbas en brokig samling av olika strömningar, från inpiskade högermän och skånska byrasister till fattig – och ung – arbetarklass drabbad av arbetslöshet och social nedrustning.

Ja, partiet lyckades faktiskt där vänstern gått bet; att kanalisera det sociala missnöjet och motståndet från den kapitalistiska krisens förlorare. Alla undersökningar visar att Sverigedemokraternas väljare generellt är fattigare, lägre utbildade, mer drabbade av arbetslöshet och sociala svårigheter än genomsnittet. Till och med bland invandrargrupper har partiet på sina håll fått ett fäste. I Södertälje varvade SD:s kommunvalslista etniska svenskar med kristna irakier och vann fyra mandat, bland annat med röststöd från syrianska områden. Kritik mot islam, homoäktenskap och familjeupplösning anses ligga bakom framgången.
Att bara försöka hermetiskt inkapsla Sverigedemokraterna är därmed dömt att misslyckas – och riskerar tvärtom att gjuta samman de olika elementen till ett. Om partiets närvaro i riksdagen härtill används av blocken för att sluta överenskommelser om fortsatt nedskärnings- och massarbetslöshetspolitik kommer den onda cirkeln att förstärkas. Och partiet fyllas på med nya förlorare i takt med det politiska etablissemangets blindhet, à la Lena Mellin.

Tillsammans med antirasistiska mobiliseringar och folkupplysning måste vi därför söka vägar att dra isär Sverigedemokraternas väljarunderlag och nå de arbetarklassgrupper som idag låter sig representeras av sina värsta fiender. Hur kan vi göra det? Det är en av vänsterns största utmaningar för de kommande hårda åren.

Håkan Blomqvist

– Jag kan inte minnas ett värre valresultat, det är väldigt allvarligt! Alla med hjärta och hjärna till vänster måste inse detta. Vi har inte längre råd med att tänka att den verkliga kampen pågår någon annanstans och att frågan om regeringsmakten inte har betydelse.

– Borgarna har gjort exakt vad de planerade från 2006. De har bit för bit förändrat förutsättningarna och människors värderingar. Jag vill inte ägna mig åt spekulationer om någon dödsstöt. Men allt hänger på hur vi i vänstern reagerar nu. Den som rycker på axlarna gör ett stort misstag.
Aron Etzler, chefredaktör på Flamman, samlar ihop sig till en summering. Det alltmer obönhörliga valresultatet växer fram på storbildsskärmarna i bakgrunden.
– Moderaterna har varit oerhört skickliga på att sätta agendan i årets val. Hade vi haft en debatt om arbetslöshet och utanförskap skulle resultatet kunnat bli ett annat. Istället fick vi en amerikaniserad valrörelse som handlade om Reinfeldt eller Mona Sahlin och där Mona Sahlin i media stämplades som så otroligt dålig.
– Det var närmast chockartat. Här har vi en statsminister som ansvarat för den värsta arbetslösheten i modern tid och en utrikesminister som internationellt anklagas för folkrättsbrott… Men det var Mona Sahlins gamla kontokort som pressen tyckte var upprörande. Vilket haveri för svensk politisk journalistik!
Aron Etzler understryker att han inte vill ”skylla på media” som enkel förklaring till nederlaget, men menar att oppositionen begick allvarliga misstag inför den borgerliga hegemonin.
– När smutskastningen och karaktärsmordet på Mona Sahlin väl hade inletts fanns det ingen chans att försöka prata om annat. Precis som i amerikanska valrörelser måste man då bemöta kampanjerna kraftfullt.
Samtidigt fanns, menar Etzler, svagheter i det rödgröna alternativet. Socialdemokraternas jobbpolitik har varit alldeles för svag. Det som borde ha varit de rödgrönas starkaste kort, arbetslösheten, ställdes inte i centrum. På så sätt upprepades samma misstag som 2006. Likaså slog försiktigheten kring statens finanser och löftena att inte höja skatten tillbaka. Till slut kunde ju Fredrik Reinfeldt säga, ”men ni ändrar ju ingenting vad gäller jobbskatteavdraget, vad klagar ni på?”
Ändå uppfattar Aron Etzler inte samarbetet med Socialdemokraterna som en black om foten.
– Man kan förstås ifrågasätta om det var bra att gå till val tillsammans, men pressen från bland annat media var enorm att det skulle finnas två block. Nu tror jag att Vänsterpartiet hade minst vånda med det samarbetet. En del inom socialdemokraterna kommer säkert att skylla tillbakagången på umgänget med Vänsterpartiet. Men de kommer att få mothugg. Det finns många inom fackföreningsrörelsen som är frustrerade över att man inte var mer offensiv nu när svensk arbetsmarknad håller på att förändras i grunden, när hela systemet med sjukförsäkringar och a-kassa är i svajning.
För Vänsterpartiets del ser han kampanjen som den bästa sedan 1998.
– Äntligen lade vi krutet på en fråga, vinsterna i välfärden, och inte ett helt smörgåsbord. Och Lars Ohly var stundtals strålande. Jag är faktiskt mycket förvånad över att det inte har gått bättre, valresultatet är en stor besvikelse.

Håkan Blomqvist