The Pakistani ISI, having been badly exposed, will devise new strategy. For a while, it will hunt more seriously along the hounds while run more discreetly along the hare. It cannot give up either. - IV436 - May 2011

It was a Russian Jew who set communism on foot in Egypt but his efforts were assisted by the British General Staff Intelligence Department which succeeded in 1919 in obtaining from the grand mufti, Shaikh Muhammad Bakhit, a fatwa against Bolshevism. The effect was directly contrary to what it had anticipated. Some newspapers attacked the fatwa and defended the Bolsheviks. - Marxism and Religion / Egypt, Debate section, Saudi Arabia

strong>Farooq Sulehria intervjuar Pervez Hoodbhoy.
Den 4 januari mördades Salman Taseer, guvernör i Pakistans största provins, av sin egen säkerhetsvakt Mumtaz Quadri. Salman Taseer förde en kampanj för att reformera landets hädelselagar. Hans argumentering för att avskaffa dessa lagar som betraktades som ett hot mot religiösa minoriteter, retade upp prästerskapet. Mullor utfärdade fatwor och satte ett pris på hans huvud.

Den religiösa fanatikern Mumtaz Qadri ansågs olämplig av polisen att sköta uppdrag på VIP-nivå, men placerades i Taseers skyddsvakt. Misstag? Ett märkligt misstag med tanke på extremisternas inflytande i landets säkerhetsorganisationer, Mördaren förklarade att han hade inspirerats av en mulla men handlat på egen hand. De andra livvakterna ingrep för övrigt inte förrän mordet var över. Qadri gav sig utan strid.
Sedan dess har medierna, mullorna och högern gjort honom till hjälte. Mullorna har gett honom en hederstitel, regeringen har meddelat att den inte tänker röra hädelselagarna.
I en intervju med Viewpoint talar dr Pervez Hoodbhoy om situationen i Pakistan. Hoodbhoy har examen från Massachusetts Institute of Technology och har undervisat i kärnfysik vid Quaid-e-Azam-Universitetet i Islamabad i 37 år. Han är också välkänd kommentator i pakistanska och internationella media i sociala och politiska frågor.

Mordet på guvernör Salman Taseer chockade folk över hela världen. Men i Pakistan blev mördaren hjälte för en stor del av befolkningen. Varför?
– I ett samhälle som domineras av traditionella religiösa värderingar innebär hjältemod ofta att man begår någon våldsam och självdestruktiv handling för att bevara hedern. Guvernör Taseer anklagades inte för hädelse, hans brott bestod i att söka presidentens nåd för en icke läskunnig kristen bondkvinna som hade anklagats för hädelse av några muslimska grannar. Taseers ingripande gick uppenbarligen över gränsen för vad som tolereras idag. Han tog uti med saken ensam, utan partiets stöd.
– Malik Mumtaz Qadri är inte den första hjälten av detta slag. Den nittonårige analfabet som dödade författaren till boken Rangeena Rasool på 20-talet och avrättades av britterna aktades högt av Pakistans grundare Muhammad Iqbal och Muhammad Ali Jinnah.
– I sitt korta vittnesmål förklarade Taseers mördare stolt att han utförde Allahs vilja. Hundratals advokater – som blev kända genom upproret som återförde Pakistans högste domare till hans ämbete – kastade rosenblad över honom när han befann sig i polishäkte. 200 advokater skrev under en försäkran att de skulle försvara honom gratis. Typiskt nog är Qadri barelvi-muslim och hör till Dawat-e-Islami (en internationell, missionerande muslimsk organisation), och 500 mullor av denna trosuppfattning stödde hans aktion i en gemensam deklaration. De sade att de som sympatiserade med Taseer förtjänade samma straff.
– Typiskt nog tillhör de flesta av dessa mullor Sunni Tehreek (en politisk islamisk organisation bildad 1990 för att verka för barelvi-muslimerna gentemot de konkurrerande deobandi och wahhabi), och antas vara moderata antitalibaner. En av deras ledare sprängdes av en talibansk självmordsbombare 2009, när han hade uttalat sig mot självmordsbombare. Men nu har dessa ”moderater” gått ihop med dem som attackerade dem. I dag styr de tillsammans Pakistans gator, medan en feg och moraliskt bankrutt regering kryper för dem och ger efter för alla deras krav.

Pakistanska väljare har alltid röstat på partier som lutar åt sekularismen, men idag ser det ut som om de religiösa partierna representerar en stor del av befolkningen. Håller du med om det?
– Ja, det gör jag. De som hävdar att Pakistans tysta majoritet i grunden är sekulär och tolerant kan mycket väl gripa efter halmstrån. De resonerar så att de religiösa partierna inte får folkets röster och därför inte egentligen kan vara populära. Men det är önsketänkande. Mullapartierna får inga valframgångar därför att de har satsat på gatans politik, inte på valen. De saknar också karismatiska ledare och slits sönder av bittra interna strider. Men MMA:s seger efter 11 september visar att de är i stånd att sluta leden. Det är också fullt möjligt att en naturlig ledare träder fram och orsakar en valsensation inom en ganska nära framtid.
Men även utan att vinna val är mullapartierna oerhört mycket mäktigare när det gäller att avgöra hur du och jag ska leva än valsegrare som PPP och ANP. Under mycket lång tid har den religiösa högern dikterat vad vi kan lära ut och inte lära ut i våra offentliga och privata skolor. Ingen regering har någonsin haft modet att spä ut det hatmaterial som tvingas ner i halsen på unga människor. De dikterar också vad du och jag kan ha för kläder, vad vi kan äta och dricka. Deras ohotade makt har lett till att Pakistan är en kulturell öken, eftersom de våldsamt motsätter sig musik, dans, teater, konst och intellektuellt sökande.
– Visst finns det spridda öar av normalitet i Pakistans städer. Men de krymper. Ja, de baluchistanska nationalisterna är sekulära, liksom MQM (det största liberala partiet i Pakistan, tredje största i landet) i Karachi. Men de står för en oerhört liten del av befolkningen.

Regeringen har kapitulerat. Premiärministern säger att hädelselagen inte ska röras. Betyder detta att religiösa fanatiker kan diktera besluten, även utan representation i parlamentet?
– Ja, det är en fullständig abdikering. När skäggen förde ut 50 000 upphetsade människor på Karachis gator ville en skräckslagen regering genast förhandla med dem. Till och med innan dess förklarade nuvarande inrikesministern, Rahman Malik, en mutkolv och skurk, raskt att han personligen skulle skjuta ner en hädare.
– Regeringen är kallsvettig, så kallsvettig att det styrande partiet dumpade Taseer – deras egen högt uppsatte medlem – efter mordet. Man talar om att skaffa livvakter från USA åt president Zardari eftersom hans egna kanske inte är pålitliga. Sherry Rahman, den modiga parlamentariker som vågade lägga ett förslag till reform av hädelselagen har fått gå under jorden. Det sägs att hon får två mordhot i timmen.

Pakistanska media beskrivs ofta som självständiga och levande. Men dessa media har utmålat Taseer negativt nästan en månad före mordet. Hur kommer det sig?
– Dessa egenskaper hos media reserveras för attacker mot en uppenbart korrupt men utåt sett sekulär regering. När det gäller andra frågor, till exempel en sansad diskussion om religion och arméns roll i samhället, är media märkbart tysta.

Många i Pakistan, till exempel cricketstjärnan Imran Khan som blivit politiker, skyller extremismens framgångar på USA:s ockupation av Afghanistan. Anser du att det är den grundläggande orsaken?
– Om USA aldrig hade kommit till Afghanistan skulle Pakistan inte ha varit den våldsamma röra som landet är idag. Så det finns ett inslag av sanning i det påståendet, men bara ett inslag. Jag ska ta en liknelse: du har en hög torr ved och en tändsticka. Det USA-ledda antisovjetkriget var tändstickan. Men den torra veden är den farliga konservatism som har samlats genom tiderna. De islamistiska partiernas styrka ökade mycket när Zulfiqar Ali Bhutto bugade sig för dem efter 1973-74. Detta var fem-sex år före den sovjetiska invasionen, så det kan man knappast klandra USA för.
–Ja, Väst satte eld på det torra fnösket. Men den väldiga massan av brännbart material kommer från den pakistanska statens och samhällets ruttnande massa. Vi har ett apartheidsamhälle där de rika behandlar de fattiga som smuts, rättsapparaten inte fungerar, utbildningen är så rutten den kan bli, och fullt synlig korruption förblir ostraffad. Lägg till detta en miljon mullor i en miljon moskéer som exploaterar människornas besvikelser. Där har du förklaringen till dagens katastrofsituation.
– Naturligtvis skulle jag älska att se USA lämna Afghanistan. Ju förr de kan ge sig iväg – utan att orsaka en talibanmassaker som 1996 – ju bättre. Men vi måste inse att USA:s tillbakadragande inte innebär slutet på Pakistans problem. De som bekämpar USA är inte precis socialister eller nationalister av Vietnamtyp. Talibantyperna vill ha en hel kulturrevolution: skägg, burkor, fem dagliga böner, ingen musik, ingen konst, ingen underhållning och ingen kontakt med det moderna annat än för att skaffa dess vapen.

I Tunis har en diktator blivit förödmjukad genom fredliga massdemonstrationer istället för al-Qaidasympatisörer. I Bangladesh har hög-re domstolar återinfört landets sekulära konstitution, och religionen har förbjudits i politiken de senaste månaderna. Ser du tidvattnet vända i den muslimska världen? Finns det något hopp för Pakistan i detta?
–Problemen i Tunisien liknar på sätt och vis Pakistans problem: förödande arbetslöshet, grotesk korruption och elitens frossande i lyx. Ben Ali lyfte fram sin släkt, på samma sätt som Zardari som fyller städerna i Pakistan med bilder av Bhuttoklanen och döper om gator och flygplatser. Båda plundrade ut nationen, och båda fick stöd från Väst eftersom de påstod att de höll fronten mot terrorismen. Idag är ben Ali borta, och imorgon är Zardari borta.
– Men skillnaderna är stora. Tunisiens befolkning på tio miljoner är oerhört liten jämfört med Pakistans 180 miljoner. Unga tunisier lider inte av en livsfarlig överdos av benhård religion. Så de gick modigt ut på gatorna för att kämpa för verkliga samhällsförändringar. Därför kan man hoppas att Ben Alis avfärd kan leda till en uppblomstring av arabisk demokrati snarare än att inbjuda den religiösa extremismens mörka krafter. Men man kan vara absolut säker på att Zardaris avfärd, som kan inträffa snabbare än vi anar, knappast kommer att leda till ett säkrare och fredligare Pakistan.

Vad tror du är rätta sättet att stoppa den stigande vågen av religiös extremism i Pakistan?
– Om du vill veta sanningen är svaret: inget alls. Vi är rökta. Ibl-and finns det inget sätt att släcka en skogsbrand innan den har slocknat av sig själv. Till sist finns det ingenting mer som kan brinna. Men långt innan den sista liberalen är skjuten eller tystad kommer mullorna att börja skjuta varandra i stor stil. Mullainspirerade bombare har redan börjat spränga helgedomar och moskéer som tillhör konkurrerande sekter. Internet flödar över av fruktansvärda bilder på sönderhackade kroppsdelar som tillhör deras rivaler. Mördaren Qadri medger att han inspirerades av en mulla. Så man kan också förvänta sig att mullorna med förtjusning kommer att mörda varandra. Det kan uppstå en situation liknande den i Europa under Trettioåriga kriget.
– Vad ska vi då begära för underverk från Allah för att rädda Pakistan? Här är min egen lista: först ska den pakistanska armén sluta att betrakta Indien som fienden nummer ett och börja se extremismen som ett dödligt hot. Sedan ska Zardaris regering bytas ut mot en mindre korrumperad och mera i stånd att regera, och utrustad med både vilja och legitimitet att utmana den religiösa fascismen. Och för tredje: fred i Afghanistan, på något sätt.
Farooq Sulehria

Översättning från engelska: Gunvor Karlström
Se också http://www.viewpointonline.net/

Om man betraktar ”muslimer” och ”Västerlandet” med hjälp av resonemanget i Civilisationernas kamp, tycks båda vara homogena, intellektuellt enhetliga företeelser. De dominerande media vill få oss att tro att båda dessa stridande parter handlar och reagerar gemensamt. Alltså är burkan ”den muslimska frågan” i alla debatter. Och principerna om jämlikhet och lika rättigheter presenteras däremot som ”Västerlandets” monopol.

Kliver man över staketet till andra sidan reduceras ”Västerlandets” uppfattning om principerna om jämlikhet och lika rättigheter mer eller mindre till ”vulgaritet”, som bara kan bekämpas effektivt genom burkan.
I själva verket existerar varken ”Västerlandet” eller ”muslimerna” i ren form. Klass, utbildning och politisk vana, eller brist på detta, samt kultur och historia formar olika ideologiska strömningar och ger upphov till skilda politiska strömningar både bland ”muslimer” och i ”Västerlandet”. I Väst har revolutionärer och reaktionärer, i egenskap av styrda och styrande, gått emot varandra i både tänkande och handling, och på samma sätt är ”muslimerna” splittrade längs ideologiska och politiska linjer. Helt begripligt.
De progressiva krafterna är försvagade för närvarande, och det har gett fördel åt extremister i nästan varje politisk och ideologisk duell. Förvirrade liberaler spelar andra fiolen varje gång mullorna sparrar med nyfascister. Debatten kring ”moskén vid Ground Zero” (platsen för de båda rasade tvillingtornen), som har hamrats fram av USA:s höger efter ett års hårt arbete, är inget undantag.
För det första vimlar debatten av uppgifter som inte är korrekta. Den byggnad som har föreslagits, kallad ”Park 21 Project”, ska byggas två kvarter från Ground Zero. Nio våningar planeras till en kostnad av 100 miljoner dollar, och huset ska inrymma bland annat ett spa, en hörsal, simbassäng, basketplan, klassrum, utställningslokaler och en moské.

Bloggaren Pamela Geller, våldsamt antimuslimsk och pigg på konspirationer, högertidningen New York Post och det främlingsfientliga Tea Party har med gemensamma krafter lyckats förflytta Park 21 Project till den plats där World Trade Center befann sig. Inte i verkligheten förstås, men i det allmänna debattklimatet har moskén hamnat på Ground Zero.
Sarah Palin twittrade om att ”fredliga” muslimer borde ”refudiate” (ett ord som inte finns, troligen menade hon ”ta avstånd från”) moskén, och förre borgmästaren i New York Rudy Giuliani ropade om ”vanhelgande”. Så niovåningshuset som skulle innehålla mängder av aktiviteter reducerades till en ”moské” byggd för att orsaka ”trassel”. Den kall-ades en provokation som var lika förolämpande som att bygga en kyrka i det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz.
Varje dag ber muslimer vid Pentagon, en annan måltavla från 11 september, dussintals muslimer dog också när tvillingtornen störtades, men detta påverkar inte de fromma och intoleranta personer som samlas vid Ground Zero för att göra motstånd mot ”moskén”.

Medan den yttersta högern är nära nog enig i att motsätta sig moskén finns det liberaler på båda sidor. Några få byter åsikt hela tiden, liksom Obama. Men det duger inte i detta fall. De som är mot moskén säger: ”Åk och bygg kyrkor i Saudiarabien.”
Men en absurditet är ingen ursäkt för en annan absurditet, och denna logik är både bristfällig och kortsiktig.
Förbud mot burkor/minareter/moskéer införs i namn av europeiska värderingar som hotas av en främmande religion och kultur. Men det religiösa etablissemanget i Saudiarabien, som imperialismen har odlat och stött, använder precis samma logik mot kyrkbyggen. För att tillförsäkra arbetarna i Saudiarabien, både lokala och invandrade, lika rättigheter, måste vi upprätthålla de allmänna principerna om jämlikhet och lika rättigheter. Det betyder i praktiken att vi måste respektera valresultat, även om rösterna väger över till Hamas (Palestina) eller FIS (i Algeriet). Om Jyllands-Posten i yttrandefrihetens namn kan köra med rasistisk kitsch, så måste en muslimsk kvinnas rätt att välja kläder också respekteras.

Ironiskt nog har de liberaler som motsätter sig moskén nära Ground Zero trampat snett i liberalismen, medan de som är ”för moskén” har hamnat på sned i en annan riktning. När de försvarar rätten att bära burka börjar det se ut som om de talar för burkan. I entusiasmen för att försvara rätt-en att bygga moské på Manhattan, börjar de förhärliga vissa religiösa ledare och presenterar moskén som något absolut väsentligt för harmoni mellan religionerna.
Båda riktningarna har blivit hysteriska. Även om logik inte fungerar som svar på hysteri, kan vi motverka den genom att kalla en katt en katt och samtidigt stå emot nyfascisterna. Till att börja med kan vi högt och ljudligt hävda att uppförandet av en moské på Manhattan, eller var som helst i världen, är en grundläggande rättighet för muslimer, så länge byggplanerna följer lagen. Att ge upp planerna enbart på grund av närheten till Ground Zero är lika med att göra varje muslim ansvarig för 11 september. Detta nyfascistiska brännmärkande ska vi bekämpa.
Vi måste inse detta: för att en kyrka ska kunna byggas i Riyadh måste denna moské byggas på Manhattan. Och att ge upp planerna innebär inte bara en seger för Tea Party. Det blir också en present till al-Qaida.

Att skydda minoriteter (inflyttade muslimer i väst, icke-muslimer i den muslimska världen), innebär att skydda de arbetande klasserna, deras fackföreningar, partier, rörelser, kampanjer.
Men när vi ställer upp för minoriteterna får vi inte spela de religiösa ledarna i händerna. När inflyttade imamer, antingen de är extremister eller tillhör den toleranta sufiriktningen, bygger moskéer, är avsikten att försöka kontrollera de muslimska befolkningarna i Väst. De nyliberala staterna hjälper dessa imamer genom att montera ner välfärden. I till exempel Sverige krymper allt som kan erbjuda kreativa sammanhang: bibliotek, gym, ungdomsgårdar, teatrar. I stället för att integrera den inflyttade befolkningen genom ekonomisk, politisk och kulturell utveckling, händer det ofta att det är gruppernas ledare som blir nöjda.
Och när moskéerna snabbt förvandlas till de enda gemensamma mötesplatserna framträder imamerna som ledare och talesmän.
När imamerna blir talespersoner förstärks bara ”civilisationernas kamp”.

Farooq Sulehria
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

Enligt uppgifter i bland annat Guardian nyligen förekommer samtal mellan Karzais regering och talibanledare. USA ska ha gett Karzai, liksom Pakistan och Saudiarabien, vissa möjligheter att verka för en politisk kompromiss med talibanerna. Betyder det att USA:s ledning inte längre räknar med seger i Afghanistan?
Ann Wilkens, ordförande för Svenska Afghanistankommittén, var under åren 2003-2007 svensk ambassadör i Pakistan och Afghanistan. Farooq Sulehria talade med henne om läget i Afghanistan.

Anser du att samtal med talibanerna tyder på ett nederlag för USA eller är det ett försök att dra in dem för att stabilisera situationen?
Som jag ser det är det inte möjligt för USA att få över talibanerna. Samtalen ser jag som en väg ut ur Afghanistan. Lämna landet vill förstås alla, mer eller mindre. Det är heller ingen mening med att fortsätta. Situationen förvärras hela tiden och ambitionerna har redan tonats ner. Men man vill på sätt och vis lämna med hedern i behåll – omöjligt enligt min uppfattning – och då kommer uppgörelser med talibanerna att bana väg.

Vad anser du om samtalen med talibanerna och den oro som visas för kvinnornas rättigheter?
– Det talade mycket om hur talibanerna behandlade kvinnor när de var vid makten. I USA fanns påtryckningsgrupper i den frågan. Men jag tror fortfarande inte att USA skulle ha angripit Afghanistan på grund av kvinnornas rättigheter. Utan 11 september skulle det inte ha blivit något angrepp. Och vid det här laget är det en verklig risk att könsfrågorna kommer att säljas ut. Nu när alla är ivriga på att ge sig iväg sänker de standarden på vad de kan acceptera. Priset för tillbakadragandet kan komma att betalas av de afghanska kvinnorna.

Tror du att talibanerna har någon möjlighet att återvända i triumf till Kabul?
– Nej, det tror jag inte. Jag tror att varken det afghanska folket eller det internationella samfundet kommer att låta det hända. Ett troligare scenario är att talibanerna mer eller mindre övertar landets södra delar. De norra delarna går till krigsherrarna. I Kabul kommer det att finnas rester av de internationella styrkorna för att hålla isär de norra och södra delarna och upprätthålla stabiliteten i Kabul. Jag kan tänka mig ett sådant resultat på kort sikt.

Och Indien, Iran, Pakistan? Kommer dessa länder att acceptera situationen?
– Vi vet mer eller mindre hur det ser ut. Pakistan är ute efter vad man kallar ”strategiskt djup” i Afghanistan, vilket betyder att de vill ha inflytande i Kabul, medan Indien, Iran och Ryssland kommer att motsätta sig talibanernas återkomst. Alla länder i regionen har olika agendor. Iran kommer till exempel att köra sin egen linje. Det finns risk för en regional konflikt.

Natoalliansen föll samman i Irak. Det anses att ett av skälen att fortsätta Afghankriget är att hålla samman Nato. Nu har Nederländerna gett sig iväg för gott. Betyder det att Nato börjar rasa ihop?
– Jag gillar inte konspirationsteorier. Efter Bonnkonferensen 2001 fanns ett ganska äkta engagemang för att gå mot Kabul. Folk ansåg att detta skulle stabilisera och till och med demokratisera Afghanistan. Jag anser att Afghanistan var ett avgörande test för Nato. Det är den första operationen långt från hemmaplan. Därför riskerar det också att bli ett större nederlag. Men det kommer inte att leda till att Nato faller sönder.
WikiLeaks har återigen fäst uppmärksamheten på kontakterna mellan ISI, Pakistans största underrättelsetjänst, och talibanerna. Som vanligt förnekar Islamabad allt detta. Hur reagerar diplomatiska kretsar på förnekandet? Och hur bedömer du själv påståendena?
– Allt detta är välkänt. Detta var inte nyheter för någon. Vi vet alla att det förekom tvetydigheter, dolda agendor och så vidare. Ingen regering i Islamabad har både velat och kunnat tygla hela säkerhetsapparaten. Hittills har WikiLeaks bara ägnat sig åt perioden fram till 2009. Med tanke på de korta uppdragsperioderna kommer de flesta inblandade internationella styrkorna att ha lämnat Afghanistan. Men jag är verkligen oroad för enskilda afghaner vars namn blivit offentliga eftersom de arbetade med Nato eller Isaf. Om jag var på WikiLeaks skulle jag inte ha offentliggjort de namnen. De borde tas bort.

Finns det en möjlighet till fred i Afghanistan eller kommer landet att fortsätta sjuda?
– På kort sikt är jag inte optimistisk. I viss grad kommer landet att fortsätta sjuda. Förr eller senare får vi troligen uppleva ytterligare konflikter. Kanske det kan uppstå en kort period av stiltje när de internationella styrkorna ger sig iväg, men konflikter kan bryta ut på nytt. Som europé tror jag det kan vara lärorikt att se på Europas historia. Under förra århundradet drabbades Europa av stora katastrofer, första världskriget, följt av ett dåligt fredsavtal som la grunden till andra världskriget, vilket blev än värre. Om ytterligare ett krig startar i Afghanistan är jag rädd att Väst inte ens är välkommet att ingripa. 2001 var vi åtminstone välkomna. Nästa gång kanske det inte blir så. Då hamnar konflikten i händerna på lokala makter – vilket inte heller är ett så positivt scenario.

Skulle det vara en lösning att lämna över Afghanistan till FN?
– Jag tror inte att FN har möjlighet att mobilisera den styrka som behövs för att ta ansvar i Afghanistan. Vi har sett att FN inte kunde leva upp till sina åtaganden i Rwanda när FN-trupper stod hjälplösa och såg på medan massakrerna genomfördes. FN-trupperna är normalt sett avsedda för fredens bevarande och saknar mandat att ingripa. Sedan dess har tendensen varit att överföra mer ansvar till regionala organisationer, som Afrikanska unionen, och subregionala som SADCC, ECOWAS och IGADD. Om man tänker sig FN och Afghanistan, varifrån skulle trupperna tas? Vilka är det står för större delen av FN-trupperna? Bland annat Pakistan och Bangladesh – och de skulle inte accepteras i Afghanistan. Så var skulle man ta dem? Jag tror inte att Väst ställer upp.

Enligt uppgifter i bland annat Guardian nyligen förekommer samtal mellan Karzais regering och talibanledare. USA ska ha gett Karzai, liksom Pakistan och Saudiarabien, vissa möjligheter att verka för en politisk kompromiss med talibanerna. Betyder det att USA:s ledning inte längre räknar med seger i Afghanistan?
Ann Wilkens, ordförande för Svenska Afghanistankommittén, var under åren 2003-2007 svensk ambassadör i Pakistan och Afghanistan. Farooq Sulehria talade med henne om läget i Afghanistan.

Anser du att samtal med talibanerna tyder på ett nederlag för USA eller är det ett försök att dra in dem för att stabilisera situationen?
Som jag ser det är det inte möjligt för USA att få över talibanerna. Samtalen ser jag som en väg ut ur Afghanistan. Lämna landet vill förstås alla, mer eller mindre. Det är heller ingen mening med att fortsätta. Situationen förvärras hela tiden och ambitionerna har redan tonats ner. Men man vill på sätt och vis lämna med hedern i behåll – omöjligt enligt min uppfattning – och då kommer uppgörelser med talibanerna att bana väg.

Vad anser du om samtalen med talibanerna och den oro som visas för kvinnornas rättigheter?
– Det talade mycket om hur talibanerna behandlade kvinnor när de var vid makten. I USA fanns påtryckningsgrupper i den frågan. Men jag tror fortfarande inte att USA skulle ha angripit Afghanistan på grund av kvinnornas rättigheter. Utan 11 september skulle det inte ha blivit något angrepp. Och vid det här laget är det en verklig risk att könsfrågorna kommer att säljas ut. Nu när alla är ivriga på att ge sig iväg sänker de standarden på vad de kan acceptera. Priset för tillbakadragandet kan komma att betalas av de afghanska kvinnorna.

Tror du att talibanerna har någon möjlighet att återvända i triumf till Kabul?
– Nej, det tror jag inte. Jag tror att varken det afghanska folket eller det internationella samfundet kommer att låta det hända. Ett troligare scenario är att talibanerna mer eller mindre övertar landets södra delar. De norra delarna går till krigsherrarna. I Kabul kommer det att finnas rester av de internationella styrkorna för att hålla isär de norra och södra delarna och upprätthålla stabiliteten i Kabul. Jag kan tänka mig ett sådant resultat på kort sikt.

Och Indien, Iran, Pakistan? Kommer dessa länder att acceptera situationen?
– Vi vet mer eller mindre hur det ser ut. Pakistan är ute efter vad man kallar ”strategiskt djup” i Afghanistan, vilket betyder att de vill ha inflytande i Kabul, medan Indien, Iran och Ryssland kommer att motsätta sig talibanernas återkomst. Alla länder i regionen har olika agendor. Iran kommer till exempel att köra sin egen linje. Det finns risk för en regional konflikt.

Natoalliansen föll samman i Irak. Det anses att ett av skälen att fortsätta Afghankriget är att hålla samman Nato. Nu har Nederländerna gett sig iväg för gott. Betyder det att Nato börjar rasa ihop?
– Jag gillar inte konspirationsteorier. Efter Bonnkonferensen 2001 fanns ett ganska äkta engagemang för att gå mot Kabul. Folk ansåg att detta skulle stabilisera och till och med demokratisera Afghanistan. Jag anser att Afghanistan var ett avgörande test för Nato. Det är den första operationen långt från hemmaplan. Därför riskerar det också att bli ett större nederlag. Men det kommer inte att leda till att Nato faller sönder.
WikiLeaks har återigen fäst uppmärksamheten på kontakterna mellan ISI, Pakistans största underrättelsetjänst, och talibanerna. Som vanligt förnekar Islamabad allt detta. Hur reagerar diplomatiska kretsar på förnekandet? Och hur bedömer du själv påståendena?
– Allt detta är välkänt. Detta var inte nyheter för någon. Vi vet alla att det förekom tvetydigheter, dolda agendor och så vidare. Ingen regering i Islamabad har både velat och kunnat tygla hela säkerhetsapparaten. Hittills har WikiLeaks bara ägnat sig åt perioden fram till 2009. Med tanke på de korta uppdragsperioderna kommer de flesta inblandade internationella styrkorna att ha lämnat Afghanistan. Men jag är verkligen oroad för enskilda afghaner vars namn blivit offentliga eftersom de arbetade med Nato eller Isaf. Om jag var på WikiLeaks skulle jag inte ha offentliggjort de namnen. De borde tas bort.

Finns det en möjlighet till fred i Afghanistan eller kommer landet att fortsätta sjuda?
– På kort sikt är jag inte optimistisk. I viss grad kommer landet att fortsätta sjuda. Förr eller senare får vi troligen uppleva ytterligare konflikter. Kanske det kan uppstå en kort period av stiltje när de internationella styrkorna ger sig iväg, men konflikter kan bryta ut på nytt. Som europé tror jag det kan vara lärorikt att se på Europas historia. Under förra århundradet drabbades Europa av stora katastrofer, första världskriget, följt av ett dåligt fredsavtal som la grunden till andra världskriget, vilket blev än värre. Om ytterligare ett krig startar i Afghanistan är jag rädd att Väst inte ens är välkommet att ingripa. 2001 var vi åtminstone välkomna. Nästa gång kanske det inte blir så. Då hamnar konflikten i händerna på lokala makter – vilket inte heller är ett så positivt scenario.

Skulle det vara en lösning att lämna över Afghanistan till FN?
– Jag tror inte att FN har möjlighet att mobilisera den styrka som behövs för att ta ansvar i Afghanistan. Vi har sett att FN inte kunde leva upp till sina åtaganden i Rwanda när FN-trupper stod hjälplösa och såg på medan massakrerna genomfördes. FN-trupperna är normalt sett avsedda för fredens bevarande och saknar mandat att ingripa. Sedan dess har tendensen varit att överföra mer ansvar till regionala organisationer, som Afrikanska unionen, och subregionala som SADCC, ECOWAS och IGADD. Om man tänker sig FN och Afghanistan, varifrån skulle trupperna tas? Vilka är det står för större delen av FN-trupperna? Bland annat Pakistan och Bangladesh – och de skulle inte accepteras i Afghanistan. Så var skulle man ta dem? Jag tror inte att Väst ställer upp.

Lag mot att bära burka, den heltäckande slöjan, är på gång i Frankrike, liksom i flera europeiska länder. Vad betyder dessa lagar i en tid med ökande främlingsfientlighet i Europa? Farooq Sulehria har talat med Pierre Rousset, medlem i det franska Antikapitalistiska partiet, NPA. Pierre Rousset tillhör den gamla Maj 68-generationen i Frankrike och har ägnat många år åt internationellt solidaritetsarbete. Pierre Rousset tar upp olika synpunkter i burkadebatten i Frankrike. Han är mot förbudet men också mot burkan. Han håller inte med de feminister som är mot förbudet men inte mot burkan.

[/caption]

– Ja, det finns kvinnor som bär den frivilligt. Men det finns också kvinnor som går med i den nyfa-scistiska Nationella fronten. Vi bekämpar dem. Margaret Thatcher blev premiärminister i England frivilligt. Vi bekämpade henne, säger han.
– Vi kan inte stödja islamska fundamentalister bara för att några få kvinnor har gått med, lika lite som vi kan stödja fascisterna i sekularismens namn, hävdar han.

Kommer diskussionen i Frankrike att avslutas i och med lagen som förbjuder burkan?
– Det är svårt att säga. En stor fråga är ännu inte löst, om burkaförbudet är grundlagsenligt eller inte. Det pågår en diskussion om de juridiska aspekterna på lagen. Och senaten måste godkänna lagen, vilket inte blir svårt med tanke på regeringsmajoriteten. Men även om senaten antar lagen kommer den att strida mot den nuvarande franska grundlagen. Det är möjligt att regeringen till sist tar till en folkomröstning för att ändra i grundlagen. I så fall kommer debatten att fortsätta.

En uppfattning är att lagen ger uttryck för en ökande islamofobi. Andra menar att det handlar om ett försök att avleda uppmärksamheten från de verkliga samhällsproblemen. Vad är din uppfattning?
– Förbudet har väldigt lite att göra med republikanska värderingar, säkerhet, mänsklig värdighet och kvinnors rättigheter. Det är ett försök att dra uppmärksamheten från samhällsfrågor. Med tanke på det minskade stödet och den undergrävda trovärdigheten hos Sarkozys regering är det ett försök att vinna tillbaka väljarna inom den yttersta högern och högerflygeln inför nästa val. Det är också ett försök att splittra vänstern. Detta är inte en isolerad fråga utan del av en bredare agenda. Det är en pågående kampanj för att brännmärka.

Det har talats om likheter mellan islamofobin i den nuvarande ekonomiska krisen och Hitlers framgångar och judeförföljelserna under den stora depressionen på 30-talet. Vad säger du om det?
– Jämförelsen är inte helt felaktig, även om sammanhanget skiljer sig. Den nuvarande vågen av främlingsfientlighet drar över Europa i samband med globaliseringen. Den sociala och ekonomiska krisen kommer med all sannolikhet att fördjupas. Under tiden undergrävs de västerländska regeringarnas legitimitet. De förstör de sociala trygghetsnäten. Befolkningen kan mycket lätt komma att vända sig mot dem. Linjen att ”söndra och härska” är ingen ny taktik, men spelar en viktigare roll idag än den gjorde helt nyligen.
– Låt mig utveckla detta. Efter andra världskriget var borgerligheten tvungen att gå med på stora eftergifter, på grund av styrkeförhållandena. I Frankrike till exempel, där kommunistpartiet framträdde som det största partiet, som dessutom var beväpnat. Detta krävde vissa historiska kompromisser som byggdes in i systemet för att detta skulle fungera. Resultatet var att sociala trygghetssystem, offentlig vård, fri utbildning, pension för alla och andra reformer infördes.
– Nu är det dags för vedergällning. Europas borgare vill ta tillbaka reformerna de tvingades acceptera efter andra världskriget. Med det betyder inte att stabiliteten ökar. De förstör det som tidigare ledde till stabilitet. Därför är det ”söndra och härska” som är det viktigaste verktyget. Hålla den förtryckta befolkningen splittrad för att tillförsäkra stabilitet.
– När det gäller jämförelsen med judeförföljelserna på 30-talet skulle jag säga att det då handlade om nationalism. Idag driver man främlingsfientligheten inom ramen för ”civilisationernas sammanstötning”.

Tror du inte att den här ”civilisationernas sammanstötning” ger näring åt högern både i väst och i den muslimska världen?
– Givetvis gör den det. Men den stärker också extremhögern i Europa samtidigt som den hjälper religiösa fundamentalister att stärka sitt inflytande i invandrargrupper. De hjälper varandra. Fundamentalister är väldigt förtjusta över burkaförbudet. På samma sätt är extremhögern i Europa väldigt belåten när någon regering i den muslimska världen inför en reaktionär lag och när ett ”hedersbrott” begås i Europa.

Vad kan man göra?
– Å ena sidan måste vi bekämpa den europeiska främlingsfientligheten. Å andra sidan måste vi konfrontera den religiösa högerns framväxt inte bara bland muslimerna: den är ett växande hot också i andra invandrargrupper. Ja, vi måste motsätta oss burkaförbudet. Men vi måste också säga vad vi tänker om burkan. Låt oss motsätta oss båda.
– Burkans innebörd är helt klar. Enligt min uppfattning får den kvinnor att försvinna ur offentligheten. Vi motsätter oss förbudet därför att regeringen kommer att jaga bort kvinnorna från offentliga platser. Detta är vad de fundamentalistiska strömningarna också säger: ”Gå bara ut när du inte syns”. Om du motsätter dig förbudet men inte burkan är detta ett stöd för ”söndra och härska”-taktiken.

Opinionsundersökningar visar ett brett stöd för förbudet i Frankrike. Tror du att vänstern förlorar röster i val om man inte stöder förbudet?
– Det tror jag inte. Folk är uppriktigt chockade av burkan, men de är inte dumma. De kommer inte att bli lurade i den här frågan någon längre tid! Säkerhetsfrågor som helhet kommer att bli viktigare, i och med de nya repressiva lagarna och så vidare.

Farooq Sulehria
Översättning från engelska Gunvor Karlström

Tjugo miljoner har drabbats av översvämningarna Pakistan står inför de värsta översvämningarna i landets historia. Detta har slagit mycket hårt mot liv, försörjning och infrastruktur i de fyra provinserna.

Mer än 1 700 dyrbara liv har gått förlorade och många människor saknas fortfarande. Mer än 14 miljoner människor har drabbats. Mer …

Tjugo miljoner har drabbats av översvämningarna Pakistan står inför de värsta översvämningarna i landets historia. Detta har slagit mycket hårt mot liv, försörjning och infrastruktur i de fyra provinserna.

Mer än 1 700 dyrbara liv har gått förlorade och många människor saknas fortfarande. Mer än 14 miljoner människor har drabbats. Mer än 650 000 hus har rasat samman, främst i byarna. Hundratals huvudvägar och broar har spolats bort, el och telefonlinjer har brutits, vilket har gjort det oerhört svårt för hjälporganisationer att nå familjer i isolerade områden.
Det framrusande vattnet har sköljt bort tusentals hektar med skördar, regeringsbyggnader, affärsföretag, skolor, broar och hem. Vattnet har förstört mycket av hälsovården i de mest drabbade områdena, vilket betyder att invånarna blir än mer sårbara inför vattenburen smitta.

Offren pekar ut
Översvämningsoffren som intervjuas i tv ger regeringen ansvaret för den otillräckliga hjälpen, medan den federala finansministern Hina Rabbani Khar i måndags klagade över att frivilliga hjälparbetare och insamlingsmedel inte strömmade in lika entusiastiskt som efter den dödsbringande jordbävning som drabbade Pakistan i oktober 2005.
– Det beror delvis på att media inte har lyft fram det allvarliga i situationen som de gjorde 2005, säger Khalid Malik. Han är ledare för Labour Education Foundation (LEF) och sköter Labour Relief Camp, de läger som hans organisation har inrättat för att samla in pengar och skaffa hjälp åt översvämningsoffren.
– Vi har fått in 300 000 rupier på en vecka i vårt läger i Lahore. Efter jordbävningen fick vi in en miljon på samma tid. Jag tror att folk först nu har börjat inse vidden av förstörelsen, nu när media och regeringen har börjat uppmärksamma den, säger han.
Eftersom översvämningar rutinmässigt dyker upp med jämna mellanrum var det ingen som brydde sig om dem i början. Det var först senare som folk började inse allvaret, tror han.
Om nu översvämningar är en rutinsak, vad finns det för infrastruktur för att hantera dem? På den frågan svarar Khalid Malik:
– Infrastrukturen är verkligen dålig, det mesta är kvar sedan de brittiska kolonialisterna.
Enligt honom går halva budgeten till militären och den andra halvan betalas till IMF och Världsbanken.
– Varje år betalar Pakistan cirka fyra miljarder dollar i avbetalningar till IMF och Världsbanken. Det finns ingenting kvar som kan användas till utveckling. Dessutom är de styrande ytterst korrumperade och bryr sig knappast om folket, tillägger han.
Hans uppfattning delas av Khaliq Shah som är chef för Pakistans CADTM (Kommittén för avskaffande av tredje världens skuldbörda). Shah berättar för Internationalen om de internationella avtal som säger att ett land som drabbas av en naturkatastrof har rätt att vägra betala av på skulder.
– Varje gång ett land förstörs av jordbävning eller översvämningar ser vi de stora hjälporganisationerna störta dit. De kommer med grundläggande hjälp. Och imperialistländerna utlovar stora summor i ekonomisk hjälp, säger Shah.
– På sätt och vis är välgörenhetsorganisationerna till hjälp för imperialistländerna. Genom att de kommer med den omedelbara hjälpen kan mottagarlandet hämta andan och inte vägra betala lånen, medan de generösa penninglöftena från västländerna aldrig dyker upp, förklarar han.

Pengar fattas
Enligt Shah fick Pakistan löfte om fem miljarder dollar efter jordbävningen, men knappt en miljard dök upp i verkligheten. Detsamma gäller Haiti.
– Haitis lån på 366 miljarder dollar skrevs av förra veckan av IMF, medan landet fick 201 miljoner i nya lån. Så ser fällan ut, tillägger han.
Det som håller tillbaka ett land som Haiti är imperialistisk utsugning genom finansinstituten, säger han.
– Det är fattigdomen som förvärrar situationen i länder som Pakistan och Haiti. Fattigdomen förvärras av skuldkrisen, hävdar han.
Men Khalid Malik anser att Pakistans militär har ett lika stort ansvar.
– När allt prioriteras med de militära behoven främst går det inte att bygga infrastruktur för att motverka översvämningar och andra naturkatastrofer, säger han.
Efter jordbävningen inrättades en nationell myndighet för att hantera katastrofer, men också den leds och kontrolleras av militären.
– Armén tillåter inte att någon institution byggs upp utanför dess kontroll, klagar han.
Vad innebär översvämningen i provinsen Pakhtoonkhwa där armén ägnar sig åt ”krig mot terrorn”? Khalid svarar:
– I den provinsen sköts hjälparbetet främst av armén eftersom den kontrollerar vägar och broar. Vi kan inte se någon aktivitet från den civila regeringen. För detta kommer den valda regeringen att få betala ett politiskt pris, och det kommer att bidra till att bygga upp arméns framtoning som räddare, tror han.
Har Labour Relief Camp fått någon ekonomisk hjälp från utlandet? Khalid svarar:
– Ingenting konkret ännu. Men vi har blivit kontaktade och vi hoppas på den hjälpen.
Han säger också att inte heller internationellt har sympatin efter översvämningarna varit så stor som den var efter jordbävningen 2005. Vad offren omedelbart behöver är mat, säger han också.
– Sex människor som flydde från vattnet dog av svält, påpekar han. Tält är ett lika brådskande behov.
– Vad vi därnäst behöver är mediciner, och så småningom måste vi bygga hus och ordna försörjning åt de bönder och arbetare som har förlorat bokstavligen allt i dessa översvämningar.

Farooq Sulehria
Översättning från engelska Gunvor Karlström

Hjälp som kommer fram: Labour Relief Camp

Under president George W Bush inleddes ”färgrevolutionernas” tid. Författaren Tariq Ali beskrev dessa revolutioner som ”noggrant regisserade orangehistorier”. Det började i Georgien när en noggrant regisserad revolution begåvades med en färg.

I november 2003 störtades president Edward Shevardnadze när folket kom ut på gatan och protesterade mot det riggade valet. Den USA-vänlige Micheil Saakasjvili ersatte honom. ”Rosenrevolutionen” var här!
I november 2004 startade den ”orangefärgade revolutionen” i Ukraina mot president Viktor Janukovitj, med riggade val som förevändning. Snart ersattes den Moskvavänliga tyrannen i Kiev av den revolutionärt ”demokratiske” Viktor Jusjtjenko.
På samma sätt störtades president Askar Akajev 24 mars 2005 och ersattes av Kurmanbek Bakijev. Detta hälsades som ”tulpanrevolutionen”.
En halvhjärtad ”purpurrevolution” skakade Irak tillfälligt vid de USA-riggade valen 2005. Det resulterade i att Nouri al-Maliki blev Iraks premiärminister.
Alla dessa revolutioner hade några drag gemensamt: oppositionen stöddes av Washington: alla revolutioner hade något av ”made in USA” över sig, medan alla de revolutionära ledarna glatt förrådde sina anhängare. I varje enskilt fall traskade färgrevolutionerna iväg med sina revolutionerade länder rakt åt skogen.

I Georgien förföll Saakasjviliregeringen till diktatur medan ledaren för Rosenrevolutionen anklagade oppositionen för högförräderi. Upplopp pågick medan regimen kraschade. Saakasjvili lyckades bli återvald i januari 2008, medan media förbigick oppositionens anklagelser om fusk med tystnad. Situationen förvärrades till den grad att till och med USA:s utrikesdepartement började kritisera Saakasjvili för brott mot mänskliga rättigheter.
Under tiden förlorade den orangea revolutionen i Ukraina snabbt sin lyster. Jusjtjenkoregimen visade sig vara lika korrupt som sin obehagliga föregångare.
Väldiga biståndssummor som väst skickade försvann in i svarta hål medan ekonomin förlamades av påtvingad priskontroll. Det kom alltså inte som en överraskning när Viktor Jusjtjenko fick förödmjukande fem procent av rösterna i presidentvalet i januari i år.
Ironiskt nog vann den Moskvavänlige tyrannen Janukovitj lätt det val som till och med västmedia beskrev som fria och korrekta.

När Kirgizistans Kurmanbek Bakijev tog makten i Bisjkek byggde han upp sin regim kring en klientlista, och utövade nepotism och korruption. Han satte munkavle på media medan ett antal aktivister inom oppositionen återfanns döda under gåtfulla omständigheter. I juli 2009 riggade Bakijev valet och utropade sig själv till vinnare med 78 procent av rösterna. Det verkliga resultatet, som räknades fram sedan han störtades förra månaden, gav honom en tredjeplats.
Under sin andra period styrde han landet på samma sätt, belönade sina favoriter och privatiserade alla delar av ekonomin. 7 april samlades demonstranter för att protestera mot gripandet av några oppositionsledare. När de angreps av polis började de kasta sten på polisen. Snart lyckades de stenkastande folkmassorna avväpna polisen, tog över tv-stationen, stormade fängelserna, befriade politiska fångar, intog administrationsbyggnader, däribland Vita huset där presidenten höll till samt president Bakijevs villa, och tvingade honom på flykt.

Vad beträffar Purpurrevolutionen i Irak råkade Nouri al-Maliki ut för ett totalt nederlag, trots valfusk, när valet hölls i mars. Men i stället för att acceptera nederlaget störtade Maliki landet i en politisk kris. Just nu ägnar sig Washington åt att försöka reda upp röran efter Purpurrevolutionen.
De tre senaste månaderna har tre färgrevolutioner försvunnit, medan den belägrade Rosenrevolutionen bleknar bort.

Farooq Sulehria
Översättning från engelskan:
Gunvor Karlström