År 2011 är bara i sin början och det skrivs redan världshistoria. Där ingen väntade det reste sig miljoner förtryckta och kastade av sig hatade tyranner. Det ger oss en lärdom. Allt är möjligt när miljoner sluter sig samman i beslutsam kamp. Då är härskarna med sina vapen och sina pengar till sist bara kolosser på lerfötter. Fler står på tur. Fyrverkeriet kan börja.

På mindre än ett par månader har två blodiga tyranner störtats av folkliga uppror. Den tunisiska revolutionen tändes av en ung man som inte längre stod ut med alla trakasserier han utsattes för av de tunisiska myndigheterna.
På mindre än en vecka var hela landet i uppror och den 14 januari flydde Ben Ali till sina vänner i Saudiarabien. Den 25 januari startade den egyptiska revolutionen med en protest på Befrielsetorget. Arton dagar senare, den 11 februari, var det Hosni Mubaraks tur att packa ihop sina prylar. Den 11 februari 1979 föll shahen av Iran. Ännu en historisk slump, inte en Allahs försyn som tyrannerna i Teheran fabulerar.

Vilken fantastisk seger, en historisk seger. Till synes som en blixt från klar himmel träffade folkets uppror de två tyrannerna. De sociala och ekonomiska grunderna till revolutionen fanns naturligtvis där tidigare. Men dessa krafter verkade i det osynliga för att i ett slag som ett vulkanutbrott svepa undan allt i sin väg.
På mindre än två månader har vi fått en historisk sanning bekräftad. Stora historiska händelser beslutas inte i slutna rum, vare sig i Vita Huset, i FN eller i något annat regeringskabinett. Det är på gator och torg som verklig historia skrivs av miljoner människor som du och jag. Det är en sanning som alla härskare i världen, från demokratiskt valda presidenter till tyranner, trodde att de lyckats begrava. Tunisiens och Egyptens folk har grävt upp sanningen och visat inför hela världen hur en verklig folklig revolution ser ut.

Målet att störta tyrannerna är nått. Men det finns ännu många hinder på vägen för att konsolidera framgångarna, förhindra kontrarevolutionen från att sticka upp sitt vidriga anlete och för att fullborda en genuin social och demokratisk revolution. I Egypten blir det stora problemet att hindra generalerna från att ta över efter Mubarak. Det militära högsta rådet spelar nu USA:s game. En ”ordnad övergång” till en kontrollerad och pålitlig ”demokrati” som går att sälja till opinionen i väst och accepteras av Israel är vad Obama hoppas ro hem.
Lyckas militärrådet att möta Obamas förhoppningar, då kommer revolutionens frukter att skördas av andra än de som genomförde den. Utgången är inte given på förhand. De miljontals demonstranter som samlades på Tahrirtorget och andra platser i landet firade en historisk seger, men kvar finns torteraren Suleiman och de andra generalerna.
De är bara en utlöpare av Mubaraks diktatur och kan omöjligen reformera sig själva. Rådets önskan att med militärt dekret förbjuda strejkerna med hänvisning till ekonomins behov ”i dessa svåra tider” visar mer än något annat att den försvarar sina och de egyptiska kapitalisternas intressen. Militären kontrollerar/äger själv runt 15 procent av landets ekonomi.

Samtidigt har militärrådet upplöst parlamentet och annonserat en ny konstitution inom ett par veckor, och som ska ut på folkomröstning. Parlamentet valdes i ett totalt riggat val i december 2010 som gav Mubaraks parti NPD över 80 procent. Det var också helt uteslutet att det hade kunnat reformera sig självt. Militärrådets beslut är därför ett bra beslut och ett steg i rätt riktning, till skillnad från viljan att förbjuda arbetarklassens strejker. Undantagstillståndet måste upphävas omedelbart, inte när ”omständigheterna tillåter det” som generalerna säger.

I flera uttalanden har generaler sagt att ”kaoset” nu måste upphöra och ”att de inte vill använda våld mot folket”. För revolutionen kan det därför bli avgörande att vinna över majoriteten av soldaterna till revolutionens sida för att definitivt stoppa alla försök att med militärt våld skapa ”ordning”. Generalerna är ryggraden i statsapparaten och de kommer inte att avsätta sig själva. Soldaterna är värnpliktiga och har sina bröder, systrar och vänner i revolutionens led. Vägrar de att låta sig användas av kontrarevolutionen under ledning av någon general, ja då är segern nästan säkrad.

Benny Åsman

          

I måndags beslutade regeringen att Ben Alis maktapparat, partiet RCD, förbjuds och upplöses. Partiet var ett med statsapparaten och räknade in närmare två miljoner ”medlemmar”, inom citationstecken eftersom de flesta var med för att få ett arbete och inte av ideologiska skäl. Det verkar också som att partiets alla tillgångar, främst stora partibyggnader, ska förstatligas.
Samma dag beslutades också att de dödas familjer och de skadade ska ersättas av staten för det lidande som Ben Alis polisstyrkor orsakade. Familjerna erhåller 10 300 euro för varje demonstrant som dödades och varje skadad person ges 1 500 euro. Enligt regeringen dödades 219 personer och skadades 510. De siffrorna tål att tänka över för de visar att polisens angrepp syftade till att döda. Inte ens i ”vanliga” krig går det två döda på fem skadade.
I tisdags beslutade så EU att alla tillgångar som 46 medlemmar av familjen Ben Ali äger i något medlemsland ska blockeras. Kravet måste naturligtvis vara att allt överlämnas till de rätta ägarna – det tunisiska folket.
Muhammed Ghannouchis övergångsregering har inte mycket stabilitet under fötterna. Den är i mycket ett resultat av den enorma revolutionära kraft som mobiliserades på så extremt kort tid. Den är samtidigt inte en regering för folket. Den kommer säkerligen att hålla sina löften att organisera fullt demokratiska val innan juli. En ny konstitution kommer också att arbetas fram.
Men samtidigt är det uppenbart att regeringen inte syftar till att möta den arbetslösa ungdomens behov av jobb efter avslutad skolgång. I stället är dess ekonomiska huvuduppgift att tillfredsställa de företagare och finansiärer som missgynnades av Familjens strupgrepp över ekonomin. Vad som inte kommer fram i media är att diktaturen i huvudsak gagnade utländska företag som kunde exploatera en arbetskraft som tjänade bara 20-30 procent av vad exempelvis en fransk industriarbetare tjänar, medan produktiviteten i industrin i Tunisien är 80 procent av Frankrikes.

Inte mindre än 60 procent av landets industriproduktion, främst textil, ligger i utländska, främst franska händer. Det finns 2 600 utländska företag i landet, av dem är hälften franska. De utländska företagens gnäll över Familjens korruption var mycket till för den demokratiska fasaden. Sanningen är att de utländska företagen var en del av diktaturen, stöttade den och tjänade stora pengar på den.
Regeringen ser nu som sin uppgift att ge den lokala kapitalistklassen som Familjen marginaliserade en större plats i de 40 procent av ekonomin som inte ligger i utländska händer. Här måste revolutionen kräva att Familjens egendomar ställs under samhällets ägo och kontroll.

Det finns en väg framåt som siktar mot mer än de borgerligt demokratiska fri- och rättigheter som regeringen, parlamentariska val och en ny konstitution kan ge. Den vägen har redan vissa börjat beträda, mer av nödvändighet än ideologisk övertygelse – det vill säga de revolterande medborgarnas självorganisering på arbetsplatserna, i bostadsområden och städer och byar. I de inre delarna av landet där revolten startade rasade statens organiserade krafter samman, som polis, kommunal förvaltning under RCDs ledning och andra inrättningar.
Självorganiseringen började i behovet att försvara sig mot de gäng av Ben Alis säkerhetspolis, fritagna brottslingar och lättköpta ligister som attackerade varuhus, bostadskvarter, skolor och sjukhus. När administrationen bryter samman och slutar fungera kommer samhället snabbt i en situation där dagliga funktioner som transporter, avfallshantering, livsmedelsdistribution och polisuppgifter rasar samman. I många byar och städer i inlandet togs dessa funktioner över av valda kommittéer, råd och valda församlingar.

För närvarande är det mesta av den revolutionära självorganiseringen begränsad till inlandets fattiga regioner. I Tunis och de rikare kuststäderna finns det också en nivå av självorganisering. Men det är rester av de försvarskommittéer som bildades och kommittéer i vissa företag som slängt ut chefen för att själva sköta verksamheten.
För att gå vidare krävs det mer av samordning mellan det utspridda nätverket av råd och kommittéer. Det är målet för den kallelse till en nationell kongress som 14-januarirörelsen gjort. Inget datum har ännu spikats. Vi får återkomma om detta i våra spalter.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Därför blir också ett huvudkrav under manifestationen att undantagstillståndet ska hävas i hela landet. I plattformen finns också krav på att alla anhållna under upploppen i början av januari ska släppas och att alla demokratiska fri- och rättigheter ska respekteras.
Myndigheterna i Alger verkar fast beslutna att stoppa demonstrationen med våld. Polisstyrkor med pansarfordon kommer att sättas in och det finns en risk för att regimen än en gång visar upp sitt brutala ansikte.
– Vi har beslutat genomföra en fredlig demonstration i Alger oavsett myndigheternas beslut, säger Tahar Besbes från RCD och fortsätter:
– Vill de stoppa marschen får de ta på sig ansvaret.
Algeriet syns inte längre i media. Men en snabb titt i algerisk press visar att det inte går en dag utan strejker, upplopp, demonstrationer, ockupationer av vägar och kommunala byggnader. Landet är en verklig krutdurk som kan explodera vilket ögonblick som helst. Landets ungdom kräver arbete och frihet. Tre fjärdedelar av befolkningen är under trettio år och av dem är 20 procent arbetslösa. Mot dem står en korrupt elit baserad på militärens makt, en elit som vare sig vill se eller höra hur befolkningen lever. Allt är upplagt för en ny explosion i norra Afrika.

          

Nu är situationen den omvända. För att den tunisiska revolutionen ska kunna gå vidare behöver den hjälp av en seger i Kairo. Just nu härskar lugnet i Tunis och de revolutionära massorna från inlandet har lämnat huvudstaden. Det är ett lugn som endera signalerar game over för ytterligare framsteg i revolutionen, eller så andas bara de revolutionära krafterna ut.
Vändpunkten i huvudstaden kom fredag 28 januari då kravallpolis kunde driva iväg demonstranterna utanför premiärminister Ghannouchis kontor utan att de fick hjälp av lokalbefolkningen. Måndag därefter visade den ”demokratiska” övergångsregeringen vad den går för. Ett hundratal ungdomar som samlades framför inrikesministeriet för att kräva alla RCD-funktionärers avgång attackerades våldsamt av kravallpolisen som fick visa att den inte tappat handlaget sedan tiden under Ben Ali.

Alla, utom ett fåtal korrumperade ja-sägare, ville bli av med Ben Ali. Även rika borgare som inte tillhörde hans familj hade fått nog av diktatorns nepotism, den extrema favoriseringen av den egna familjen. Men när han väl var borta började intressemotsättningarna mellan en välbärgad elit och en relativt välbeställd ”medelklass”, å ena sidan, och de fattiga förtryckta från inlandet och de arbetande i Tunis fattigare kvarter, å andra sidan, att inta en central plats i den politiska processen.
Därför började de förstnämnda att tröttna på kaoset och den ekonomiska förlamningen och accepterade den regering som rensats från alla personligheter ur Ben Alis parti RCD. Att Mohamed Ghannouchi var Ben Alis närmaste man verkar inte ha vägt tillräckligt tungt i de välbärgades önskan efter lag och ordning och business as usual men utan diktator. De litar på att övergångsregeringen ska organisera fria och demokratiska val till parlamentet och presidentskapet inom de utlovade sex månaderna.

Detta syns på Facebook där grupper bildats för att stödja regeringens linje för lugn och återgång till en fungerande vardag. En av grupperna har 50 000 inskrivna och vid sidan av stöd till regeringen sprider gruppen mycket besk kritik av ”pöbeln från landet” som inte förstår att respektera tunisbornas borgerliga värdighet. Facebook var centralt i att sprida information om de första upproren i Sidi Bouzid, och nu visar mediet att det också kan användas som vapen mot revolutionen.
– Bröd, frihet och värdighet.
Det var den slogan som människorna i Sidi Bouzid, Kasserinne, Thale och andra städer i inlandet samlades kring. Om revolutionen avstannar där den står nu kan de som riskerade sina liv för att störta Ben Ali möjligtvis få kravet på frihet bemött i form av formella demokratiska fri- och rättigheter i val. Men både brödet och värdigheten kan det bli sämre med.

Brödet för den fattiga befolkningen i landet blir lika knapert och torrt som förr. Den tunisiska ekonomin är oförmögen, under nuvarande ägandestruktur och diktat från IMF om liberalisering och öppna marknader för det utländska kapitalet, att skapa arbete åt landets ungdom som utgör halva befolkningen. Med usla löner, arbetslöshet och underutveckling i inlandet blir värdigheten därefter.
Den tunisiska revolutionen har stannat upp inför de höga hinder som regeringen och kapitalet har lyckats resa den senaste veckan. Efter en time-out och förhoppningsvis med kraftig stimulans från Egypten kan hindren kanske rivas.

Benny Åsman

          

Enligt media som BBC, Al Jazeera, Le Monde och El Watan deltog mer människor i Kairo än vad någon vågat hoppas på. Flera demonstrationer pågick samtidigt, och polisen tillät mer än vad som är vanligt. Uppenbarligen vill inte Mubarak dra på sig irriterade kommentarer från Vita Huset om ”oproportionerligt våld”. Trots det dog tre personer under tisdagen, två demonstranter i Suez och en polis i Kairo. Men ingen skarp ammunition kom till användning.
En grupp demonstranter samlades framför Högsta Domstolen och skanderade ”Tunisien är lösningen”. På andra platser ropades ”Ned med Mubarak” och ”Gamal, tala om för pappa att folket hatar dig”. (Gamal Mubarak är sonen som väntas ta över presidentskapet).
Det meddelades också att demonstrationer ägde rum i flera andra städer, som Alexandria och Assuan och Assiut i söder, i flera städer utefter Nilfloden, och i Ismaliya vid Suezkanalen.

Många befarade att kravallpolisen sin vana trogen skulle krossa protesten i sin linda, hindra demonstranterna från att samlas och fängsla många av dem omedelbart de visade upp sig.
Vad som talade emot ett grovt våld från polisens sida är den känsliga internationella opinionen just nu. Regeringskanslierna i USA och Europa ser helst att de inte än en gång ska ses som medskyldiga till blodiga massakrer som de Ben Ali beordrade innan han flydde till Saudiarabien.
Hillary Clinton manade sin vana trogen till ”försoning” och ”återhållsamhet” från alla parter och sa att den egyptiska regeringen var ”stabil”. Vad återhållsamhet ska betyda för folket efter snart trettio års brutal diktatur sa hon inte. Mubarak å sin sida försökte motivera våldet mot demonstranterna med att det var den illegala organisationen Muslimska brödraskapet som stod bakom ”oroligheterna”. En ren lögn till för att sälja förtrycket till USA och EU trots att ”brödraskapet” meddelat att det inte hade för avsikt att delta och inte heller uppmanade ”troende” att delta.

          

Det första folkliga upproret i arabvärldens historia störtade diktatorn Ben Ali på mindre än en månad. Medan revolutionen i Tunisien bryter väg sprids protesterna över hela den arabisktalande världen.
I Egypten krävde tiotusentals demonstranter president Mubaraks avgång och ett slut på tortyr och korruption. Mumien Mubarak styr med järnhand sedan 1981 och nu verkar bägaren vara full.
I Jordanien har de fackliga organisationerna organiserat flera protester med tusentals deltagare mot dyrtiden och krävt premiärministerns avgång. I Algeriet går det inte en dag utan sammanstötningar mellan demonstranter och kravallpolis. Landets ungdom kräver arbete och ett slut på korruptionen.
I Jemen demonstrerade häromdagen hundratals journalister och krävde att en kvinnlig kollega friges. Hon leder en organisation som sticker fundamentalister i ögonen – Kvinnliga journalister utan kedjor.
Står vi inför början till ett allmänt uppror i hela regionen? Är det möjligt att de auktoritära och korrupta regimerna kommer att falla som käglor av en tunisisk strike?
Det är för tidigt att spå om den närmaste framtiden. Det råder trots allt stora skillnader mellan ett land som Tunisien och Egypten, för att inte tala om Jemen. Men ett är säkert – inget kommer längre att vara sig likt. De arabiska folkmassorna har börjat kasta av sig förtryckets ok. Det kommer säkert att ta tid och mötas av bakslag. Men riktningen är utstakad.
En frisk vind av civila uppror sveper in i de unkna rum där alternativen sägs vara demokrati serverad med bajonetter eller islamsk fundamentalism.

Revolutionens vågor stiger – regeringen bygger skyddsvallar
Det har gått två veckor sedan mördaren Ben Ali la benen på ryggen. På dessa dagar har landets medborgare upplevt mer spänning och lycka än under 23 år av diktatur och förnedring.
Men nu står revolutionen vid ett vägskäl. Vägen till höger leder till konsolidering av regimen, visserligen utan Ben Ali, som styrt landet sedan 7 november 1987. Mohammed Ghannouchis övergångsregering försöker med alla medel att lugna ner oppositionen på gatorna och lovar omfattande demokratiska fri- och rättigheter bara folket lugnar ner sig och låter ”de som kan” styra. Från omvärldens alla regeringskanslier hörs samma visa – försoning och återhållsamhet predikas av dem som i decennier hållit mördaren under armarna.
Till och med de döda mobiliseras. Tre dagars ”nationalsorg” utlystes för att hedra offren för polisens kulor. Det kan vid första tanken ses som en värdig aktion. Men idén med sorgedagarna var mer att få folk att stanna hemma och lätta på trycket mot regeringen i hopp om att efter tre dagars passivitet skulle ”vardagen” ta vid. Men folket på gatan hedrade sina döda med fortsatta demonstrationer med krav på regeringens avgång. I den sitter ännu de som ytterst ansvarade för morden på närmare hundra fredliga demonstranter, med inrikesministern i första ledet.

Presidenten, regeringschefen, RCD:s ministrar och de ynkliga figurerna ur den ”legala oppositionen” som accepterat ministerposter och fungerar som ”demokratiska fikonlöv” har ett enda mål, att lugn och ordning ska skapas så att de som har makten i dag också kommer att ha den i morgon. De två viktigaste ”oppositionella” krafterna som anslutit sig till regeringen är Ahmed Chebbis parti PDR och Ettajdid, före detta tunisiska kommunistpartiet. Cyberaktivisten Slim Amamou har också accepterat en ministerpost med grumliga förklaringar om att ”arbeta inifrån”.
Hittills har eftergifterna inte lett till det lugn som regeringen hoppades på, och inför det fortsatta kravet på att regeringen ska avgå lovade häromdagen premiärministern Ghannouchi att en ny regering ska presenteras onsdag 26 januari. Men om de avskydda ministrarna från RCD sitter kvar, då finns det små chanser att protesterna avtar. Demonstranterna kräver ett totalt brott med Ben Alis arvtagare.

Vägen till vänster leder till ett totalt brott med diktaturen och verkligt fria val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en ny konstitution. På den vägen är det första hindret som måste rivas den sittande regeringen. Landets fackliga organisation UGTT är den starkaste organiserade kraften i landet och som nu står i opposition till regeringen och kräver dess avgång. UGTT:s styrelse säger i ett uttalande 21 januari att regeringen måste avgå och ersättas av en ”nationell räddningsregering” under ledning av en oberoende personlighet som svarar mot folkets krav.
Samtidigt uppmanar UGTT till rullande regionala strejker och utlyste en total lärarstrejk från måndag 23 januari till finish. Strejken som följdes till fullo satte stopp för regeringens beslut att åter öppna undervisningen samma dag. Hälften av befolkningen är under 25 år och den stora majoriteten av demonstranterna är mycket unga. Sitter de i skolbänken kan de inte demonstrera och kräva regeringens avgång. Kalkylen är genomskinlig och genomskådad av UGTT.

I lördags och söndags spred sig kravet på regeringens avgång även till helt oväntade läger. Inte mindre än 2 000 poliser, civilklädda eller i uniform, anslöt sig till häpna demonstranter i Tunis. Till skillnad från militären avskys polisen för sin roll i dödsskotten mot demonstranter. Vissa vänder nog kappan efter vinden, men andra uttryckte äkta sorg över den roll de ”tvingats till av officerare och inrikesministern”. Det centrala kravet för de demonstrerande poliserna är rätten att bilda en egen fackförening och att de ansvariga för ordergivningen vid dödsskjutningarna ska ställas inför rätta. Till demonstrationen anslöt sig också anställda i stadsförvaltningen, säkerhetsvakter och brandmän.
Oavsett enskilda polisers motiv är det av stor vikt för den fortsatta mobiliseringen att polisens kraft splittras upp av interna motsättningar. Polisen var Ben Alis verkliga maktinstrument, med över 150 000 man, medan armén misstroddes av diktatorn och inte räknar mer än 35 000 soldater, för det mesta dåligt beväpnade. I mindre orter där varje polisman var känd har många ”försvunnit”. De har lagt uniformen på hyllan för att klara sig undan folkets revansch. Efter polisernas demonstration drogs de helt bort från Tunis gator och armén tog över deras roll.
Armén har hittills inte deltagit i repressionen mot demonstranter. Men det finns anledning att varna för den roll som militären kan komma att spela inom kort. Det går rykten på gatorna om militärkupp, och arméchefen Rached Ammar uppmanade häromdagen demonstranterna utanför stadshuset att de borde lämna regeringen i fred och låta den arbeta i fred.
– Vår armé är revolutionens garant, sa den populäre arméchefen och lovade att arbeta inom konstitutionen. Problemet är att konstitutionen var skräddarsydd för Ben Ali, och att låta Ghannouchis regering arbeta ifred innebär att RCD:s grepp över statsapparaten består.

Ett annat hinder på revolutionens väg är det stora antalet ”chefer” som regimen utsåg att leda administration och statliga företag. Där rapporteras det att personalen i många fall redan tagit saken i egna händer och helt sonika kastat ut regimens gunstlingar, oftast oduglingar som fått sina platser tack vare rätt kontakt och rätt partibok. På dagstidningarnas redaktioner har chefen kastats ut och journalisterna tagit över kontrollen av redaktionen. På Radio Mosaique slängdes också chefen ut. I staden Talha har administrationen under RCD:s ledning ersatts av en stadskommitté med representanter från hela det civila samhället. Det kan vara en viktig väg framåt för att bryta ned den statsapparat som ännu ligger i RCD:s händer.
I söndags ökade trycket ytterligare på regeringen när en ”frihetskaravan” nådde fram till Tunis. Tusentals demonstranter hade organiserat en marsch mot Tunis från orter i inlandet som stått i spetsen för kampen, som exempelvis Sidi Bouzid, platsen där Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot myndigheternas trakasserier. Väl framme i Tunis samlades de framför premiärminister Ghannouchis kansli där säkerhetsvakterna drog sig tillbaka tills demonstranterna var nästan framme vid ingången. ”Frihetskaravanen” bröt mot det nattliga utegångsförbud som råder utan att polisen ingrep.

Det återstår många hinder och många steg att ta för att revolutionen ska lyckas röka ut alla hål där diktatorns arvtagare lurar för att eventuellt ta tillbaka vad de förlorat. I det läge som råder finns det inget “på stället marsch” som inte är liktydigt med förlust för den folkliga revolutionen. Den ägande klassen i Tunisien och hela regionens diktatoriska regimer väntar på möjliga vägar tillbaka till ”lugn och ordning”.
Oppositionen står inför enorma uppgifter. Men den har på en knapp månad visat vad den är kapabel till. Vägen till vänster är full av hinder, men den är inte oframkomlig.

          

Båda grenarna av paret Ben Alis familj hade använt statens långa arm för att snylta sig in i snart sagt varje bransch av den tunisiska ekonomin. Allt från banker, till hotellkedjor, varuhus, transportföretag, telekommunikation, nämn en industri och Familjen hade sina procent att hämta där.
På hustrun Leilas sida hade familjen Trabelsis bröder, systrar, kusiner alla ett finger i kakburken. Den grenen av familjen hade kontrollen över allt som rörde sig i regionen kring Tunis, inklusive illegal trafik enligt vissa källor. På Ben Alis sida kontrollerade diktatorns familjemedlemmar det mesta av ekonomisk aktivitet i den centrala kustremsan.
Tillsammans har kleptokratin kring diktatorn samlat på sig miljardtals dollar i tillgångar varav mycket finns i utländska bankvalv. Enligt fransk säkerhetstjänst tog ändå hustrun Leila det säkra före det osäkra och tog med sig 1,5 ton guld när hon flydde landet.
Enda lösningen är självfallet att konfiskera de båda familjegrenarnas alla tillgångar, använda dem till att skapa arbete för arbetslös ungdom och framför allt inte dela ut det som privat egendom än en gång.

Benny Åsman skriver om läget i Tunisien, en
situation som förändras dag för dag, timme för timme.
Publiserad 21 jan

          

Facebook, twitter, bloggar, proxyservrar i utlandet och Anonymous var de enda källorna till information som upproret hade till sin tjänst. Efter 23 års diktatur var teve, radio, press och vanliga tjänster via internet helt under regimens kontroll. Inte ett pip om protester ute i landet kunde höras i TV7 och andra kontrollerade media.
Via kontaktnät på facebook och andra cybermedia nåddes tiotusentals människor inom loppet av en timme. En ung student som deltog aktivt från revoltens start säger exempelvis till den franska tidningen Le Monde att samma kväll som Ben Ali gjorde sitt jag-ber-om-ursäktnummer och lovade att inte ställa upp till omval 2014 skickade han vidare 200 meddelanden till 300 kontakter som i sin tur skickade till sina kontakter. Inom loppet av ingen tid alls visste tiotusentals personer vad som var på gång och vad Ben Alis löften var värda.

Omedelbart efter Ben Alis tevetal hackade Anonymous TV7 och under två timmar kunde kanalens tittare läsa följande på rutan: ”Vi journalister fördömer polisens förtryck och kräver att Slim Amamou friges”. Slim var en av cyberaktivisterna som arresterades i ett tidigt skede av upproret.

Cybermedia var ovärderliga vapen i kampen mot diktaturens gamla censur och spelade en kanske helt avgörande roll under mobiliseringens gång. Utan information som sprids till potentiella demonstranter sker intet. Det är en lärdom som redan snappats upp i andra diktaturer och regimer med hård censur. Men erfarenheten i Tunisien kommer också att studeras av säkerhetstjänsterna i Washington och Paris för att hitta motvapen nästa gång en vän hamnar i nöd, exempelvis i Egypten som kanske står i tur.

Cybermedias roll och möjligheter är inte desamma när nu informationen släpps fri. För nu ska politiska organisationer byggas, programmatiska plattformar utarbetas och röstas om och representanter väljas. Det kan man inte göra i den horisontella cyberrymden där det råder ett sorts organisatoriskt kaos. För det krävs utrymme för organiserad debatt om olika linjer och omröstningar i demokratiska former. Det ska inte bestämmas av vem som har största kontaktnätet eller bästa datorkunskaperna.

Benny Åsman skriver om läget i Tunisien, en
situation som förändras dag för dag, timme för timme. (Publicerad 21 jan)

          

I måndags meddelade Tunisiens premiärminister Mohamed Ghannouchi att en nationell samlingsregering bildats med uppgift att organisera val av ny president och nyval till parlamentet.

Det är motstridiga känslor som möter övergångsregeringen. Redan har det hållits många demonstrationer över hela landet mot att regeringen i huvudsak består av ministrar från den störtade diktatorns eget partimaskineri – RCD. Av de nitton utnämnda ministrarna kommer de flesta från RCD och bara tre från oppositionen, det vill säga den av Ben Ali legaliserade oppositionen.

Ytligt sett är det knappast en förändring. Risken finns att det inte blir någon förändring alls. Men samtidigt ska man inte glömma att regeringen är en fallfrukt av revolutionen som tvingats, med eller mot sin vilja, att annonsera förändringar som svarar mot folkets förhoppningar och krav.
– Premiärministern sa att en ”total informationsfrihet ska råda” och att informationsministeriet ska avskaffas. Det var ministeriet som skötte censuren under Ben Ali.
– Alla politiska fångar ska friges omedelbart.
– Alla partier ska legaliseras.
– Valet av ny president och nyval till parlamentet ska hållas inom sex månader.

I alla reportage från runt om i landet och i alla bloggar och på facebook känns den stora stolthet som människorna känner över segern mot Ben Ali. Diktaturen som verkade orubblig och gjuten i betong visade sig vara av skört gips. Den stoltheten och segerkänslan är den bästa och den enda garantin för att den nya regeringen inte så smått ska lyckas återinföra det gamla, med enda skillnaden att Ben Ali byts ut mot en annan härskare sedan folkets vaksamhet lagt sig. Därför är kravet på upplösning av RCD som nu förs fram allt kraftigare oerhört viktigt.
I tisdags drabbades regeringen redan av att stort bakslag. Landets fackliga central UGTT meddelade att dess tre ministrar i regeringen drar sig ur eftersom flera tunga ministerposter, inrikes-, utrikes, finans- och försvarsministeriet styrs av gamla ledare från RCD. Varför UGTT gick med i regeringen till att börja med måste nu ledningen förklara för sina medlemmar. Trycket från de fackliga aktivisterna som på gatorna kräver RCDs upplösning blev för stort för UGTTs ledare som inte ännu vant sig vid krav underifrån.

Trycket blev också för stort för presidenten Mebazaa och premiärministern Ghannouchi som i tisdags eftermiddag meddelade att de båda lämnar partiet RCD. Självfallet i hopp om att folkmassorna ska tro att de tagit på sig en ny ren skjorta. Fortsätter utvecklingen i samma takt som den senaste veckan är det troligt att den nuvarande regeringen inte ens överlever 60 dagar fram till ett nyval. Just nu försöker den hålla tillbaka protesterna med mer insats av polisen eftersom militären inte kan brukas på samma sätt.
Maskerad eller verklig förändring? Det kommer tiden att utvisa. För oavsett vilka som sitter på ministerposterna under den närmaste tiden är det trycket från gatan som avgör vilka beslut som kommer att fattas och vilka löften som uppfylls. Skolungdom, unga arbetslösa, fackliga aktivister och intellektuella drev diktatorn på flykt och kräver nu att regeringen gör sig av med alla gamla trotjänare till Ben Ali och upplöser RCD.
Det skulle vara ett stort steg framåt för det tunisiska folkets frihetskamp.

          

Med i den illustra samlingen av extremister fanns också Sverigedemokraternas riksdagsman Kent Ekeroth. I spetsen för konferensen stod den ökände ledaren för det österrikiska folkpartiet FPÖ. Heinz-Christian Strache besökte israeliska kolonier på Västbanken innan konferensen och avslutade sin visit med ett besök vid minnesmonumentet över judeutrotningen – Yad Vashem. Vilken israelisk myndighet som haft den dåliga smaken att välkomna herr Strache vid monumentet är inte klart.
Tillsammans med Ekeroth var också den belgiska rasisten Philip Dewinter – historisk chef för Vlaams Blok som olagligförklarades för rasistisk hatpropaganda och som återuppstått med namnet Vlaams Belang. Dewinter är bland annat känd för att i skrift ha förnekat judeutrotningen och har vid ett antal tillfällen deltagit i minnesmöten över de flamländska nationalister som anslöt sig till SS under kriget.
Med på konferensen fanns också Elisabeth Sabaditsch-Wolff från österrikiska FPÖ som står åtalad för rasistisk hets mot folkgrupp och riskerar tre års fängelse. Där fanns också högerextremisten René Stadtkewitz från Berlin, grundare av rörelsen Die Freiheit som kräver slöjförbud i Berlin och minskade sociala bidrag till muslimer.
Tillsammans antog den här fina samlingen av ”nationella patrioter” en text kallad ”Jerusalemdeklarationen” som pekar ut islamsk fundamentalism som ”det nya totalitära hotet mot världen”.
Frågan är vad Kent Ekeroth, svensk parlamentsledamot och representant för Sverigedemokraterna, gjorde i Askhelon. På sin hemsida skriver Ekeroth den 8 december att han just kommit hem ”från en utlandsresa”. Varför så diskret? Varför inte beskriva besöket i kolonin Shomron på Västbanken? Ännu den 15 december fanns det inte ett ord på hans blogg om var han varit och varför han skrivit under en krigsförklaring mot islam tillsammans med en rad ökända europeiska rasister.

Benny Åsman
intis@internationalen.se