En ung man spränger sig själv i luften i hopp om att ta med sig så många som möjligt. Det kommer säkert att skrivas mängder om den psykologiska resa som mannen gjort fram till terrordådet på Bryggargatan. Ett trovärdigt personporträtt kommer så småningom att skissas. Just nu saknas det. Däremot går det redan att fundera kring dådet utifrån idén att en extrem värld föder extremism. All sorts extremism, varav islamistisk extremism är bara en av många. Kristna fanatiker som mördar eller uppmanar till mord på abortläkare är en annan extremism.

Mannen på Bryggargatan var tydligen, om man ska tro vad som redan publicerats av media, en islamistisk extremist som visste vad han gjorde och varför. Bloggarna i den rasistiska cyberrymden kring Sverigedemokraterna svämmar nu över av ”vad var det vi sa”.
Det finns extremism i handling och i tanken. Själv ser jag bara till handlingar innan jag accepterar att kalla någon för terrorist. Därför var medlemmarna i Baader-Meinhof terrorister. De mördade människor och kallade det klasskamp. De sa sig vara antikapitalistiska revolutionärer men saknade all anknytning till den verkliga klasskampen mellan arbetare och kapitalister.
De terrorister som mördade abortläkare sa sig vara ”pro-life” men spred bara död och hat kring sig. Ändå kom ingen på tanken att kalla hela den ”pånyttfödda” evangelistiska rörelsen i USA för terrorister. De ansvariga dömdes efter sina handlingar, inte för sina idéer.
När islamofobin får fritt fram försvinner rummet mellan handling och idé. För den rasistiska fåran i samhället är tanke och handling samma sak. Är man troende muslim är man en potentiell självmordsbombare lyder den enkelspåriga logiken.
Vilka bär då till sist ansvaret för att islamofobin blivit rumsren och tillåts peka ut ett religiöst samfund med mer än en miljard anhängare som tänkbara terrorister?
De som ska ställas till svars är anstiftarna av ”kriget mot terrorismen” som skördat hundratusentals oskyldiga offer i Irak, Afghanistan, Jemen och andra platser där imperialismens jihad slagit till. De som ska ställas till svars är också de köpta ideologer som tjänat miljontals dollar på skrivet strunt om ”civilisationernas krig” och annan fördomsfull smörja om västerlandets moraliska överlägsenhet.
De härskande klasserna i USA och Europa har inga lektioner att ge i moral och etik. Inte heller i konsten att tortera och terrorisera människor. Det är i stället deras teknologiskt avancerade bomber och drönare som med precision dödar utan urskiljning och förfinade tortyrmetoder i Abu Ghraib, Bagram och Guantanamo som driver unga män i armarna på figurerna på det imperialistiska myntets baksida – bin Ladin & Co.
Det är dags att sluta upp att ställa hela folk, samfund och gemenskaper kollektivt till svars för enskilda personers eller gruppers handlingar. Det muslimska samfundet i Sverige är lika lite ansvarigt för bomberna på Bryggargatan som nyevangelisterna i USA för morden på abortläkare. Vi har sett vart den kollektiva anklagelsens vansinne kan leda – Auschwitz.

Benny Åsman

          

Protesterna mot Nicolas Sarkozys ”reform” av pensionssystemet gick i måndags in i en ny fas. Senaten röstade då igenom lagförslaget med 177 röster mot 151. Det innebär att bara formalia är kvar innan den ”parlamentariska demokratin” antar en lag som en överväldigande majoritet av det franska folket inte vill ha och som miljoner sagt nej till i den ena demonstrationen och generalstrejken efter den andra.
Frågan som nu ställs är om kampen är över. Svaret är väl både ja och nej. De mer spektakulära aktionerna, som strejkerna i transportväsendet och raffinaderierna samt blockaden av oljedepåerna, är på upphällningen. Tågen går nu i stort sett normalt. Innan ”normal” produktion i raffinaderierna uppnås kan det dock dröja. Bara fem av de tolv raffinaderierna i strejk beslutade i tisdags att återgå till arbetet.

– Vi har inte råd att strejka längre, sa en facklig ledare till fransk tv på tisdagsmorgon. Vi ska komma ihåg att det inte finns strejkkassor i Frankrike så varje strejkdag är en dag utan inkomst.
Regeringen har gjort allt för att bryta oljearbetarnas kampvilja. Gendarmeriet har satts in för att bryta blockader av depåer och strejkande arbetare har tvångsrekryterats till tjänst under hot om omedelbara fängelsestraff. I tisdags fick de strejkande ett vackert solidaritetsbevis från Belgien. Fackföreningen FGTB satte stopp för franska tankbilar som hämtade reserver i en depå i Belgien. Enligt FGTB har den franska oljejätten Total fyllt på ett 50-tal tankbilar per dag i grannlandet.
Även om strejkerna och blockaderna fortsätter under de närmaste dagarna är det uppenbart att de är inne på sluttampen och att kampen kommer att ta sig andra former. De arbetande kan inte leva utan löner och de fackliga organisationerna som saknar strejkkassor kan inte ersätta de strejkande.

Samtidigt finns det ett frågetecken kring de ungas deltagande den kommande veckan eftersom det är skollov just nu. I tisdags mobiliserade elevorganisationen till demonstrationer i en rad städer och i Paris samlades ett tusental utanför senaten för att protestera mot församlingens slutliga omröstning på eftermiddagen. Är det lovet som förklarar den svaga uppslutningen? Enligt eleverna utanför Senaten är rörelsen inte på nedåtgående.
Regeringen å sin sida har använt två propagandavapen under veckan för att undergräva protesternas popularitet. I samstämmig ton har arbetsgivarorganisationen Medef och regeringen trollat fram en siffra ur hatten. ”Strejkerna kostar 300-400 miljoner euro varje dag”, påstår de plötsligt. Hur den beräkningen gått till är det ingen som kan förklara. Och med en regering som gett bort över 100 miljarder euro i skattelättnader åt de rika är det uppenbart för alla att skammen går på torra land.

Mer allvarligt är det att inrikesministeriet inte dragit sig för att organisera provokationer under demonstrationerna i olika städer. Det finns nu bevis för att civilklädda poliser krossat fönster i banker och angripit ungdomar och fackliga aktivister för att ge intryck av allmänt kaos och ökad ”vandalism”. Polisledningen slår ifrån sig men existerande videoklipp av huvklädda individer som krossar fönster i ena sekunden och med batonger i högsta hugg och synliga polisbrickor ingriper mot demonstranter i nästa sekund talar för sig själva.
Det är möjligt att kampen nu mattas av och att en återgång till det ”normala” tar vid. Men innebär det att Sarkozy vunnit? Det är långt ifrån klart. För vad kan man se som en seger? Om ett lugn på ytan är en seger då kanske man kan säga att Sarkozy segrat. Men tittar man under ytan och frågar sig hur han och hans regering betraktas av den stora majoriteten då blir svaret ett annat. Om Sarkozy var impopulär innan strejkerna så är han nu djupt avskydd av en stor majoritet. I opinionsmätning efter opinionsmätning är det 70 procent som visat sitt stöd för protesterna och knappt 30 procent som säger sig stödja Sarkozys politik.
En majoritet av landets befolkning ser nu att presidenten och regeringen inte bryr sig om vad en majoritet anser. Att sätta sig över vad de arbetande tycker och visa förakt för deras bekymmer görs inte ostraffat i Frankrike. Sarkozys politiska zenit ligger redan bakom honom.

Text: Benny Åsman

          

Till stora delar har han sig själv att skylla. De förhoppningar om förändring som tändes släcktes snabbt med brutna löften om Guantanamo, tortyr av ”illegala stridande” och upptrappningen av kriget i Afghanistan.

Men den avgörande faktorn för det troliga nederlaget för Obamas demokrater i nästa veckas val är den ekonomiska krisens djupa effekter i det amerikanska samhället. Miljontals jobb har försvunnit i den amerikanska industrin på globaliseringens altare. Den så omtalade ”amerikanska medelklassen”, det vill säga arbetare med bra betalda jobb och trygga socialförsäkringar, har under det nya seklets ingång fått sina framtidsdrömmar krossade. Den ekonomiska krisen flåsar dem i nacken, och miljoner bland dem upplever för första gången arbetslöshet och risken att bli fattig.
Det är inte frukterna av Obamas ekonomiska politik, men det är han och hans demokrater som kommer att få stå för räkningen. Speciellt eftersom det var Obama som ställde upp med de hundratals miljarder som användes till att rädda storbankernas ägare, samtidigt som han varit oförmögen och ovillig att satsa lika mycket på att rädda jobb och skapa jobb.

USA:s statistiska centralbyrå, US Census Bureau, publicerade nyligen sin årliga rapport över de amerikanska hushållens ekonomiska situation. Det är sannerligen ingen trevlig läsning för demokraterna så här strax före nyvalen.
Rapporten visar att det nya seklets första årtionde förtjänar titeln ”det förlorade decenniet”. Det finns i stort sett inte en enda ljusglimt som byrån kan peka på. Fattigdomen har nått rekordnivåer och arbetslösheten gått upp snabbare än någonsin.
Census Bureau visar att för första gången på 30 år har den reala medianinkomsten för hushållen minskat. Toppen nåddes 1999 och sedan dess bar det av utför. Mellan 2008 och 2009 minskade till och med den nominella inkomsten, det vill säga inkomsten innan justering för inflationen. I tabellen nedan ser vi hur alla familjers realinkomster utvecklats sedan 1979.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

– Från och med nu kommer ingen att märka när strejker bryter ut.
Orden yttrades av president Sarkozy då han för ett par år sedan med sitt vanliga flin meddelade media att en lag om garanterad miniservice skulle införas i den offentliga sektorn för att minska effekterna av strejker.

I dag sitter orden som sylvassa fiskben i halsen på sprätten Sarkozy som snart är mer isolerad i sitt Elyséepalats än Napoleon någonsin var. Inte ens hans egna ministrar håller samman inför trycket från gatan. I den senaste opinionsundersökningen är det knappt 30 procent som stöder Sarkozys politik.
Tisdag denna vecka nådde protesterna mot regeringens orättvisa pensionsreform en ny nivå. Vägen fram till seger står till hälften öppen. Än en gång samlades cirka tre miljoner demonstranter för att säga nej till Sarkozys pensionsreform. Men på tisdagen var det mer än en protest mot en enskild reform.
Enstämmiga rapporter från hela landet talar om en total misstro mot regeringen och en känsla av att en majoritet av befolkningen inte räknas, att ett nej från långt mer än halva befolkningen viftas åt sidan av en högfärdig självupptagen borgerlig majoritet i parlamentet.

Trots den utåt tuffa attityden från Sarkozys majoritet råder en febril nervositet i maktens korridorer. Det stod redan klart att regeringschefen Fillons plan på att rösta igenom reformen i Senaten onsdag 20 oktober låg i spillror. Oppositionen i Senaten har lagt 1 200 ändrings- och tilläggsförslag och delar av majoriteten vill inte gå med på att forcera omröstningen som en blockröst för eller emot hela lagförslaget.
Därför är det klart att det knappast blir en omröstning i Senaten innan mitten av nästa vecka. För Sarkozy är det ett stort bakslag och en källa till oro för vad som kommer att ske på gatan innan omröstningen äger rum. Tålamodet krymper i alla läger och bland de unga på skolor och universitet tilltar radikaliseringen snabbt.
– Rörelsen tappar fart men radikaliseras, sa regeringschefen Fillon till media i tisdags sedan det skett flera sammandrabbningar mellan ungdomar och gendarmeriet i städer som Lyon och Rennes. Även i Paris gick ett antal bilar upp i rök och en del butikers skyltfönster krossades. Tyvärr valde också vissa grupper att inte ansluta sig till de stora demonstrationerna utan gick i stället till isolerade attacker mot ”förtryckets symboler” som banker, klädesbutiker och jättebokhandeln FNAC.

Uppenbarligen har regeringen gett polisen order att inte ingripa mot de isolerade grupperna som agerar vid sidan av demonstrationerna. Borgmästaren i Lyons andra distrikt, Denis Broliquier, säger sig vara skandaliserad av att polisen, enligt dess egna uppgifter, fått order att inte ingripa mot vandaliseringen. Regeringen försöker att vända uppmärksamheten bort från de väsentliga frågor som flera miljoner kräver svar på. Mörkermannen i inrikesministeriet Brice Hortefeux har säkert ett finger med i spelet.
Den uppskjutna omröstningen i parlamentet ger den fackliga fronten lite andrum för att planera fortsättningen. Att bara fortsätta med ytterligare en eller flera protestdagar är inte tillräckligt effektivt för att stoppa Sarkozy. Samtidigt tvekar de fackliga ledarna i CGT och CFDT att följa den fackliga organisationen Solidaires uppmaning till obegränsad generalstrejk till finish.
– I dag var det en ny etapp på vägen mot en obegränsad generalstrejk som börjar ta form, svarade NPA:s Olivier Besancenot i en chatt i dagstidningen Le Monde i tisdags och fortsatte:
– Från tisdag kväll påbörjas nya strejker, nya demonstrationer kommer att hållas liksom många blockader. Frågan som nu ställs är att blockera ekonomin för att stoppa reformen.
De närmaste veckorna kommer att visa vilken sida i den allt hårdare klasskonflikten som drar det korta strået.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Debatten efter valet fortsätter, och en av de frågor som förekommit i en rad media är vad Sverigedemokraterna är för något. Fascister, rasister, populister? Spalterna är öppna för inlägg i debatten om valnederlagets lärdomar. Vårt sidutrymme räcker inte till för alla inlägg så en del blir hänvisade till nätet. För publicering i papperstidningen gäller högst 3 500 tecken, inklusive blanksteg. Benny Åsman diskuterar här Sverigedemokraterna och fascismen.

Det påstår i alla fall Sam Carlshamre och Daniel Strand i Aftonbladet 30 september. Under rubriken ”De är fascister” säger författarna att man ska ”kalla dem vid deras rätta namn”. Författarna menar att protester under temat ”rasism”, inga rasister på våra gator” och andra paroller som pekar ut SD som rasistiskt inte är verkningsfullt därför att det inte går till botten med SD:s verkliga karaktär.
Ja, de påstår till och med att Jimmie Åkesson ”är ingen rasist i den bokstavliga bemärkelsen”. Vad nu det ska betyda? Åkesson pekar ut en etnisk/religiös grupp som ”det största hotet mot Sverige” och likt andra högerextremister i Europa vill han förvisa dem från landet. Om det inte är rasism, vad är det då?
”Sverigedemokraterna är fascister” slår författarna fast och anser problemet avklarat. Sam Carlshamre presenterar sig som idéhistoriker. Men det är inte mycket till vare sig historia eller idé i författarnas inlägg.

Vad var det historiskt specifika med fascismen/nazismen? Både den italienska fascismen och den tyska nazismen hade som mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland.
Det andra specifika med fascismen/nazismen var dess ”revolutionära” karaktär. Inte bara arbetarrörelsen skulle krossas. Den borgerliga parlamentariska demokratin ansågs inte värd ett ruttet lingon och skulle likt arbetarrörelsen krossas i grunden. Alla politiska partier upplöstes och även borgerliga politiska ledare mötte samma öde som arbetarrörelsens i den mån de inte lyckades färga sina skjortor bruna i tid.
Den som vill få en skrämmande inblick i fascismens/nazismens revolutionära karaktär, dess väsensskillnad från vanliga reaktionära borgerliga partier, rekommenderas boken En tysk mans historia av Sebastian Haffner.
Men, säger kanske Carlshamre och Strand, ”det där är ju gammal skåpmat. Nu talar vi om en modern fascism”. Det är den slutsats man kan dra av deras inlägg eftersom det i grunden banaliserar fascismen som politisk rörelse trots att de säger sig vilja gräva djupare än ”nattståndna analyser”. Resultatet blir ändå tunnare än vatten.
”För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism”, skriver de.

Med dessa tre kriterier på fascism serveras vi inte ens en nattstånden analys utan en så urvattnad beskrivning av vad fascism betyder i dagens värld att vi snabbt kan konstatera att fascismen redan segrat runt om oss. Nicolas Sarkozy med sin ”främlingsfientlighet och allmänborgerliga politik” måste omedelbart klassas som fascist. Berlusconi också givetvis. Den nybildade regeringen i Nederländerna står i kö för att kvala in i den fascistiska klubben.
Carlshamre och Strand har inte förstått fascismens ”radikalism”. Det leder dem till att tala om Sverigedemokraternas ”fascistiska fantasi” om ”en återgång till folkhemmet, som för partiet är sinnebilden av det fridfulla och harmoniska svenska samhället”.
Efterkrigstidens ”folkhem” var inget ”homogent Sverige tömt på politiska konflikter”. Den politiska konflikten tog sig formen av ett stilleståndsavtal mellan samhällets huvudklasser som slöts i Saltsjöbaden. Det avtalet har arbetsköparna sedan länge brutit eftersom de inte längre fruktar arbetarrörelsens organisationer. Följderna ser vi i den nyliberala politiken som skapar allt djupare klyftor i samhället, ökad segregation, utslagning, främlingsfientlighet och en strukturell massarbetslöshet.
Carlshamre och Strand menar att det är i bygget av en antifascistisk rörelse, genom ”att damma av sina antifascistiska kläder”, som arbetarrörelsen och vänstern kan bli starka igen och därmed dra undan mattan under Åkessons fötter.

Det är inte i diskussioner med Åkesson och hans underhuggare som SD kan besegras. Inte heller genom att bygga någon antifascistisk frontrörelse. Det är i stället dags att arbetarrörelsens alla delar tar strid för ett alternativ till den politik som satt finansens intressen i högsätet de senaste decennierna. En ekonomisk plan för att ge alla ett värdigt arbete, en ny omfattande satsning på en offentlig sektor som svarar mot verkliga behov och inte vinstkriterier, och en omfattande upprustning av fattiga förorter är vad som krävs för att möta den ekonomiska krisen och nyliberalismens angrepp på alla sociala landvinningar som våra föräldrar kämpat sig till.
Då kan vi också sluta att oroa oss för någon sorts modern rumsren fascism. Jimmie Åkessons Sverigedemokrater kommer att dö ut av näringsbrist.
Benny Åsman

          

Tisdagens strejker och demonstrationer i Frankrike var de största hittills med fler än tre miljoner deltagare och de fjärde i raden på en månad. Sarkozy spelar oberörd av protesterna, men han sitter allt mer inklämd i ett hörn. Inte mindre än 71 procent av fransmännen säger sig stödja protesterna mot den orättvisa pensionsreform som regeringen försöker att presentera som nödvändig och positiv för ungdomens framtida pensioner.

Sifferkriget mellan organisatörer och polisen var sig likt. I Paris deltog över 300 000 människor medan polisen bara såg 65 000. I Marseille var polisen ännu mer närsynt. Närmare 230 000 deltog och polisen räknade till 25 000. Polisens siffror är så uppenbart tillrättalagda att polisens största fackliga organisation såg sig tvungen att i ett uttalande fördöma polisledningens ”politiska metoder för beräkning” av antalet deltagare.
Skol- och universitetsungdomen visade i tisdags vad den tänker om regeringens omtanke. Tiotusentals elever och studenter deltog i de 244 demonstrationer som hölls i landet. Sarkozy lär ha sagt att ”vi måste övervaka skolungdomen som mjölk på spisen”. Han har fortfarande i minnet hur landets studenter kokade över 2006 och tvingade regeringen att riva upp en redan antagen lag om anställningsvillkor för de unga.
I skolorna hölls stormöten dagen innan demonstrationerna med representanter från fackliga organisationer som förklarade regeringens pensionsreform för eleverna. Försöket från premiärministern François Fillon att anklaga dem som manar eleverna till att delta för grovt oansvariga misslyckades helt.

På en rad arbetsplatser började strejkerna tidigt på morgonen. Tåg och tunnelbana, bussar och förortståg stod i stor utsträckning stilla. Strejkerna spred sig också till fler sektorer i den privata industrin. Hamnarna runt Marseille är i strejk sedan ett par veckor, med närmare 100 tankers och containerfartyg ankrade på brädden, och i tisdags anslöt de anställda till strejken mot pensionerna. Oljebolaget Total fick se 11 av sina 12 raffinaderier berörda av strejken. Det finns till och med en risk för att det kan uppstå bensinbrist på landets mackar.
De järnvägsanställda har redan beslutat att fortsätta strejken minst fram till nästa stora manifestation som hålls lördag 16 oktober. Det är ännu oklart vilka andra industrisektorer som kommer att följa järnvägsarbetarnas exempel. I Toulouse ligger rörelsen inte på latsidan. Redan torsdag denna vecka, 14 oktober, organiserade stadens fackliga organisationer en ny demonstration i väntan på nästa nationella kraftsamling lördag 16 oktober.

Ett är säkert. Sarkozys försök att spela döv och blind i hopp om att rörelsen ska tappa fart och sippra ut i intet verkar snarare reta upp ännu fler av landets medborgare. I tisdags var det definitivt fler deltagare än under någon av de föregående protesterna, och med elevernas och studenternas deltagande breddades också rörelsen. Allt talar nu för att rörelsen också breddas till arbetare i det privata. Regeringens förhoppning att luften ska gå ur motståndet verkar bli en felräkning.
Kanske mjölken kokar över trots intensiv övervakning.

Text: Benny Åsman

          

De franska protesterna mot Sarkozys pensionsreform vill inte ge med sig. I lördags var det på nytt ett massivt uppbåd i närmare 250 demonstrationer över hela landet. Än en gång samlades närmare tre miljoner deltagare. Ändå säger regeringen att den beslutsamt står fast vid sin reform trots att i stort sett hela folket säger nej. Endast en liten minoritet stöder regeringens politik.

För att stärka regeringens position försökte inrikesministeriet att spela på att demonstrationerna ”tappar luft”. Trots de fackliga organisationernas förnekande var det uppenbarligen något färre deltagare 2 oktober än 23 september. Men vad innebär det? Håller luften på att gå ur mobiliseringen? En ytlig första titt kan ge det intrycket. Men det är antagligen en felaktig slutsats av flera anledningar.
– Stödet för protesterna stiger stadigt i opinionsundersökningarna. Inför strejkerna och demonstrationerna den 7 september sa 61 procent att de stödde eller kände sympati för protesterna. Inför mobiliseringen den 23 september hade den siffran ökat till 68 procent. Inför den senaste mobiliseringen hade stödet och sympatierna stigit till hela 72 procent av de tillfrågade. De positiva fördelade sig på 51 procent som helt stöder rörelsen och 21 procent som känner sympati. Bara 12 procent sa sig vara fientligt inställda till protesterna. Det säger en del om regeringens isolering.
– I lördagens demonstration breddades deltagandet. Ett stort antal studenter och skolelever anslöt sig till demonstrationen efter att en enad front av elevorganisationer och politiska ungdomsorganisationer manat till mobilisering. Organisationernas koalition kallar sig ”Pensionen – en fråga för de unga”.
Det var också fler arbetare från de privata småföretagen med i demonstrationen eftersom de hade svårt att delta i strejkerna som fackförbunden organiserade den 7 och 23 september. Dessutom var det lite av familjefest över demonstrationen eftersom den gick av stapeln på en lördag.
– Till sist är det också viktigt att antalet platser där det demonstreras har stigit från 222 den 23 september till 240 platser i lördags. Detta trots att vädret på Atlantkusten var extremt dåligt.
Redan 12 oktober organiserar den fackliga fronten en ny strejk/demonstration över hela landet. Innan dess ska reformen upp till behandling i Senaten sedan den redan antagits av Nationalförsamlingen.

Men situationen reser också mer komplicerade frågor för regeringen och de fackliga organisationerna. Likaså för de politiska organisationerna.
Regeringen visar en hård fasad, men den spelar i själva verket ett högt spel. Den vet hur opinionssiffrorna ser ut. Vore det presidentval i dag förlorar Sarkozy stort oavsett vem Socialistpartiet ställer upp med. Det är inte första gången ”fast beslutna” franska regeringar tvingats till total reträtt i vitala frågor. Dessutom visar Sarkozys team inte längre upp en tuff enad fasad. Sprickorna går ända upp i fasadens tak. Sarkozys hittills trogne premiärminister François Fillon har offentligt låtit förstå att han inte går i Sarkozys ledband, och flera tunga ledare i regeringspartiet UMP har uttryckt klart missnöje med den sprättige presidentens vulgaritet och presidentstyre in i minsta detalj.

Paradoxalt kanske det är fackföreningarnas strategiska problem som är regeringens starkaste trumfkort. För vad ska fackföreningarna göra efter nästa protest den 12 oktober? Nöja sig med ännu en endagsprotest en vecka senare? Eller satsa allt för att tvinga regeringen till reträtt? Regeringen vet att de fackliga ledningarna tvekar att kalla till en icke tidsbegränsad generalstrejk för att fälla regeringens reform. Det är Sarkozys starka kort. Och det är de fackliga ledarna också medvetna om.
– Rörelsen börjar bli komplicerad. Vi måste på något sätt handskas med ett avslut, säger en anonym facklig ledare till tidningen Libération. Precis. Hur avsluta rörelsen? Om de fackliga ledarna inte vill ta till stora släggan och inte heller blåsa till reträtt, vad ska de då göra? Att släppa protesterna och invänta presidentvalet 2012, som Socialistpartiet förespråkar, är lika med att erkänna ett nederlag mitt i rörelsens mest dynamiska moment. Det vill säga fackligt självmord och en trolig förlust för vänstern 2012.

Regeringen väntar sig att de fackliga organisationerna ska fortsätta på en mittenväg med ytterligare ett fåtal mobiliseringar efter den 12 oktober och att luften då ska gå ur motståndet. Det är ett högt spel som bara kan vinnas om fackföreningarna accepterar spelreglerna och de dåliga oddsen i ett sådant scenario. CGT:s ledning inser att kampen står och väger och vill testa strejkvapnet och har därför kallat till en icke tidsbegränsad strejk vid järnvägarna från och med 12 oktober i hopp om att järnvägsarbetarna ska vara lokomotiv för rörelsen. Om mobiliseringen den 12 oktober däremot visar en klart mätbar avmattning då kommer vi att få se de fackliga organisationerna, i första hand CFDT, anta en strategi för en stegvis avveckling av motståndet.
NPA:s Olivier Besancenot säger att mobiliseringen måste fortsätta till seger, att det tvärtemot vad Sarkozy säger, finns pengar att hämta hos de rika för att finansiera en korrekt pension för alla. När det behövdes hundratals miljarder för att rädda bankerna, då fanns det pengar men när det gäller pensionerna säger han att statskassan är tom.
Besancenot säger också att de stora börsbolagen gör större vinster än någonsin så det finns pengar.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Det var bara några år sedan som finansvärlden vurmade för de nordatlantiska ”mirakelekonomierna” Irland och Island. Hur det gick med det isländska miraklet vet vi redan. Den isländska befolkningen vet nu bättre än de flesta vad som händer när glamorösa bankdirektörer får fria händer. Kort och gott – bankrutt och sparade pengar som går upp i rök medan skulderna dubbleras.

Det irländska miraklet uppehöll skenet ett par år längre. Det fanns lite mer substans i det än det tomma luftslott som islänningarna bjöds in till. Men nu är festen över, och nu ska den irländska befolkningen betala måltiden som finanstrollet Glufs-glufs satt i sig.

Den helt dominerande banken Anglo Irish Bank ligger med huvudet i giljotinen. Bankledningens vidlyftiga spekulerande på den internationella finansmarknaden gick snett, vinsterna omvandlades till ett svart hål av skulder och nu måste den irländska staten gripa in för att hindra en finansiell härdsmälta på den evigt gröna ön.
Än en gång bekräftas att ”blir det vinst är det aktieägarnas, blir det förlust är det befolkningens”. Så här sa landets finansminister Brian Lenihan i en intervju häromdagen i Financial Times för att förklara att regeringen ”saknar val”.
– Om Anglo faller dras vår statsskuld med. Situationen är av vikt för hela finanssystemet inte på grund av bankens egenvärde, utan på grund av Anglos storlek i förhållande till nationens nationalräkenskaper. Inget land kan låta en sådan finansinstitution falla.
Om nu Anglo är så stor att statens finanser står och faller med bankens hälsa, varför då inte helt sonika ta över banken i offentlig ägo? Då blir det inte bara förlusterna som hamnar på det offentligas lott.

Det kommer att kosta Irlands skattebetalare 35 miljarder euro att rädda banken. Men hur går det för dem som lånat pengar till banken? Det vill säga de som köpt bankens obligationer med pengar som de kanske redan fått i utdelning på aktieinnehav i Anglo eller i form av skattesänkningar. För vi pratar naturligtvis om de rika, inte vanliga arbetande människor.
– Oppositionspolitiker kräver att regeringen ska tvinga ägare av bankens obligationer att bära en del av bördan. Mister Lenihan upprepade att den irländska staten till fullo kommer att gottgöra ägare av bankens primärobligationer, rapporterar FT.
Än en gång har finanstrollet Glufs-glufs satt i sig allt som kom i dess väg – trerätters måltid, porslinet, besticken, borddukarna och ljusstakarna. Bot mot den svåra matsmältningen står det irländska folket för.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Belgiska arbetare marscherade, tillsammans med franska, engelska, tyska, italienska, spanska arbetare. Även delegationer från praktiskt taget alla länder i Europa var med: Grekland, Rumänien, Bulgarien, Polen, Slovenien och Tjeckien…

Det blev ett mäktigt nej till Europas styrande. Mer än 100 000 demonstranter från hela Europa tågade i Bryssel mellan Sydstationen och Place Schuman där EU håller hov. Som vanligt i Bryssel var det ingen tyst promenad. Slagord och smällare turades om att väcka dem som inte redan visste att det protesterades. Stämningen var alltså i topp.
Här fanns ingen misstro mot utlänningar. Alla gick tillsammans i en bred folklig demonstration som konkret visar att tillsammans över alla gränser går det att säga nej till nedskärningar, privatiseringar och arbetslöshet.
I massan av demonstranter syntes mer än 10 000 franska arbetare. Där gick också flera tusen medlemmar från de tyska fackföreningarna. Hundratals engelska arbetare hade tagit sig över kanalen. De italienska och spanska fackföreningarna deltog med stora delegationer.
Där syntes också ett hundratal rumäner och lika många greker. Tillsammans med symboliska delegationer från Bulgarien, Polen, Slovenien och Tjeckien fanns det arbetare från så gott som alla länder i Europa närvarande.

I går anlände ett tiotal spanska demonstranter till Bryssel. Inte med flyg och inte med bil eller tåg. Utan till fots. Från Zaragoza till Bryssel. De startade sin protestmarsch den 14 augusti och via Frankrike anlände de till södra Belgien i söndags och till Bryssel i går. I dag deltog de i den jättedemonstration som Europas fackförbund organiserar i protest mot de svidande sparpaket som makthavarna vill tvinga på kontinentens befolkningar.
– Vi marscherar mot marknadens diktatur och regeringarna i dess tjänst. Mot den pessimism den ingjuter i oss och mot kapitalismens förödelse. En annorlunda ekonomi är möjlig, baserad på en omfördelning av rikedomarna, på arbete åt alla, rätten till god vård, till utbildning och bostad utan att invandrarna ska betala krisen.
Så börjar det upprop som de outtröttligt spritt utefter den 1 700 kilometer långa marschvägen.
Deltagarna i marshen tillhör fackliga och radikala organisationer i Spanien. Det är medlemmar från facken CGT, CCOO och CNT samt från vänsterpartierna Izquierda Anticapitalista och Izquierda Unida.
– Vi marscherar mot exploateringen av de arbetande, mot nedrustningen och privatiseringen av den offentliga sektorn i Europa. Vi går till Europaparlamentet för att göra våra krav hörda – vi vill bygga ett arbetarnas och medborgarnas Europa.

Av alla Europas fackförbund är det bara LO som lyser med sin totala frånvaro. Wanja Lundby-Wedin är ordförande i Europeiska fackförbundens federation men anser tydligen att demonstrationen i Bryssel inte berör LO:s medlemmar. Till LO-tidningen sa Lundby-Wedin:
– Det är svårt att planera för en demonstration tio dagar efter ett val. Om vi hade fått en regering som var beredd att göra mycket mer på välfärdens område hade det känts väldigt konstigt.

Text och bild Benny Åsman

          

Myterna om Kina är seglivade. Efter den kinesiska revolutionen byggde borgerliga ideologer upp ”dominoteorier” om de ”horder av kineser” som hotade att välla in över Sydostasien. Sedan tio år tillbaka har ”gula faran” getts en ny skepnad. Nu är det billiga konsumtionsvaror som ”väller in” över våra gränser och sägs hota våra industrier. I båda fallen var och är klyftan mellan verklighet och myt stor. Benny Åsman beskriver läget för den väldiga kinesiska arbetarklassen, som i dag inte längre nöjer sig med svältlöner.

Utgångspunkten för att förstå vad som sker måste vara att Kina i dag är en kapitalistisk marknadsekonomi om än med speciella drag som ärvts från maoismen. Det är egentligen en historisk paradox eller ironi att det är först efter maoismens död som den kinesiska arbetarklassen blivit en verklig kraft att räkna med och inte bara en potemkinkuliss med svällande muskler och blicken tomt stirrande mot horisonten.
Under Maos tid var det ”arbetarna och bönderna” som var Kinas officiella ”herrar”. Verkligheten såg helt annorlunda ut. En klick ”mandariner” styrde godtyckligt från de ombonade salongerna i Peking. Samhället var fastfryst i en modell som förhindrade alla sociala framsteg för de arbetande. Först efter Dengs kapitalistiska reformer växte arbetarklassen till den kraft som den under Maos tid hyllades för.
I dag är de kinesiska arbetarna den största arbetarklassen i världen. Mer än 200 miljoner arbetar i tillverkningsindustrin och byggnadsbranschen. Inget annat land kommer ens i närheten av en sådan arbetsstyrka. Och med mängd följer så småningom styrka och medvetande om sin styrka.

”Goda nyheter. Asiens arbetare gör revolt.”
Det är rubriken i dagstidningen Le Mondes ledare från den 10 augusti i år. Hyckleriet är grovt. Om det varit den franska arbetarklassen som gjort revolt hade rubriken knappast talat om goda nyheter. Le Monde menar att de utländska investerarna i Kina och övriga Asien för snabbt vant sig vid en lydig arbetarklass som nöjer sig med svältlöner.
– Men det var att lite för snabbt glömma bort Marx och arbetarklassens kapacitet att revoltera mot ’kapitalisterna som ständigt strävar efter att sänka lönerna till det fysiska minimum’, påminner ledarskribenten med ett citat från Marx.
Orsaken till tidningens optimism är vårens omtalade oro och strejkvåg i utländska bolag, främst den taiwanägda elektronikjätten Foxconn och den japanska bilkoncernen Hondas anläggningar i Kina. Under några veckor var de unga arbetarnas strejker vid Hondas anläggningar förstasidesnyheter även i den censurerade kinesiska pressen. Ledarna i Beijing såg gärna att lönerna för de anställda ökade eftersom de inser att landets ekonomi mer måste förlita sig på inhemsk konsumtion i framtiden.

Arbetarna vann stora segrar och löneökningarna räknades från 30 till 75 procent. Beijing blundade till att börja med inför att det var olagliga strejker eftersom de ägde rum i utlandsägda, speciellt japanska, bolag som man vill visa att de inte är herrar på täppan utan bara gäster. Men sedan la censuren snabbt på locket. De unga anställda vid Honda gick plötsligt för långt i partiledningens ögon när de började kräva rätten att bilda självständiga fackföreningar och organiserade demokratiska stormöten inne på fabrikerna.
Strejkerna vid Honda var bara toppen på ett enormt isberg. I landets alla industrizoner jäser missnöjet med löner och arbetsförhållanden. Unga och allt mer välutbildade arbetare nöjer sig inte längre med de villkor som deras föräldrar stod ut med under de första decennierna efter Dengs reformer. De känner till de formella rättigheter som arbetarna gavs i den nya arbetslagen från januari 2008 och visar i handling att de tänker kräva sina rättigheter. Bara under 2008 behandlade landets domstolar 280 000 arbetskonflikter.

Under de ”goda nyheterna” ligger djupgående strukturella förändringar i det kinesiska samhället. Först och mest grundläggande är de rent demografiska förändringarna. Ettbarnspolitiken slår nu med full effekt, och för första gången i historien minskar gruppen 16-24 år sin andel av befolkningen. Från 2011 fram till 2020 räknas deras andel av befolkningen minska med 30 procent. Det var i det skiktet av befolkningen som världens kapitalister trodde att det fanns en outsinlig källa till en extremt billig och fridsam arbetskraft. Nu visar det sig att den vare sig är outsinlig eller speciellt fridsam.
För det andra har de unga inte längre samma mentalitet som sina föräldrar, vilka utgjorde den första vågen av ”emigrantarbetare”, det vill säga fattiga från landsbygden som sökte sig till kuststädernas industrizoner där slavlöner och militariserade sovbaracker väntade.
”Kinas arbetare har hittills inte visat mycket klassmedvetande. De emigrerade från landets alla hörn, hoppade från ett jobb till nästa, och åkte hem till byn när det var dåliga tider”, skrev The Economist 31 juli 2010.

Den unga nya generationen accepterar inte längre samma villkor. Den strävar efter fasta arbeten i städerna, bort från sovbarackerna och ”fabriksstäderna” där de tillbringar 24 timmar om dygnet. De kräver löner som gör det möjligt att bosätta sig i städerna, köpa eller hyra en lägenhet och bilda familj. De vill inte tillbaka till landsbygden.
Det råder oenighet mellan demografiska experter om hur stor arbetskraftsreserv som finns kvar på landsbygden. Vissa säger noll och andra talar om ännu 100 miljoner personer.
Men i kustregionen gör sig kraven på lönehöjningar redan kännbara. I vissa industrier är upp till 20 procent av jobben obesatta och företagen slåss om den arbetskraft som finns. Det är naturligtvis grunden till de snabbt ökade lönerna som de unga arbetarna lyckas kämpa till sig.

Men kapitalisterna som alltid söker lägre produktionskostnader ser också om sitt hus. Sedan några år tillbaka söker sig både utländska och kinesiska företag till städer längre in i landet där lönerna ligger långt under nivån vid kusten och där det är lättare att hitta arbetskraft i andra åldersgrupper än ungdomar under 25 år. Andra företag diversifierar sina investeringar och startar produktion i framför allt Vietnam och Bangladesh där lönerna ligger mycket under de i Kinas kustprovinser.
Till sist – finns den ”gula fara” som ekonomer och media här i väst så gärna varnar för? Är Kina på väg att ersätta USA som den dominerande makten i världen? Svaret är kanske både ja och nej.
På grund av sin rena storlek befolkningsmässigt har varje procent av ökad konsumtion per innevånare av exempelvis olja eller andra råvaror ett stort inflytande på världshandeln. Och tillverkningsindustrin för vanliga konsumtionsvaror är redan störst i världen, vilket Foxconn är ett exempel på. Men bilden måste modifieras.

Ännu är den totala kinesiska inhemska konsumtionen en dvärg jämfört med USA. Trots en fyra gånger större befolkning än USA utgör Kinas konsumtion bara 13 procent av USA:s BNP. I Kina äger utländska företag industriella tillgångar till ett värde av 500 miljarder dollar och av de 200 största exportföretagen är 153 helt eller delvis utlandsägda. Trots att partiledningen i Beijing pratar om att den inhemska konsumtionen måste öka är Kinas ekonomi drogad av investeringar i exportkapacitet som ännu i många år kommer att vara den huvudsakliga drivkraften i ekonomin.
För att konsumtionen ska kunna öka måste den arbetande befolkningens andel av landets rikedomar öka. Trots de senaste löneökningarna är fortfarande den arbetande befolkningens andel av BNP lägre än någonsin. Sedan 1992 har lönernas andel av BNP minskat från 72 procent till nära 50 procent och en industriarbetares lön är fortfarande bara en tiondel av en amerikansk industriarbetares.
I Kina finns ett uttryck för de arbetandes lott i samhället: chi-ku. Bokstavligt betyder det ”äta bitterhet”. Kinas unga arbetare är beredda att ta strid för att inte längre tvingas nöja sig med sina föräldrars meny, chi-ku.

Benny Åsman
intis@internationalen.se