Den direkt utlösande orsaken till upploppen i London i början av augusti var två polisingripanden. Men under ytan finns en verklighet som gör att dessa händelser fick tryckkokaren att explodera. Det första året med regeringen Cameron utmärktes av nedskärningar, ökad ojämlikhet, tilltagande fattigdom för miljontals människor, korruption inom media, polis och politikerkår samt försämringar av social service. Dess andra år tycks vara på väg att domineras av ”social oro” i de fattigaste delarna av brittiska städer, där de människor som har minst att förlora lever.

Den utlösande orsaken till upploppen var två polisingripanden. Det första var att väpnade polismän dödade Mark Duggan torsdag 4 augusti, och den därpå följande behandlingen av Duggans familj, då polisen inte ens besökte familjen för att informera dem om dödsfallet.
En förståeligt upprörd demonstration samlades utanför den lokala polisstationen lördag 7 augusti. Polisen vägrade att ens komma ut och göra ett uttalande. Det var detta agerande från polisens sida som gjorde att upploppen exploderade, ett faktum som till stor del sedan kom bort i mediernas rapportering.
Polisen attackerade sedan en 16-årig flicka med batonger. Det var praktiskt taget oundvikligt att ett sådant våld skulle provocera ett utbrott av raseri i stadsdelen.
Rapporter från andra delar av landet berättade om liknande händelser, var och en med sin egen vinkling, men de följde ett gemensamt tema, till exempel från förorten Hackney i östra London och från Birmingham.

Det finns många rapporter om ett ökat antal trakasserier mot unga människor bara för att de vistats på gatorna, inklusive det notoriska användandet av ”stop and search powers”, vilket är djupt hatat i de svarta områdena där särskilt unga män är måltavlor. Det är 26 gånger vanligare att svarta blir stoppade och visiterade än att vita människor blir det.
Den oberoende klagomålskommissionen inom polisen behandlade Mark Duggan-ärendet ovanligt snabbt, och kunde redan 9 augusti rapportera att de tekniska undersökningarna visat att Duggan själv inte skjutit mot poliserna, en uppgift som innan dess spridits och gett liv åt rykten om att poliserna handlat i självförsvar. Det är dock ingen som har illusioner om att rättvisa kommer att skipas i detta fallet – det finns en lång historia av dödsfall efter polisingripanden, men inte en enda polisofficer har någonsin blivit åtalad.

Och medan bristen på förtroende för polisen är speciellt stor i svarta områden, av välgrundad anledning, så har olika händelser under de senaste åren lett till ett bredare missnöje. När tidningsförsäljaren Ian Tomlinson dog efter ett polisingripande under G20-protesterna i London 1 april 2009, och när därefter den rullstolsburne studenten Jody McIntyre brutalt misshandlades med batonger under förra årets studentdemonstrationer så blixtrade bilder av polisvåld in i många hem där man innan dess inte hade noterat att taktiken redan prövats i de svarta områdena i flera år.

Nyliberalismens kycklingar kommer nu hem – för att bli grillade. I Haringey, det område där Mark Duggan bodde, har den lokala politiska stadsdelsstyrelsen skurit ned resurserna till ungdomsverksamhet med 41 miljoner pund (drygt 60 miljoner svenska kronor), vilket underminerat verksamheten i grunden. Detta är ett mönster för många stadsdelar i London; att ungdomsverksamheten drabbas först av regeringen Camerons nedskärningsstrategi. Samtidigt har regeringens skrotande av programmet ”Educational Maintenance Allowance”, som tidigare gett 630 000 unga människor ekonomiska möjligheter att fortsätta i gymnasie- eller vidareutbildning efter 16 års ålder – tillsammans med en tredubbling av avgiften för att studera på universitetet – ökat på ilskan, frustrationen och känslan av att ingen bryr sig om vad som händer med den unga generationen. Detta är några av de faktorer som gjorde att tryckkokaren exploderade.

I juli krävde den lokale parlamentsledamoten David Lammy i stadsdelen Tottenham att regeringen skulle vidta åtgärder mot att ungdomsarbetslösheten stigit till tio procent så att 10 514 ungdomar då sökte jobb. I intervjuer har invånare i stadsdelen berättat att tusentals personer som närmar sig 30 års ålder aldrig kunnat hitta ett arbete. Det är ingen överraskning att de affärer som säljer designade sportartiklar, mobiltelefoner, trendiga teveapparater och mp3-spelare blev plundrade av folk som vet att de aldrig kommer att tjäna tillräckligt med pengar för att köpa sådana varor.

Kapitalägarna kan inte både äta kakan och ha den kvar. Å ena sidan säger de att man behöver dessa produkter för att få status och kunna leva ett fullgott liv – och å andra sidan är de jobb som eventuellt går att få bara tillfälliga korttidsanställningar och med mycket låga löner.
Som kontrast så har de verkligt rika aldrig i mannaminne haft det så bra som nu. Regeringens ”High pay commission” rapporterade 8 augusti att de högsta cheferna i 100 företag (vilka bedöms av FTSE, en företagargrupp som utfärdar aktiemarknadsindex) fick pensioner på i genomsnitt 175 000 pund (cirka 1,8 miljoner svenska kronor). Den genomsnittliga pensionen i landet ligger på ynkliga 5 850 pund per år (drygt 60 000 kronor), och regeringen Cameron vill nu dessutom ytterligare försämra de ekonomiska villkoren för vanliga arbetade människor.
Samtidigt är regeringen fast besluten att överföra enorma summor till de omkring 300 000 personer som tjänar mer än 150 000 pund (drygt 1,5 miljoner kronor) per år, genom skattelättnader. Londons borgmästare Bill Johnson har krävt att den ”reformen” ska skrotas och hans miljonärskompis, finansministern George Osborne, har sagt att han vill slippa genomföra den.

Det är inte att undra på att många människor har sagt att det är dessa rika människor som är de verkliga plundrarna, de verkligt kriminella. I ett brev till The Guardian formulerade en insändarskribent det så här: ”Plundrarna gör bara på gatorna det som bankerna gör mot landet. Men till skillnad från bankerna så kommer plundrarna att bli straffade för det”. Och parlamentsledamoten John McDonell, som tillhör labourvänstern, skrev i samma tidning: ”Vi skördar nu vad som såtts under tre decennier, när ett grovt ojämlikt samhälle skapats där den etiska normen är att man ska sno åt sig så mycket man kan med vilka medel som helst. Ett samhälle av plundrare: parlamentsledamöterna med sina utsvävningar, bankerna med sina bonusar, företag som smiter från skatten, tidningsredaktioner som avlyssnar, poliser som tar mutor och nu en grupp alienerade ungdomar som passar på att ta chansen…”

Detta var nog inte vad de ungdomar som stal träningsskor värda tusenlappar från JD Sports hade i huvudet. Men vad de verkligen visste var att det finns människor där ute som har rikedomar och privilegier och som använder sin makt till att hålla miljontals andra människor kvar i fattigdom. Ett upplopp är ett krampanfall orsakat av destruktiv vrede och en oartikulerad protest, men det är ett av de sätt som de som saknar röst i samhället gör sig hörda på. Vi måste stå emot de försök som nu görs att utnyttja det som hände på gatorna till att ytterligare förstöra mänskliga rättigheter och attackera rätten att protestera. Gummikulor har distribuerats till polisen i en tidigare aldrig sedd utsträckning i England – och vi vet från erfarenheterna i Nordirland hur livsfarliga de kan vara. Vattenkanoner har aldrig tidigare använts här, men de kan finnas tillgängliga för polisen inom 24 timmar. Möjligheten att sätta in militär finns, men är fortfarande omdiskuterad.

Det är väldigt positivt att organisationer som arbetar mot nedskärningar som ”Coalition of Resistance” och särskilt BARAC (Black Activists Rising Against The Cuts) har gjort sina röster hörda och varit tydliga med att tala om de verkliga orsakerna till denna sociala oro, och om vilka politiska åtgärder som krävs för att ge fattiga stadsdelar en framtid och ungdomar ett nytt hopp. Under de kommande månaderna måste fackföreningarna och den radikala vänstern göra sina röster hörda och börja rulla tillbaka den liberal-konservativa regeringens offensiv.

Terry Conway
Billy Curtis

Översättning: Björn Rönnblad

Terry Conway ingår i redaktionen för tidskriften International Viewpoint och är ledande medlem i organisationen Socialist Resistance (Socialistiska Partiets systerorganisation i Storbritannien).
Billy Curtis är också medlem i Socialist Resistance. Arikeln är hämtad ur International Viewpoints augustinummer

          

I Italien har den fackliga landsorganisationen CGIL utlyst en generalstrejk till 6 september som protest mot de gigantiska nedskärningar regeringen försöker driva igenom för att ”lugna marknaden”. Förberedelserna för strejken pågår nu för fullt.
– Svaret till Berlusconi måste bli att detta motstånd radikaliseras och att alla folkliga krafter samordnas, säger den socialistiska organisationen ”Sinistra Critica” i ett uttalande.

Sinistra Critica (”den kritiska vänstern”), som är Socialistiska Partiets systerorganisation, diskuterade i förra veckan den dramatiska politiska situation som råder i Italien sedan regeringen Berlusconi lagt fram sina drastiska åtstramningspaket. Först ett på 48 miljarder euro (cirka 440 miljarder svenska kronor) i juli följt av ett andra, på 46 miljarder euro, i början av augusti. Paketen innefattar åtgärder som skulle leda till mycket allvarliga försämringar för landets arbetarbefolkning, särskilt för arbetslösa, pensionärer och andra grupper som redan lever under fattigdomsgränser och pressade sociala villkor.

CGIL, som är Italiens största fackliga landsorganisation, har utlyst en landsomfattande generalstrejk på tisdag den 6 september. Strejken, som ska pågå åtta timmar, kombineras också med protestmöten över hela landet. CGIL:s styrelse menar att nedskärningarna, om de verkligen genomförs, ”skulle döma Italien till recession och socialt sönderfall”.
Berlusconiregeringen motiverar sin politik med Italiens dåliga statsfinanser i spåren av flera EU-länders skuldkris, och hoppas att de drastiska åtgärderna ska ”lugna marknaden”. CGIL anser å sin sida att generalstrejken riktar sig ”mot bankernas och EU:s diktatur”.

Sinistra Critica hoppas nu att protesterna den 6 september ska bli starten på allt starkare folkliga aktioner för att verkligen stoppa regeringens och EU-topparnas planer. Organisationen välkomnar i sitt uttalande att CGIL nu, i och med generalstrejken, är på väg att bryta upp från den ”sociala pakt” som man tidigare slutit med regeringen och arbetsgivarnas organisationer. De menar att CGIL:s ledning kläms mellan den sociala paktens ”svärd” och den ”vägg” som byggs upp av den vrede mot försämringarna som nu växer bland dess egna förtroendevalda på lägre nivåer.

Många fackliga gräsrotsorganisationer har beslutat att samordna sina aktioner inför den 6 september och har på det sättet behållit sitt oberoende gentemot arbetsgivare och regering, och sin beredskap att agera kollektivt. Det gör, menar Sinistra Critica, att den inneboende motsättningen i CGIL-ledningens inriktning nu skärps och blir tydligare, och att möjligheterna att på basplanet bygga upp enhet i handling stärker det motstånd som finns hos många arbetare.
Det visar sig också i att många arbetare nu ansluter sig till den nya gräsrotsrörelse som fått namnet ”Tårar och blod”. För den rörelsen kan strejken och protestaktionerna den 6 september bli den första aktiviteten av flera i en lång period av kamp för att återuppbygga arbetarrörelsen, i samverkan med de sociala rörelser som under de senaste månaderna aktivt deltagit i kamp för förändring; till exempelvis ”vattenfolket” (som agerat mot privatisering av vattenverket), ungdomsrörelser, student- och kvinnoorganisationer.

Generalstrejken kan om den får bred uppslutning, menar Sinistra Critica, öppna upp en väg som kan leda till bildandet av en enhetsfront bestående av alla sociala och politiska krafter som är i opposition mot regeringspolitiken. Den 10 september kommer ett nationellt samordningsmöte att hållas i Rom till vilket sociala rörelser, fackföreningar och politiska partier bjudits in. Samma dag arrangerar samma organisationer en bred offentlig manifestation med bland annat ett ”tältläger” på torget Piazza San Giovanni.
Den 1 oktober kommer sedan närmare 1 500 arbetare, fackliga förtroendevalda och aktivister, vilka gemensamt anslutit sig till uppropet ”Vi måste stoppa dem!” att kalla till ett annat arrangemang i Rom den 15 oktober. Då planerar man, efter ett initiativ från den spanska proteströrelsen ”De indignerade” ett stort evenemang som ska manifestera den landsomfattande kampen i Italien.

Sinistra Critica understryker att ett nationellt perspektiv för motståndet inte är tillräckligt, de folkliga protesterna måste också framöver samordnas på internationell europeisk nivå. Ett viktigt datum i det sammanhanget blir den 1 november, då det planeras protestdemonstrationer i Nice i Frankrike i samband med G20-ledarnas toppmöte där.
Målet, skriver Sinistra Critica i sitt uttalande, är att – i den svåra situation som den kapitalistiska krisen leder till när dess bördor lastas över på folket – bredda och ena det folkliga motståndet genom att organisera en ”gemensam kampkommitté” mot regeringspolitiken, i vilken sociala rörelser, fackliga organisationer och politiska partier kan samverka för att skapa ett långsiktigt uthålligt och brett förankrat motstånd som inte försvinner när den första vinterkylan kommer.

Björn Rönnblad
inti@internationalen.se

          

Italiens största fackliga landsorganisation CGIL har nu utlyst en generalstrejk till den 6 september mot det nedskärningspaket på 46 miljarder euro, som regeringen Berlusconi planerar för att ”lugna marknaden” i skuldkrisens spår.

Den landsomfattande generalstrejken och protestmöten över hela landet utlyses för att manifestera opinionen mot de ”missriktade och orättfärdiga” åtgärder som drevs igenom av Berlusconiregeringen tidigare i augusti.
CGIL avvisar fullständigt nedskärningspaketet som enligt organisationens ledning skulle ”döma Italien till recession och socialt sönderfall” om de genomförs.
Nedskärningarna innefattar åtgärder för att lättare kunna avskeda arbetare och höjning av pensionsåldern. CGIL kritiserar att däremot inga förslag på ”värnskatt” för välbärgade eller verkliga åtgärder för att klämma åt de rika som smiter undan skatten finns med.
Omkring fyra av de 20 miljarder euro i nedskärningar som budgeterats för 2012 samt 12 miljarder av de närmare 26 som beslutats för 2013 måste fortfarande formellt beslutas av parlamentet som kommer att debattera frågan i september.
Nedskärningspaketet har mötts av kritik från den politiska oppositionen och till och med från delar av Berlusconis egen regering. Åtgärderna kommer ovanpå det tidigare åtstramningspaket på 48 miljarder euro som lades fram i juli och som då motiverades med att regeringen ville reparera landets dåliga statsfinanser.

Italiens enorma statsskuld på 1,9 biljoner euro uppgår till 120 procent av bruttonationalprodukten, vilket enbart överträffas av Grekland inom eurozonen.
Farhågor om att Italien och Spanien, eurozonens tredje och fjärde största ekonomier, skulle kunna bli de nästa offren för zonens skuldkris har bidragit till den senaste tidens turbulens på de globala finansmarknaderna.
Björn Rönnblad

          

Vid ett offentligt möte om Egypten i Göteborg i onsdags bemötte journalisten och författaren Per Björklund de påståenden som förts fram från borgerliga krafter under de senaste veckornas revolt.

- Man säger att risken är att Egypten blir ett nytt Iran. Så kommer det inte bli. Risken är i stället att Egypten blir ett nytt Egypten, sade Björklund med hänvisning till militärens långa historia som makthavare i Egypten och att militären fortfarande styr.

Ett femtiotal åhörare fick först höra Osama Elagouz, egyptier bosatt i Göteborg sedan 1979, hålla ett känslosamt tal där han började med att hylla de många unga människor som dödats av regimen under de senaste veckornas revolt och därmed offrat sina liv i kampen för frihet.

- Alla de tusentals hjältar som deltog på Tahrirtorget har byggt en fjärde pyramid i Kairo och Egyptens historia, sade Elagouz som tillsammans med landsmän nu tagit initiativ till att starta en egyptisk vänskapsförening i Göteborg.

Journalisten Per Björklund har bott i Egypten i tre år och kommer inom kort ut med en bok om landets kamp för frihet. Han inledde sitt anförande med att betona att det verkligen var en bred folklig revolution som till slut störtade Mubarak, att rörelsen inte alls bara var begränsad till Kairo.

- Demonstrationer och protester skedde i alla större städer i landet, sade Björklund som gjorde bedömningen att det som slutligen var dödsstöten för diktatorn var när arbetarstrejker började sprida sig i landet och därmed hotade att lamslå ekonomin.

Per Björklund underströk att revolten inte kom som en blixt från en klar himmel utan att missnöje och protester funnits i många år.  I sitt anförande pekade han på fyra faktorer som bakgrund till massprotesterna som störtade Mubarak.

Först och främst det stenhårda politiska förtrycket, och också de skriande ekonomiska klassklyftorna med svåra levnadsförhållanden för miljoner människor. Vidare att polisstaten alltmer började urarta med accelererande korruption och utbredd tortyr. Slutligen menade Björklund att den utrikespolitiska legitimitet som regimen trots allt tidigare åtnjutit genom nationalistisk retorik mot imperialismen tömdes ut bland annat av att Mubarak så hårt bidragit till att upprätthålla blockaden mot Gaza.

Framtiden

Den efterföljande frågestunden handlade mycket om möjligheterna för den folkliga revolutionen att gå vidare för att ersätta militärregimen med ett demokratiskt styre. Björklund menade att fokus nu förflyttas till fabriker och andra arbetsplatser och berättade om strejker som pågår hela tiden. De allra flesta bryter ut spontant för att arbetare nu ser möjligheter att driva sina krav på konkreta förbättringar. Ett krav är hela tiden återkommande

- Folk vill bli av med sina lokala diktatorer. Nästan överallt kräver de strejkande att deras korrupta chefer ska avgå.

Möjligheterna till verklig facklig organisering har hittills varit i stort sett obefintlig, den gamla fackföreningsrörelsen är från topp till botten styrd av regimens folk. Men nu har ett par oberoende fackföreningar startats. Björklund underströk dock att det är mycket lång väg kvar av organisering. Som svar på en publikfråga varnade han också för en överoptimistisk tro på att politiska krafter med socialistiska lösningar på programmet ska växa sig starka på kort sikt

- Vänstern i Egypten är mycket mycket svag. Men på längre sikt kommer den att kunna få viktig betydelse.

I frågestunden kom en blandning av ämnen upp; kvinnornas deltagande i kampen, Muslimska brödraskapets politiska roll och USA:s och Israels storpolitiska spel.

Mötet arrangerades av Internationella Socialister och Socialistiska Partiet i samverkan med Arabiskt kulturcentrum. Framöver kommer diskussionen om revolutionen i Egypten att gå vidare bland annat på nya arrangemang i Göteborg. Den 26 februari arrangerar SP ett offentligt möte med Göte Kildén som talare och Per Björklund återkommer med ett föredrag den 5:e mars på Radikalt Forum som IS anordnar.

Björn Rönnblad

Not: Per Björklunds bok Arvet efter Mubarak utkommer på Verbal förlag (www.verbalforlag.se)  i mitten av mars 

          

Vart tog överskottsmiljarden i Göteborg vägen? Blev det en satsning på välfärden eller grävdes pengarna ner i en biltunnel? Efter fullmäktigebeslutet finns det anledning att fundera på vilket vänsterpartiet egentligen anser vara ”världens bästa”

De kraftiga nedskärningarna inom skola, fritids och annan gemensam välfärd i Göteborg de senaste åren hade orsakat svåra konsekvenser inte minst för barn och unga. Valet i september resulterade i en ny rödgrön kommunledning , där Vänsterpartiet tar klivet in i direkt maktansvar (med S och MP) efter en valkampanj kring temat ”Väldens bästa välfärd” Och så visade det sig att bokslutet för 2010 pekar mot ett överskott i budget på mer än en miljard kronor! Guldläge, tyckte nog många. 

Nu kunde man ju börja reparera skadorna och satsa på välfärden. Föräldrar som förra året protesterat mot budgetnedskärningarna i stadsdelarna vädjade i en debattartikel i Göteborgs-Posten att miljarden skulle satsas på barn och unga. Guldläge, tyckte nog de föräldrarna och många andra inför fullmäktiges budgetbeslut i november.

Men då visar det sig att den tilläggsbudget som V förhandlat fram med sina partners inte ens når upp till  att kompensera den summa (cirka 250 miljoner) som skars bort i verksamheten 2009. Förutom en  viss satsning på förskolan föreslås i själva verket grovt otillräckliga summor (som sannolikt är mindre än pågående ”ramanpassning” nedåt i stadsdelarna) till skola och  fritid, och inget alls till äldreomsorgen.

Vart tog då miljarden vägen? Jo, den ska grävas ner i det ”infrastrukturpaket” där en viktig ingrediens är motorvägssatsningen Marieholmstunneln (som V liksom MP dessutom tidigare varit motståndare till…) Hörs då skarpa protester från V-företrädarna  i trepartiförhandlingarna? Icke. Hård budgetdebatt på fullmäktigemötet? Ingen alls. Debattsvar till föräldrarna i Göteborgs-Posten? Nej, inget sådant (V:s nya kommunalråd Pilhem hade inte läst artikeln). Uppslutning bakom S vid makten är det som gäller

V-ledamoten Jöran Fagerlund känner dock av dilemmat och tar ordet i fullmäktige. Vältaligt och konkret radar han upp och fördömer att flera hundra välfärdstjänster skurits bort i staden samtidigt som behoven ökar.  Ska han trots allt opponera?  Nej, så blir det inte. Marieholmstunneln  måste få sina pengar.  Enighet med S var det ju. Budgeten antas i ”rödgrön” enighet,  och miljarden går in i tunneln.

Att detta skulle vara ett villkor från socialdemokraterna redan från början för att ingå trepartiöverenskommelsen med V och MP om kommunstyre och budget får vi som är lite misstänksamt  undrande  bara gissa oss till. Inget klarspråk av den typen hörs i fullmäktige-debatten.

”Barockt med överskott samtidigt som välfärden kvävs”. Rubriken är välfunnen när Fagerlund efter mötet lägger ut debattinlägget på sin blogg. Men i texten vrider han sig sedan vigt runt miljardkroken.  I själva verket, undervisar han, är nergrävandet av miljarden i biltunnlar och infrastruktur ett sätt att ”frigöra” pengar till välfärdssatsningar. Framtida sådana, vill säga. Hur det frigörandet ska fungera blir i all fall jag inte klok på. Kanske inte Fagerlund själv heller. För ”det finns inga garantier” för detta , garderar  han sig.

Man undrar ju om de många nya medlemmar som Vänsterpartiet Göteborg fått efter valet  – vilka vid tiden för fullmäktigemötet bjöds in att dela ut flygblad med kravet ”upprusta Göteborgs förorter” runt om i staden – fått vara med och diskutera frågan . De skulle säkert kunna ha många bra idéer om användningsområden för miljarden ute i stadsdelarna.

Och man undrar ju också hur man (när man åberopar sin avsiktsförklaring om att ”förbättra miljön genom att biltrafiken minskar i Göteborg”) egentligen bäst bekämpar  en motorvägssatsning som ökar biltrafiken och förvärrar klimatförsämringarna?  Är det genom att vika sig och rösta för infrastrukturpaketet och sedan rösta för miljardsatsningen på det (samtidigt som man säger sig hoppas att tunneln ”skall visa sig onödig”!) Eller är det genom rösta emot när paketet beslutas , vägra att satsa ett öre (än mindre en miljard) på tunneln i budgeten, driva en hård debatt med goda argument och samtidigt delta i en organiserad folklig miljöopinion för att kunna stoppa tunnelbygget?

Det är mycket man undrar.  

Björn Rönnblad

          

Efter att förra året ha beslutat om nedskärningar på omkring en kvarts miljard på skola, fritid och annan gemensam välfärd går Göteborgs kommunbudget i år med en dryg miljard i vinst. Vad gör då den nya ”rödgröna” majoriteten? Jo, de använder miljarden till att betala motorvägssatsningen Marieholmstunneln.

Under hösten 2009 genomfördes protester i flera av Göteborgs stadsdelar när budgetarna för 2010 skulle beslutas. Föräldrar och ungdomar demonstrerade och nätverk bildades. Ett par små delframgångar uppnåddes, men överlag genomfördes besluten. Drygt 250 miljoner skars bort.

Nu pågår genomförandet av nedskärningarna med allvarliga effekter på, skola, fritid och andra verksamheter. I stadsdelen Högsbo-Frölunda, där politikerna i våras beslöt att stänga tre grundskolor, ska nu ytterligare ca 20 miljoner skäras. I Linnéstaden pågår föräldraprotester mot situationen på fritidshemmen, där en pedagog vid vissa tider på dagen kan var ensam med 50 barn. I hela staden har ett stort antal lärartjänster skurits ner i skolorna, med en starkt pressad situation som följd. I förskolan är barngrupperna rekordstora.

Miljardöverskott

När nedskärningsbesluten fattades leddes kommunen av S och MP. V markerade under förra mandatperioden viss distans men utgjorde ändå en garant för besluten. I kommunvalet nu i september gick S kraftigt bakåt, men fick ändå majoritet till sammans med V och MP. Vänsterpartiet, som i valkampanjen starkt drev välfärdsfrågorna – bland annat på temat ”världens bästa välfärd” – har nu tagit klivet in i direkt maktansvar i Göteborg och gjort en en treparti-överenskommelse med S och MP om att styra kommunen.

För några veckor sedan framkom det att bokslutet för Göteborgs kommun 2010 beräknas gå med över en miljard kronor i överskott. Ett guldläge för den nya ”rödgröna” majoriteten att reparera för nedskärningarnas effekter, var nog mångas bedömning. Men sedan kom i slutet på oktober de tre partiernas ”avsiktsförklaring” och deras förslag på tilläggsbudget för 2011.

Förutom 50 miljoner mer till förskolan (det område där kanske de bredaste föräldraprotesterna skett) än vad S tidigare budgeterat, samt några miljoner till ett ungdomskulturhus i city, så är det bara i avsiktsförklaringens visionsformuleringar om ”solidarisk utveckling” och att ”barnens välfärd står i centrum” som någon verklig satsning på välfärden står att finna. I de konkreta siffrorna i budgetförslaget finns inte en enda ny lärartjänst och inga substantiella satsningar på fritid eller äldreomsorg.

Protester

Vart tog då överskottsmiljarden vägen? Jo, längst ner i tilläggsbudgeten finns fyra rader om att de tre partierna väljer att, ” på ett bräde”, betala av finansieringen av det västsvenska ”infrastrukturpaketet”, vilket bland annat innefattar bygget av en sexfilig motorvägsförbindelse till Hisingen, Marieholmstunneln. Under de tre partiernas förhandling innan uppgörelsen slöts har inga invändningar hörts från vare sig V eller MP, som bägge tidigare varit motståndare till Marieholmstunneln, och vid presentationen var det bara S-kommunalrådet Anneli Hulthén som kommenterade satsningen.

Beslutet om budgeten fattas i kommunfullmäktige den 25 november. Och nu har protester börjat komma. Aktiva föräldrar i Högsbo-Frölunda och Linnéstaden har tillsammans med Nätverket Gemensam Välfärd reagerat kraftigt. I en debattartikel i Göteborg-Posten om miljardöverskottet skriver de bland annat att ”nedskärningarna var alltså onödiga (…) Vi kunde ha behållit många hundra lärare, pedagoger, fritidsledare och stödpersoner. Det hade gjort skillnad”. Debattörerna uppmanar den rödgröna kommunledningen att visa mod och politisk vilja och satsa miljarden på välfärden.

“V och MP vek sig”

Kirsti Forstén sitter i styrelsen för Socialistiska Partiet i Göteborg och är själv också aktiv i nätverket Gemensam Välfärd. Hon är inte förvånad över budgetöverenskommelsen

- För socialdemokraterna är det samma politik som vanligt. Och vänsterpartiet följer alltid efter. De kan ofta säga att ”vi ska satsa på skolan” och liknade. Men i praktiken medverkar de till nedskärningarna av verksamheten ute i stadsdelarna, säger hon

- Och det är ju absurt att nu satsa miljardöverskottet på något som förvärrar klimatförändringarna. Både V och MP hade redan tidigare kunnat gå emot satsningen på infrastrukturpaketet med Marieholmstunneln och i ställer drivit krav satsningar på välfärd och kollektivtrafik. Men då vek de sig, säger Kirsti Forstén.

Hon önskar nu att det blir en offentlig debatt inför kommunfullmäktiges budgetbeslut nästa vecka.

 -Samhällets resurser måste satsas där människors behov finns. I stället dräneras pengarna bort från den gemensamma välfärden i kommunerna. Den strömmen måste vändas. Samhället är väl till för människors skull?

Inför valet drev SP-Göteborg kampanjen ”Stopp för alla nedskärningar – ställ om för majoritetens behov” och pekade bland annat på hur miljardbelopp omfördelats från kommuner och landsting till privata intressen under de senaste årtiondena. Kirsti Forstén berättar att SP:s medlemmar i Göteborg nu försöker bidra till breda opinionsyttringar och protester.

- Att stoppa nedskärningarna och få till en satsning på gemensam välfärd kan bara bli möjligt om alla som drabbas går samman och säger stopp, säger hon. Att nu använda kommunens miljardöverskott till sociala satsningar anser hon vara en självklarhet. Men det är bara en början, summan är i sig inte tillräcklig. Arbetet för en rättvis omfördelning måste stärkas och breddas.

-Det är ju inte brist på pengar i samhället, säger Kirsti Forstén

Björn Rönnblad

          

På Socialistiska Partiets valmöte i Göteborg i lördags förra veckan talade Andreas Malm under rubriken Tänk globalt – agera lokalt.
– Läget är mycket allvarligt för mänskligheten. Men nyckeln till framtiden ligger i att förena de undertrycktas motstånd mot klassorättvisor med kampen för klimatet, sade han i sitt tal.

Mötet inleddes med att Kirsti Forstén och Anita Blixt, bägge lärare och tillika valkandidater för Socialistiska Partiet i kommunvalet, provade nya grepp genom att hålla en regelrätt skollektion med pekpinnar och planscher (men utan läxförhör). Ämnet var den forskning som visar att allt blir bättre för befolkningen ju jämlikare ett samhälle är, och undervisningen bildade bakgrund till en presentation av SP-Göteborgs kampanj ”Stopp! Ställ om!”
– Vårt parti tar sin utgångspunkt i människors behov, aldrig i vad marknaden kräver vilket alla de etablerade partierna är fast i. Vi vill vara med och bygga upp breda proteströrelser som måste bli så starka att de kan tvinga fram förändringar, sade Kirsti Forstén.
Andreas Malm, bland annat författare till klimatboken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent, var mötets huvudtalare. Han tog sin utgångspunkt i det mycket svåra läge jordens fattiga befinner sig i, exemplifierat med hur arbetare och bönder drabbas av översvämningarna i Pakistan och hungerupploppen i Mocambique. Orsakerna till dessa katastrofer, menade Malm, kan härledas till den globala uppvärmningen.

Kol och olja
Malm fortsatte med att påvisa hur djupt sammanväxt användningen av kol och olja är med kapitalägarnas sociala och ekonomiska maktutövning. Han polemiserade skarpt mot den uppfattning som finns i delar av klimatrörelsen att det är människan som art eller ”vi alla” som är orsak till klimatförändringarna.
– Klimatrörelsen måste ta den debatten fullt ut för att inte hamna i återvändsgränder. Rörelsen kan inte gå ut och hävda att alla ska minska sin konsumtion, det kan vi inte säga till de som bor i Rosengård eller Hammarkullen. De har inte orsakat klimatförändringarna.
Andreas Malm underströk det mycket svåra läge som politiska och sociala krafter baserade i arbetarklassen pressats till genom upprepade nederlag och bakslag. Han pekade ut den väg han ser som nödvändig att slå in på; att förena kampen mot klassorättvisor med den mot klimatförändringarna.
– Nyckeln ligger i att kämpa för en verkligt demokratisk samhällelig kontroll över produktion och naturresurser. I sista änden måste banden klippas till den fossila kapitalismen som system.
– Möjligheten för mänskligheten ligger i det vi kallar ekosocialism. En politisk strategi som både inser behovet av systemskifte och som kritiskt förmår utvärdera det som tidigare riktningar som kallat sig socialistiska inte insett – den ekologiska krisens avgörande roll, sade Andreas Malm.

Utmaningar
I den efterföljande frågestunden ventilerades ett antal frågor: de imperialistiska krigens förödande effekter även för miljön, på vilket sätt kampen för arbetstidsförkortning bäst kan föras för att gynna klimatomställningen och hur arbetare i bilindustrin kan agera både för jobben och omställning av produktionen. Och inte minst diskuterades de utmaningar klimatrörelsen står inför när vissa delar av den nu börjar anse läget som ”kört” och därför ser uppgiften i att skydda sig för den kommande katastrofen och inte att förhindra den.
Mötet samlade omkring femtio åhörare. Socialistiska Partiet i Göteborg planerar nu, som en uppföljning, att efter valet starta en studiecirkel i ekosocialism för intresserade.

Björn Rönnblad
intis@internationalen.se

          

I Göteborg rasar en korruptionsskandal, som avslöjats av Uppdrag Granskning, där politiska toppar i kommunen är inblandade i en muthärva med byggföretag.

- Det finns en grundläggande orsak som sällan berörs, nämligen marknadsanpassningen av politiken, hävdar Lars Henriksson som är bilarbetare och förstanamn på Socialistiska Partiets lista i kommunvalet

Det är i en debattartikel i tidningen ETC-Göteborg som Henriksson kommenterar muthärvan. “När den offentliga verksamheten närmar sig affärsvärlden hamnar den längre bort från medborgarnas demokratiska kontroll. Då ökar risken för korruption och oegentligheter”, skriver Henriksson bland annat.

“Skall sådana konspirationer förhindras duger inga etikkurser eller tipsartelefoner”, fortsätter han. ”Det gäller helt enkelt att se till att sådana frestande tillfällen blir så få som möjligt i den kommunala verksamheten och att de lätt kan upptäckas”, skriver Henriksson som pekar ut en möjlig lösning:

“Då krävs det att vi vänder kursen, att vi tar tillbaka och utvidgar makt och inflytande över det som är vårt. Färre bolag, mindre tjänstemannavälde och ett slut på marknadsanpassningen i den gemensamma sektorn. Och i stället mer insyn, öppenhet och folklig kontroll.
Ty, för varje ny del av verksamheten som släpps iväg på marknaden ökar risken att ännu en stinkande korruptionbubbla brister och förpestar staden.”

Hela debattartikeln finns på:

http://www.goteborg.etc.se/31839/-korruptionbubbla-foerpestar-staden-/

Björn Rönnblad

          

På Socialistiska Partiets valmöte i Göteborg i lördags talade Andreas Malm under rubriken Tänk globalt – agera lokalt

-Läget är mycket allvarligt för mänskligheten. Men nyckeln till framtiden ligger i att förena de undertrycktas motstånd mot klassorättvisor med kampen för klimatet, sade han i sitt tal.

Mötet inleddes med att Kirsti Forstén och Anita Blixt, bägge lärare och tillika valkandidater för Socialistiska Partiet i kommunvalet, provade nya grepp genom att hålla en regelrätt skollektion med pekpinnar och planscher (men utan läxförhör). Ämnet var den forskning som visar att allt blir bättre för befolkningen ju jämlikare ett samhälle är, och undervisningen bildade bakgrund till en presentation av SP-Göteborg:s kampanj ”Stopp! Ställ om!”

-Vårt parti tar sin utgångspunkt i människors behov, aldrig i vad marknaden kräver vilket alla de etablerade partierna är fast i. Vi vill vara med och bygga upp breda proteströrelser som måste bli så starka att de kan tvinga fram förändringar, sade Kirsti Forstén.

Andreas Malm, bland annat författare till klimatboken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent, var mötets huvudtalare. Han tog sin utgångspunkt i det mycket svåra läge jordens fattiga befinner sig i, exemplifierat med hur arbetare och bönder drabbas av översvämningarna i Pakistan och hungerupploppen i Mocambique. Orsakerna till dessa katastrofer, menade Malm, kan härledas till den globala uppvärmningen.

Han fortsatte med att påvisa hur djupt sammanväxt användningen av kol och olja är med kapitalägarnas sociala och ekonomiska maktutövning. Malm polemiserade skarpt mot den uppfattning som finns i delar av klimatrörelsen att det är människan som art eller ”vi alla” som är orsak till klimatförändringarna.

- Klimatrörelsen måste ta den debatten fullt ut för att inte hamna i återvändsgränder. Rörelsen kan inte gå ut och hävda att alla ska minska sin konsumtion, det kan vi inte säga till de som bor i Rosengård eller Hammarkullen. De har inte orsakat klimatförändringarna.

Samhällelig kontroll

Andreas Malm underströk det mycket svåra läge som politiska och sociala krafter baserade i arbetarklassen pressats till genom upprepade nederlag och bakslag. Han pekade ut den väg han ser som nödvändig att slå in på; att förena kampen mot klassorättvisor med den mot klimatförändringarna.

- Nyckeln ligger i att kämpa för en verkligt demokratisk samhällelig kontroll över produktion och naturresurser. I sista änden måste banden klippas till den fossila kapitalismen som system.

- Möjligheten för mänskligheten ligger i det vi kallar ekosocialism. En politisk strategi som både inser behovet av systemskifte och som kritiskt förmår utvärdera det som tidigare riktningar som kallat sig socialistiska inte insett – den ekologiska krisens avgörande roll, sade Andreas Malm

I den efterföljande frågestunden ventilerades ett flertal frågor: de imperialistiska krigens förödande effekter även för miljön, på vilket sätt kampen för arbetstidsförkortning bäst kan föras för att gynna klimatomställningen samt hur arbetare i bilindustrin kan agera både för jobben och omställning av produktionen. Och inte minst diskuterades de utmaningar klimatrörelsen står inför när vissa delar av den nu börjar anse läget som ”kört” och därför ser som sin uppgift att skydda sig för den kommande katastrofen och inte att förhindra den.

Mötet samlade omkring femtio åhörare. Socialistiska Partiet i Göteborg planerar nu, som en uppföljning, att efter valet starta en studiecirkel i ekosocialism för intresserade.

Text och foto: Björn Rönnblad

Anita Blixt, valkandidat för SP i kommunvalet i Göteborg, håller lektion

          

I torsdags förra veckan röstade riksdagen igenom öppnandet för att bygga nya kärnkraftsreaktorer, trots stark kritik från både oppositionspartier och miljöorganisationer.
– Riv upp beslutet, kräver Naturskyddsföreningen i en kommentar.

Med 174 röster mot 172 fattade riksdagen beslutet om lagändringar som gör det tillåtet att uppföra nya reaktorer. Två centerpartister, Solveig Ternström och Eva Selin-Lindgren, röstade med oppositionen mot alliansregeringens förslag. Upp till tio nya kärnkraftsreaktorer får nu byggas för att ersätta de som eventuellt tas ur drift.
Miljöförbundet Jordens Vänner kallar beslutet ”ett tragiskt löftesbrott och ett avsteg från en seriös energipolitik”. Beslutet ”öppnar upp för en kraftig lobbykampanj från kärnkraftskramarna” och ”kommer ytterligare fördröja satsningarna på förnybar energi och energihushållning”, menar Miljöförbundet som nu fortsätter arbetet för kärnkraftsavveckling. Naturskyddsföreningen menar att beslutet ”öppnar för mer farlig kärnkraft under resten av detta århundrade”och kräver att kommande riksdag river upp beslutet och istället satsar på förnybar energi.

Vem betalar?
Ett annat beslut som samtidigt klubbades igenom med mycket liten majoritet – 174 röster mot 170 – ökade kärnkraftsbolagens skadeståndsansvar om något skulle inträffa. Enligt Lasse Karlsson, medlem i Folkkampanjen mot kärnkraft, förbinder sig kärnkraftsbolagen att betala skadestånd på upp till 12 miljarder kronor. Men en allvarlig olycka kan komma att kosta ”några hundra miljarder kronor” – och det kommer inte bolagen klara av att täcka, menar Karlsson på sin blogg ”Dagbok mot atomkraft”, där han regelbundet analyserar den svenska kärnkraftsdebatten. Detta innebär att regeringens tal om att kärnkraftsbolagen åläggs ett ”obegränsat skadeståndsansvar” inte alls stämmer, skriver Lasse Karlsson.
Den rödgröna oppositionen har uttryckt att de vill ha en energipolitik ”som inte bygger på kärnkraften”. Vilket var deras besked i riksdagsdebatten? Vare sig socialdemokraternas, V:s eller MP:s talespersoner tog i sina anföranden upp frågan om att riva upp den nu införda lagändringen om de vinner valet.

Lagändringarna
I den motion där de tre partierna yrkade avslag på regeringsförslaget heter det att ”de rödgröna partierna kommer i regeringsställning att återinföra avvecklingslagen”. Men vad detta konkret innebär återstår att se. Riksdagsbeslutet i torsdags innefattar två lagändringar, dels att avvecklingslagen avskaffas och dels att förbudet i kärntekniklagen mot uppförande av nya reaktorer tas bort. I den rödgröna reservationen nämns inte det senare. Maria Wetterstrand sade i intervjuer efter riksdagsdebatten att de kommer att ”inhibera” lagändringen, och Mona Sahlin har tidigare sagt att det efter valet ”inte kommer att finnas en lag som möjliggör ny kärnkraft”.
Men den fråga de rödgröna själva tryckte på i torsdagens riksdagsdebatt var en annan. I de tre partiernas pressmeddelande lyfter man fram vallöftet att de rödgröna, om de vinner valet, ”kommer bjuda in samtliga riksdagspartier till samtal för att komma fram till en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken”. Hur en sådan blocköverskridande överenskommelse med kärnkraftspartierna i alliansen ska leda till den ”utfasning” av kärnkraften som de rödgröna säger sig vilja ha berörs inte i pressmeddelandet. Internationalen ringde därför upp Daniel Färm, pressekreterare för S och frågade om de rödgröna kommer ta upp frågan till riksdagsomröstning igen för att riva upp beslutet som fattades i torsdags om de vinner valet? Svaret är tydligt:
– Ja.
Ganska snart kommer det visa sig hur det vallöftet formuleras i detalj. De tre rödgröna partiernas gemensamma valmanifest presenteras i augusti.

Linn Hjort
Björn Rönnblad