Ekonomin och välfärden, inte burkor och ”islamistfaran”, står i centrum för danska valet denna gång, och då krymper opinionssiffrorna för den sittande borgerliga regeringen och dess stödpartier. Stödet ökar också för Enhedslistan, det lilla antikapitalistiska vänsteralternativet, skriver Göte Kildén om det kommande danska valet.

I opinionsinstitutens grafik och i den mer lättflyktiga journalistiken ser det inför det danska valet ut ungefär som när det beger sig i Sverige. Två solida block sägs stå mot varandra. Två samspelade lag möts. I Danmark är det en hård match mellan det blå laget, de tidigare mästarna under ledning av landets statsminister Venstres Lars Lökke Rasmussen som utmanas av det röda laget, med socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt som tilltänkt ny regeringsbildare.

Bakom sig mönstrar Rasmussen det andra borgerliga regeringspartiet, Konservative Folkeparti. Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti har dessutom varit en lika välkommen som lojal och disciplinerad medspelare i utbyte mot att regeringen i stora stycken har gjort partiets invandrarfientliga politik till sin egen. Socialdemokraternas Helle Thorning ställer upp tillsammans med Villy Sövndal från Socialistisk Folkeparti (SF) och Margrethe Vestager från det lilla vänsterliberala partiet Radikale Venstre.
Men för att klara en regeringsbildning måste hon också söka stöd hos det lilla men mycket bitska antikapitalistiska partiet Enhedslistan.

I tidningarnas grafik har det under lång tid varit de röda staplarna som vuxit på höjden. De blå spelarna har backat hem. Visserligen har sedan de rödas SF förlorat både radikalism och väljare. S har å andra sidan gått fram någon eller några procent samtidigt som de Radikale har ökat från 5 till 7 procent och junioren Enhedslistan tredubblats (!) från 2,2 procent till drygt 6.

Det som skiljer det senaste decenniets valrörelser från dagens är att fokus i debatten till en stor del har flyttats bort från burkor, karikatyrteckningar på profeten Muhammed, ”islamistfaran” och invandringsfrågor för att i stället handla om jobb, pensioner, skatter och om vad som sedan blir kvar i plånboken. Människors vardag har blivit viktigare än de falska ideologier som regeringspartierna och en stor del av borgerligheten har prånglat ut i parti och minut under alla sina år vid makten.

Bakgrunden till denna förändring av politikens dagordning hittar vi i ekonomin. När den danska bostadsbubblan sprack under den förra finanskrisen rann det ut infekterat var över hela landets ekonomi, och ett bra tag innan de senaste störtdykningarna på världens aktiemarknader diskuterade tvistande ekonomer och politiker redan om landet nu hade gått in i en andra recession eller inte.
Men framförallt de tidigare relativt låga siffrorna för arbetslösheten, vilka varit trumfkorten för det långvariga borgerliga regeringsinnehavet, har dessutom hamnat i nivå med Sveriges höga tal och är i raskt takt på väg att raka mot ännu större höjder. En optimistisk regeringsbudget för nästa år räknar med ett underskott på minst 100 miljarder svenska kronor, och enligt OECD är Danmark tillsammans med Japan de länder inom detta område som har sämst tillväxtmöjligheter för åren fram till 2025. Produktiviteten släpar inom industrin och landets tillgångar av olja och naturgas ute på Nordsjön är på upphällningen.

Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder här hemma i våra gamla politiska tassemarker blev exempelvis bestört när han ”läste på” inför valet. Här har man haft borgerliga regeringar i åratal och så har de inte ens gett sig på de höga marginalskatterna och de extravaganta socialförmånerna, skrev han förvånat. ”Vad gäller offentlig sektor och skatter har Sverige blivit förebilden”, fick han avsluta sin recension av hur broderlandets ekonomi ser ut.
Men detta är också bakgrunden till att grafiken de senaste veckorna inte förmått skildra det som i verkligheten skett i det politiska spelet. Radikale Venstre är starkt kritisk till regeringens uppgörelser med Pia Kjaersgaard. Men har en nyliberal agenda för den ekonomiska politiken och vilka som ska betala för en lösning på krisen och landets underskott i statsfinanserna. Därför vill man inte för allt smör i Danmark sitta med i en regeringsbildning som gör upp med Enhedslistan i ekonomiska frågor.
Förvånade danskar fick därför helt plötsligt se en spelare som i valkampens slutminuter sträckt ut handen till en av sina motspelare. I ett ”historiskt handslag” mellan Radikale Venstres Margreth Vestager och Lars Barfoed från regeringspartiet Konservative Folkeparti har sedan en gemensam politisk pakt beseglats om att ”ytterkanterna” inte skulle få makten över vare sig ekonomin eller invandringspolitiken”.

I Sverige skulle detta (trots många skillnader när det gäller partiernas politik) ha motsvarats av att Maria Wetterstrand i det senaste valets slutskede hade skakat hand med Jan Björklund och gjort upp om att stänga ute Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från allt inflytande över ekonomi och flykting/immigrationsfrågor.
I Danmark har de sensationella slutminuterna på matchen mellan det blå och det röda blocket dessutom fått en lika dramatisk fortsättning i och med att partiledarna för S och SF hängt på Vestagers fanflykt genom att snabbt förklara att de också kan tänka sig att använda sig av spelare från motståndarlaget…

Vad är Enhedslistan?
Enhedslistan bildades 1989 som ett försök från flera vänsterströmningar att lägga tidigare historiska motsättningar och alltför finstilta ideologiska positioner åt sidan. Partibildningen har sett och ser sig som ett språkrör för antikapitalism och sociala rörelser i samhället. Alla medlemmar i det danska Folketinget måste betala ”partiskatt” så att den egna lönen ligger på samma nivå som en metallarbetare. Partiet har en gemensam politisk ledning. Men sedan 2009 har aktivisten och den skickliga debattören Johanne Schmidt-Nielsen haft förtroende som politisk ordförande. Valresultaten och medlemstillströmningen har skiftat. Men de senaste åren har partiet gått starkt framåt. I fjol räknade man för första gången in 5 000 medlemmar.
Som det öppna parti man är samexisterar olika mer fasta idéströmningar inom ramen för det gemensamma arbetet. Socialistiska Partiets systerorganisation Socialistisk Arbejderparti, den danska sektionen av Fjärde Internationalen, har hela tiden varit en del av Enhedslistan. Här ger dess verkställande utskott sin syn på valets slutspurt:

Uttalande: Stärk kampen i vardagen – rösta med Enhedslistan på valdagen!
Enhedslistan dundrar fram i valkampen – med till och med över sju procent i en del opinionsmätningar (2,2 procent i senaste valet). Både nya medlemmar och aktivister strömmar till och vi kan inte undgå att gripas av den nästan euforiska stämning som råder i partiet.
Men mitt i all denna framgång och denna optimism tränger sig en mer cynisk analys fram: att radikalernas /Radikale Venstre/ handslag med de konservativa – som skamligt nog har följts upp av S/SF:s hänförda deklarationer om att de vill samarbeta ”bredare än mitten” – innebär att Enhedslistans mandat i det parlamentariska sammanhanget helt kan försvinna in på ett sidospår. Ett förhållande som gäller oavsett om mandaten kan räknas på en eller två händer eller om man till och med skulle ta fötterna till hjälp. Så därför kanske vi lika gärna kan slappna av lite med jakten på röster?
Svaret är: Nej!!
För det första kommer det fortfarande att finnas några förnuftiga S/SF-förslag som de bara kan få igenom med hjälp av våra röster. Ju fler mandat desto mer press kan vi utöva.
För det andra – vilket är nog så viktigt – är Enhedslistan inget vanligt parti. Ett parti som har sin enda uppgift att få några bitar av sin politik godkänd i riksdagen efter snäva taktiska manövrar och kompromisser med andra partigrupper. Detta därför att Enhedslistan har ett perspektiv som går långt utöver detta: Vi arbetar för en demokratisk mobilisering och organisering av befolkningen, därför att endast en sådan skapar förutsättningar för varaktiga framsteg, för varaktiga förbättringar av styrkeförhållandet mellan klasserna och den förändring av hela samhällssystemet som är nödvändig.

En stor och slagkraftig riksdagsgrupp för Enhedslistan – även om den skulle isoleras parlamentariskt av S/SF:s klassamarbete – utgör ett ovärderligt stöd för alla former av folklig mobilisering, för allt vad som rör sig ute i samhället. Redan i valkampen har partiledningen på ett bra sätt använt den ökade uppmärksamheten till att agitera för några av de centrala krav som vi måste driva i förhållande till en ny regering. Att exempelvis bevara förtidspensionen och förbättra a-kassan. Ju större riksdagsgrupp desto svårare blir det för medierna att fortsätta med att ignorera en fortsatt agitation för dessa krav.

Redan prognoserna om en parlamentarisk framgång för Enhedslistan har fört med sig en väldig kick för partiorganisationen: Medlemmar strömmar till i hundratal, överallt myllrar det av aktivister och det forsar in pengar till valinsamlingen. En riktigt stor valseger för Enhedslistan skulle skapa alla förutsättningar för ett stort steg framåt i partibygget. En fördubblad eller tredubblad riksdagsgrupp skulle också betyda mycket mer resurser till Enhedslistan i form av sekreterare och ekonomiska bidrag. I betydligt större utsträckning än i dag skulle riksdagsgruppen – utöver det krävande arbetet i Christiansborg – ha ett överskott att användas till aktiviteter utanför de parlamentariska ramarna och kunna odla det nära samarbetet med rörelser i samhället.

Kan vi kombinera detta med organisering, dubbelorganisering och utbildning av tusentals både gamla och nya medlemmar, kan Enhedslistan i den nära framtiden bli ett fantastiskt redskap att använda till att bygga upp starka utomparlamentariska rörelser. Rörelser som kan utöva ett starkt tryck mot S/SF:s klassamarbete.
Slutsatsen är klar. Trots Margrethe Vestagers (Radikale Venstre) förutsägbara förräderi och försök att få ut Enhedslistan på ett sidospår och trots Helle Thornings (S) och Villy Søvndals (SF) ynkliga koppleri för ett samarbete med de borgerliga:
Enhedslistan har användning för varje mandat som vi kan vinna. Detta därför att Enhedslistan kommer att använda alla de muskler, som mandaten ger, till att framförallt stärka kampen för en röd politik utanför Riksdagen. Eller uttryckt med en gammal vänstersocialistisk paroll:
”Stärk kampen i vardagen – Rösta med Enhedslistan på valdagen”.

“I've just listened to a press conference with Eskil Pedersen, chairman of the Norwegian Labour Party Youth League. Despite his lack of sleep and all tears during the night he had the strength to firmly establish that what had occurred was an attack on the Norwegian labor movement. The horrendous blast in Oslo City and the carnage in the idyllic island Utoya were political attacks.” - News from around the world

När det är protester mot förtryck och övergrepp i länder som Iran eller Vitryssland. Då tiger inte vår utrikesminister Carl Bildt. Nej, då blir det presskonferens och hans stämma vibrerar av indignation. Ilskan frustar fradga, och hans blogg ”Alla dessa dagar” glöder av vrede.

På Världsekonomiskt Forum i Davos hade han alla möjligheter i världen – att inför mer än tusen journalister – lämna ett tydligt avtryck. Ingenting kunde vara enklare. Han hade bara att säga att regimen Mubarak måste bort.
I stället samtalar han med en och annan svensk journalist och säger att Mubarak ”måste bli mer konkret”. Han efterlyser en ”tydligare reformagenda”. På sin blogg delger han sina läsare sin ”oro” och konstaterar att internet släckts ner. Men ingenting om att diktaturen ska störtas.
I Kairo, i Alexandria, i Suez och i Assuan samlas varje dag hundratusentals demonstranter. Under morgonen räknar de alla sina döda och försöker hjälpa alla som sårats. Men väljer ändå att okuvligt fortsätta sin kamp mot diktaturen. Det krav som genomsyrar alla proteströrelser är att Mubarak ska bort.
Men Bildt. Han tycker bara att Mubarak ska ”bli mer konkret”. I sak hånflinar han mot demokratin.
För övrigt. Varför är de ”rödgröna” mol tysta? Både när det gäller Tunisien och Egypten. Varför säger inte Sven-Erik Österberg något? Så att partiets medlemmar får reda på var han står i frågan. Inte ens Veronica Palm, som av sina anhängare i partiet uppfattas som vänster, kunde i Lördagsintervjun i lördags, trots upprepade frågor, rakt på sak svara att Mubarak ska störtas.
Var det bara Olof Palme som kunde tala med ljungeld om ”diktaturens kreatur”? Är den ”internationella solidariteten” bara något för historieböckerna? Varför säger inte Sverigedemokraterna något? Klarar inte Jimmie Åkesson av att se hur ”vanliga muslimer” kämpar för att störta sina förtryckare? Är det så att den egna fantombilden av att alla araber är jihadkrigare pulvriserats av den massrörelse för demokrati och frihet som dag för dag vuxit sig allt starkare i den muslimska världen?

Göte Kildén
intis@internationalen.se

Den palestinska myndigheten under ledning av Mahmoud Abbas eller Abu Mazen har krupit på sina bara knän inför sina förtryckare. Men fick ändå mer stryk. Abbas och hans lierade trycktes ner i sin egen skit.

I oktober 2009 brast till och med tålamodet för den Palestinska myndighetens chefsförhandlare Saeb Erekat. I ett resignerat men känslomässigt utfall mot USA:s sändebud George Mitchell slog han fast:
”Nitton år av löften och ni har inte bestämt er för vad ni vill göra med oss /…/ Till och med Yuval Diskin, Israels ansvarige för säkerhetsfrågor, lyfter på hatten när det gäller hur vi hanterat säkerhetsfrågorna. Men ändå kan jag inte ens få ett fikonlöv i form av ett sex månaders byggstopp för nya bosättningar…”
Denna totala förnedring dokumenteras nu av Aljazeera och The Guardian i en ny ”läcka” av hemliga dokument. Om det är WikiLeaks eller någon annan ”visselblåsare” som ligger bakom denna journalistiska bedrift avslöjas inte. Däremot är det klart att palestinierna blivit blåsta av sina egna ledare.

Men det som många av oss inte bara anat utan också insett, det dokumenteras nu i svart på vitt – inför en hel värld. Palestinierna har inte bara Israel och dess bundsförvanter som sina motståndare. De är rakt av blåsta av sina egna. Den palestinska myndigheten är helt enkelt en bunt quislingar. Beredda att vika sig i allt. Nöjda om de bara får administrera en ekonomiskt omöjlig liten bantustat.
De dokument som blir tillgängliga under de kommande dagarna innefattar 1 700 datafiler bestående av tusentals sidor med diplomatisk korrespondens som i detalj visar hur den så kallade fredsprocessen sett ut. Det är memon, e-brev; kartor och protokoll från privata möten. Även från förhandlingar på hög nivå. Här finns strategiska dokument och till och med presentationer i power point.
”Nu vänder vi bladet och går vidare”, sa vårt majestät när hans amorösa äventyr på diverse svartklubbar började diskuteras offentligt. Samma lättsinne blir inte möjligt för Abbas och hans korrupta vänner i den Palestinska myndigheten. Under de kommande dagarna kommer vi att kunna läsa och höra om:
• Den palestinska myndighetens beredskap att så när som på ett enda undantag acceptera alla Israels illegala bosättningar i och utanför Jerusalem.
• Myndigheten har också vikt ner sig i flyktingfrågan. George Bush’s utrikesminister Condoleezza Rice’ konstaterade bara cyniskt: ”Det händer hela tiden tråkiga saker för folk runt om i världen…” Samma Rice som Abbas 2008 ska ha hälsat med ett underdånigt: ”Du ger tillbaka livet till den här regionen när du kommer hit.”
• Vi kommer vidare att i detalj få reda på hur ”säkerheten” för den palestinska bantustaten skulle se ut. ”Palestinierna vet att de kommer att få ett land med begränsningar”, underströk Saeb Erekat för George Mitchell i ett samtal. ”De kommer inte att ha en armé, ett flygvapen eller en flotta.”
• I veckan publiceras också dokument om hur den Palestinska myndighetens privata diskussioner med USA:s förhandlare såg ut när det gällde den uppmärksammade Goldstonerapporten om Israels bombkrig mot Gaza och Hamas.
Helt säkert är det både ett och flera blad som nu vänds i historien. Men det är inte den Palestinska myndigheten som kan gå vidare som om ingenting hade hänt. Den är definitivt förbrukad. Både den och ”fredsprocessen” är avlivade som politiska alternativ och det är bara en återskapad demokratisk palestinsk massrörelse som kan ta nya steg framåt.

Så här kommenterar Karma Nabulsi det som hänt i The Guardian. Tidigare representant för PLO och nu skribent:
”Detta till synes ändlösa och fula spel är över. Fredsprocessen är en skam och palestinierna måste ta avstånd från sina företrädare för att i stället återuppbygga sin egen rörelse /…/ Genom sina skadliga exempel har de sett till att unga palestinier inte känner till sin egen historia av motstånd mot kolonial och militär makt. De vet inte att tiotusentals briljanta, kreativa och utomordentligt modiga palestinier har funnits. Eller än värre att de ska ha kämpat och dött för ingenting. Genom sina exempel har företrädarna skurit av dem från tidigare användbara erfarenheter av hur man mobiliserar. Tekniker de kunde ha lärt sig av i dag. De demokratiska och kollektiva mekanismer som behövs mer än någonsin. De har inte fått lära sig dygden att det är en kollektiv organisation, som tillhandahåller den mekanism som möjliggör och kan bevara en folklig demokratisk förändring.”

Göte Kildén
intis@internationalen.se

Liksom i Sverige är den etablerade traditionella arbetarrörelsen i upplösning och saknar som här varje spår av ett antikapitalistiskt program.

Med stor majoritet har Marine Le Pen nu valts av Nationella Fronten (Front National) till att efterträda sin pappa, Jean-Marie Le Pen, demagogen och ”demonen” som varit det högerextrema partiets välkända – och ökända – portalfigur ända sedan grundningskongressen 1972.
Som ny partiledare har hon inte börjat med att klä ut sig i folkdräkt. Men vill i likhet med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson skrubba bort den antisemitism och öppna rasism som tidigare satt sin prägel på partiet. Född 1968 tillhör hon givetvis en annan generation än fadern och vill ”modernisera” och anpassa faderns parti så att det kan leva vidare och frodas i sin samtid.
Jean-Marie Le Pen levde ända fram till sin avgång kvar i det förflutna. Han hade samarbetat med marskalk Philippe Pétains tyskvänliga Vichyregim och har aldrig sedan sett några problem med detta. För hans vidkommande har Algeriet alltid varit en fransk provins, en del av Frankrike och ska snarast införlivas i den egna republiken. I media har han ständigt kopplats samman med tortyr i denna forna koloni, och de tyska nazisternas industriella utrotning av judar och romer har han fortsatt med att kalla för ”en liten detalj i historien”. Front National har varit inpyrd med outhärdlig antisemitism.

Dottern vill nu lämna historien bakom sig. ”Le Pen är Le Pen och Marine är Marine. Jag har redan 8 293 gånger sagt att jag inte delar hans syn på historien”, sa hon i en större intervju för den liberala israeliska tidningen Haaretz och underströk sedan:
”Judarna i Frankrike är fransmän, de hör hemma här och måste stanna. De ska inte emigrera. Landet måste hitta lösningar med den radikala islamismens utveckling i regioner med problem /…/ I motsats till den bild som framhålls är Frankrike ett av de minst rasistiska länderna i världen. Här bedöms inte människor efter sin färg eller efter sin religion utan i förhållande till sina kvalitéer. ”
I de senaste regionalvalen för Provence-Alpes-Côte d’Azur fanns också Sonia Arrouas, en judisk kvinna, på fjärde plats på Frontens valsedel. Medlemmar från partiet var med vid den europeiska extremhögerns uppmärksammade resa nyligen till Israel, där de mötte judiska ockupanter från Västbanken. Marine Le Pen försäkrar vidare att hon och partiet alltid varit ”sionistiskt” och försvarat staten Israels existens. Personligen säger hon sig däremot vara emot nya bosättningar. Dessutom försvarar hon israeliska arabers rätt att få hyra bostäder i det egna landet på samma villkor som de judiska innevånarna. Själv vägras hon fortfarande inresetillstånd till Israel och säger till Haaretz att ”landet tycks ha för många vänner”.

Som ny partiordförande går hon – i den franska traditionens spår – längre än vad Jimmie Åkesson någonsin skulle göra. Hon säger att det till och med skulle vara möjligt med en muslimsk president: ”Muslimer, när de är fransmän förstås, röstar inte som ett samhälle/församling, utan på samma sätt som befolkningen i övrigt.” ”Om däremot en kandidat försöker att exklusivt representera den muslimska delen av befolkningen, då skulle det vara en mycket allvarlig utveckling.”
När väl bordet är röjt på all gammal antisemitism och formell rasism (judefrågan anses löst…), och blivit väl förborgat i den franska revolutionära traditionen av sekularism, då dukar Marine Le Pen i stället upp ett bord belamrat med hat mot islam. I den ekonomiska krisens Frankrike odlar hon och exploaterar kapitalismens otrygghet genom att vända människors rädsla och osäkerhet, deras blickar, bort från den stenrika överklassen och finanshajarna, för att i stället peka mot muslimernas böner, slöjor, minareter, Koranen eller andra starka religiösa symboler som rötterna till allt ont som drabbat Frankrike.
En målgrupp, judarna, har för tillfället blivit omöjlig att använda som syndabock för den ekonomiska krisen med dess arbetslöshet och försämrade livsvillkor. Rasismen finns kvar men den har gjorts salongsfähig och anpassats till stämningarna i den franska borgerlighetens vardagsrum. Det väljarunderlag som i senaste presidentvalet övergav Nationella Fronten för att i stället satsa på Sarkozy.
”Dagens rätt” serverad från Nationella Frontens dignande bord blir därför ”islamhat” tillagad efter alla tänkbara raffinerade franska recept. Hon vill vinna tillbaka de väljare pappa förlorade.

Med ett samlat parti bakom sig kommer Marine Le Pen i presidentvalet 2012 att göra en till synes vid vänstersväng när det gäller ekonomiska och sociala frågor. Pappans tidigare välsignelse av nyliberalism och globalisering har omprövats. Nu är det protektionism och starka statliga insatser som betonas. Frankrike ska lämna IMF, EU:s Maastrichtfördrag och euron. ”Tyskarnas monetära ockupation av vårt land ska omintetgöras.” Landet ska själv bestämma över sina skatter och staten ska kontrollerna priserna på baslivsmedel. Fransk industri och franskt jordbruk ska gynnas…
Självklart fiskar partiet här efter Frankrikes alla arbetarväljare. Marine Le Pen gör en Åkesson när det gäller antisemitism och ohöljd nazism. Gör Åkesson sedan en Marine Le Pen och börjar agitera i fackliga och sociala frågor, mer statliga insatser med mera, ja, då är det risk för att han och SD i brist på mothugg tar ett språng till i opinionen.
För liksom i Sverige är den etablerade traditionella arbetarrörelsen i upplösning och saknar som här varje spår av ett antikapitalistiskt program. De mindre partier som finns i Frankrike, till exempel det antikapitaliska NPA, är efter svenska mått stora, men den Nationella Frontens nya politiska dagordning är uppenbarligen en svår utmaning också för dem. Protektionism inom ramen för en fortsatt marknadsekonomi i en sönderfallande kapitalistisk världsordning bäddar bara för stagnation, nedgång och undergång.
Ska man klara denna utmaning, blir det i det franska presidentvalet 2012, liksom i alla strider dessförinnan, nödvändigt att inte bara mana till ”mer kamp” utan att också propagera för det arbetande folkets eget regeringsprogram.

Göte Kildén
intis@internationalen.se

Kan man dö av en kopp te?
På en oförarglig tebjudning. På ett Tea Party?
Knappast. Bara om Agatha Christie varit framme och spetsat någon kopp med arsenik.
Men om gästerna på bjudningen inte bara mumsar kakor, små snittar och sörplar på sitt te. Om de inte bara pratar väder? Tänk om alla upprört pratar om att göra slut på en nyinflyttad granne och gör pricktavlor med bilder på de nya främmande familjemedlemmarna.

I USA försöker det politiska etablissemanget och media att så gott det går skyla över de ideologiska ”markörer” som vi än så länge fått när det gäller banemannen från Tucson, Jared Loughner. Ingen koppling får göras med den ärkekonservativa Tea Party-rörelsen. ”Detta är ett dåd av en vettvilling och har ingenting med politik att göra”.
Regionens sheriff däremot, Clarence Dupnik, som är 76 år gammal och därför inte behöver tänka på att bli omvald, slog snabbt fast att: ”Arizona har blivit USA:s gravsten med sina mjuka vapenlagar och alla de i media som dag ut och dag in inflammerar opinionen med retorisk svavelsyra som skapar hat, misstroende och paranoia om hur regeringen fungerar”.
Vi kan börja med tebjudningens pricktavla.
Den beskjutna Gabrielle Giffords har röstat för Barack Obamas sjukvårdsreform och vänt sig mot Arizonas hårda immigrationslagar och hamnade därför på den famösa hemsida, som rörelsens mest lysande stjärna Sarah Palin lagt ut. Där har hon haft bilder på de mest hatade motståndarna i kongressen och sedan ringat in dessa med riktpunkten eller ”hårkorset” i kikarsiktet på ett gevär. Allt smyckat med texten ”Nu laddar vi om”.
Giffords motkandidat i fjolårets kongressval, förre marinsoldaten och ”tepåsen” Jesse Kelly, organiserade en tillställning där hans supporters fick skjuta med automatkarbinen M 16 under mottot ”Hjälp till med att få bort Gabrielle Giffords”. Under valkampanjen samlades dessutom hans anhängare varje vecka utanför hennes kontor med plakat om att ”Dags att ladda om” eller att ”På det ena eller andra sättet ska du bort”…

Ser man på de videosnuttar som Loughner lagt ut på nätet är de fulla med retorik från Tea Party-rörelsen och mediakampanjer från Fox News, ABC och Rupert Murdochs tidning The Journal. Loughner rasar mot ”Den andra konstitutionen” vilket i denna politiska miljö betyder de två tillägg i konstitutionen som kom efter det amerikanska inbördeskriget. Förbudet mot slaveri och rätten till medborgarskap för alla barn födda i USA. Det senare har republikaner i kongressen just nu lobbat för att få bort med innebörden att hindra alla nyfödda barn till illegala invandrare att få rätt till medborgarskap.
När Loughner i en video utropar ”Nej! Jag vägrar att betala en skuld i en valuta som inte baseras på värden i guld eller silver”, kan detta för oss svenskar låta som tokerier, men i USA är det en av de mest välkända parollerna från talkshow-stjärnan Glenn Beck i Fox News och betyder ett kategoriskt nej till nya offentliga utgifter. Tea Partyrörelsen är givna motståndare till aborter och Loughner utbrister också att ”en kvinna som begår abort är terrorist”.
Till sist har både Fox News och New York Times rapporterat att han åtminstone är influerad av den rasistiska rörelsen kring nät- och förlagshuset American Renaissance. En rörelse vars ägare, Pioneer Found, med pseudovetenskapliga argument försöker hävda att olika människoraser har olika intelligens m m. Därför är man för rasåtskillnad. Som kuriosa kan nämnas att rörelsen stort hyllade Sverigedemokraternas valframgångar i höstas.
Uppenbart finns det i USA en politisk malström som nu har blivit en mardröm.
När Giffords pappa i amerikansk media fick frågan om hans dotter hade några fiender, kom repliken snabbt, ”Hela Tea Party”.

Vid den nationella sorgehögtid som sedan arrangerades i Tucson, Arizona, fick vi se och lyssna till predikanten Barack Obama. Jag prövade med att blunda och hörde då inte längre presidenten i Vita huset utan i retoriken. Ja, till och med i hans stämma och i hans tonfall hörde jag i stället Martin Luther Kings underbara röst.
Obama inledde med en tröstande psalmvers och vände sig sedan till Bibeln: ”Skriften säger oss att det finns ondska i världen och att fruktansvärda saker händer som undgår människans förstånd”, menade han. ”Hemska saker händer och vi måste akta oss för enkla förklaringar. Ingen av oss vet vad som utlöste attacken och vad som kunde gjorts för att förhindra den”. Likt en nutida Messias kunde han också berätta att Gabrielle Giffords hade öppnat sina ögon för första gången strax efter hans och hustruns besök på sjukhuset…
Hans starka tal vädjade om försoning. Visst, i en passage fanns en liten åder av underförstådd kritik mot den republikanska extremhögerns uppskruvade och ofta våldsamma demagogi: ”Vi måste tala med varandra så att vi läker och inte sårar”. Men huvudådern var en enda lång vädjan om gemenskap. ”De krafter som söndrar oss rår inte på de krafter som enar oss. Våra förhoppningar och våra drömmar är gemensamma.”

Självklart har sorgen sin tid, och ingen människa med vanligt vett ställer till med politisk agitation vid en minneshögtid. För stunden avstår man, böjer huvudet och utelämnar det svåra. Men Obama böjde inte bara huvudet inför döden och bad om tröst. I sitt sammanhang lyfte han medvetet, med Bibelns hjälp, in ett mycket bestämt politiskt budskap. Han vädjade helt enkelt om klassförsoning.
I min bokhylla finns de två delarna av John Steinbecks roman Vredens druvor från 1939. Tummade och sönderlästa. Boken är nobelpristagarens mästerverk och skildrar dramatiken med värme- och torkkatastroferna i den amerikanska Mellanvästern under 1930-talet med alla dess utblottade jordbrukarfamiljer. Romanen återkom året senare i en oerhört stark filmatisering av regissören John Ford. Henry Fonda spelade Tom Joad, en utarmad bonde som i en odödlig scen ligger på den av hettan och jordstormarna helt uttorkade och uppspruckna marken. Familjen Joad har som alla grannar berövats sin egendom av de giriga bankerna. Skörden och med den alla inkomster har bränts bort av solen. Lånen förfaller utan betalning och där på knä, bokstavligen i stoftet av allt han ägt, blir Joads fråga rakt in i kameran:
”Vem ska jag skjuta?”
En replik som var – och är – naturlig i detta land präglat av så mycket våld. Först fördrivning och utrotning av kontinentens indianer. Sedan ett blodigt inbördeskrig där slaveriet avskaffades. I det mexikanska kriget i mitten av artonhundratalet erövrades Kalifornien, Nevada, Utah, Colorado, Wyoming, New Mexico och delar av Arizona (!). Två världskrig däremellan och sedan ständiga imperialistiska strövtåg. Vietnam i går. Irak och Afghanistan i dag. Det är våld i varje por av det amerikanska samhället och dagarna efter massakern i Tucson mer än fördubblades symboliskt nog (!) försäljningen av mordvapnet, en halvautomatisk Clock 19 i stadens stora vapenaffärer. I delstaten är det nästan lika lätt att köpa ett mordvapen som en ny mobil.

Under såväl 1930-talet som i dag är det i Amerikas Förenta Stater en stenrik överklass som residerar över ett brutalt klassamhälle. Det var de på pengar så lystna storbankerna som besegrade familjen Joad i Steinbecks roman, och det är Goldman Sachs, JPMorgan Chase och alla andra finansiella girigbukar på Wall Street som härskar i dag.
På samma sätt som under 1930-talet har miljoner amerikanare kastats ut i arbetslöshet eller kortvariga deltidsjobb. Hundratusentals familjer har fått lämna över sina hus till bankernas indrivare. Femton procent av befolkningen räknas som fattiga, och i stormens centrum ligger Arizona. Där är det arbetslöshet och otrygghet som utgör den grå, hopplösa vardagen för ett otal människor. Etthundrasextio år efter USA:s erövring av Arizona har som en historisk ironi dessutom hundratusentals ”latinos” återvänt till sina ursprungsområden. I kölvattnet på den ekonomiska och sociala krisen har ”nybyggarlandet” därför fått svåra motsättningar med både laglig och illegal immigration.
Barack Obamas regering har gett ett enda kategoriskt svar på landets svåra ekonomiska och sociala kris: Fortsatta krig och ett hundraprocentigt stöd åt storbankerna. Landets borgerliga tvåpartisystem och dess förfallna fackföreningsrörelse innebär att det inte finns någon större samhällelig kraft som kan artikulera människors förtvivlan i politiska banor där kapitalismen kan ifrågasättas.
I stället är det den republikanska högern, Tea Party-rörelsen och extrema våldsinriktade, mer eller mindre fascistiska grupper som fiskar i allt det grumliga vatten som rörts upp. Hur hela profilen ser ut för Jared Loughner som var baneman vid massakern, vet vi inte. Men tillräckligt mycket har kommit fram för att de ideologiska markörerna ska bilda ett mönster. Men en sak är klar. Hans förvridna hjärna har fått energi från Arizonas extrema högermiljö. Deras svar på hans fråga om vem han ska skjuta har kort och gott varit Gabrielle Giffords.

Göte Kildén

De sista dagarna inför det nya århundradet bävade den begränsade del av mänskligheten som äger moderniteter som fungerar med elektricitet inför en loppa. Millenniebuggen väntades stoppa världen vid tolvslaget och slunga hela vårt teknologiska samhälle ut i kaos. Inget hände till sist. Om det berodde på bra förberedelser eller att problemet inte fanns lämnar vi osagt.
Men om mänskligheten vetat vad det nya århundradets första decennium hade i sitt sköte hade den verkligen haft anledning att bäva inför framtiden. Buggen var baggis jämfört med vad som komma skulle.

Krig och förtryck, djupa ekonomiska kriser, exploderande orättvisor och ojämlikhet, ekologiska hot av sådan omfattning att vi har svårt att ta dem till oss, religiös fanatism, globalisering som göder ny extrem xenofobi och nationalism och många andra förändringar i samhället gjorde det nya seklets första årtionde till ett mörkrets decennium för de fattiga och förtryckta världen över.

Samtidigt var det ett gyllene årtionde för dem som redan äger mer än vad de behöver och kan göra av med. På det viset var nolltalet mycket likt det glada tjugotalet. Glans och glamor, elände och misär, vulgaritet och överflöd, maktlöshet och förnedring gick hand i hand i en allt mer vansinnig marsch mot avgrunden.

De härskande klasserna har inte längre ett samhällsprojekt. De har bara ett klassprojekt – deras eget bästa. Det är den dekadenta nyliberalismens stridsrop – låt pöbeln klara sig bäst den kan.
Låt oss börja bakifrån. Hösten 2010 stod makten med baken bar. WikiLeaks visade oss diplomatins baksida, eller rätsida om man vill. När WikiLeaks visade hur amerikanska cowboys pricksköt från luften mot försvarslösa personer i Bagdad förfasade sig många. Men de politiskt och militärt ansvariga skakade av sig med Rumsfelds bevingade ord – shit happens.
Men när de politiska och diplomatiska chefernas vulgaritet och intellektuella ynklighet framstod i blixtbelysning, då var den röda linjen korsad. WikiLeaks avslöjanden ska nu tystas till varje pris. Hur fan vågar de klä av maktens män?
Tio år tidigare trodde glada spekulanter att träd växer till himlen. Den Nya Ekonomin stod för dörren och vem hade längre behov av producerade varor och tjänster? Det gick ju att göra stora pengar på affärsidéer anpassade till det nya mediet – Internet. Riskkapital flödade i strömmar till den ena galenskapen efter den andra. Aktiekurserna på websidor för jag-promenerar-din-hund och andra finurligheter rusade i höjden så länge alla trodde guldet fanns vid regnbågens fot. Men när det vände visade det sig att det mesta i den Nya Ekonomin inte var mer affärsmässigt än konserverad gröt på burk.
Den 10 mars 2001 nådde Nasdaq sin topp – 5 132 punkter på index. Fem veckor senare hade indexet tappat 37 procent och de småsparare som hoppat på tåget strax innan toppen nåddes förlorade allt. Än i dag tio år senare ligger Nasdaq på knappa 2 600. En grundlig läxa för de som predikar spelet på börsen som raka vägen till rikedom.

Årtiondet startade med att George W Bush installerade sig i Vita Huset efter att ha förlorat valet mot Al Gore i antalet röster, men vunnit det i domstol. På ett sätt var det en symbol för vad den nyfrälste alkoholisten skulle ställa till med i USA och internationellt.
Nyttiga idioter gav honom ursäkten för att invadera Irak och avsluta det jobb som han i det tysta anklagade sin far för att inte ha utfört redan tio år tidigare – störta Saddam Hussein. Men det omedelbara resultatet av terroristernas attack mot WTC och Pentagon blev USA:s invasion i Afghanistan. Då var det inte många som förstod att det handlade om en invasion och inte en bestraffningsexpedition för att fånga bin Ladin och krossa al-Qaida. Nu tio år senare med svenska soldater i strid under Barack Obamas fana inser vi att det inte bara handlade om att hämnas offren i WTC.
Med invasionen i Afghanistan inleddes det decennium då det gradvis blev uppenbart att den amerikanska imperialismens internationella ekonomiska, politiska och militära dominans undergrävs. Det är en mycket motsägelsefull process där den ekonomiska dominansen redan kraftigt undergrävts medan USA tillsammans med sina allierade sätter det mesta av den politiska agendan. Däremot är Pentagons militära övermakt större än någonsin med utgifter för vapen och baser som överstiger alla andra nationers samlade militära utgifter. Där det saknas några dollar för att skaffa tak till landets hemlösa finns det ett tusen miljarder dollar per år till det militära. Politik är att vilja som Olof Palme sa.
Hur snabbt kommer det amerikanska imperiet att upplösas i en värld av allt hårdare motsättningar och ekonomiskt/politiska kraftmätningar? Det vet ingen. Det enda vi vet är att en sårad tiger är livsfarlig. Inget hegemoniskt imperium har någonsin frivilligt övergett sin makt och det finns inget förutbestämt i historien. Om det väntande decenniet kommer att ge svar på frågan eller om det tar flera generationer återstår att se.

Barack Obamas nya strategi att med hjälp av Nato ringa in Kina bakom alltfler baser och allianser i Stilla Havet och i inre och södra Asien visar att de senaste femton årens oheliga ekonomiska allians mellan de två stormakterna är över. I Vita Huset har man bestämt sig för att de ekonomiska fördelarna med billig produktion i och import från Kina inte längre väger upp de geopolitiska och militära nackdelarna med det ”strategiska partnerskapet”. Exakt hur relationerna mellan Washington och Beijing kommer att forma sig i framtiden är inte enkelt att se, men ett står klart – det blir ingen tebjudning.
Invasionen i Irak visade de härskandes moraliska och humanitära sammanbrott inte bara i Washington utan också i Europa. Terrorattacken mot WTC var vidrig och över tre tusen oskyldiga människor dödades inom loppet av några timmar. Men det som följde var mångfalt vidrigare.
Dels moraliskt. Inför FN:s generalförsamling presenterade USA förfalskade bevis om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” och band med al-Qaida, och knähunden Blair varnade med glöd i blicken att London kunde attackeras av kemiska vapen inom 45 minuter.
Dels humanitärt. Under förvändning att rädda världen från en diktators påhittade arsenaler offrades hundratusentals irakiers liv i en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. Den kliniska termen för vidrigheterna är ”collateral damage”, eller ”oavsiktliga förluster bland civilbefolkning” enligt Norstedts ordbok. ”Oavsiktliga förluster” – vilken skymf mot oskyldiga, män, kvinnor och barn, som brändes till döds av fosforbomber i Bagdad och Fallujah eller som mejades ner vid en vägpost.
Attacken mot WTC var ett vidrigt verk av politiska dårar. Men vad ska vi kalla Bush och Blair och de som gick i deras ledband? Krigsförbrytare och lögnare passar bra, och deras handlingar kan inte för en sekund ursäktas som hämnd för offren den 11 september 2001. För Pentagons strateger var det bara en täckmantel för krig som redan planerades.

I mitten av årtiondet var det business as usual igen. Mördandet i Irak och Afghanistan fortsatte i makligt lunk utan några omfattande protester i väst. I finansvärlden hade man redan glömt den Nya Ekonomins platta fall och det spekulerades på nytt hej vilt i allt som luktade övervinst. I USA, Spanien, Irland och Storbritannien rusade priserna på bostadsmarknaden i höjden i en takt som alla visste skulle sluta i en explosion men som ingen ville se.
I USA sprack bubblan först. Ordet sub-prime fyllde tidningarnas finansspalter. Bankerna som lånade ut pengar till insolventa husköpare inbillade sig att riskerna kunde spridas över världen i form av knepiga derivatpapper som det till sist visade sig att ingen riktigt begrep sig på. Nu har flera miljoner amerikanska familjer fått betala ett dyrt pris för byggherrarnas och bankernas jakt på maximal profit. Det började med hopp om ett eget hus om än under knapra förhållanden och slutade i hopplös hemlöshet med skulder upp över öronen.
I global skala ledde samma girighet till en finansiell och ekonomisk kris som endast trettiotalets depression kan mäta sig med. När bolånen exploderade i ansiktet på finansvärlden stod de ansvariga svarslösa, och när bankjätten Lehman Brothers föll trodde Wall Street inte sina ögon. Under några skälvande dagar stod världens finansiella system på randen till avgrunden.

Ingen hade insett de verkliga riskerna med den ”moderna” finanstekniken och ingen hade kontroll över en situation där en banks spekulation i husbyggen i USA kunde fälla en bank på Irland eller ruinera en kommun i Nordnorge. Allt hängde ihop i ett globalt nätverk av värdepapper med fantasinamn som CDS, CDO och andra bokstavskombinationer. Vem är rädd för en CDO? Om världen bara hade vetat.
Nu vet vi. Ändå har inget gjorts för att hindra att samma sak ska ske igen. Det har trummats mycket på tomma trummor och statsministrar och finansministrar har lovat under G20-möten att finansen ska tas i örat. Av den nya regleringen blev det inget. Strax innan julen 2010 begravde den amerikanska kongressen de sista försöken från Obamas sida att strama upp reglerna för Wall Streets finanshajar.

När Barack Obama i januari 2009 svor presidenteden fanns det stora förväntningar i många länder på vad ett slut på epoken Bush skulle föra med sig.
Historia hade skrivits. En svart president i Vita Huset. Helt otroligt. Det var knappt femtio år sedan de sista raslagarna avskaffades och nu svor en svart person eden att mantla den mäktigaste politiska rollen någon kan sikta mot. Svarta, latinos och fattiga i USA jublade av entusiasm och såg med rätta Barack Obamas seger som en historisk händelse.
I dag, två år senare, är entusiasmen död och många ser bittert på vad den nya hyresgästen i Vita Huset uträttat.
I Kairo tände Obama ett hopp hos det palestinska folket.
– Ni har rätt till en egen stat, var essensen i hans budskap. I dag kan det palestinska folket konstatera att Barack Obama har samma agenda som sina föregångare. Löftet om en egen stat är till hundra procent underordnat Israels politiska planer. Och i de planerna finns ingen palestinsk stat. Det står i dag helt klart. Den så kallade fredsprocessen tar aldrig slut därför att den just har till syfte att hålla det palestinska folket i den fångenskap som nu pågått i sextio år.
Inte heller infriade Obama hoppet om ett slut på kriget i Afghanistan. Tvärtom eskalerade han USA:s och Natos krig under förevändning att det var enda vägen till ett slut på talibanernas motstånd och fred. Nu säger Vita Huset att fredens horisont flyttats fram till 2014 och här hemma upprepar Carl Bildt och oppositionen lydigt samma lögn. Det är dags att inse att kriget i Afghanistan inte bara handlar om det ödsliga bergslandet utan om en geopolitisk strategi som syftar till kontroll över gas- och oljeledningar genom Afghanistan och en militärstrategisk inringning av Kina som alltmer ses som ett hot mot den amerikanska imperialismens intressen i Asien. De enorma militärbaser som nu byggs i landet ingår i Pentagons planer för hur USA ska behålla och stärka sina intressen i Asien.

Det var ett extremt årtionde och extrema tider föder extremism. Den nyliberala fundamentalismen började skörda sin draksådd. Bakom ”kriget mot terrorismen” döljer sig den västerländska imperialismens krig mot folken i de fattiga länderna. I den hårdnande internationella konkurrensen blir kontrollen över energikällor och strategiska råvaror allt viktigare. Att motståndet tar sig former som inte passar in i historiska mönster har vi svårt att förstå. I den muslimska världen blir islam till ett politiskt vapen i händerna på den extremism som bin Ladin representerar. Att deras ”kamp” möter sympati bland vissa kan bara ses som ett bevis på den revolutionära och nationalistiska rörelsens sammanbrott i den arabisktalande världen. Det är också en del av det palestinska folkets drama.
Men nyliberalismen föder inte bara extremism i fattiga länder. Den våg av rasism och högerextremism som drar fram i den industrialiserade världen är frukter av den ekonomiska globaliseringen. Stora delar av den arbetande befolkningen har sett sin vardag försämras och tvingas huka sig för en till synes allt osäkrare framtid. De traditionella socialdemokratiska och socialistiska partierna har inte erbjudit ett alternativ till den nyliberala globaliseringspolitiken. Tvärtom, de har nästan utan undantag varit drivande i nedrustningen av den sociala service som byggdes upp efter krigsslutet.
Det har lämnat plats för partier som inte längre drar sig för att resa hatets och intoleransens fanor. Det har blivit rumsrent att sparka nedåt i samhället och anklaga de svagaste för alla problem. Alla ifrån franska nationalfrontens Le Pen till Sverigedemokraternas Åkesson via Vlaams Belangs Dewinter har surfat på de etablerade demokratiska partiernas ansvar för att den ekonomiska krisen slår ensidigt mot de i samhället som har det sämst ställt. Ja, ännu värre. Av Sarkozy till Cameron via Merkel och Zapatero anklagas de svagaste för att vara lata, föredra bidrag framför lön och ytterst vara ansvariga för statens dåliga finanser. De glömmer bort vilka hål i statens finanser alla skattesänkningar för de rika bidragit till.

Tio år har gått av det nya seklet. Vad bär de tio kommande i sitt sköte? Tyvärr finns det en stor risk att allt blir ännu jävligare. Mycket pekar mot ett hårdare internationellt klimat där ”kriget” om energi och resurser kan leda till nya riktiga krig. De härskande i världen har redan visat att de saknar skrupler. Endast egenintresset styr. I Köpenhamn och Cancún visade de att de inte ens kan höja sig över krassa nationella intressen inför ett hot riktat mot hela mänskligheten.
Hårdare internationella tider innebär också hårdare klimat i våra samhällen. Den offensiv vi upplevt mot den arbetande befolkningen är inte över, den har bara börjat. Den borgerliga demokratins politiska mittfåra kommer att sina ut till en torr rännil. Big Brother breder ut sig alltmer från Washington till Stockholm under förevändning att demokratin måste räddas från sig själv. Den röda mattan rullas ut för den rasistiska extremhögern av självgoda ”demokrater” som inbillar sig att de kan rida maran. Likt trettiotalets politiska idioter tror de att de kan fiska röster och blockera extremismen genom att lägga sig så nära den som möjligt.

Det är bara folkligt motstånd som kan rädda världen från den sociala och ekologiska katastrof de härskande lägger grunden till. Bara du själv tillsammans med miljoner andra arbetande människor kan skapa den politiska och sociala kraft som måste stå upp i kamp för ett samhälle bygd på solidaritet och jämlikhet. Den reformistiska arbetarrörelsens partier är inte längre brukbara verktyg i kampen. För dem är en lång dags färd mot natt i hamn – deras totala politiska sönderfall är ett trist faktum.
Ett nytt parti med ett antikapitalistiskt program för ett samhälle där den sociala solidariteten är ledstjärna väntar på att skapas. Kavla upp skjortärmarna kamrater. Låt oss bygga en ny International förankrad i arbetarrörelsens bästa traditioner. I Bertolt Brechts anda inleder vi det nya året: Den som kämpar kan förlora. Den som inte kämpar har redan förlorat.

Benny Åsman
Göte Kildén

Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab var uppenbart ingen knäppgök och han var inte heller psykiskt sjuk eller galen. Uppenbart var han i stället en någorlunda rationell och politiskt medveten människa som i konsekvens med sin övertygelse sökte sitt martyrskap, sitt Golgata, i Stockholms centrum, eftersom han såg detta som sina fienders hemmafront.

Bakom försöket till terrorattack fanns en tydlig, genomtänkt och lättförståelig, lika politisk som dödlig logik. Under sin uppväxt har han sett hur hans föräldrars gamla hemland, Irak, ödelagts av främmande ockupanter. Han har sett Israels bombkrig mot Libanon och dess ständiga förnedring av palestinerna. Liksom Natos – och Sveriges – decennielånga militära härjningar i Afghanistan. Detta är den självklara bakgrunden till hans dramatiska julevangelium.
”Sverige” dödar oskyldiga människor i krigets Afghanistan. Då ska ”Sverige” få smaka på samma medicin. Mitt i er julhandel och er självgoda trygghet ska blodet fläcka er Lucia. Ni dödar våra bröder och systrar, våra barn. Därför dödar vi era.
Många frågar sig förvånat hur en helt vanlig, välanpassad kille kunde gå så långt. Det gick ju så bra i skolan. Han hade lärt sig utmärkt svenska. Tjusade tjejer och var bra på att spela basket.
– Gud vad trevlig han var. Glad, lättsam, inga konstigheter. Jag märkte aldrig att det skulle vara något konstigt med honom, säger en kvinna som var klasskamrat med honom.
Själv har jag lätt att förstå att han reagerat starkt på en orättvis värld. Man kan vara trevlig fast man har konservativa politiska åsikter. Eller konstig och otrevlig fast man är radikal…
Däremot är det svårt att förstå att han inte insåg det fullständigt kontraproduktiva med sitt försök till terrorattack. För hans ”fiender” kom detta dåd som manna från himlen. Sverigedemokraternas viktigaste hemsida, Politiskt Inkorrekt, jublade i söndags över sin rekordsiffra på mer än 300 000 besök och ljög hänsynslöst om att ”bara ett fåtal företrädare för muslimska organisationer” höll med Svensk-islamiska förbundets ordförande om att detta var helt emot islam. Hemsidan skrev vidare roat att ”Så tack regeringen och alla riksdagspolitiker, för helvetet ni bäddat genom er naivitet och undfallenhet. Det ska vi komma ihåg i september om fyra år. Var så säkra”. Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell jublade och twittrade förtjust ”Äntligen”!
Socialdemokraterna som definitivt har beslutat sig för att stödja kriget i Afghanistan passar nu på att ta ut sin högersväng än mer med att lägga förslag om att även Säpo ska få ta del av FRA:s signalspaning.
Vad som hänt verkar ändå vara klart. För Taimour Abdulwahab som för så många andra försvann logiken när den överlagrats med extrema religiösa sediment. Man kan göra extrema uttolkningar av förkunnelsen hos alla våra stora världsreligioner och få ett religiöst raster över förnuftet och den egna världsbilden. Men oftast räcker inte detta för att inspirera till egna individuella terrordåd. Det kan räcka för ”knäppskallar” och psykiskt sjuka människor.
Men för ”vanliga, trevliga människor” krävs nästan alltid en botten av djupa sociala orättvisor som försvarats med övermaktens mest infernaliska och brutala våld.

Göte Kildén

Det borde vara dags för en verklig gräsbrand i vårt Metallförbund. Ett metalluppror där medlemmarna pensionerar sin ordförande, Stefan Löfven – eller snarare skickar honom till den fackliga åldringsvården.

I en intervju nyligen för Aktuellt om en eventuell ny roll som ordförande för socialdemokraterna valde han att stolt – och glad som en nybliven pappa – visa upp en bild där han satt i det svenska stridsflygplanet Jas Gripen. I och för sig fullproppat med amerikanska strategiska komponenter. Men ändå. Det var den bild av sig själv som han ville visa upp för det svenska folket. Svensk verkstadsindustri när den är som bäst. Med metallbasen i cockpiten…
Samtidigt piskades ”Ungdoms- eller Lärlingsavtalet” igenom på Metalls avtalsråd. En ren lönedumpning där arbetsgivarna ska kunna hyra in ungdomar – upp till 25 år – för skitlönen 12 481 kr/mån.

I går var det dags igen. Redan efter Mona Sahlins avskedstal eller snarare ”undergångstal” applåderade Löfven så högt det gick:
”Det var ett väldigt bra tal. Hennes stora styrka var att hon vågade ta upp frågor där vi behöver en förändring, som A-kassan. Hon tog upp betydelsen av att se A-kassan som en omställningsförsäkring.”
Nu fyller han i för SVT Aktuellt. ”A-kassan kan inte vara för evigt utan måste tidsbegränsas”. Med Löfvens borgerliga världsbild måste man välja. Höja taket i A-kassan så att fler får ut 80 procent under en kort tid. Vad han själv med Reinfeldts språkbruk väljer att kalla ”omställningsförsäkring”. Eller en något längre omställning men då med lägre tak. För att ge A-kassan ”legitimitet” väljer han själv det första alternativet.
Vad Stefan Löfven glömt och Mona Sahlin aldrig ens funderat över är att A-kassan – som historiskt varit fackföreningsrörelsens livsnerv – inte är en kortfristig försäkring. Inte en humanitär inrättning där man ska dela med sig lite av medlidande med dem som blivit av med sina jobb. Det handlar vare sig om välgörenhet eller bidrag. Det handlar om en klassolidaritet där de som har arbete med en hygglig lön motverkar lönedumpning, en försämring av de egna lönerna, genom att garantera de arbetslösa ett sådant försörjningsläge att dessa slipper att jobba för skitlöner.

En hög A-kassa, inte ”i evighet” utan i väntan på ett nytt jobb med hygglig lön. Det är då vi hindrar arbetsgivarna från att försämra lönerna för alla arbetande människor. Med denna fackliga utgångspunkt går inte kampen för en bra A-kassa att stämplas som en rörelse för ”bidragstagare” eller ”förlorare”. Då blir den i stället en facklig och politisk strid för löner som vi alla kan leva av.
Jag vet inte om Stefan Löfven är ute i egen sak när det gäller valet av ny ordförande i SAP. Det mer troliga är att han plogar framför Sveavägens entré för Sven-Erik Österberg, som är en av de hetaste kandidaterna i partiets jakt på en ersättare till Sahlin. Men när det gäller Löfven handlar detta inte bara om vem som ska leda SAP.
Det handlar om vem som ska leda IF Metall. När förbundets avtalsråd röstade om ”Ungdomsavtalet” var det en mycket knapp seger för ledningen. Man vann med den historiskt svaga siffran 76-71. När förbundets ordförande nu dumpar A-kassan är det dags att bygga ett verkligt Metalluppror där verkstadsgolven gungar och bågnar av all vrede. Löfven måste dumpas.

Göte Kildén
intis@internationalen.se

Det finns gott om ”Norgehistorier” där ”norrbaggarna” beskrivs som enfaldiga och lantliga idioter. Men det finns också gott om ”svenskehistorier” där vi uppfattas som dryga och högfärdiga dumbommar. Den senaste ”svenskehistorien” om hur våra politiker och industrifurstar blev blåsta så att det visslar om det, när det gällde försöken att kränga stridsflygplanet JAS Gripen till ”norrbaggarna”, betyder att det inte blir några mer svenska vitsar om dumma norrmän…
Skandalen handlar i sak om en misslyckad affär. En affär på 50 miljarder. Först en rad socialdemokrater och sedan moderaterna Reinfeldt och Tolgfors, tillsammans med industrifurstarna i främst sfären kring familjen Wallenberg. Alla har de blivit grundlurade. Trots att de ”pragmatiskt” ställt upp på allt vad USA begärt. Nu senast att strida under Natos fanor i Afghanistan. De framstår som idioter. Blåsta så att det både visslar och tjuter.
Men självklart är det alla vi vanliga skattebetalare i Sverige som har blivit blåsta i hela affären JAS Gripen. När riksdagen 1982 fattade beslut om att ösa över hundratals miljarder till Wallenberg beskrevs det som en av Sveriges största industrisatsningar någonsin, och i dag, snart tjugo år senare, står det klart att det i stället blev Sveriges största industriella fiasko någonsin. ”Världens dyraste jordfräs”, sa Bert Karlsson på sin tid.
Tänk om bara en bråkdel av pengarna hade använts till sjukvården, äldreomsorgen och en omläggning av hela vårt transportsystem.
Då hade vi haft ”den goda välfärden” och SJ:s tåg hade rullat även när det blir minusgrader och snödrev!
De nya avslöjanden om regimen i Afghanistan som görs i dagens New York Times och Guardian visar också övertydligt hur blåsta vi har blivit när det gäller Sveriges insatser där borta i Centralasien.
Ska man skaffa sig en bil är man naturligtvis inte så dum att man köper en skrothög. Man går inte ut och betalar dyrt för ett sönderrostat vrak på någon tipp.
Men detta är vad alla riksdagspolitiker i Sverige har förespråkat när det gäller vår utrikespolitik. Läser man noga handlade till och med ”de rödgrönas” plattform för Afghanistan om att satsa på regimen Karzai. Våra insatser, även de civila, har syftat till att försöka få en skrothög att rulla på vägarna. Ett bilvrak har av politikerna framställts som åtminstone en bättre begagnad bil…

De nya dokument som släppts förstärker bilden till övertydlighet om att regimen Karzai är ett perverst rovdjur, och att dess enda dygder handlar om mer mutor, mer korruption, mer utpressning och mer förskingring. New York Times har bara hittat en enda minister i den nya regering som håller på att installeras som kan sägas hålla måttet. Tidningen säger att ”en hederlig man” i den här miljön närmast kan ses som en ”uteliggare” som lever utanför samhällets normer…

Sveriges alla miljarder satsas i provinser kring Mazar al Sharif där den forna Norra Alliansen fortfarande härskar. En av de politiska förgrundsfigurer som varit en symbol för regionen är forne vicepresidenten Ahmed Zia Massoud, bror till den legendariska ”islamisten” och gerillakämpen Ahmed Shah Massoud (på sin tid de svenska maoisternas idol).
I det material som nu kommit i dagen avslöjas att han förra året greps av tullen i De Förenade Arabemiraten. I sitt väldiga bagage hade han med sig 52 miljoner dollar i kontanter. Efter lite diskussioner blev det dock tummen upp för honom som för så många andra afghanska politiker och statliga tjänstemän att fritt ta med sina enorma penningsummor in i landet med dess möjligheter till ”tvätt” och trygga penningplaceringar…
Självklart är det så att Massoud och alla andra ”perversa rovdjur” i den stat vi är med och bygger upp tar sina pengar från oss. Även de ”poliser” som vi lär upp. En insats som Lars Ohly applåderat och vill utöka. Polisen tar också sin del av pengarna. När de inte skjuter ihjäl sina allierade. Nu senast sköt en polis i Helmand ihjäl sju amerikanska soldater…
Afghanistans vanliga människor ser inte däremot många kronor eller afghanis i sin valuta…

WikiLeaks nya material får många människor i Storbritannien att gråta av förtvivlan. De egna ”hjälteinsatserna” i den upproriska provinsen Helmand har hyllats av alla från drottningen till den snaskiga kvällspressen. Tony Blair, Gordon Brown och Cameron har rörda stått tätt tillsammans med de anhöriga vid jordfästningarna av de soldater som stupat.
Nu får de anhöriga reda på att den regim deras nära och kära har offrat sina liv för sett och ser den brittiska armén som oduglig. När det gäller det omstridda området kring Sangin säger en ansvarig afghansk guvernör rakt av att britterna inte gjort någonting för regionen. De har bara byggt sin egen militärbas och ingenting mer. Karzai själv har uttryckligen sagt att han vill ha dit amerikanska soldater som vågar gå ut till befolkningen.
Vågar gå ut till befolkningen? Jodå. Först karameller till barnen. Sedan skjuter de ihjäl de föräldrar som inte redan dödats av drönare eller särskilda dödspatruller…
Kanske kan detta leda till att det brittiska krigsmotståndet får ny vind i seglen och att regeringen tvingas att ta hem sina trupper.
Det är dags att inse att vi är blåsta så att det både visslar och tjuter.
Det är hög tid för en proteststorm mot våra egna bedragare

Göte Kildén
intis@internationalen.se