En historisk deklaration: palestinier och israeler stöder de israeliska sociala protesterna och den antikoloniala kampen. Här följer texten i uttalandet:

”Ett tjugotal politiska partier och sociala rörelser från båda sidor om den Gröna linjen har utfärdat en historisk deklaration, till stöd för de sociala protester som just nu skakar Israel, och den nödvändiga kopplingen till kampen mot Israels ockupation och kolonialpolitik.
Tillsammans för att få ett slut på ockupation och rasism och till stöd för det palestinska folkets kamp för att uppnå sina nationella rättigheter, och mot nationellt och socialt förtryck.
Också med tanke på den uppmuntrande utvecklingen i Mellanöstern, vågen av sociala protester och befolkningarnas vaknande kamp för frihet och rätten att leva i värdighet lever fortfarande det palestinska folket under israelisk ockupation, trots sin uthålliga kamp för frihet. Det internationella samfundet visar för sin del upp sin hjälplöshet och lämnar ingen hjälp för att stödja den palestinska kampen för frigörelse och rättvisa.
Proteströrelserna och de förändringens vindar som blåser i arabvärlden har väckt upphetsning över hela världen bland dem som söker frihet och uppmuntrat många att ta upp denna metod för folklig kamp. Proteströrelserna har djupt påverkat många grupper i israel, både bland judar och palestinier, och betytt mycket för uppkomsten av den folkliga proteströrelsen inom Israel för social rättvisa.

Med utgångspunkt i vår strävan efter en rättvis fred i regionen, en fred som är grundläggande för folken i regionen och kan gynna kampen för rättvisa och framsteg för alla, vill vi – palestinska och israeliska sociala och politiska krafter, representanter för kvinnoorganisationer och ungdomar från båda sidor om den Gröna linjen – understryka behovet av en enad kamp, med syftet att frigöra befolkningarna i regionen från kolonialism och hegemoni, särskilt sionismens, att få slut på ockupationen och Israels militära aggression, samt stöda det palestinska folket i deras rättmätiga kamp för rätt till självbestämmande, enligt beslut av det internationella samfundet.

Vi ser fram mot att alla regionens folk befrias från diktatur och tyranni och alla former av nationellt, socialt och ekonomiskt förtryck. Vi som undertecknat detta dokument vill därför understryka följande:
1. Vi stöder det palestinska septemberinitiativet i FN, som har ansvaret för att lägga grunden för fred internationellt, för att kräva fullt medlemskap för Palestina i FN och erkännandet av en palestinsk stat inom gränserna från 4 juli 1967 med östra Jerusalem som huvudstad, och för att stärka ansträngningarna att göra slut på ockupationen av det palestinska folkets mark, med bevarande av det palestinska folkets rätt att motsätta sig ockupationen och rätten för flyktingar att återvända enligt FN-resolution 194. I detta sammanhang vill vi påpeka att Palestinian Liberation Organisation (PLO) är den enda och legitima representanten för det palestinska folket, med legitimitet både från det palestinska folket i hemlandet och i exil samt från det erkännande PLO fått av Arabförbundet och FN.
FN-initiativet är en legitim åtgärd. FN måste uppfylla sitt ansvar att få till stånd fred och rättvisa på internationell nivå. Detta är ett steg som stärker det palestinska folkets rättigheter och inte på något sätt innebär något hot mot Israel, trots den israeliska regeringens stora ansträngningar att framställa detta steg för det israeliska folket som en krigsförklaring eller som något som skadar legitimiteten hos Israels existens.
2. Vi förstår att ett av de främsta skälen till den plågsamma sociala och ekonomiska situationen för Israels medborgare, förutom den kapitalistiska ekonomiska politiken, är den pågående ockupationen och den stora säkerhetsbudgeten, som Israels regering försöker rättfärdiga genom att det krävs för att försvara bosättningarna å ena sidan och statens gränser å den andra. Därför tror vi att et slut på ockupationen och inrättande av en rättvis fred är väsentliga för en tillvaro i fred och välstånd.

Vi välkomnar att den palestinska befolkningen i Israel deltar och ingår i de sociala protesterna. Detta är ett viktigt tillfälle att visa fram för olika grupper i Israel palestiniernas hårda villkor och de orättvisor de utsätts för, så att dessa grupper kan ta ansvar i kampen mot marginaliseringspolitiken och den pågående diskrimineringen gentemot palestinierna i Israel, för att få slut på jordkonfiskeringen och full jämställdhet, och för att stoppa ockupationen av den palestinska mark som ockuperades 1967.

Vi varnar för de välkända försöken från ockupationsregeringen att kringgå kriser, också interna kriser, och trycket från protestvågorna genom att injaga skräck och peka på yttre hot. Antingen genom att framställa den palestinska framställan till FN som en ”fara” eller genom militära aktioner, som vi har sett de senaste dagarna med tanke på upptrappningen i anfallen mot det palestinska folket i Gaza.
3. Vi erkänner det palestinska folkets rätt, som lever under ockupation, att använda alla legitima motståndsmedel enligt internationella normer för att avlägsna ockupanter från sitt land och för att uppnå självbestämmande. Vi vill i detta sammanhang påpeka vikten av en gemensam folklig kamp för palestinier och israeler. En sådan gemensam kamp är en av de ledande principerna för kampen mot ockupationen, bosättningarna, rasismen, kolonialismen, mot en politik av utanförskap, försvagning, utblottning och rasistisk indelning inom Israel.”
September 2011

Undertecknade: politiska partier, sociala organisationer och unga kvinnor och män, palestinska och israeliska aktivister (i alfabetisk ordning).
Association of Palestinian Democratic Youth (Palestina), Association of Progressive Students (Palestina), Democratic Front for the Liberation of Palestine (Palestina), Democratic Front for Peace and Equality (Israel), Democratic Teachers’ Union (Palestina), Democratic Union of Professionals in Palestine (Palestina), Democratic Women’s Movement in Israel (Israel), Israeli Communist Party (Israel), National Campaign for Return of the Bodies of Arab and Palestinian, Martyrs Captured by the Israeli Government (Palestina), Palestinian People’s Party (Palestina), Popular Campaign for the Boycott of Israeli Products (Palestina), Progressive Workers’ Union (Palestina), Tarabut-Hithabrut – Arab-Jewish Movement for Social and Political Change (Israel), The Alternative Information Center (Palestina/Israel), Union of Palestinian Farmers’ Unions (Palestina), Union of One World for Justice (Palestina), Union of Palestinian Working Women (Palestina), Workers’ Unity Bloc (Palestina)
(International Viewpoint, september)

Översättning från engelska Gunvor Karlström
(”Gröna linjen” definieras som gränslinje mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken, Gaza och Golanhöjderna)

          

En historisk deklaration: palestinier och israeler stöder de israeliska sociala protesterna och den antikoloniala kampen. Här följer texten i uttalandet:

”Ett tjugotal politiska partier och sociala rörelser från båda sidor om den Gröna linjen har utfärdat en historisk deklaration, till stöd för de sociala protester som just nu skakar Israel, och den nödvändiga kopplingen till kampen mot Israels ockupation och kolonialpolitik.
Tillsammans för att få ett slut på ockupation och rasism och till stöd för det palestinska folkets kamp för att uppnå sina nationella rättigheter, och mot nationellt och socialt förtryck.
Också med tanke på den uppmuntrande utvecklingen i Mellanöstern, vågen av sociala protester och befolkningarnas vaknande kamp för frihet och rätten att leva i värdighet lever fortfarande det palestinska folket under israelisk ockupation, trots sin uthålliga kamp för frihet. Det internationella samfundet visar för sin del upp sin hjälplöshet och lämnar ingen hjälp för att stödja den palestinska kampen för frigörelse och rättvisa.
Proteströrelserna och de förändringens vindar som blåser i arabvärlden har väckt upphetsning över hela världen bland dem som söker frihet och uppmuntrat många att ta upp denna metod för folklig kamp. Proteströrelserna har djupt påverkat många grupper i israel, både bland judar och palestinier, och betytt mycket för uppkomsten av den folkliga proteströrelsen inom Israel för social rättvisa.

Med utgångspunkt i vår strävan efter en rättvis fred i regionen, en fred som är grundläggande för folken i regionen och kan gynna kampen för rättvisa och framsteg för alla, vill vi – palestinska och israeliska sociala och politiska krafter, representanter för kvinnoorganisationer och ungdomar från båda sidor om den Gröna linjen – understryka behovet av en enad kamp, med syftet att frigöra befolkningarna i regionen från kolonialism och hegemoni, särskilt sionismens, att få slut på ockupationen och Israels militära aggression, samt stöda det palestinska folket i deras rättmätiga kamp för rätt till självbestämmande, enligt beslut av det internationella samfundet.

Vi ser fram mot att alla regionens folk befrias från diktatur och tyranni och alla former av nationellt, socialt och ekonomiskt förtryck. Vi som undertecknat detta dokument vill därför understryka följande:
1. Vi stöder det palestinska septemberinitiativet i FN, som har ansvaret för att lägga grunden för fred internationellt, för att kräva fullt medlemskap för Palestina i FN och erkännandet av en palestinsk stat inom gränserna från 4 juli 1967 med östra Jerusalem som huvudstad, och för att stärka ansträngningarna att göra slut på ockupationen av det palestinska folkets mark, med bevarande av det palestinska folkets rätt att motsätta sig ockupationen och rätten för flyktingar att återvända enligt FN-resolution 194. I detta sammanhang vill vi påpeka att Palestinian Liberation Organisation (PLO) är den enda och legitima representanten för det palestinska folket, med legitimitet både från det palestinska folket i hemlandet och i exil samt från det erkännande PLO fått av Arabförbundet och FN.
FN-initiativet är en legitim åtgärd. FN måste uppfylla sitt ansvar att få till stånd fred och rättvisa på internationell nivå. Detta är ett steg som stärker det palestinska folkets rättigheter och inte på något sätt innebär något hot mot Israel, trots den israeliska regeringens stora ansträngningar att framställa detta steg för det israeliska folket som en krigsförklaring eller som något som skadar legitimiteten hos Israels existens.
2. Vi förstår att ett av de främsta skälen till den plågsamma sociala och ekonomiska situationen för Israels medborgare, förutom den kapitalistiska ekonomiska politiken, är den pågående ockupationen och den stora säkerhetsbudgeten, som Israels regering försöker rättfärdiga genom att det krävs för att försvara bosättningarna å ena sidan och statens gränser å den andra. Därför tror vi att et slut på ockupationen och inrättande av en rättvis fred är väsentliga för en tillvaro i fred och välstånd.

Vi välkomnar att den palestinska befolkningen i Israel deltar och ingår i de sociala protesterna. Detta är ett viktigt tillfälle att visa fram för olika grupper i Israel palestiniernas hårda villkor och de orättvisor de utsätts för, så att dessa grupper kan ta ansvar i kampen mot marginaliseringspolitiken och den pågående diskrimineringen gentemot palestinierna i Israel, för att få slut på jordkonfiskeringen och full jämställdhet, och för att stoppa ockupationen av den palestinska mark som ockuperades 1967.

Vi varnar för de välkända försöken från ockupationsregeringen att kringgå kriser, också interna kriser, och trycket från protestvågorna genom att injaga skräck och peka på yttre hot. Antingen genom att framställa den palestinska framställan till FN som en ”fara” eller genom militära aktioner, som vi har sett de senaste dagarna med tanke på upptrappningen i anfallen mot det palestinska folket i Gaza.
3. Vi erkänner det palestinska folkets rätt, som lever under ockupation, att använda alla legitima motståndsmedel enligt internationella normer för att avlägsna ockupanter från sitt land och för att uppnå självbestämmande. Vi vill i detta sammanhang påpeka vikten av en gemensam folklig kamp för palestinier och israeler. En sådan gemensam kamp är en av de ledande principerna för kampen mot ockupationen, bosättningarna, rasismen, kolonialismen, mot en politik av utanförskap, försvagning, utblottning och rasistisk indelning inom Israel.”
September 2011

Undertecknade: politiska partier, sociala organisationer och unga kvinnor och män, palestinska och israeliska aktivister (i alfabetisk ordning).
Association of Palestinian Democratic Youth (Palestina), Association of Progressive Students (Palestina), Democratic Front for the Liberation of Palestine (Palestina), Democratic Front for Peace and Equality (Israel), Democratic Teachers’ Union (Palestina), Democratic Union of Professionals in Palestine (Palestina), Democratic Women’s Movement in Israel (Israel), Israeli Communist Party (Israel), National Campaign for Return of the Bodies of Arab and Palestinian, Martyrs Captured by the Israeli Government (Palestina), Palestinian People’s Party (Palestina), Popular Campaign for the Boycott of Israeli Products (Palestina), Progressive Workers’ Union (Palestina), Tarabut-Hithabrut – Arab-Jewish Movement for Social and Political Change (Israel), The Alternative Information Center (Palestina/Israel), Union of Palestinian Farmers’ Unions (Palestina), Union of One World for Justice (Palestina), Union of Palestinian Working Women (Palestina), Workers’ Unity Bloc (Palestina)
(International Viewpoint, september)

Översättning från engelska Gunvor Karlström
(”Gröna linjen” definieras som gränslinje mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken, Gaza och Golanhöjderna)

          

Varför exploderar alltid samma områden först, vad än orsaken är? Ren tillfällighet? Kan det ha något att göra med ras och klass och institutionaliserad fattigdom, och vardagslivets bistra verklighet?

Koalitionspolitikerna (inklusive nya New Labour, som mycket väl skulle kunna kliva in i en nationell regering om recessionen fortsätter i samma takt) med sina förstenade ideologier kan inte säga så, eftersom alla tre partierna är lika ansvariga för krisen. De ställde till röran.
De gynnar de rika. De meddelar att rättsväsendet ska statuera exempel genom att utdela straff till protesterande som har ärtrör på sig. De ifrågasätter aldrig på allvar hur det kommer sig att ingen polis någonsin har åtalats för de över tusen dödsfall som inträffat bland personer i fängsligt förvar sedan 1990. Parlamentsledamotens hudfärg och partitillhörighet spelar ingen roll, alla kläcker ur sig samma klichéer. Ja, vi vet att det är illa med våld på Londons gator. Ja, vi vet att det är fel att plundra butiker. Men varför händer det nu? Varför hände det inte förra året? Därför att orsakerna till missnöje byggs upp allteftersom, därför att när systemet påbjuder att en ung svart medborgare från en fattig grupp ska dö, då påbjuder systemet samtidigt, om än undermedvetet, reaktionen.
Och det kan bli värre om politikerna och företagseliten, med stöd från den tama statstelevisionen och Murdochs nätverk, misslyckas med att hantera ekonomin, och straffar de fattiga och de mindre bemedlade för regeringspolitik som de stött i mer än tre årtionden. Att avhumanisera ”fienden”, hemma eller utomlands, att skapa skräck och fängslande utan rättegång kan inte fungera i all framtid.
Om det fanns ett seriöst politiskt oppositionsparti i det här landet skulle det argumentera för att montera ner nyliberalismens skrangliga byggnadsställningar innan de ramlar ihop och skadar ännu fler människor. I hela Europa har de drag som en gång skilde center-vänster från center-höger och konservativa från socialdemokrater försvunnit. De mindre privilegierade grupperna bland väljarna, majoriteten, förlorar på att den officiella politiken ser likadan ut i alla läger.
De unga arbetslösa eller deltidsarbetslösa i Tottenham, Hackney, Enfield och Brixton vet mycket väl att systemet är riggat emot dem. Politikernas hojtanden påverkar knappast de flesta människor, och allra minst de som tänder eldar på gatan. Eldarna kommer att släckas. En eller annan patetisk utredning kommer att genomföras för att fastställa varför Mark Duggan sköts till döds, beklaganden framföras, blommor från polisen skickas till begravningen. De gripna kommer att straffas och alla dra en suck av lättnad och fortsätta som vanligt tills det händer igen.

Tariq Ali

http://www.lrb.co.uk/blog/2011/08/09/tariq-ali/why-here-why-now/

          

Julhälsningar!
Det är rätt tid att tala om för varann att nästa år ska vi kämpa ännu mer för en annan värld. I det vinstdrivande företaget Sverige där moderaterna är största partiet behövs solidariteten mer än någonsin.
Vill du skicka en julhälsning till Internationalen?
Vi på redaktionen blir väldigt glada om vi får hälsningar. Från prenumeranter, SP-medlemmar, organisationer och rörelser. Skicka en hälsning själv, eller med familjen.
Redaktionen

Skicka ett mail till kjell@internationalen.se, så att vi har det senast på tisdag 14 december.
Eller ett vykort till: Internationalen, Box 50 73, 121 16 Johanneshov

          

Det kom som en stor överraskning för många, när brittiska studenter och lärare förra veckan demonstrerade på Londons gator mot den borgerliga regeringens planer på att tredubbla universitetsavgifterna och genomföra stora nedskärningar inom utbildningen. Cirka 50 000 tågade genom gatorna, och en mindre del av demonstranterna stormade Tories högkvarter.

Den vrede som svept över Europa nådde London 10 november, skriver Socialist Worker. Det blev den största demonstrationen mot regeringen sedan David Cameron tillträdde i maj i år.
Dagen efter protesterna ockuperade studenter vid Manchester University en av administrationsbyggnaderna.
Och det är drastiska försämringar som väntar studenterna. 9 000 pund, drygt 100 000 kronor, kan studieavgiften bli per år i fortsättningen. 24 november röstar parlamentet om de nya reglerna, och detta ska bli en kampdag över hela landet beslöts på en aktivistkonferens för studenter, ordnad av EAN, Education Activist Network, med många lärare närvarande.

Sittstrejker planeras
Massmöten och sittstrejker planeras för universitet och högskolor över landet, och ett mål är också att bjuda in strejkande arbetare att tala vid studentmötena.
Vid aktivistkonferensen talade Steve Hedley, facklig organisatör för T-banearbetarna i London, och fick dånande applåder, skriver Socialist Worker:
– Över hela Europa har vi sett stora mobiliseringar mot kapitalet. Vi måste lägga skulden där den hör hemma – på systemet som helhet.
Till EAN-konferensen kom också studenter från Grekland och Österrike.
Redan förra året var det känt att labourregeringen planerade nedskärningar för universiteten och minskat antal studieplatser, samtidigt som antalet sökande ökar lavinartat. Delvis beror det på ökande elevkullar i 18-årsåldern och delvis på arbetslösheten, enligt universitetens ledningar.

Gunvor Karlström
gunvor@internationalen.se

          

Malalai Joya, 32, var den yngsta kvinnan som valdes in i det afghanska parlamentet 2005. Hon är feminist, mot talibanerna och mot den utländska ockupationen av Afghanistan. Kriget är ett brott mot hennes folk, säger hon, ett stöd till korrumperade krigsherrar och fundamentalister som inte är bättre än talibanerna.
Malalai Joya talade för ett par veckor sedan vid ett möte, arrangerat av fredskoalitionen Canadian StopWar.ca Coalition i Vancouver, Kanada.

Det var många i USA som såg fram mot presidentvalet och hoppades på verkliga förändringar när Barack Obama valdes 2008.
Själv trodde jag faktiskt aldrig att han skulle göra någon skillnad för Afghanistan jämfört med George Bush. Sanningen är att Obamas krigspolitik har visat sig vara mer av en mardröm än vad de flesta väntade sig.
Obama talade om hopp och förändring, men den enda förändringen för Afghanistan blev en försämring. Efter nästan två år av Obama har antalet USA-soldater som ockuperar landet mer än fördubblats. Och antalet drönarattacker över Pakistan har ökat.
Obamas truppförstärkning har inneburit allt fler döda civila afghaner.
Dokumenten som Wikileaks har släppt bevisar det vi har sagt om kriget i Afghanistan. Natotrupper begår fler massakrer än vad de vill att vi ska tro. Nu borde hela världen inse att detta krig är en katastrof.
Detta är skälet till att allt fler människor över hela Afghanistan går ut på gatan för att protestera mot USA:s ockupation.

Slösa inte pengar på krig
Obamas truppförstärkning försätter också fler människor från USA och de andra ockuperande nationerna i fara. Varför slösar Obama och den kanadensiska premiärministern Stephen Harper bort så mycket pengar på detta krig, när de inte kan ordna jobb eller ens bostäder åt sina egna fattiga?
Det var fem år sedan jag valdes till Afghanistans parlament. Jag hade stora svårigheter bara att bli vald. Och i parlamentet stängde de av min mikrofon. De dödshotade mig och förde bort mig från min plats, helt olagligt.
Nu i september var det val igen, men jag valde att inte ställa upp. Mitt i detta kaos av ockupation och marionettregim, där styret sköts av knarkmaffian och krigsherrarna, har jag förlorat allt hopp om att valen kan ge upphov till några förändringar i landet. Alla kunde se att presidentvalet 2009 var ett fullkomligt bedrägeri. Alla vet att det förekom falska röstsedlar, röstköp och en enorm korruption.
Det fanns för övrigt inte något verklig valmöjlighet. Båda kandidaterna var fiender till vårt folk. Enda möjligheten vid detta val var en ny sadel åt samma åsna. Nu visade det sig att vi satt där med samma åsna, med samma sadel – president Hamid Karzai och hans korrumperade bror i Kandaharprovinsen, Wali Karzai, som afghanerna kallar ”lille Bush”.
Valet var också ett dåligt skämt. Enligt media var röstetalet i ett distrikt i Paktikaprovinsen 626 procent! Det förekom en hel del köpande och säljande av röster.
De senaste fem åren har USA och dess allierade gett krigsherrarna ännu mera makt, så det är ännu lättare för dem att kapa valresultatet. De flesta medlemmar av parlamentet är lagbrytare, inte lagstiftare.

Afghaner är besvikna
Den här gången var det många som vägrade att rösta. Afghaner är inte intresserade av en så kallad demokrati och så kallade val, där vapen och pengar har första och sista ordet. Den kanadensiska regeringen kallar detta ”demokrati” och ”framsteg”. Men afghanerna kallar det ett dåligt skämt.
När det inte går att uppnå rättvisa genom val måste folket finna alternativa vägar att kämpa för sina rättigheter. Vi kommer inte att vila ett ögonblick. I dag försöker den kanadensiska regeringen lura sitt folk om kriget i Afghanistan. Harper talar med dubbel tunga. Å ena sidan säger han att de kanadensiska soldaterna kommer att lämna Afghanistan 2011. Å andra sidan säger han till USA och Nato att de inte ska oroa sig, Kanada kommer att stanna med sina soldater och hjälpa till på olika sätt att ockupera Afghanistan.
Och Harper säger också att Kanada kommer att stanna för att ”utbilda” Karzais marionettregims trupper. Men det afghanska folket behöver ingen mer ”utbildning” från den kanadensiska regeringen efter 2011.
Vi vill inte ha några mer bombningar efter 2011. Vi vill inte ha mer tortyr från Nato och de afghanska marionettstyrkorna. Vi afghaner vill inte ha någon mer ockupation från Natos sida.

(Green Left Weekly)

Översättning från engelska: Gunvor Karlström

          

Det multikulturella samhället har gjort fiasko, sa förbundskansler Angela Merkel till kristdemokraternas ungdomar vid deras kongress i helgen.
Tyskland befinner sig i en hetsig debatt om invandring, integration och kulturskillnader.

Merkel måste säga många saker samtidigt i dag. Integrationen har inte gått bra, högre krav måste ställas på invandrarna, men Tyskland måste vara öppet för invandring…
De stora tyska partierna har problem med invandrar- och integrationsfrågan just nu. I höstas utkom en bok, Tyskland avskaffar sig själv, av Thilo Sarrazin, som då satt i styrelsen för Bundesbank, den tyska riksbanken, samt var organiserad socialdemokrat.
Boken såldes i massupplaga. Sarrazin hävdar där att Tyskland kommer att tas över av muslimerna eftersom de föder fler barn. Tyskland som helhet håller på att bli dummare, eftersom, just det, de outbildade muslimerna är dummare. Judarna ”har en speciell gen”. Och så vidare.
Förbundskansler Merkel blev rasande.
– Herr Sarrazins uttalanden är oacceptabla, sa hon.
Och debatterna exploderade.

Avsättning
Politikerna i de stora partierna tog genast avstånd från Sarrazins teser.
Riksbanken krävde att den tyske presidenten, Christian Wulff, skulle avsätta Sarrazin från bankens styrelse eftersom han skämde ut banken. Det har aldrig tidigare hänt att någon ledamot avsatts. Till sist, efter en rad turer, avgick Sarrazin frivilligt ur styrelsen.
Men samtidigt väckte boken ett enormt uppseende, och en debatt kring invandring, integration, mångkulturalism och Tysklands behov av arbetskraftsinvandring som har splittrat inte bara media.
Boken såldes slut, och de stora etablerade partierna från vänster till höger upptäckte att Sarrazin hade en hel del stöd också bland deras egna medlemmar. Det blev svårt för de ledande politikerna att ta definitivt avstånd från Sarrazin och hans uppfattningar.
SPD, de tyska socialdemokraterna, hade börjat med att försöka utesluta honom. Partiledningen träffades i början av september och fattade ett sådant beslut. Strax dränktes de i 4 000 e-mail och hundratals telefonsamtal, både partimedlemmar och andra var rasande över hur Sarrazin behandlades, enligt partihögkvarteret. Ett uteslutande blev plötsligt en knepig fråga.

För många muslimer?
Förra december kom universitetet i Bielefeld med en undersökning som visade att 46 procent av tyskarna anser att det finns ”för många muslimer” i landet. Påståendet ”den muslimska kulturen passar in bra i Tyskland” stöddes bara av 16,6 procent, den lägsta siffran i de åtta länder som undersökts, däribland Nederländerna, Frankrike och Ungern.
I Tyskland finns till skillnad från grannländerna Frankrike, Nederländerna, Belgien och Danmark inget starkt extremhögerparti. En politisk avvikelse och inget tecken på tolerans, skriver Der Spiegels berlinkorrespondent Charles Hawley.
Ett sådant parti skulle passa Sarrazin anser tyska kommentatorer, men i dagsläget passar han inte in någonstans. Eller gör han det? Det troligaste är att hans anhängare finns inom hela skalan av partier.
Varken kristdemokrater eller socialdemokrater vågar just nu trampa på alltför hårt mot Sarrazin, på grund av den splittrade opinionen i de egna partierna. Samtidigt som de måste ta hänsyn till näringslivets brist på utbildad arbetskraft, till förhållandet med Turkiet – Merkel ställde upp i en intervju i den turkiska tidningen Hürriyet och kallade Sarrazins antimuslimska yttranden absurda.

Återförening
Det finns fyra miljoner muslimer i den tyska invandrarbefolkningen, som utgör 18 procent av befolkningen. Har de integrerats eller inte? Ska Tyskland välkomna fler invandrare? Vilka krav ska ställas på dem?
Debatterna flammade upp samtidigt som tjugoårsdagen av de båda tyska staternas återförening firades. Och den tyske presidenten Christian Wulff (en närmast symbolisk post) talade vid firandet och hävdade tappert att det nu var fråga om en ny ”återförening”. Den här gången mellan invandrare och tyskar.
Politikerna måste hålla tungan rätt i munnen den här gången.
Från vänster till höger är de etablerade partierna övertygade om att Tyskland behöver fler, inte färre, invandrare. Fastän utbildade förstås. Det gäller att inte skrämma bort högutbildat folk från Tyskland med alltför främlingsfientliga och rasistiska uttalanden på högsta nivå.

Gunvor Karlström

Några uttalanden av Thilo Sarrazin:

”Ju lägre klass, desto högre barnantal”
(Om födelsestatistik)

“Ingen behöver en Opel. Det kan bilentusiasterna bland er bekräfta.”
(Om den tyska regeringens försök att rädda Opel från konkurs.)

”Arbetslösa är hemma mera, de tycker om att ha det varmt, och för det tredje reglerar många av dem värmen genom att öppna och stänga fönstret.”
(Om de tyska socialbidragstagarnas elförbrukning)

”Turkarna tar över Tyskland exakt som kosovanerna tog över Kosovo, genom högre barnantal. Jag skulle inte ha något emot det om det handlade om judar frän Östeuropa som har 15 procent högre IQ än den tyska befolkningen.”
(Om födelsestatistik i Tyskland)
(Källa: Der Spiegel)

          

I svenska butiker är den importerade ananasen ofta billig. Organisationen Consumers International har kommit med en ny rapport som beskriver hur ananas produceras.

”Miljö- och arbetsskador av farliga kemikalier, repressalier för fackliga aktiviteter, 80 timmars arbetsvecka och bara hälften av en levnadslön”, berättar rapporten om, enligt Sveriges Konsumenter.
Sveriges Konsumenter är medlem i den internationella konsumentorganisationen Consumer International, med 220 medlemsorganisationer i 115 länder. Den nya rapporten heter ”Verkligheten bakom ananasen på butikshyllorna”, och där kan man läsa att ”de arbetare som skördar ananas i Costa Rica får i snitt fyra procent av det vi betalar i butik”. Företag som pekas ut är bland andra Del Monte och Dole.
Och ananas från Costa Rica kan ibland kosta så lite som 10 kronor per styck här i Sverige
– Konsumenterna vill ha låga priser, men inte till priset av liv och hälsa för dem som arbetar på plantagerna. ICA och andra kedjor borde ha mycket bättre kontroll på hur ananasen produceras och sätta mycket hårdare tryck på sina leverantörer. Vi förväntar oss att de agerar kraftfullt mot Del Monte och andra producenter, säger Jan Bertoft, generalsekreterare i Sveriges Konsumenter, i ett pressmeddelande.
Consumers International arbetar med ett större projekt om dagligvaruhandelns ansvar, och ananasrapporten är en del i det projektet.
– Samtidigt som europeiska butikskedjor framhåller sitt sociala ansvarstagande har priskriget på ananas en oacceptabel påverkan på arbetarna i Costa Rica. Om dagligvaruhandeln menar allvar med sitt sociala ansvarstagande så måste de också betala ett rättvist pris till producenterna, arbeta för att förbättra villkoren och integrera åtagandena i sin inköpspolicy, säger projektledare Catherine Nicholsson på Consumers International i pressmeddelandet.

GK

          

Intervju med Maria Sundvall, Gemensam Välfärd:

Vad har du för kommentar till valresultatet?
– Tidigare hade jag trott att en regering som jävlas med de sjuka skulle straffas i val. Istället kan de fortsätta att utförsäkra och privatisera. Det säger väl något om alternativets uselhet.

Vad menar du med det?
– Socialdemokraterna har gjort allt för att minimera skillnaden till alliansen för att vinna mittenväljarna. Från s-kongressens stöd till privatiseringar, till Ilija Batljans kärleksförklaring till vinsten. Och V har ju vikt sig.
– Är det inte dags att erkänna att det inte funkar? Nu har de prövat att fria till medelklassen, och det gick inte bra. Det går inte att försvara välfärden om man inte bygger på dem som bär upp den och på dem som behöver den mest.

GK

          

Cirka en miljon offentliganställda i Sydafrika har strejkat i nära tre veckor. Den största fackliga centralorganisationen Cosatu utlovade förra veckan en dags generalstrejk torsdag denna vecka för att sätta kraft bakom strejken. Internationalen går i press innan utfallet av de nya förhandlingarna med regeringen står klart.

Bland annat sjuksköterskor och lärare har strejkat, och regeringen befinner sig under stark press. President Jacob Zuma kom nyss tillbaka från en resa till Kina och beordrade genast sina ministrar att sätta igång med förhandlingar och få slut på strejken.
Ett nytt och något högre bud har lagts, från 7 procent till 7,5 procent. Facken kräver 8,6 procent. Fackmedlemmarna ska rösta om budet. Det har förekommit signaler om att budet kan komma att antas, men i tisdags sa lärarnas fack, det största offentligfacket, att medlemmarna troligen skulle säga nej till det nya budet.
Cosatus generalsekreterare Zwelinzima Vavi talade vid ett stort möte i Johannesburg förra torsdagen och utlovade då en bred stödstrejk torsdag denna vecka om regeringen inte går med på fackets krav. Samtidigt tågade de strejkande i flera av landets största städer, demonstrationer som riktade sig mot regeringen och president Zuma.
Det finns inte pengar till så höga löneökningar, hävdar regeringen. Med en arbetslöshet på officiellt 25 procent blir det inga pengar över att skapa nya arbeten, enligt ministrarna.
Det styrande partiet ANC har kommit på kant med sin nära allierade Cosatu, som var drivande i kampanjen ”Zuma som president” för ett par år sedan. Inom Cosatu förekommer också hårdare krav på Zuma och ANC-regeringen, till exempel på att bekämpa korruptionen och införa en nationell sjukförsäkring.
Också ANC:s ungdomsförbund har kommit med radikala krav, bland annat på att nationalisera gruvindustrin och skynda på med fördelningen av jord ägd av vita till den svarta majoriteten.
Vissa kommentatorer anser att strejken kan innebära en avgörande politisk kris för Zuma, som siktar på en ny period som president vid nästa val.

Gunvor Karlström
gunvor@internationalen.se