En delad nation
Det har kommit mellan tio och tjugo barn varje gång, men nu senast var det tjugofem, från åldrarna 5 till 12-13 år. Tjejerna är i majoritet hittills. De äldre barnen är från klass 1 till 6, men det går bra när det bara är tio stycken bänkade.
De verkar tycka det är roligt. Ja, till exempel slår vi dem inte! De berättade i lördags att läraren gör det i den vanliga skolan. Inte så kul. Klasserna är på 50 elever i statliga skolor. Den gamla vita överklassen, och den nya uppåtstigande svarta borgerligheten skickar sina barn till privata skolor. Där är det tjugo i varje klass. Resultaten blir därefter. Plus skolbibliotek, elljus, toaletter, skrivböcker … jag räknar bara upp olika saker som kan saknas i de offentliga skolorna, särskilt på landsbygden. Det är två världar. Nationen är delad i två.

98 på finska
Vi serverar inget att äta på vår lördagsskola. Det är dock inte säkert att alla barnen har ätit frukost när de kommer. Vilket förstås är ett stort problem. Om vi börjar ge frukost kommer vi snart att ha många flera barn. På lördag ska jag köpa med mig två påsar äpplen.
Det uppskattas mycket av kollegorna att jag hävdar xhosa som undervisningsspråk, fast jag inte kan prata det. Något dåligt blev genombrutet med den inställningen, och fram träder istället något som vi ler åt: ”Ja vad tusan heter 128 på xhosa nu då?, ha ha ha.”
Jag märkte det första gången jag var där. Två kollegor, som tar hand om knattar i den lilla salen intill, sa att barnen inte kunde räkna. Jag förstod snart att de menade att de inte kunde räkna på engelska. Jag sa att det är ju på xhosa de ska lära sig räkna i första hand, höll upp fingrar och barnen skrek förstås glatt ”fem”, ”två”, ”nio” utan problem, fast på xhosa.
Jag har sedan dess hållit ett föredrag för barnen (men riktat till mina kollegor också), hållit upp en Nokia-telefon, frågat om de begriper hur mycket matematik det behövs för att tillverka en sådan, berättat att det är ett finskt företag som gör dem, och att 98 på finska heter ”yherdeksenkymmentakarhedeksen”, och så är det med det. Detta sagt eftersom räkneorden på xhosa är mycket långa, vilket anförs som ett argument att räkna på engelska istället. Jag säger att ingen skulle komma på idén att lära finska skolbarn matte på engelska.
Vår lördagsskola handlar om ren basal undervisning och det känns riktigt bra. Nicks och de andras vision är att vi ska bidra till att utveckla en läs- och skrivkultur, en studiekultur bland barnen! Namnet på skolan är ’Masifundisani’ – Låt oss lära varandra.

Pengar
Pengar då: Vi är tre kvinnor, Nick och jag i det här försöket. Risken är emellertid att vårt initiativ kollapsar om ett tag om de frivilliga inte får någonting alls för att komma dit. Då tvingas de försöka få inkomst på annat sätt.
Arbetslösheten i Khayelitsha är säkert över 50 procent. Fan vet hur folk klarar sig. Ni skulle se miljön. Och klyftorna: Av 32 miljoner invånare i Sydafrika i åldern 15-64 år har 23 miljoner en genomsnittlig inkomst på 900 rand i månaden (växelkursen är ungefär 1,15 mot en krona just nu). Ni förstår…
En lön på 100 rand per lördag och person för fyra personer skulle vara fullt tillräckligt för att de frivilliga lärarna skulle tycka att det är värt det. Det låter dramatiskt att säga det, men det skulle gå till mat. Halvsvält är vanligt här, även för utbildade som kanske bara äter ett par smörgåsar under en hel dag. En sådan kostnad skulle just nu betyda 400 rand per vecka i löner, alltså 1 600 i månaden. Ni ser att jag kan räkna, och på denna nivå är också min matteundervisning!
Tyvärr skulle mina adepter ha problem med att multiplicera 4 x 100 x 4, även de som går i klass sex, och det är en del av problemet. Det gapar stora hål. Jag märker att jag får ta det från början med dem. Jag känner en annan lärare som slutat. Han berättar om hur barnen skickas vidare av demoraliserade lärare till nästa nivå utan att ha lärt sig mycket. En majoritet i klassrummet hänger bara inte med. Så kommer sedan proven till gymnasiet eller universitetet, och eleverna har inte en susning. Och ungdomsarbetslösheten är 70 procent. Officiellt, vill säga.
Till löner för lärare kommer då skolmaten. Om vi har drygt 20 barn så kommer 50 rand säkert att räcka till frukt åt alla. Jag tror att vi snart är fler än 30, men vi får se då. Men vi säger 200 rand per månad.
Räknehäften
Därtill behövs det skolmaterial. Jag har hittills stått för det. Skrivböcker köper jag för 4 rand per styck. Blyertspennor det samma. Linjaler 3 rand. Detta betyder hittills 10 rand per barn, cirka. Vi har också köpt en rätt stor white board för 220 rand, som inte fanns på plats, och planerar att köpa en till för dem som leder den yngre gruppen.
Största utgiften hittills har varit övningsböcker i matematik på xhosa, från klass 1 till klass 6. Det fanns ett förlag som gav ut dem, till och med klass 6. Tre stycken av varje för i genomsnitt 50 rand per styck. Det utlägget på nästan 1 000 rand sved lite. Vi kommer att köpa flera om verksamheten växer. Jag delade ut dem i lördags, bad att de skulle skriva i skrivhäftena, så att vi kan ge övningsböckerna vidare när de har räknat ut dem.
En del barn är riktiga fenor på att räkna, även om det gapar stora hål i kunskaperna. Det spelar roll att de får grejer med sig i en påse. De ska känna att vi satsar på dem. Läseböcker på xhosa och engelska lånas ur daghemmets magra samling. Det vore förstås super att kunna bygga upp ett lånebibliotek på xhosa.
På den nivå vi har nu, och upp till 40 barn, tror jag att 2 000 rand i månaden kan driva projektet, med skolmaterial och ersättning till frivilliga. Blir det fler barn får vi väl se. Om bidragen kommer i svenska kronor så tjänar vi lite på växelkursen!

Dick Forslund

          

På fjärde dagen, efter tuffa debatter och i besvärliga kringelkrokar slutade i söndags den Demokratiska Vänsterfrontens första konferens.
Över 200 delegater och deltagare från Sydafrikas alla hörn hade sannerligen inte gjort det lätt för sig när de skulle grunda vad som i diskussionerna till slut kom att kallas en ”politisk front”.

Det brokiga mötet fick till slut lyfta sig i håret, i kamp mot tyngden från ideologiska motsättningar och gamla politiska oförrätter. Val av nationell ledning, beslut om tidning och fortsatt bygge av strukturer i provinserna togs på övertid. Men det blev till slut gjort. Processen som kallats Conference of the Democratic Left och som pågått sedan 2008 nådde till slut fram till sitt första mål.
Democratic Left Front kommer utan tvivel att bli en ny faktor i Sydafrikas politiska liv, om fronten överlever sitt första år av förtal och motkampanjer från regeringspartierna ANC och kommunistpartiet (SACP) vill säga, och − det poängterade många − om fronten förstår att manövrera rätt i sprickan mellan fackföreningscentralerna och regeringen.

Skärpt samhällskris
Förhållandet till den största fackliga federationen Cosatu är särskilt viktigt. Dess ledning har hittills stött ANC-regeringen, men det senaste året blivit allt mer öppet kritisk. Regeringen kan uppenbarligen inte bryta med sin nyliberala politik. Retoriken är ofta socialdemokratisk, men politiken ligger på räls, trots bytet 2008 från den impopuläre president Mbeki till populisten Zuma.
Fattigdomen och de växande klyftorna har gjort frågan om mat och rent vatten till ett dagligt problem för miljoner människor. Arbetslösheten är ”officiellt” 25 procent men i praktiken över 40 procent. Jordreform har i princip uteblivit. Det fortsatta statarlivet på landsbygden övervakas av stockkonservativa jordägare, precis som under apartheid. Hälsosituationen (hiv-epidemin och tuberkulos) är fortsatt krisartad. Mäns våld mot kvinnor och barn i kåkstädernas tröstlösa miljöer är förfärligt.
Och medan samhällskrisen skärpts har svinhugg och angrepp på allianspartners eller konkurrenter om poster blivit den stora underhållningen i tidningar och TV. Politiska mord förekommer internt i ANC. Det handlar om pengar. Sydafrikas politiska liv tycks bli allt mer smutsigt, korrumperat, auktoritärt och, värst av allt, villrådigt när det gäller att hantera landets stora sociala och ekonomiska problem.

Nav för solidaritet
Men där satt, i en stor föreläsningssal på Wits-universitet i Johannesburg, miljökämpar, feminister och kvinnoaktivister, metallarbetare från MEWUSA och den sedan tre månader ockuperade Time Line fabriken utanför staden, representanter från olika lokala förbund för arbetslösa och sociala fora av skilda slag, kåkstadsaktivister från det militanta Abahlali baseMjondolo, försvarare av homosexuellas rättigheter, lantarbetare från Sikhula Sonke, Mawubuye och CSAAWU tillsammans med representanter för 43 avskedade slakteriarbetare från Robertson i Västra Kap.
Uppräkningen skulle kunna fortsätta. Dessa olika delegater − tillsammans med uteslutna medlemmar från det sydafrikanska kommunistpartiet, representanter från maoistiska, trotskistiska, anarkistiska och socialistiska afrikanistpartier, organisationer och grupper, tillsammans med enskilda som nyligen hört om konferensen på radio och helt enkelt gett sig iväg för att vara med − bestämde på konferensens första dag att alla beslut skulle fattas i konsensus!
Att alla kämpar för sig, och i-bland mot varandra och att denna politiska front, om den kunde upprättas, skulle kunna vara navet lokalt för att bygga solidaritet, upprepades av flera. ”Vi har inte haft elektricitet på flera månader. Jag är trött på mörker, stearinljus och romantisk afton varje kväll!”, skämtade en kvinna från kåkstaden Khailytshia utanför Kapstaden till skratt och jubel. ”Jag vet att Sydafrika kommer att vara annorlunda när den här konferensen är över!” hoppades en arbetslös från East London, ”Vi har avskedat bossarna, men nu måste vi få igång produktionen”, rapporterade en arbeterska från de hundra metallarna på Mine Line till stormande applåder och leverop.
Sådana inlägg, och trestämmig sång och dans på stället i varje paus, satte press på de mer ideologiska politiska grupperingarna att komma till avslut. Några ansåg att fronten upprättades för tidigt. Ett stadgeliknande förslag måste dras tillbaka i sista stund till förmån för några enkla organisatoriska beslut. Men ändå: Ingen ville, ingen kunde, tåga ut på sista dagen. Det var helt enkelt här det hände. Det gick inte att stå utanför.
Vi valde en nationell ledning. Vi beslöt att fronten ska ha en tidning. Vi tog ett aktionsprogram. Vi tog en underbart kraftfull politisk deklaration, med acklamation, sedan ändrings- och tilläggsförslag ropats i plenum. Och nu gäller det. ”Bygg underifrån, bygg rörelsen, utbilda folk om eko-socialism, kvinnans rättigheter och den solidaritetsekonomi vi kämpar för …”
”Pantzi med kapitalismen, ned med den!” och ”Viva, Democratic Left Front viva!” Leve Demokratiska Vänsterfronten, den leve!

Dick Forslund
intis@internationalen.se

          

18 000 anställda på det halvstatliga elföretaget ESKOM i Sydafrika planerar att gå i strejk från 18 juni om deras lönekrav på 18 procent inte tillgodoses. Arbetarna är medlemmar i NUM, gruvarbetarfacket.

Detta är bara en av de ”incidenter” som hotar den sydafrikanska regeringen med VM-baksmälla långt innan finalen. Flera strejker bland korttidsanställda VM-värdar och säkerhetsvakter sprider redan förstämning bland politiker. Och nya strejker hotar sedan entreprenörer frångår lönelöften, dröjer med utbetalningar och inte organiserat hemresor till kåkstäder efter matcherna. Om inte detta är ordnat får den som varit VM-värd under

matchkvällen vänta under bar himmel tills morgonen därpå.
I Kapstaden, där strejk utbröt i söndags och polisaspiranter sattes in som strejkbrytare, jagades hundratals demonstrerande timanställda vid ”Stallion Security” iväg av kravallpolis, liksom i Durban förra veckan under matchen mellan Tyskland och Australien, då två arbetare skadades av gummikulor.
Innan VM har media pumpat ut kravet på borgfred i patriotismens namn. Regeringen har gjort sitt yttersta för att saluföra ett VM som förenar alla sydafrikaner. Detta punkteras nu av strejker och protester bland anställda som sviks av fräcka profitörer. Idag (15/6) avslöjar Cape Times att statliga myndigheter köpt VM-biljetter till sina toppfunktionärer för minst 11 miljoner rand, trots att detta sades vara absolut förbjudet.
”Fotbollen är vår – Korruptionen är deras!”, är en kommentar på sydafrikanska bloggar.

          

Lantarbetarna i den lilla orten Bonnievale norr om Kapstaden i Sydafrika samlades i medborgarhuset till det första Förstamajmötet någonsin. Talare från lantarbetarfacket kom från Kapstaden, rappare uppträdde, barnen uppförde ett teaterstycke och mat serverades. Internationalens Dick Forslund var med.

Internationalen (Bonnievale) Det böljande landskapet, med alla höga berg, vinodlingarna och Breda Floden som ibland flyter jämsides med motorvägen från Kapstaden mot Johannesburg, tar andan ur en. Brian och jag är på väg till firandet av Första Maj i den lilla staden Bonnievale, tjugo mil norr om Kapstaden.
Brian är en av talarna. Han är alltid nervös, säger han misslynt. Idag är han särskilt nervös, för det här är första gången det händer något på Första Maj i Bonnievale. Kanske kommunisterna alltid glömde den här stan. Men nu ska det bli av, i arrangemang av det unga lantarbetarfacket CCSAWU, Women on Farms, ytterligare en frivilligorganisation som engagerar sig för lantarbetarnas rättigheter.
Och så AIDC Amandla!, vår organisation i Kapstaden som försöker utbilda aktivister, producera tidskriften Amandla! och i princip – det har jag förstått efter tre månader − flänga runt och stödja allt som rör sig.
– Jag ser inte en enda affisch, klagar han när vi letar oss fram till medborgarhuset. Egentligen gick uppropet ut om mötet först i onsdags.
– Jag vet inte vad jag ska säga till de här människorna.
Om det nu kommer någon.
– Vi har tagit en stor risk med det här mötet.
Så går han på. Han har en viss fallenhet för svårmod, Brian.

Men det har kommit folk. Den stora möteshallen är inte full, fast det är gott och väl 150 personer, och så alla barnen. Det är nästan bara lantarbetare, kvinnor och män. Kanske flera kvinnor än män. Utanför står tre skraltiga bussar som hyrts in av CCSAWU. Folk har kunnat komma från gårdarna runt omkring och CCSAWU hoppas nog på att få några nya medlemmar.
På landsbygden är tio procent av arbetarna organiserade. CCSAWU har kanske 1 000 betalande medlemmar och 500 ”ytterligare anslutna”, utan betalning. Dess största seger var strejken i höstas på ostfabriken i Ladismith några mil bort. När strejken utvidgades till konsumentbojkott på orten så vek sig arbetsgivaren − som är ett ett kooperativ av reaktionära farmägare.

Musik på plågsamt hög volym möter oss när vi går in i lokalen. På sådana här möten är ofta anläggningen uppskruvad så det sprakar i högtalarna, det har jag märkt. När en nu ändå har denna resurs ska den också användas fullt ut. Någon annan förklaring har jag inte. Om jag någon gång håller majtal här, så ska halva tiden ägnas åt vikten av att skydda hörseln.
Mötet börjar. En kvinna kallas fram för att be Gud välsigna det. Vi står alla upp i bön.
Majoriteten mötesdeltagare skulle under apartheid ha klassats som ”färgade”, så det blir mest afrikaans som talas. Det är ett så kallat kreolspråk. Ursprunget är den dialekt av holländska som talades i Rotterdams hamn på 1600-talet. För en svensk går det att hjälpligt stava sig igenom en artikel på afrikaans. Orden ger ett ålderdomligt intryck. Holländare tycker det låter barnsligt, har jag fått veta.
Det är besläktat med svenska, tyska, danska och liknande språk. Talet däremot är så fullt av krasande ljud, att det är mycket svårt att hänga med, sju gånger värre än danska måste jag säga. Men så mycket förstår jag, att talarna, där det går fem kvinnor på tio män ungefär (till tveksamma applåder och ovana leverop för CCSAWU och andra organisationer som många i auditoriet aldrig hört talas om) agiterar om lantarbetarnas villkor, om våldet och om kvinnoförtrycket.
– 16 år har gått sedan apartheid föll! Vad har hänt? Har vi fått rättvisa? Nej! Praat eg waar ne?! Säger jag sanningen?!
Ibland sker en översättning till engelska. En kvinna från New Women’s Movement, Nya Kvinnorörelsen från Kapstadens kåkstäder, där det bor en miljon människor, talar på xhosa. Då är det de ”de svarta” i lokalen som begriper, inte andra. Att inte förstå vad andra säger är naturligt här, men förfärligt många talar två eller tre språk flytande, vare sig de har formell utbildning eller inte. Sydafrika har elva officiella språk.

Folk kommer och går, och kommer igen, och sitter kvar i fem timmar och de sista två timmarna kallas halvdussinet lokala förmågor fram och säger några ord. Mat serveras till slut från lokalens kök. Om någon av arrangörerna tycker att det händer för lite startas allsång, på xhosa, och så den engelska sången som snabbt sätter sig som en slagdänga i huvudet: ”My mother was a kitchen girl, my father was a garden boy, that’s why I am a socialist, a socialist, a socialist!”. Jag tänker att det inte finns några kampsånger på afrikaans.
En inkallad hiphopgrupp från Kapstaden lyfter stämningen. Ledaren, en känd artist, agiterar mot den extremt farliga drogen ”tik” och mot alkohol.
– Detta är vårt ansvar, det kan vi inte skylla på kapitalismen!
Ibland bryter jubel ut, som när en kvinna från CCSAWU, fullständigt utom sig, agiterar mot jordpatronerna: ”Boerna!”. Hon spottar ut ordet.
Det är klassen av jordägare som styr sina gårdar med järnhand. Misshandel, våldtäkter och vräkningar av anställda är vardagsmat. Månadslöner på motsvarande tre eller fyrahundra kronor är normen. Och skuldsättning för hyran, ty skjulet eller huset där du bor ägs av vite patron, och i butiken, som ägs av vite patron. Skulden, som gör att du inte kan gå, skulle du ha den möjligheten. Dit når inte någon arbetslagstiftning. Du går när du blir avskedad. Om polisen dyker upp så är det för det mesta för att arrestera någon som ska avhysas och vägrar lämna ägorna.

En grupp barn och ungdomar har gjort en teaterpjäs. Handlingen förs framåt i tre scener. Först får vi se hur farmägaren skäller, bråkar och slår de anställda på gården under arbetet. Sedan ringer arbetarna till polisen som kommer och arresterar den uslingen. Sedan slutar pjäsen med att arbetarna sköter gården själva, utan jordägare.
För barnen är inte arbetarklassens befrielse dess eget verk, det står klart. Men de svävar inte om slutmålet. Det säger sig självt.

Och hur går det då för min vän, den nervöse majtalaren? Han börjar med att säga att han inte kan tala afrikaans. ”Vi får översätta”, uppmuntrar Trevor från CCSAWU i bakgrunden. Men hur det än är så håller han ändå hela talet på en afrikaans, som är så stapplande, långsam och med ett så tydligt budskap att det faktiskt går att begripa det mesta.
– Vi skapar historia här! Detta är första gången som Arbetarna firar Första Maj här i Bonnievale. Första Maj är också vår! Ni ska vara stolta. Detta är arbetarnas dag i hela världen. Just nu så demonstrerar arbetare i Johannesburg, Durban, Kapstaden och i hela Sydafrika, i hela världen, för sina rättmätiga krav. Så har det varit i över hundra år. Nu har det börjat här!
Och han talar om vad ordet ”kamrat” betyder.
- Det är inte bara att vara ”vän” med någon, det är inte bara att vara ”kollega” med någon. Det är något mer. När vi organiserar oss och kommer samman så får vi makt, Kraach! [Kraft!] och nästa år då ska vi fylla hela denna lokal med folk från alla orter här omkring!!
Det är stormande applåder och tårar torkas från kinderna på första bänk, till orden som talaren tycks ha så i sin makt.

I ett plötsligt infall avslutar han sitt Majtal med att be alla att ta varandras händer. Vi ställer oss upp och lovar varandra högtidligt, att på nästa Första Maj, som är vår egen dag, så ska vi komma hit igen, och vi ska säga till alla vi känner att också komma. Vi stavar oss alla igenom löftet, jag också.
– Det där gick ju väldigt bra, säger jag när vi åker hemåt.
– Jag klarade alltid knappt godkänt i afrikaans i skolan, säger han.
– Jag kunde bara inte med det där språket.

Text: Dick Forslund