Fotoblixtarna smäller av. Fyra personer i fokus. Sandlersalen i ABF-huset i Stockholm ska bara kunna rymma 150 personer men det känns som om vi är antalet fler. Det blir ståplats i tre timmar och många besvikna som får vända utanför dörren; den som inte kom i god tid får gå hem och titta på direktsändningen av kvällens stora ”releasefest”: presentationen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater.

Vi har otur. Husets största lokal är redan uthyrd till något annat evenemang. Men vi trängs vid gott mod och tidningen Flammans chefredaktör Aron Etzler stoppar skjortan innanför byxlinningen innan han tar tag i kvällens uppdrag som moderator. Ljudet testas.
– Ett, två, ett, två, säger Hans Linde.
Ulla Andersson drämmer i med refrängen på favoritlåten:
– Jag har sett många vackra människor bo under en gran, men inte en enda vacker människa på Stureplan, vilket får Rossana Dinamarca att med ett leende tycka att ribban för ljudtestet blir för hög. Jonas Sjöstedt ber oss gissa progglåten:
– Jag åt min gröt och läste tidningen med väskan i min hand.
– Välkomna till en mycket speciell kväll, säger Aron Etzler och presenterar upplägget med ämnen och publikfrågestunder. Sen bär det av i rasande fart. Så fort någon talar lite mer än en minut blir Aron Etzler onådig, oftast är det Ulla Andersson som får skäll.
Första frågan är varför valet 2010 förlorades. Hans Linde menar att det berodde på att alltför många människor inte kunde se skillnaden mellan de borgerliga och de rödgröna och på att det rödgröna samarbetet blev ett samarbete mellan människorna i partiledningen.
Alla verkar de vara överens om att de inte lyckades samla in tillräckligt mycket åsikter från folk ute i landet. Rossana Dinamarca lyfter fram att regeringen lyckades hamna i oppositionsroll:
– De sade hoppa och vi sade; hur högt?!
Jonas Sjöstedt påpekar att Vänsterpartiet faktiskt inte förlorade i alla valkretsar utan gick framåt i norr. Men han håller med Dinamarca om att regeringen lyckades gå i opposition och lägga över bevisbördan på den egentliga oppositionen:
– Vi var för mesiga. De rödgröna blev en kopia av regeringen. Det var inte en folkrörelse utan i grunden ett partiledarsamarbete.

Aron Etzler springer fram över frågorna och svaren. Vad ska Vänsterpartiet göra för att lyfta frågor som arbetslöshet och utanförskap? Rossana Dinamarca säger satsa på infrastruktur och utbildning. Ulla Andersson vill ha ännu mer jobbfokus. Jonas Sjöstedt talar om tydliggörandet av vad Vänsterpartiet står för.

Utbildningspolitiken då?, undrar Etzler.
Jonas Sjöstedt vill motverka att det allmänna skolsystemet slås sönder så att det inte längre är tal om en skola för alla.
– Alla barn ska ha rätt till läxhjälp, säger han och får medhåll av Rossana Dinamarca som menar att skolan är den tydligaste klassfrågan idag med den elitism som pågår.
Aron Etzler slänger in en kontrollfråga: tycker verkligen alla kandidaterna att det är en självklarhet att man ska sitta i nästa regering?
– Nej, säger Jonas Sjöstedt. Inte i en regering till varje pris utan i en regering för ett jämlikt Sverige. Han tycker att vi ska göra som vänstern i Frankrike; att medlemmarna bestämmer om partiet ska gå med eller inte när man ser hur regeringsplattformen ser ut.

När Aron Etzler kommer med klassiska: ”vilken är den viktigaste frågan just nu?”, säger Hans Linde att det handlar om att möta fler människor, att finnas närvarande i människors vardag. Ulla Andersson vill ta vara på varje enskild medlem i partiet och formulera agendan underifrån, hon pratar för länge och Aron Etzler bråkar lite med henne så att det blir utrymme för Rossana Dinamarca att tala om att det behövs ett generationsskifte och Jonas Sjöstedt att fokusera på större jämlikhet, ungdomar i arbete, lösningar på klimatkrisen och vilka människor som ska nås:
– Vi ska inte delta i schackspelet om övre medelklassen i städerna utan satsa på förorterna, bruksorterna och landsbygden.

Några gånger under kvällen ger Aron Etzler de fyra partiledarämnen olika scenarier där de får föreställa sig vad de skulle svara på en viss fråga eller annan om de till exempel att stod i en TV-studio i direktsänd debatt med Jimmie Åkesson, eller Göran Hägglund, eller Maud Olofsson. Rossana Dinamarca får stå i en TV-studio med Fredrik Reinfeldt som har räknat ut hur mycket Vänsterpartiets politik skulle kosta och som undrar hur man tänkt sig att det ska gå ihop.
– Vänsterpartiet har aldrig och kommer aldrig att lägga något ofinansierat förslag, säger Dinamarca tvärsäkert.
Sedan blir det dags för publikfrågor. Hans Linde är för ett militärt alliansfritt Sverige. Ulla Andersson ger förslag på hur det statliga ägandet skulle kunna utbredas medan Jonas Sjöstedt poängterar att det inte bara handlar om att få tillbaka apotek, järnväg och bilprovning i gemensam ägo utan om att också ställa krav på hur detta ägande styrs så att inte alla företag styrs som Vattenfall. Hans Linde tycker att det ska startas nya statliga företag och Rossana Dinamarca påminner om att det är väldigt svårt att köpa tillbaka det som redan är sålt, det har blivit på tok för dyrt.

Fyrtiotalisten Karin Petre är oroad inför ålderdomen och alla fyra kandidaterna är ense om att arbetet inom äldreomsorgen måste lyftas, att personalen måste få bättre arbetsvillkor och de äldre få möjlighet att bestämma själva vad de vill göra med sin tid. Hans Linde kommer att tänka på sin farmor som innan hon dog bodde på ett äldreboende i Staffanstorp:
– När de väl kom in där behandlades de som om de alla var samma. Istället måste det vara individanpassat och alla måste få möjlighet att fortsätta utvecklas och uppfylla sina drömmar.

– Självklart vill vi klippa svansen av den vildsinta spekulationen, säger Jonas Sjöstedt som svar på Aron Etzlers fråga om den brinnande världsekonomiska krisen och om det finns något alternativ till det rådande kapitalistiska systemet, egentligen.
Sjöstedt talar om långsiktiga lösningar, om att Vänsterpartiet fick hundra procent rätt i allt de sade om euron och om att det inte är skattebetalarna som ska stå för kalaset utan de som har spekulerat i statsobligationer.
Hans Linde säger att även om Vänsterpartiets svar på krisen kanske inte är så sexigt så står det sig i alla fall mot Alliansen som inget svar har. Ulla Andersson tar upp den en procent av Sveriges befolkning som äger 30 procent av den totala förmögenheten i landet och banksektorn som är fyra och en halv gånger vår BNP.
– Det är många som har den inställningen att det skulle vara en naturlag med kriserna, att det är som när det regnar. Men ekonomin är inte en naturlag, den går i allra högsta grad att styra, säger Rossana Dinamarca.

Aron Etzler tycker att det låter som om Vänsterpartiets uppgift är att gå tillbaka till 1983 men det håller ingen med honom om.
– Vi är Sveriges socialistiska parti och måste prata konkret om vad det betyder 2011. Att det handlar om att minska kapitalets makt och att det är steg på väg mot socialismen. Vi är dåliga på att prata om socialism och det ska vi bli bättre på, menar Jonas Sjöstedt och tillägger att kapitalet försöker äta tillbaka det som arbetarrörelsen har vunnit.
Följdfrågan från moderatorn blir vilket system det är som Vänsterpartiet talar om, debattören, poeten och chefredaktören för Dala-Demokraten, Göran Greider, har ju sagt att vi en gång har haft socialism i det här landet, håller någon med om det och är socialism á la Göran Greider man vill åt?
– Nej, säger Rossana Dinamarca.
Hans Linde kommer att tänka på en av karaktärerna i filmen ”Tillsammans” av Lukas Moodysson som säger ”Du är socialdemokrat, jag är socialist, det är skillnad”, till mannen som hon har gått ifrån.
– Demokratin har aldrig omfattat alla delar av samhället i Sverige, det är en bit kvar, säger han.
Sedan kommer den obligatoriska frågan: är det någon som har kallat sig eller som kallar sig för kommunist?
Jonas Sjöstedt tycker att ordet är förbrukat. Demokratisk socialist vill han kallas.
Rossana Dinamarca gick med i Ung Vänster efter namnbytet, liksom Hans Linde som menar att han gick med i ett socialistiskt och feministiskt parti. Ulla Andersson kallar sig själv naiv som trodde att det gick att kalla sig kommunist om man trodde på det som var bra med kommunismen, inte det som gått snett.

Aron Etzler undrar vad det betyder att man ska skärpa den feministiska profilen och Rossana Dinamarca pekar på tillbakagången för feminismen i hela samhället till följd av en regering som drivit en antifeministisk politik:
– Vi måste höja kvinnors löner. Skattesänkarpolitik är bara bra för männen.
Ulla Andersson vill ställa kvinnors levnadsvillkor högst på dagordningen. Hans Linde – som påpekar att han är en av de unga män som växte upp med antologin ”Fittstim” – tycker att Vänsterpartiet är duktiga på att se till att feminismen finns med överallt, men han tycker också att det finns en risk för att den blir ”mainstreamad”, att den inte alltid ska vara en del av allt annat utan måste sättas i fokus. Bland annat vill han lyfta frågan om våld i nära relationer eftersom var fjärde kvinna blir slagen av en man som hon har en nära relation med. Inlägget får applåder.

Fasta jobb på heltid kombinerat med arbetstidsförkortning, lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring, mer pengar till hemtjänsten i Sorsele istället för Rut i storstäderna, inställningen till surrogatmödraskap, generationsbytesdiskussionen, att stärka kvinnorna i partiet, problemet med utanförskap för de unga vuxna, ändrad lagstiftning kring arbetsmarknadsfrågor, bostadssegregation, göra om systemet med rotavdrag så att det kan gagna även de som bor i lägenhet, välfärd för alla, den enorma omställning som krävs för att vi ska kunna rädda klimatet. Ämnena är många och frågorna betas av i rask takt.
När vi till slut kommer fram till varje kandidats lilla plädering för VARFÖR just hon eller han så är koncentrationen på upphällningen. Känslan som återstår är att de verkar luta åt ungefär samma håll allihop även om åsikterna går isär när det gäller delat ledarskap och medlemsomröstning om partiledarposten. De verkar åtminstone alla ha självförtroende nog att sätta sitt namn överst på listan och vilja styra partiet i en riktning som de hoppas ska leda till fler väljare.

På möra ben ramlar vi ut ur lokalen. Nu är det väl bara att vänta och se. Under tiden vore det trevligt om socialismen inte bara är något som det SKA talas om utan något som det faktiskt också verkligen TALAS om.
Partiledarkandidatsturnén pågår fram till den första december i år och nedslag görs över större delen av landet.

Text, illustration Emma Lundström

          

Stora molnskyar skyndar förbi på himlen och hotar med att regna över den glesa folksamlingen på Sergels torg i Stockholm. Vänsterpartiets blåsorkester gör vad de kan för att få fart på stämningen. Det är sista söndagen i augusti och det är manifestation för välfärden.

Under sent 90-tal kunde vi ofta höra namnet Therese Rajaniemi i media. Då ledde hon två uppror mot en sänkning av arbetslöshetsersättningen och försämrad arbetsrätt. Nu har hon tillsammans med tre andra kvinnor organiserat en manifestation för välfärden.
– Vi är fyra stycken arga tanter som försökt ro den här manifestationen i hamn. Vi vill visa att vi alla kämpar med näbbar och klor för att rädda vår välfärd. Det är dags att kräva en rättvis fördelningspolitik, säger hon och påpekar att det är många som gärna skulle ha velat delta i manifestationen, men som inte kan komma på grund av att sjukdom eller att de helt enkelt inte har råd med resan. Hon nämner också de människor som gått under och som inte längre finns i livet, på grund av en politik som driver allt fler mot avgrunden.
Trots den fåtaliga uppslutningen lyckas moderator Åsa Hagelstedt få manifestationen på fötter och hon upprepar många gånger texten på det lilla flygbladet vi får i handen: Sjuka människor ska inte jobba – de ska vila! Arbetslösa ska inte tvingas in i fas 3 – de ska ha riktiga jobb! Föräldrar ska kunna försörja sig själva och sina barn! Ingen ska behöva leva i fattigdom i ett välfärdssamhälle! Alla människor ska ha samma rättigheter till ett värdigt liv!
Vänsterpartisten LiseLotte Olsson påminner om att även om det är Fredrik Reinfeldt och hans regering som skrotat större delen av välfärden så startade jakten på och misstänkliggörandet av sjuka innan dess. Hon menar att det socialdemokratiska styret bäddade för ett sämre sjukförsäkringssystem där den största försämringen enligt henne är de fasta tidsgränserna för hur länge man får vara sjuk:
– De har ingenting att göra med hur sjuk du är eller om du kan jobba. Jag skäms för vårt land som sparkar på dem som redan ligger.

Solen bryter igenom då och då. Sonja Wallbom från RFHL (Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) talar om hur nyhetsmedia skriver om olika fall där människor drabbas av nedskärningarna. Hon menar att de inte binder ihop fallen och på så vis undviker att visa på den politik som ligger till grund för att alltfler barnfamiljer vräks från sina hem, att psykiatriska kliniker läggs ned eller att pengar måste samlas in till kulturevenemang som inte längre får statliga bidrag:
– Den nyliberala politiken leder gång på gång till kris och vid varje kris får vi höra att vi ska lita på marknaden, den marknad som innebär rovdrift. Jobb och tillväxt är inte en magisk formel, fattigdomen tar vi oss ur genom ett gemensamt engagemang för att rädda välfärden.
Sedan spelar Stefan Sundström Allan Edwalls låt med refrängen: Och mot betalning gal ej näktergalen. Av glans och storhet blir det bara skalen. Av prål och prydnad blir det mat åt malen och alla råttorna i skafferiet.

Alla partiledare är inbjudna men endast Vänsterpartiets Lars Ohly är på plats:
– Nu ser vi hur de gemensamma och solidariska lösningarna trängs tillbaka och istället privatiseras välfärden. Vi ska bara tänka på vårt eget och de skattesänkningar som kanske kommer att gagna oss. Nej, ut med riskkapitalbolagen! Vi ska driva välfärden utifrån behov, inte utifrån privata vinstintressen.
Tidningen ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg menar att i 90 procent av medierna kan man inte få information om en sådan sak som att regeringen Reinfeldt tagit bort anslagen till Statistiska Centralbyrån för att mäta ökningen av förmögenhet i Sverige; samtidigt som skillnaden mellan fattiga och rika ökar. Därför kan åhörarna nu teckna en gratisprenumeration på ETC:
– Ni kan inte betala maten med den, ni kan inte betala hyran med den, men ni ska en gång i veckan få en annan berättelse!

Vänsterpartiets Josefin Brink säger att vi måste bygga samhället på insikten om att var och en av oss kan drabbas:
– Varje människa som kastas ut är en förlust. Varje människa som ger upp idén om det solidariska samhället är också en förlust. Var och ens välfärd är vägen till allas frihet.
Stefan Sundström spelar Ebba Gröns ”Slicka Uppåt, Sparka Neråt”. Sedan blir det nästan helt tomt på torget medan Kristdemokraternas Emma Henriksson talar om att vårt land är fyllt av hjältar som kämpar för att göra livet lite lättare för sina medmänniskor.
Charlotte Therese Björnström från Påskuppropet intygar att upprorets eld inte har slocknat och liknar detta att utförsäkras vid att kastas utför ett stup mitt i vintern, eller att stängas in i ett surrealistiskt nöjesfält à la skräckförfattaren Stephen King:
– Vem vill ha ett rättsosäkert system där det enda som är säkert är att sjuka plågas mer och mer? Vem tjänar på det?
Socialdemokraternas Veronica Palm upprepar en mening flera gånger:
– När människan ser att jämlikhet inte är möjlig, då rustar hon sig för ojämlikhet.
Hon anser att Sverige kan bli ett starkt land igen först när vi slutar kasta sjuka människor på soptippen. Generell välfärd handlar inte om att vara snäll, menar hon, det är det bästa för alla.

Stefan Sundström har fått sällskap av Kajsa Grytt och tillsammans spelar de ”Slicka Uppåt, Sparka Neråt”. Ballongerna som åhörarna hjälpt till med att blåsa upp smäller då och då, solen värmer igen, manifestationen är slut och torget återgår till att vara bara ett torg.

Text och foto:
Emma Lundström

          

Häromdagen vann Tysklands damer guld vid kanot-VM i Ungern. Men istället för den vanliga nationalsången spelade arrangörerna nazitidens ”Deutschland, Deutschland über alles”, förbjuden sedan 1952. Samtidigt vill värdlandets enpartiregering, med premiärminister Viktor Orban i spetsen, införa arbetsläger för romer och arbetslösa.

Sedan förra året styrs Ungern av det nationalkonservativa partiet Fidesz med 52,3 procents majoritet. I valkampanjen utlovades omfattande ekonomiska förändringar och nu har delar av planen för hur detta ska gå till kommit till allmänhetens kännedom, skriver bland andra Arbetaren och webbtidningen Seglora Smedja.
Socialbidragen ska avskaffas, arbetslöshetsersättningen kortas från 270 till 90 dagar, och istället ska de berörda få en ersättning motsvarande 50 kronor om dagen för kroppsarbete i arbetsläger. För dem som kommer att tvingas resa långt bort från sina hemorter erbjuds bostad – i husvagnar och fartygscontainrar.
Lägren skulle övervakas av en särskild polisstyrka bestående av pensionerade poliser, vilket har lett till att polisförbundet har protesterat, något som bidragit till att förslaget blivit offentligt. Enligt Arbetaren försvarade sig inrikesministern Sandor Pintér mot kritiken med följande kommentar:
– Vi talar inte om övervakning, utan om instruktion, ledning, organisation. Att placera 300 000 personer i arbetsprojekt är en komplicerad historia som kräver precis de färdigheter poliser har.

Till en början kallade Fidesz sitt projekt för ”Nationella arbetsplanen”, något som snabbt ändrades till ”Ungerska arbetsplanen” när det gick upp för partiet att de använde sig av samma namn som den fascistiska regimen på 30-talet.
Oavsett namn så ska arbetsplanen inte genomföras med modern teknologi utan premiärministern talar om arbete med hacka och skyffel enligt Arbetaren. Tidningen skriver också att Viktor Orban menar att de byggnationer och lagningar av dammar, fotbollsarenor, vägar och dräneringsdiken som det är tänkt att ”arbetarna” ska utföra, ska ske för hand och inte med ”2000-talets teknologi”.

300 000 till år 2013, ytterligare 100 000 till år 2015 – så många romer och arbetslösa är det tänkt att arbetslägren ska innefatta, slutsiffran förväntar sig Viktor Orban ligga på omkring 800 000 människor. 800 000 romer och arbetslösa som arbetar för en ersättning som understiger minimilönen på motsvarande 2 600 kronor i månaden. Enligt Arbetaren ska arbetsmarknadslagstiftningen skrivas om för att göra detta möjligt.
Förslaget – ett av flera som bland annat yrkar på sänkt ålder för garanterad skolgång och drar åt snaran om fackens möjligheter att agera – kan förväntas gå igenom med få eller inga ändringar eftersom Fidesz har egen majoritet i det ungerska parlamentet.
Det har klart uttryckts att projektet är riktat mot den romska delen av befolkningen. Seglora Seglora smedja skriver att förslaget om arbetsläger ursprungligen ska ha kommit från det högerextrema och romafientliga Seglora partiet Jobbik.
Fidesz sitter i samma EU-grupp som Moderaterna.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

          

Ungerns ordförandeskap för EU tog slut i juni i år. Under den tid som landet hade ordförandeklubban fortsatte det högerextrema våldet – speciellt riktat mot den romska befolkningen – som landet gjort sig känt för. I valet 2010 fick det högerextrema partiet Jobbik så mycket som 17 procent av rösterna.

Jobbik är nu etablerat som landets tredje största parti och en av de viktigaste frågorna i deras valprogram var, och är, uttalad antiziganism. Partiet stöder öppet grupper som den uniformerade högerextrema gruppen Szebb Jövöert som med sina marscher bland annat under våren spridit skräck i byn Gyöngyöspata, nordväst om Budapest.
En stor del av byns invånare är romer, och liksom i andra byar där det bor många romer hävdar de högerextrema grupperna att de marscherar för att kväsa kriminaliteten och sprida ordning och säkerhet. Effekten för den romska befolkningen – som ju utgör målet för dess razzialiknande rasistiska hatyttringar – är raka motsatsen, och borgmästaren i byn Hajdúhadháza, citerad i Der Spiegel International, anklagar de högerextrema grupperna för att skapa ett klimat som kännetecknas av rädsla där de romska barnen inte vågar gå ut på gatorna.
Människorättsgrupper i landet har demonstrerat för att visa sin solidaritet med den romska befolkningen, och tidigare premiärminister Ferenc Gyurcsany har sagt att Ungern inte har ett romaproblem utan snarare ett nazistproblem.

I krisens skugga
Jobbik kallar sig för ”rörelsen för ett bättre Ungern”, detta i ett samhälle som drabbats hårt av den ekonomiska krisen, med ökade sociala problem som följd. De som redan lever i samhällets marginaler drabbas hårdast, både av krisen och av den frustration som sprider sig bland övriga befolkningen som får det sämre och får ett ökat behov av syndabockar. Romerna, de allra mest marginaliserade och redan diskriminerade ligger nära till hands.
På dokumentet om Ungern på utrikesdepartementets hemsida står det att Ungern har genomgått en ”oroväckande förändring det senaste året”, alltså under 2010. Det som beskrivs är bland annat högerpartiet Fideszs jordskredsseger i parlamentsvalet och de reformer partiet omedelbart satte igång med att genomföra som innebär att makten koncentreras hos regeringen och att nya medielagar inskränker yttrandefriheten. Både varningsklockor och varningslampor pinglar och blinkar.

Europas historia
De flesta länder i Europa, om inte alla, kan skylta med en solkig historia när det gäller diskriminering och förtryck av romer. Det högerextremistiska våldet mot dem är bara den yttersta konsekvensen av förhärskande attityder som sitter inbyggda i ländernas struktur.
Flera hundra tusen romer saknar ID-handlingar och kan inte röra sig fritt ens inom de länder där de bor. Många romska kvinnor och barn kan aldrig lämna det område där de lever. Romska läger i till exempel Slovakien har ingen el, vatten eller fungerande sanitära faciliteter och de ligger ofta i närheten av eller i områden där det dumpas giftiga kemikalier. Många barn förgiftas sakta av kvicksilver från läckande gruvor.
Romer är också diskriminerade när det gäller utbildning. Barn sätts i specialskolor, antingen för romer eller för mentalt funktionshindrade, i länder som Slovakien, Slovenien och Kroatien. Utbildningen i de skolorna ligger långt under en rimlig nivå och det gör att de romska barn som gått där inte kan söka in till högre utbildningar: Diskrimineringen institutionaliseras.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

          

Regnbågsflaggor över hela staden. Ett Pride park i Kungsträdgården öppen för alla. Kulturhuset omvandlat till Pride house och evenemang som sprider ut sig som tentakler från huvudområdena. När det är Pride är det Pride i hela Stockholm. Som en självklarhet.

foto: Emma Lundström/Internationalen

Samtidigt, i större delen av världen, är det livsfarligt att på något som helst vis manifestera sin sexuella läggning, sin kärlek. Aktivisterna som kommer från länder som Israel och Sydafrika för att delta i paraden och hålla föredrag kan knappt tro att det är sant. Kontrasten är som natt och dag. Som en glimt av härligheten för den som ska återvända hem, där hemma är lika med att dagligen riskera livet.
En man från Jerusalem Open house för hbtq-personer berättar till exempel att det ”öppna huset” inte alls är öppet, rent praktiskt. Låsta dörrar och säkerhetsvakter är ett måste eftersom en man som mördat homosexuella 2009 fortfarande går fri. Där har Prideparaden anslutit sig till de stora demonstrationer som pågår i Israel just nu, där kraven bland annat rör varje människas rätt att leva ett värdigt liv. Mannen deltar i Stockholm Pride för första gången, för honom är det som en dröm att det är regnbågsflaggor på alla bussar:
– I’ll go home on Sunday, jag åker hem på söndag, så för mig kommer Stockholm alltid att vara så gay!

I ett rum visas en halvt oredigerad film om begravningen av en lesbisk kvinna som mördades brutalt i Johannesburg i Sydafrika tidigare i år, en av många vars liv abrupt avslutas på grund av hatet. Den kvinnliga videoaktivisten som är i Stockholm för att berätta om situationen i Sydafrika säger att det ofta är närstående till offren som utför morden. Så stor är rädslan. Så stort är hatet.
Att se videoklippen på människorna som med plakat och sång följer kistan med den mördade unga kvinnan, först till mordplatsen för att få med hennens ande därifrån, sedan till hennes hem, och sedan till kyrkogården, är fantastiskt. När de hoppande och skanderande springer omkring den långsamt åkande kistbilen, riskerar sina liv för att visa för den döda att hon inte är ensam, är det lätt att låta tårarna rinna. Det är mod. Det är medmänsklighet. Det är sådant som ger hopp mitt i det hopplösa.
– Even if you rape us and kill us, även om du våldtar oss och dödar oss så kommer vi att fortsätta hela vägen fram, säger videoaktivisten och det lyser om henne när hon någon dag senare deltar i själva paraden. Hon deltar för alla dem som dör i tysthet, som tvingas in i äktenskap, som stöts bort från sin familj, som våldtas och misshandlas.

Iran, Irak, Uganda, Vitryssland, Ryssland, Palestina… länderna är otaliga där det är omöjligt eller i princip omöjligt att visa sin kärlek om denna kärlek inte är anpassad till rådande normer. Att ansluta sig till sektionen i tåget där många går med svart tejp för munnen och texten på de vita t-shirtarna lyder: Marching for those who can’t, Vi går för dem som inte kan, känns som det allra mest relevanta efter ett Pride med öppenhet och solidaritet i fokus.
Så länge det finns människor som förvägras sina mänskliga rättigheter kan Prideparaden inte enbart vara ett färgsprakande jippo, den måste också vara en demonstration, en manifestation för dem som förlorat sina liv och för dem som riskerar att göra det så fort de lämnat regnbågsflaggorna i Stockholm bakom sig igen.

Text och foto:
Emma Lundström

          

Det verkar som om Italiens kvinnor äntligen fått nog av den förhärskande kvinnosynen i landet. En konsumtionsinriktad syn som ytterst finns representerad i landets ständigt lika pinsamme premiärminister med Napoleon- och Mussolinikomplex: Silvio Berlusconi. Nu ställs han inför rätta.

Det har framstått som att den nu 74-årige Berlusconi har kunnat säga och göra i princip vad som helst utan att det fått några konsekvenser för hans ställning som en slags Italiens okrossbare konung. Skandal efter skandal har briserat men han har fått sitta kvar i orubbat bo.
Men den senaste tidens sexköpsskandaler – med ”Rubygate” som den sista droppen som fick bägaren att rinna över – har till slut väckt kvinnornas vrede och ett omfattande upprop på Internet fick i söndags över 100 000 personer, främst kvinnor, att demonstrera runt om i Italien. Plakaten bar bilder på Berlusconi bakom galler och ropen lär ha skallat: ”Italien är ingen bordell”.
Hur många gånger har tidningsrubrikerna inte annonserat om ännu ett blåsväder med Berlusconi i dess mitt – och varje gång har han sluppit undan. Förutom eventuella mutbrott och skatteflykt – rättegångar som nu ska återupptas efter att Italiens konstitutionsdomstol hävt premiärministerns immunitet – har han nyligen hyllat Egyptens, sedermera före detta, diktator Hosni Mubarak som den visaste av män. Tidigare har han berömt Libyens diktator Muammar Khadaffi och även Mussolini. Sällskapet kunde ha varit bättre.
Men det som har kommit att kallas ”Rubygate” – Berlusconi anklagas för att ha köpt sex av ett flertal minderåriga flickor, bland annat den då 17-åriga marockanska nattklubbsdansösen Ruby – kan komma att bli premiärministerns slutgiltiga fall. Till och med Vatikanen upprörs över de omtalade så kallade sexpartyna. Tisdag denna vecka lämnade domaren Cristina Di Censo in en stämningsansökan och rättegången påbörjas den sjätte april. Åtalet handlar både om sexköpet och om att Berlusconi missbrukade sin makt genom att han försökte få polisen att släppa ”Ruby” när hon i maj greps misstänkt för snatteri – premiärministerns försvarsadvokater hävdar att han handlade som han gjorde därför att han trodde att flickan var systerdotter till Hosni Mubarak.
Själv menar Silvio Berlusconi i uttalanden att det är en absurd tanke att han skulle behöva betala för att ha sex med en kvinna. För alla som följt den koleriska mannens förehavanden under de gångna åren framstår tanken inte alls som särskilt otrolig.
Den nya ledaren för Italiens största LO-förbund CGIL, Susanna Camusso, säger till DN att landet har ”en premiärminister som ser på kvinnor som varor som kan köpas”. En syn som kvinnorna nu äntligen protesterar mot och som Berlusconi kan åka i fängelse för, även om det är maktmissbruket som skulle ge hårdast straff, inte det att han har köpt sex av en minderårig.
Emma Lundström
emma@internationalen.se

          

Nu tar Jordbro i Haninge kommun kamp mot nedläggningspolitiken. Nätverket Uppror för Jordbros framtid vill först och främst rädda Jordbromalmsskolan, men också få till en upprustning som gör Jordbro till en bra plats att leva på.

Syftet med nätverket är att tvinga politikerna att lyssna på Jordbroborna. Det första stormötet, som hölls häromveckan, var välbesökt och onsdag denna vecka planerades en demonstration man framförallt kräver att avvecklingsplanerna för högstadieskolan i Jordbro stoppas.
– Det finns ett massivt motstånd emot att Jordbromalmsskolan skulle läggas ned och föräldrar, lärare och elever har bedrivit ett påverkansarbete som faktiskt gjort att några politiker börjat tveka, säger Mattias Bernhardsson som sitter i kommunfullmäktige för Rättvisepartiet Socialisterna i Haninge.
Rättviseparitet är en del av nätverket som också består av bland annat lärare, fritidspedagoger, personal från Lugna gatan, parkleken, moskén, X-cons (liknande Kris – Kriminellas revansch i samhället) samt nästan alla butiksägare i Jordbro centrum.

Kamp underifrån
Mattias Bernhardsson berättar att Jordbro av idag är väldigt nedgånget, barngrupperna i förskolan är bland de största i landet och det finns ett stort behov av trygghetsåtgärder:
– Det är gamla armaturer, dålig belysning och igenväxt längst gång- och cykelstråk. Man skiter helt enkelt i de områden där det bor vanliga löntagare.
För att få Jordbro på fötter behövs det kamp underifrån, menar Mattias Bernhardsson som tycker att det har varit ett väldigt bra deltagande i protesterna som till stor del gått ut på att uppvakta politikerna för att få dem att ändra åsikt.
– Framförallt lärarna har engagerat sig, de har varit kärnan i de här protesterna, säger han och påpekar också att det har varit en stor bredd bland dem som slutit upp.

Högerpolitiken slår hårt
Det är inte bara skolan som drabbas av högerns politik, enligt Mattias Bernhardsson, till exempel så har Vårdval Stockholm resulterat i att vårdcentralen förlorat tio anställda. Om högstadieskolan försvinner måste eleverna pressas in i andra redan överfulla klasser.
– Hela högerns politik slår mot förorten. Vi kommer inte vinna något genom att vädja till politikerna, säger Mattias Bernhardsson som menar att politikernas inställning bäst kan belysas genom det svar som den moderate ordföranden för socialnämnden i Haninge, Sven Gustavsson, gav på frågan om vad som kan göras för att motverka barnfattigdomen i Jordbro:
– Vi har tillräckligt mycket att göra.

Nya kampmetoder
Onsdag denna vecka, efter Internationalens pressläggning, får nätverket veta om de lyckats göra tillräckligt för att rädda Jordbromalmsskolan. Om det inte räcker kommer man att diskutera nya kampmetoder inför kommunfullmäktigemötet den sjunde mars. Kampanjen ska ros i land och politikerna kommer inte att lyssna om det inte finns en stor rörelse bakom kampen, säger Mattias Bernhardsson:
– Det finns en historia av segrar mot nedskärningspolitiken i Haninge som visar att det går att vinna mot högern – det handlar bara om att få med sig folk och få ut folk på gatorna.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

          

Gång på gång återkommer jag till det: att det vackraste i människorna är att vi bär inom oss en vilja till att stödja varandra när det verkligen gäller. Sedan kan denna vilja kvävas av olika omständigheter – men den kvävs aldrig hos alla.

Det finns alltid en person som reser sig upp och säger att även hon är Spartacus – att om ni ska ta en så får ni ta flera. Om sedan den personen offras eller hyllas kan tyckas vara nästan godtyckligt men bottnar säkert i mycket komplexa förhållanden.
Vad är det som gör att muslimer i Kairo bildar kedja för att kopterna ska få möjlighet att genomföra sin mässa? Vad är det som gör att människor av olika religion och folkslag säger att om de inte får leva ihop så dör de ihop hellre än att bara vissa ska få sona med sina liv för de andras fortlevnad? Och varför, varför kan inte den mekanismen alltid sätta in när människor andra än vi själva hamnar i nöd?
En mening som den att ”alla torg är Tahrir” ger mig gåshud av kärlek till människorna som tänker så. Att de finns och gör tillvaron mindre hopplös. Att de samlas och går ut på gator och torg när det verkligen behövs istället för att sitta inne framför TV:n och låtsas som om det regnar medan de som kämpar får kämpa utan stöd.
“Allt fler människor strömmar till Tahrirtorget”, säger de på radio och jag får ett tryck över bröstet av den förunderliga känslan av att de inte ger upp, att de har bestämt sig – kvinnor, män, barn, gamla och unga håller varandras händer och vägrar släppa taget och låta regimen vinna.

Som liten var jag med om att begrava en modell av ett kärnkraftverk under stenar på en strand på Gotland. Tjernobyl var så nära och vi stod alla på stranden hand i hand under en tyst minut för de som befann sig mitt i det fruktansvärda. Hand i hand för dem som behöver stöd. Hand i hand är det finaste vi har. Händer som möts i vänskap och samförstånd. Händer som enhet. Våra känselspröt som så snabbt kan förbytas till knytnävar av frustration och rädsla.
Om VI är detsamma som NI kan vi inte slå på varandra. I Egypten verkar stora delar av folket ha kommit fram till den slutsatsen – att ge dig bröd är detsamma som att ge mig bröd. Att dela mitt tält med dig är detsamma som om du skulle dela ditt med mig.

Jag kommer ihåg när jag genom en boktitel för första gången förstod den djupare innebörden av att bryta bröd tillsammans. Bara när vi helt ärligt delar det vi har kan vi leva helt i fred i den här världen. Det kan låta plattitydiskt men det är på fullaste allvar. Ingen ska behöva leva på en soptipp medan en annan lever på 70 miljarder dollar (president Mubaraks samlade tillgångar).
Vår regering är långt, långt ifrån att vara de som säger att även de är Spartacus. De vill gärna fortsätta med sin vapenhandel och tycker inte att det är något problem eftersom det, enligt Fredrik Reinfeldt, kan ses som bistånd. Hur han får till den logiken begriper jag inte.
Men jag begriper att tomma ord inte hjälper folkets revolution. Jag begriper att människorna på Tahrirtorget menar allvar för de håller varandra i händerna.
Jag är Spartacus, mitt bröd är ditt bröd. Om vi reser oss upp för varandra så kommer den här världen att blomstra – och då menar jag inte ekonomiskt utan medmänskligt.

Emma Lundström

          

Förintelsens minnesdag förra torsdagen. Radion berättade om relevanta böcker, intervjuade överlevare, pratade om hur minnet av det skedda kan hållas vid liv; högtidlighöll dagen på så sätt. En mening som fortfarande ekar i huvudet var något som Kenneth Hermele hade dragit ut ur den amerikanske historikern Timothy D Snyders bok Bloodlands: Medlöperi är en handling där människor anpassar sig till den för tillfället existerande makten.
Det är en väldigt bra mening. Den går att applicera på många samhällen där människor har betett sig på detta vis för att själva vinna fördelar genom att anpassa sig till det för tillfället rådande. Hur ser det ut hos oss i Sverige idag? Svenska medier stryker Sverigedemokraterna medhårs i jämförelse med en enda BBC-reporter som i ett ljuvligt inslag visar upp Jimmie Åkesson i all hans tyngdlösa tafatthet när frågorna han får är raka och konkreta.

Timothy D Snyder menade också i sin bok att det är en myt att den tyska armén inte deltog i den slutgiltiga lösningen.
I den tyska armén stred min morfar. Han var en väldigt ung, österrikisk pojkspoling när armén rekryterade honom direkt ur depressionen i landet – de lovade utbildning och han ville bli läkare, det återkom han ofta till. Men någon annan utbildning än den i krigets konst blev det aldrig tal om i armén. Hade han ett val?
600 000 österrikare var med i NSDAP. Vad hände med deras tankar efter kriget? Vad jag vet satt många kvar på sina poster i samhället. Kände de sig någonsin moraliskt förtappade?

I ett annat inslag på radion berättas det om en biografi om nazijägaren Simon Wiesentahl. Efter kriget hade han kontor i Linz. Linz var den närmaste stora staden för min morfar när han återvände till Österrike. Jag vet inte om min morfar sympatiserade med nazisterna eller om han hade någon annan politisk uppfattning. Han kunde aldrig svara på personliga frågor om kriget, han kunde bara berätta anekdoter som hämtade ur en historiebok. Därför vet jag inte om han led för att han hade varit en del av hela den vedervärdiga apparaten. Kanske gjorde han det. Kanske inte. Jag träffade honom inte tillräckligt många gånger för att få reda på det; kanske hade hur många gånger som helst ändå inte räckt till.
När jag träffade honom ville han hellre lära mig de latinska namnen på alpblommorna än prata om den tid som flytt. I likhet med stora delar av hans generation i Österrike. Bättre att lämna locket på trots att grytan hela tiden håller på att koka över.

Sex miljoner judar är ett runt tal. Jag tycker inte om runda tal när det gäller människor för runda tal är oftast inte sanningen. Bättre då att göra som Timothy D Snyder som med exakta siffror vill synliggöra människorna bakom siffrorna. Exakt hur många judar? Exakt hur många romer? Exakt hur många vänsterintellektuella? Exakt. För alla de döda är ju döda och behöver räknas för dem som ännu lever.

Får jag rekommendera en bok?
I Markus Zusaks The Book Thief (Boktjuven, på svenska 2008) är det Döden som är berättaren. Jag har aldrig läst en bättre roman om andra världskrigets Tyskland. Döden är den gode iakttagaren i boken och måste väl sägas vara den i världen som bäst kan räkna de döda och tala om hur det känns. Språket är fantastiskt och hisnande, berättelsen om den unga flickan som stjäl böcker och människorna i hennes omgivning sitter fortfarande som etsad inom mig.
Medlöparna finns där; de som anpassar sig till den rådande makten. Men det är de andra som lyser – de som står emot och gör det enda rätta; oavsett ålder, kön och social ställning – oavsett allt.

Någonstans hoppas jag att min morfar inte fullt ut var en medlöpare, så ung han var hoppas jag det. Han berättade att han ville desertera men att göra det var lika med döden. Hur det än var så är han en viktig pusselbit att bevara i min egen historiebok, och minnet av min österrikiske morfar lägger extra tyngd i maggropen när det talas om att de sista överlevarna snart är döda. För hur kommer det då att gå med vårt minne? Hur lång tid kommer det att ta innan vi helt har glömt? Hur många gånger kan historien upprepa sig utan att vi drar någon bestående lärdom av den? Det finns förklaringar, det är inte en oförståbar ondska det handlar om, det är politik och ekonomi.

Text och illustration:
Emma Lundström

          

Att sitta och lyssna och se på Al-Jazeeras direktstreamade sändningar från demonstrationerna i Egypten är som att sitta mitt i historia som skrivs. Det är otroligt att höra folkmassorna som vägrar lämna gatorna, gå tillbaka till sina jobb och låtsas som om allting är bra med att en diktator ska få sitta kvar ända till september.

Samtidigt är det fruktansvärt att se samma människor bli misshandlade av Mubaraks säkerhetsstyrkor. Och hemskt att förstå att diktatorn har stöd och att de som stödjer honom nu också myllrar på och kring Tahrirtorget så att den flertusenhövdade folkmassan framstår som en infekterad ormgrop där vad som helst kan hända precis när som helst. Stämningen är oerhört spänd rapporterar journalisterna på plats.
Säkerhetspolisens kameler och hästar trampar bland människorna.

Vad kommer att hända i Egypten nu? Mubarak eller hans arméledning har i det rätta ögonblicket kastat in sina stöttrupper mot demonstranterna. Nu kastar folkmassorna sten på varandra.
Det behövs en enad politisk röst från demonstranterna som vill få bort Mubarak från makten, säger en reporter från Al-Jazeera. Frågan är hur det ska gå till.
Mubarak använder sig av den längtan efter stabilitet som finns både hos delar av folket och hos dem som utövar påtryckningar utifrån, men en revolution kan inte genomföras utan lite instabilitet. Kaos är granne med… frihet? Mubarak kräver att folket ska välja mellan kaos och honom själv – det är allt de har att välja på.

Armén gör ingenting just nu, mitt på dagen på onsdag. Är det bra eller dåligt? Om armén ingriper på riktigt – vad kommer de då att göra?
En reporter berättar att anti-Mubarakdemonstranterna fortsätter skandera och hävda fredlighet. Det är svårt att höra vad han säger eftersom de tusentals rösterna ibland tar över ljudrummet i sändningen.

Nu attackerar säkerhetsstyrkan folket med knivar. Våldet ökar, armén ser på. Ibland kör de in fordon i folkmassan, för att snart dra sig tillbaka igen. Vad kommer att hända? Det rapporteras om skjutningar men inte mot vem. De som är mot Mubarak springer bort från Tahrirtorget, barn och kvinnor försöker ta sig bort eftersom torget nu är övertaget av Mubarakanhängare – förmodligen till största delarna bestående av Mubaraks säkerhetspolis.
En reporter undrar hur det ska gå för kvinnorna och barnen som blir väldigt utsatta i det tumult som råder.
– Vi har demonstrerat helt fredligt hela veckan och nu kommer de och förstör allting, säger en kvinna som försöker berätta om vad hon ser mitt på torget. Hon börjar gråta. Sedan berättar hon om skadade människor och om att de inte kan lämna torget nu, även om de skulle vilja. Tusentals kvinnor och barn befinner sig på torget, säger hon och fortsätter: ”Vi vill leva i värdighet, vi är inte djur, om vi ska dö för detta så får det vara så”.
Tårgas, ökat våld. En helikopter som cirkulerar över området. Anti-Mubarakdemonstranterna retirerar, men de lämnar inte gatorna och torget, de fortsätter att försvara revolutionen i Egypten. Frontlinjen ligger utanför Kairos nationalmuseum. Historien ekar alltid genom det som händer.
Det är ett krig som pågår på och runtomkring Tahrirtorget just nu. För allt i världen, låt det inte bli ett blodbad, låt demokrati och folkets vilja segra.

Emma Lundström