Lönernas minskade andel av BNP och den ökade utdelningen till aktieägarna är ett hold-up som kan få de fräckaste banditer att svartna av avundsjuka, skriver Benny Åsman i denna uppföljning av förra veckans ”Det trettioåriga kriget”. Lönerna har krympt och vinsterna ökat. Vinsterna har ökat och investeringarna minskat. Det gäller också Sverige.

I min text ”Det trettioåriga kriget” i förra veckans Internationalen visas vad som hänt med de arbetandes reallöner, utdelningen till aktieägarna och investeringarna sedan Thatcher och Reagan manade till krig mot allt vad den arbetande befolkningen tillkämpat sig under decennier av facklig och politisk kamp.
Mycket har förstörts och försvarslinjerna mot den nyliberala anstormningen har flyttats tillbaka. Det gäller också här i Sverige. Trots smärre egenheter och skillnader liknar ändå den svenska bilden utvecklingen i omvärlden.
Ett gemensamt drag för hela OECD är att lönernas andel av de producerade rikedomarna, BNP, från 1980-82 och framåt minskat till förmån för vinstens andel av samma BNP. Den direkta ekonomiska orsaken till det är att reallönerna inte längre ökade i samma takt som produktiviteten. Att de inte gjorde det var i sin tur en följd av både ekonomiska och politiska skeenden. Massarbetslösheten från 80-talets början försvårade lönekampen, och politiskt började socialdemokratin att svälja de nyliberala koncepten och LO övergav kravet på att löneökningarna skulle följa produktivitetsutvecklingen.
Det var den tyska socialdemokraten Helmut Schmidt som präntade socialdemokraternas försvar av ökade vinster för företagen. ”Dagens vinster är morgondagens investeringar och övermorgons arbeten”, var hans ledtema som bland annat anammades av Kjell-Olof Feldt.

I diagram (1) här under ser vi hur produktiviteten och reallönerna utvecklades i Sverige under perioden 1960-2010 och i diagram (2) hur lönernas andel av BNP utvecklades under samma period.

Produktivitet och reallöner 1960 – 2010

Källa; Eu-kommissionens databas Ameco 2010

Källa: Ameco 2010
Men hur gick det med Schmidts ”teorem”? Skapade löneåtstramningen fler jobb tack vare ökade investeringar? Igen liknar utvecklingen i Sverige vad som skedde i omvärlden. Det mest framträdande resultatet av lönepressen och den påföljande vinstökningen är att investeringarna sedan 80-talets början minskar på bekostnad av allt större utdelningar av dividender till aktieägarna.

I diagram (3) syns vad som skedde med de ökade vinsterna i Sverige. Även här minskar andelen av vinsterna som investeras till förmån för ökad utdelning till aktieägarna. Trenden är tydlig och bestående oavsett vem som höll i rodret på Rosenbad.
Gapet mellan vinsterna och investeringarna svarar mot hundratals miljarder kronor som bytt ägare. Lönernas minskade andel av BNP och den ökade utdelningen till aktieägarna är ett hold-up som kan få de fräckaste banditer att svartna av avundsjuka.
Vi har sett att ökade vinster för kapitalägarna inte leder till mer investeringar och nya arbeten utan till fler dollarmiljonärer som använder sina nyvunna rikedomar till att spekulera i finanskarusellen.
Vad de tagit ifrån dig kan du ta tillbaka. Det är bara en fråga om politisk vilja, om att säga nej och att kräva vad som behövs för att de arbetandes intressen ska ställas före kapitalägarnas.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Kapitalägarna och de regeringar som stöder dem har helt slutat kompromissa. Den gamla samförståndspolitiken som såg till att lönerna ökade i takt med produktiviteten är krossad. Samtidigt har arbetarrörelsens ledare svårt att ta till sig detta faktum. Det är dags för något nytt, menar Benny Åsman i denna första del av två som går igenom nyliberalismens frontal­angrepp på de arbetande de senaste 30 åren.

Efter G20-mötet, som hölls i den sydkoreanska staden Busan för drygt en månad sedan, menade jag att de församlade ministrarna förklarade arbetarklassen krig. När jag tänker efter närmare var det mer en revelj inför ett sista slag. För om vi ser tillbaka på de senaste tre decennierna måste vi konstatera att vi befunnit oss i krig i trettio år. Det är vad den nyliberala ”revolutionen” kan sammanfattas till – ett långt utdraget krig mot allt som de arbetande människorna tillkämpat sig under efterkrigstiden.
Det nyss avslutade G20-mötet i Toronto bekräftar analysen av Busan-mötet. Regering efter regering, borgerlig eller socialdemokratisk, har lagt fram och antagit mördande restriktioner för de statliga utgifterna som bara kan leda till en sak – sänkt eller stagnerande levnadsstandard för majoriteten av de arbetande och en social katastrof för de sämst ställda.
I unison kör upprepar de varandras stridrop om ordning och reda i statens budget och skulder. Merkel, Sarkozy, Cameron, Zapatero, Papandreou och naturligtvis vår egen besserwisser Borg tävlar i vem som kan hitta flest sociala utgiftsområden att kapa med knäna. Självfallet sociala – krigsutgifter i Afghanistan eller hjälp till nödställda bankirer faller inte under bilan.
Men varför? Varför föra en så uppenbart depressiv politik? Är det bara omoderna akademikers grundlösa påhitt att nedskärningar och sparpaket mitt under en ekonomisk kris kan leda käpprätt in i en depression som trettiotalets? Pratar nobelpristagaren Paul Krugman i nattmössan när han anklagar världens regeringar att föra en extremt riskabel ekonomisk politik?
Nej det gör han inte. Risken att ekonomin kraschar är reell, men Anders Borg och hans vänner utrikes säger att de saknar alternativ. Statsskulden måste saneras och budgetunderskotten balanseras, säger de. Det bara är så – basta. Att de saknar valmöjlighet därför att de sitter i knäna på den internationella finansmarknaden glömmer de bort att säga. Ändå är detta just förklaringen till att de säger sig sakna ”alternativ”.

För finansmarknaden, för dem som löstes ut av staten och sedan kastade sig över olika länders statsskuld med de pengar de fått av det offentliga, spelar det ingen roll om ekonomin vänder neråt och kraschlandar. De känner vittringen av stora spekulationsvinster och kräver pengarna tillbaka här och nu. Att de rika kan fortsätta att berika sig även under de värsta ekonomiska kriserna behöver vi inga nya bevis för. Den rapport om antalet dollarmiljonärer i världen som Boston Consulting Group publicerade för en månad sedan visar vilka som alltid landar på fötter även vid höga fall.

Efter trettio år av utnötningskrig anser miljonärerna att den arbetande befolkningens motståndsberedskap är så dålig och att decennier av massarbetslöshet lett till sådan utmattning att nådastöten kan sättas in. Det finns inget samhällskontrakt som de anser sig bundna av. De arbetande får inte längre del av den ökade produktiviteten – allt går till de rika. En procent av världens hushåll äger 38 procent av alla likvida tillgångar, lika med 42 300 miljarder dollar. För dem finns det ingen kris, bara inkomstkällor oavsett ned- eller uppgång i ekonomin.
Diagrammet till höger är en grafisk bild av det trettioåriga kriget mot den arbetande befolkningen. Fram till början av åttiotalet följdes reallönerna och produktivitetsutvecklingen åt. Det var ett axiom att lönerna skulle stiga i samma takt som produktiviteten. LO och fackliga organisationer i utlandet ställde alltid som ett minimum att produktivitetsutvecklingen skulle synas i plånboken. Från 1982 och fram till i dag ökar ständigt gapet mellan produktiviteten och reallönerna med följd att hela produktivitetsvinsten går rakt ned i fickorna på kapitalägarna. Pengar som de dessutom i allt mindre utsträckning investerar i nya fabriker och maskiner eftersom det kortsiktigt varit mer lönsamt att hänga på finanskarusellen.
Den understa linjen visar vad som hänt med lönernas andel av bruttonationalprodukten. Varje liten procentenhet svarar mot hundratals miljarder kronor i transfereringar från de med inkomst av arbete till de med inkomst av kapital.

Under den snabba expansionen efter kriget, från 1950 till 1974, var det den arbetande befolkningens stadigt stigande konsumtion som var drivkraften i den kapitalistiska ekonomin. Lönernas andel av det som producerades steg och i takt med produktiviteten ökade också timlönen. Den inhemska och europeiska marknaden var slagfältet där kapitalägarna vann sina vinster. Globaliseringen och integreringen av flera hundra miljoner arbetare från Kina, Ryssland och Indien i den kapitalistiska marknadsekonomin låg ännu i framtiden.
Nu är det en ny tid. Kapitalet behöver inte det egna landets konsumenter. Det finns konsumenter i andra delar av världen. På grund av det allt svagare fackliga motståndet är det fritt fram att angripa de arbetandes andel av de producerade rikedomarna. I samtliga länder inom OECD har lönernas andel av BNP minskat kraftigt. Hittills har det kompenserats med en allt större skuldsättning i hushållen. Vilket lett till den återvändsgränd som samhället nu befinner sig i.
Det räcker inte längre med den ”automatiska” minskningen av lönernas andel. Nu startar frontalangreppet. Det är innebörden i de sparpaket som bokstavligt haglar över de arbetande i Europa. Det har inte ännu gått in i det allmänna medvetandet men det handlar inte om något mindre än ett klasskrig. G20-mötet visar tydligt vad som sker. Bakom pratet om samordning och behovet av nya gemensamma regler för finansvärlden finns bara ”var och en för sig”. Varje lands styrande tävlar i vem som kan slakta den sociala välfärden snabbast och tuffast. Knappt har Spanien lagt ett sparpaket som svider i skinnet så bjuder David Osborne över med ett brittiskt sparpaket som Englands arbetare kommer att minnas i generationer. Alla inbillar de sig att de ska kunna exportera den egna ekonomin ur krisen.
I själva verket står vi inför ett race till botten som inte lämnar några marginaler för socialdemokratisk plåsterpolitik. Kapitalet har sagt adjö till den gamla samförståndspolitiken och lagt om kursen med sikte på ett samhälle som ska likna vad som rådde innan 1914, det vill säga extrem social och ekonomisk ojämlikhet där frukterna av arbetet tillfaller endast de rika.
Det finns helt enkelt ingen kompromiss att vänta från kapitalägarnas sida. Det är vanligt i media att tala om att reallönerna i ”tillväxtländerna” närmar sig snittet i OECD. Vänd hellre på tesen så kommer vi närmare vad som sker. Det är reallönerna i USA och Europa (och Japan) som kommer att närma sig situationen i Kina och andra snabbt växande ekonomier. Om inte om griper in. För det är sant att Kapitalet proklamerat krig mot löntagarna men det finns gränser för vad de arbetande kan acceptera. Just nu inbillar sig Merkel, Sarkozy, Osborne och andra nyliberala härförare att allt är möjligt. Så länge de inte provocerar fram ett socialt uppror skiter de i hur djup misär som deras politik kan leda till. Det är det nya i dagens situation och som den etablerade arbetarrörelsens ledare inte vill fatta. Reformistisk politik när kapitalägarna och deras regeringar säger kategoriskt nej till alla sociala reformer är som en fisk på torra land, den sprattlar på plats.
Situationen är minst sagt allvarlig och vilka utvägar som finns är inte solklart. Det finns ett motstånd i många länder. Men i de flesta fall är det bara svar på tal efter varje enskilt angrepp mot den sociala välfärden. Det finns inget perspektiv på kampen utöver att försvara vad som existerar och som hotas.

Vi har nått en punkt där de etablerade politiska och fackliga organisationerna i arbetarrörelsen inte kan eller vill leda motståndet mot den borgerliga krigsförklaringen. Det ser till och med ut som att inget av dessa partier ens kommer att delta i en bred social reaktion mot attacken på levnadsstandarden och den sociala omsorgen. För att inte tala om att de själva aldrig kommer att ta initiativ till en sådan kamp.
Att bygga ett nytt antikapitalistiskt parti som presenterar ett program för ett samhälle där ingen kompromiss med kapitalägarnas vinstintressen är möjlig står på dagordningen i Europa. De är inte beredda att kompromissa. Det trettioåriga kriget visar vilket samhälle de strävar efter. Vi ska inte heller kompromissa. Endast ett samhälle som sätter befolkningens ekonomiska och sociala behov i första hand kan undgå den sociala katastrof som de härskande förbereder.
Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Söndagens val i Belgien inte bara bekräftade den allt djupare sprickan mellan norr och syd, mellan Flandern och Vallonien. En avgrund öppnades upp, och om inte en ohelig allians mellan det fransktalande socialistpartiet och det flamländska separatistpartiet NV-A kan brygga över sprickan riskerar Belgien att gå under på relativt kort sikt.

Resultatet i söndags var nämligen mer extremt än någon väntat sig. NV-A går segrande ur valet och blir det största partiet i Flandern med 30 procent av rösterna och därmed samtidigt det största partiet i landet med 17,4 procent.
På andra sidan avgrunden vann PS, socialistpartiet, en stor seger och återtog platsen som det största fransktalande partiet i Vallonien. Alla andra formationer tappade mark. Nyliberalerna i MR och Open-VLD förlorade mest av alla. Till vänster om socialistpartiet fanns det förhoppningar kopplade till en vänsterfront, Front des Gauches, efter att en opinionsundersökning i Bryssel visat på 11 procent tillsammans med de före detta maoisterna i PTB. Något måste har varit grundligt fel i undersökningen. Front des Gauches fick strax över 20 000 röster i Vallonien plus Bryssel och kom därmed inte ens upp till 1 procent.

Koalitionsregering
Hur en regering ska kunna bildas frågar sig nu många. Kungen är regeringsbildare i det belgiska systemet och nu måste han ge en partiledare uppgiften att försöka bilda en koalitionsregering. Men valresultatet lämnar inte mycket utrymme för manövrer. På den flamländska sidan är Bart De Wevers NV-A omöjligt att runda. Ingen fungerande regering kan bildas utan NV-A.
Det är kanske den belgiska statens räddning. Bart De Wever, som säger sig vara för ett självständigt Flandern, måste kompromissa med Socialistpartiet och därmed spä ut sitt vin med vatten. Hans anhängare som väntar sig något annat än en kompromiss à la belge kan snabbt tappa tålamodet och strömma tillbaka till extremisterna i Vlaams Belang som förlorade stort och tappade nästan hälften av sina röster från senaste valet.
Socialistpartiets chef Elio Di Rupo är given ledare för Vallonien och det fransktalande Bryssel och måste likt Bart De Wever hålla för näsan och kompromissa med separatisterna på andra sidan språkgränsen. På valkvällen sa de båda att en hand måste sträckas ut över språkgränsen för att landet ska kunna räddas. För De Wever var det redan ett första avsteg från den separatistiska vägen.
Två scenarier öppnar sig. Endera lyckas Di Rupo och De Wever snabbt bilda en koalitionsregering, hur otänkbart det än var innan valet. Dess uppgift blir då att hitta en formel för ökad regional självständighet inom ramen för ett federalt Belgien.
Eller så misslyckas regeringsbildandet och landet blir utan regering under lång tid. I så fall kan separatisterna i norr säga att Belgien är omöjligt att regera och att den de facto splittringen ska befästas formellt genom att utropa ett självständigt Flandern. Vad det kan föra med sig för Bryssels status verkar oöverskådligt just nu. Huvudstaden ligger i Flandern men 88 procent av befolkningen talar franska.

Text och foto: Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Ett spöke hemsöker Europa. Det hängs ut som en varning för att vanan att ”leva över sina tillgångar” leder till kriser som den Grekland just nu sitter fast i. När statsskulden beskrivs rusar media i taket och skrämmer nyfödda med feta rubriker: DU FÖDS MED 70 000 I SKULD, eller någon annan fantasisumma. Här förklarar Benny Åsman varför statsskulder inte ska betalas utan istället upphävas.

Nyliberala ekonomer påminner oss ständigt om att Staten måste uppföra sig som en ansvarsfull familjeförsörjare och inte spendera mer än vad familjen klarar av. Men när en så ovanlig figur som en ansvarsfull familjeförsörjare ser över hushållets utgifter och upplåning kollar han/hon också alltid in vilka tillgångar familjen har. Hur ska familjen annars kunna planera vad den kan låna för sina framtida investeringar och utgifter?

Samma sak gäller också för en stats utgifter och skulder om än med två viktiga skillnader: staten kan eventuellt låta sedelpressarna rulla vilket en familj inte kan, och staten kan instifta skatter vilket familjeförsörjaren inte kan.

Men likt en familj ska staten naturligtvis se till vilka tillgångar som finns. Att skrämma upp befolkningen med att den är skyldig astronomiska summor utan att samtidigt tala om hur stora våra gemensamma tillgångar är måste anses oärligt om inte rent av en bluff för att få gemene man att svälja beska mediciner.

För det är precis vad det handlar om– beska mediciner. Europas samtliga regeringar viftar med spöket och kräver av befolkningen att den ska dra åt svångremmen under ett antal år framåt. En dags rubriker i internationell press visar vad som väntar de arbetande. Den aktade franska dagstidningen Le Monde hade den 25 maj bland annat följande rubriker om den ekonomiska krisen:

– Storbritannien: Drottningen godtar åtstramning
– Italien antar ett sparpaket på 24 miljarder euro
– Europa kräver att Grekland drar åt tumskruven ett varv till
– IMF kräver snabba reformer av Spanien
– Danmark stramar åt.
– Storbritannien: Sparpaket på 6,2 miljarder pund

Ett litet axplock som kan tiodubblas. Varje land i EU tävlar nu om vem som kan locka befolkningen till att svälja den beskaste medicinen. Att det handlar om en hästkur ska ingen tvivla på.

Men hur är det egentligen med statsskulden och dess påstådda farlighet för ett lands ekonomiska situation? Greklands statsskuld som ligger kring 130 procent av BNP sägs ligga långt över smärtgränsen för ett land och ett bevis på att landets befolkning är ett gäng slösare.

Det kan starkt ifrågasättas att statsskuldens storlek i sig är ett problem. Därför att det beror mycket på vilka som äger statsskulden. Speciellt när det gäller att skydda sig mot hajarna på den internationella finansmarknaden. Se till Japans statsskuld som nu ligger strax kring 200 procent av BNP, det vill säga mycket högre än alla länder inom eurozonen som nu pekas ut som ansvarslösa skojare. Ändå finns det ingen som spekulerar mot den japanska yenen och driver landet mot ruinens brant.

Var är hemligheten? Jo, att den japanska statsskulden till 95 procent ägs av landets hushåll och därmed inte kan hamna inom räckhåll för de stora bankernas och fondernas giriga handlare. Det är den nyliberala avregleringen av kapitalrörelserna och utbudet av statsobligationer på den internationella marknaden som gett storbankerna och kapitalfonderna möjlighet att låna ut pengar till enskilda stater genom att köpa ett lands obligationer.

Hur har olika staters skuld hamnat i bankirernas händer? Den nyliberala offensiven för sänkta skatter segrade i snart sagt alla länder i OECD. Undantagslöst var det de rikaste som fick mest pengar i fickan tack vare skattesänkningarna på inkomster och på kapitalvinster. Staten fick därmed lägre inkomster. ”Teorin” att lägre skatter leder till högre tillväxt och därmed större statsinkomster är rent nonsens. För att uppväga skattebortfallet lånade allt fler stater pengar genom att ge ut obligationer. Med avregleringen av finansmarknaderna och kapitalets fria rörelser över gränserna kunde sparkapital köpa upp de statliga obligationerna och få ränta på dem.

Man kan säga att de rika fick jackpott både på gungorna och karusellerna. Först lägre skatter. Sedan köp av statsobligationer för pengar som inte staten beskattade längre. Och till sist säkra inkomster i form av ränta på statsobligationerna. Fiffigt va?

Så gick det som det gick. De fattigaste länderna i EU skuldsatte sig mer än andra för att kunna hänga med i EU-karusellen. Enligt IMF såg skuldsättningen 2009 ut på följande sätt:

Italien 116 procent av BNP, Grekland 115, Portugal 77, Frankrike 77, Tyskland 73, Storbritannien 68, Irland 65 och Spanien 53 procent av BNP. Diktatet från Maastricht om maximum 60 procent av BNP i statsskuld ligger som synes i ruiner. Samma sak gäller regeln om maximum treprocentigt budgetunderskott.

EU:s/IMF:s räddningspaket är inte en hjälp till Grekland. Det är i första hand en garanti till de storbanker och kapitalfonder som sitter på enorma summor av grekiska statsobligationer så att de kan vara säkra på att utlånade pengar kommer att betalas tillbaka. Enligt Reuters har Europas banker cirka 2 300 miljarder euro i statsobligationer från Grekland, Spanien, Portugal, Irland och Italien i sina bankvalv. Inte undra på att de biter på naglarna inför perspektivet av en skuldsanering eller ännu värre, ett stopp på återbetalningarna.

Den så kallade hjälpen till Grekland är i själva verket lån till Aten med ränta på fem-sex procent och med stenhårda villkor. I utbyte kräver Tyskland, IMF och andra EU-länder att statens utgifter, förutom de militära, ska kapas med knäna.

Att det ska drabba de arbetandes levnadsstandard och pensionärernas inkomster presenteras som ett axiom. Det skrivs alla på näsan att det inte finns någon annan lösning än restriktioner och ”reformer” som ger människorna skrämselhicka.

Ingen verkar ha dragit lärdom av den djupa 30-talsdepressionen. Sänkta statsutgifter, lägre löner och pensioner, sämre social service och andra ”besparingar” bara skjuter den ”verkliga ekonomin” i sank. Med mindre pengar i fickan spenderar befolkningen mindre på köp av varor och tjänster, företagen avskedar och den onda spiralen tar fart. Att aktiemarknaderna dök på nytt efter den första dagens eufori då sparpaketet lanserades beror på att alla inser vad som kommer att bli följden av den svältkur som EU:s regeringar planerar – en ny och djup recession.

Det är främst Angela Merkel och det tyska industrikapitalet som ligger på för att EU ska krypa bakvägen ut ur krisen. Det är en stenålderspolitik som allt mer liknar 30-talets vansinne. Egentligen ska den tyska industrin tacka ”slösarna” i södra Europa för den tyska exportindustrins stora framgångar de senaste fem åren. Hade alla länder i EU följt samma väg som Tyskland, det vill säga sänkt levnadsstandard för de arbetande och allt för exportindustrin, hade det inte funnits några köpare av Merkels varor.

Men kan man gå andra vägen? Kanske man ska spendera sig ur krisen? Varför inte attackera vinsterna i framför allt finanskarusellen och höja den arbetande befolkningens andel av ett lands totala inkomster till den nivå som rådde innan den ”nyliberala revolutionen”?
- Det begriper ju en barnunge att det inte går eftersom det är vinsterna som ger investeringarna och jobben, svarar i kör borgerliga och socialdemokratiska politiker, bankirer, professorer, och andra förståsigpåare.

Men det finns fakta som ingen av dem gärna pratar om. En allt större del av ekonomins vinster realiseras i finanssektorn trots att den själv inte producerar något av värde. Och en allt större del av dessa vinster går inte till nyinvesteringar i den ”verkliga ekonomin” utan till ökad aktieutdelning. Det är pengar som på nytt injiceras i finanssfären eftersom det är där vinstsugna kapitalägare de senaste decennierna snabbast gjort sina kap.

Alltså skulle man, med en solidarisk och internationellt inriktad arbetarrörelse, kunna minska aktieutdelningen i företagen och öka lönerna utan att det påverkar företagens utgifter. Vad som tas från aktieutdelningen hamnar i lönekuverten. Summan av företagens utgifter ändras inte och investeringarna påverkas inte. Dessutom ger naturligtvis ökade löner mer i statskassorna som därmed får lättare att upprätthålla en god samhällsservice.

Wanja Lundby-Wedin är ordförande i de europeiska fackföreningarnas konfederation och borde ha något att säga om hur EU:s regeringar går till frontalattack mot den arbetande befolkningen. Är det någon som hört henne säga något om solidaritet med Greklands arbetare?

Ändå har de som säger att det är nys och orealistiskt att styra över aktieutdelningen till lönekuverten helt rätt. Men bara därför att Bryssel och EU:s medlemsregeringar helt sitter i knäna på de internationella storbankerna. Hur den internationella bankfinansen räddades av gigantiska offentliga stödpaket under 2008 är bästa beviset för dess samband med den politiska makten. Att nu samma banker och fonder dessutom tar sig in köksvägen och fritt kan spekulera mot de svagare europeiska ländernas statsskulder utan motstånd är bara bevis för samma intima relation.

– Ta det tillbaka, sjunger Mikael Wiehe på sin senaste CD. Ja, varför inte? Ta allting tillbaka som den arbetande befolkningen förlorat under de nyliberalas flitiga ”reformerande” av samhället. Det är ett helt program i sig. Men det kan inte förverkligas utan att all makt att spekulera i din framtid tas ifrån bankirerna och utan att samhällets beslut om investeringar och konsumtion styrs av verkliga sociala behov och inte av enskilda kapitalägares behov av så stora vinster som möjligt.

De pengar som bankirer och fondförvaltare använt till att köpa statsobligationer och till att spekulera med mot statsskulden kommer från de gigantiska övervinster som finansvärlden sugit åt sig på bekostnad av de arbetandes inkomster de senaste decennierna och som får allt svårare att hitta vinstgivande objekt att investera i den ”verkliga ekonomin”. Därför cirkulerar de allt snabbare i en karusell vars enda funktion är att omfördela redan producerade rikedomar till dem som inte behöver mer.

– Ta det tillbaka. Så ska det låta. I praktiken innebär det att statsskulden ska upphävas, kort sagt förklaras ogiltig. Varför betala tillbaka pengar till en finansindustri när det handlar om pengar som till att börja med togs ifrån dig, mig och alla andra arbetande människor av samma industri, efter att den ”enda politiska vägens” män och kvinnor ändrat lagar och regler så att hajarna kunde göra vad de gjort?

Upphäv statsskulden. Det är också att upphäva politikens kryperi för finansvärlden. Det är att bryta upp de avtal och regler som antagits i Bryssel, att rasera det EU som sitter i marknadens knä. Det är att bygga ett annat Europa där våra gemensamma ekonomiska, ekologiska och sociala behov sätts i högsätet.

Det är att skapa ett antikapitalistiskt politiskt alternativ till de borgerliga och socialdemokratiska partier som ser sig som goda förvaltare av kapitalismen.

          

De rika och mäktiga i Thailand tålde inte att fattiga bönder och arbetare krävde respekt för deras röster.
Än en gång är det den thailändska armén som gjort sitt smutsiga jobb och krossat en folklig protest i blod. När det här skrivs rullar pansarvagnarna in i de rödas befästa område i affärskvarteret Ratchaprasong.

Regeringen vägrade att förhandla med de röda trots att senaten ville medla och FN uppmanade till besinning. Krav på demokrati och respekt för valresultat krossas nu under pansarvagnarna. Ratchaprasong är premiärminister Abhisits Tien An Men, Himmelska Fridens torg.
Det är sant att dramatiska händelser avlöst varandra var och varannan timme i över en månad. Så är det alltid när ett folk reser sig och kräver sin rätt och rättvisa medan de härskande beväpnade till tänderna försvarar vad de äger – makten och rikedomen. Det kan vara dags att också höja blicken över de feta rubrikerna och fråga vad som utgör grunden till de dramatiska händelserna.
I måndags hade redan 65 personer dödats och mer än tusen skadats. Trots regeringens totala nonsensprat om ”500 terrorister beväpnade till tänderna” är det bara civila som fått sätta livet till sedan den blodiga sammandrabbningen 10 april. Då dog också sex soldater i vad som var en mycket ogenomtänkt och fumlig militär framryckning mot de rödas demonstrationsplats. Sedan dess dödar armén på distans med prickskyttar utplacerade på taken i stadens centrum. Nästan alla civila har dödats med skott i huvudet. Bevis nog för att det är prickskyttars verk.
När det här går i tryck är kanske redan det röda upproret krossat och den heliga ordningen återupprättad, det vill säga alliansen mellan officerskasten, aristokratin i statsbyråkratin och Bangkoks affärstopp, som alla hukar bakom kungens allt svagare men ändå skyddande hand.

Men oavsett om de röda lider nederlag i den nuvarande striden är en epok över i Thailands historia. Fattiga bönder och arbetare har för första gången intagit den politiska scenen som självständig kraft och krossat den härskande elitens myt om ”demokrati på thailändskt vis”.
Idén bakom begreppet är att den västerländska demokratin inte passar för det thailändska samhället eftersom det är byggt på harmoni och stabilitet till skillnad från västerlandets klasskamp och egoism. Hela schemat är naturligtvis nonsens och speglar bara det faktum att den enorma majoriteten av befolkningen tills nyligen var småbönder och isolerade på landsbygden där en öronbedövande indoktrinering lärt dem att älska kungen och vara nöjda med sin lott.
Hela den materiella grunden för ”demokrati på thailändskt vis” sköts i sank under det ekonomiska uppsvinget 1986-96, då miljoner flydde landsbygden in till Bangkok för att ta chansen att snabbt häva sig ur den sekellånga misär som varit landsbygdsbefolkningens lott. Under den perioden bildades en sju miljoner stark arbetarklass.

När den asiatiska finanskrisen 1997 plötsligt släckte hoppet om oavbruten tillväxt, tusentals företag gick i konkurs och miljoner arbetare tvingades återvända till landsbygden, hade mentaliteten redan börjat ändras och grunden för ”demokrati på thailändska” spruckit i fogarna.
Den omtalade och ifrågasatta miljardären Thaksin Shinawatra utsågs 2001 efter en övertygande valseger till premiärminister och gjorde sig snabbt hatad bland den gamla eliten. Dels för att han införde sociala reformer för de fattiga som för första gången i landets historia gav dem praktiska möjligheter att söka sjukvård till ett minimalt pris. Antalet skolor på landsbygden ökade också kraftigt. Det är den materiella orsaken till att Thaksin ännu ses som en hjälte av fattiga människor.
För vid sidan av reformerna förde Thaksin traditionell thailändsk politik, det vill säga kompispolitik och korruption som gynnade den del av eliten som stod på hans sida. De som trampats på tårna av Thaksin samlades i opposition runt Thaksins före detta affärspartner i medievärlden – Sondhi Limthongkul och generalen Chamlong Srimuang, ledare för en hårdför falang i armén. Sondhis talk show på tv användes till att lansera en kampanj för att störta Thaksin. Det är ursprunget till de så kallade gulskjortorna och partiet PAD.
Trots den intensiva kampanjen mot Thaksin vann han överlägset parlamentsvalen i februari 2005. Många röster köptes med små summor pengar eller andra fördelar, men det var vanor som användes inte bara av Thaksin. Grunden till att han omvaldes trots det maktmissbruk som rådde under hans styre var de fattigas tacksamhet för de sociala reformerna. Segern i valet blev för mycket för Bangkoks elit, vissa höga militärer och kungen, vars ”gudomlighet” Thaksin kastade en skugga över. En kupp började planeras. När Thaksin var på resa till FN:s generalförsamling i september 2006 slog kuppmakarna till och avsatte honom.
Trots militärens ansträngning att förhindra anhängare till Thaksin att spela en politisk roll vann PPP valet i december 2007 och satte på nytt käppar i elitens hjul. Från maj 2008 intensifierar gulskjortorna sina aktioner för att få PPP-regeringen avsatt. De gulas ockupation av Bangkoks internationella flygplats lyfte fram konflikten på ett internationellt plan. Regeringen föll och elitens guldgosse, Abhisit Vejjajiva, kunde tillträda posten som premiärminister. Den som han nu missbrukar till att slakta demonstranter i Bangkok.

Just nu dränks definitivt ”demokrati på thailändska” i de rödas blod. Men även om de lider nederlag kan inte det forna systemet med en härskande elit i Bangkok och lydiga fattiga småbönder på landsbygden återupprättas. Trots de märkliga former kampen tagit sig är det en kamp mellan olika samhällsklasser vi varit vittne till. Fattiga bönder från landsbygden, arbetare från Bangkoks förorter och vissa delar av den mindre bemedlade medelklassen står mot den traditionella makteliten.
De fattigas kamp är inte ännu en strid för omfattande sociala reformer, för att inte tala om ett annat samhälle, utan ett krav på att deras röst ska räknas och väga lika mycket som elitens. De vill sätta stopp för de senaste fem årens vana att det är de fattiga på landsbygden som tillsätter en majoritet i parlamentet och där de rika i Bangkok avsätter den med hjälp av militär och domstolar.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Tre år efter finanskrisens början är det fortfarande ingen som ställts till svars för den organiserade stölden mot vanliga arbetande människor, skriver Benny Åsman.Barack Obamas reform av bankväsendet stoppades tillfälligt i senaten när bara 57 senatorer röstade för att starta debatten. Det krävs 60 röster för att en debatt om innehållet i lagförslaget ska hållas.

Republikanerna i senaten påstår att de vill ha en lag som omöjliggör att banker i framtiden räddas med skattepengar. I själva verket är de emot en alltför strikt reglering av finansindustrin, men vågar inte säga det just nu eftersom ilskan mot Wall Street är stor bland partiets väljare.
Finanskrisen skakade om det amerikanska samhället på ett sätt som ingen person under 80 år upplevt. Miljoner hushåll tvingades lämna sina hem och miljoner åter förlorade sina arbeten. I dessa människors ögon var det bankerna som med sin aggressiva utlåning la grunden till krisen. De har helt rätt.
Finansindustrin bröt sig in människornas vardag, skörtade upp dem med finurliga värdepapper, lämnade dem på bar backe, tjänade enorma vinster utan att producera ett jota av värde, för att till sist dra med sig hela världsekonomin i den djupaste krisen på åtta decennier, för att sedan räddas från bankrutt med hundratals miljarder dollar av skattepengar. Inte undra på att Wall Street just nu ligger lågt på hitlistan bland vanliga yrkesarbetande i USA och resten av världen.
– Vissa senatorer tror att obstruktion är en bra politisk strategi och andra tror att det ger möjlighet att föra debatten bakom lyckta dörrar där finansindustrins lobby kan vattna ur reformen eller döda den helt, sa Obama efter omröstningen i senaten.

Så vad innehåller då det så omstridda lagförslaget? Huvudpunkten i reformen syftar till att hindra en storbank eller ett försäkringsbolag på fallrepet från att dra med sig hela systemet i en krasch. För det ska staten skapa en fond med 50 miljarder dollar som ska användas för att omgärda en fallande bank och hindra en spridningseffekt till andra finansinstitut. Republikanerna säger att fonden är ett nytt sätt att rädda bankirer med skattepengar. Det är dock bara röstfiske eftersom fonden ska fyllas med 50 miljarder av bankerna själva.
Svagheten med reformen är i stället att den inte i första hand inriktar sig på att förbjuda den typ av aktiviteter som orsakade krisen. Det är som att kalla in brandkåren när en byggnad redan står i brand i stället för att anta preventiva regler som kan hindra branden att uppstå. Obamas reform ger Finansdepartementet eller riksbanken Fed rätten att stänga banker som tagit för stora risker och som hotar hela systemet.

Veckotidningen The Nation skriver i en ledare:
– Men att lämna över ansvaret till icke valda tjänstemän är dagdrömmeri. Om kongressen inte har viljan att bryta upp monstret i småbitar, kommer inte knähundar att göra jobbet åt dem. I en generation lät Fed och andra myndigheter bankerna ta hem allt större vinster medan de tog allt fler och större risker. Lagövervakare saknade viljan att gripa in och stoppa det roliga för viktiga kunder.
Vilka svindlande affärer bankerna ägnat sig åt kommer nu fram i detalj i granskningen av storbanken Goldman Sachs. Banken var kungen i det hov av finansiella aktörer som medvetet skörtade upp ett helt folk. De så kallade sub-primelånen, som fick fattiga att skuldsätta sig för husköp, och som sedan packades om som derivat, finanspapper av extremt komplex karaktär, var medvetet gjorda för att krascha.
De gav bankerna och försäkringsbolagen ett vinstregn de aldrig tidigare upplevt. Eftersom vad som för 50 år sedan ansågs vara ekonomisk brottslighet i den nyliberala ekonomins epok hyllas som finansiellt konsthantverk, fanns det inga spärrar som hindrade svindeln.
Tre år efter finanskrisens början är det fortfarande ingen som ställts till svars för den organiserade stölden mot vanliga arbetande människor. Det nya regelverket som Obama vill införa begränsar bankernas möjlighet att upprepa samma sak men lämnar dörren öppen för nya vinstgivande lyckospel.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

USA:s hushåll konsumerade långt över sina inkomster, och Kina var verkstaden som tillverkade de billiga varorna. ”Amerikina” kallades det, i tjugo år världsekonomins motor. Och det är en modell som inte längre fungerar. Vad kommer därefter? Benny Åsman resonerar kring framtidens konkurrens mellan olika kapital, när USA och Europa med alla medel försöker behålla sin maktställning i världen.

De senaste fyra åren har dominerats av den ena finanskrisen efter den andra. Från bolånekrisens början i USA hösten 2007 till vinterns turer kring den grekiska statsskulden. I bakgrunden har den industriella produktionen gått på kryckor och närmare trettio miljoner arbetande förlorat sina arbeten.
En fas i den globaliserade kapitalismen har nått sitt slut. De kriser som snabbt avlöser varandra är ett yttre tecken på hur den grundläggande modellen för de senaste två decenniernas ekonomiska utveckling inte längre fungerar och inte längre kan fungera.
”AmeriKina” kallar vissa den modell som begravts i ruinerna av bostads- och bankkrascherna. I två decennier, och framför allt under perioden 1995 till 2007, konsumerade de amerikanska hushållen långt utöver sina inkomster medan Kina utvecklades till världens verkstad för billiga konsumtionsvaror. Ordet ”amerikina” syftar på det gemensamma beroendeförhållandet mellan de två stormakterna, en modell som kunde fungera så länge de amerikanska hushållen hade möjlighet att sätta sig i allt större skuld. Det är nu inte längre möjligt för en överskådlig framtid. Modellen har tappat sin dynamik och kommer knappast att återta sin roll i världsekonomin.

I USA har det skett en enorm omfördelning av inkomster och förmögenheter under de senaste decennierna. De arbetandes andel av de producerade rikedomarna, andelen av BNP kan man säga, har minskat kraftigt till förmån för kapitalägarnas andel. Det har lett till två fenomen. Å ena sidan har de rikas lyxkonsumtion stigit kraftigt medan en allt mindre del av kapitalets vinster går till nyinvesteringar. I andra änden av samhället har den enorma majoriteten, kanske 75 procent av befolkningen, sett sina realinkomster och sparade medel stagnera eller krympa via kursfall på aktier och sjunkande fastighetspriser. Det har kompenserats av en allt större skuldsättning som i över ett decennium eldat på de amerikanska hushållens konsumtion.

I Kina, den motsatta polen i modellen, har också de arbetandes andel av BNP minskat och ligger nu på en historiskt låg nivå, under 50 procent enligt de flesta källor. Men till skillnad från USA investeras enorma belopp i produktionsapparaten och infrastrukturen medan de arbetandes konsumtion ligger kvar på en låg nivå. Investeringarna har i huvudsak haft en enda inriktning – export. Den stora majoriteten av hushållen kan inte öka sin konsumtion eftersom det saknas sociala försäkringar. Pengar måste sparas till skolgång, eventuell sjukvård och för livets höst.
Så såg den modell ut som under två decennier varit världsekonomins lokomotiv. Stora vinster i USA som i huvudsak används till att fylla kapitalägarnas fickor och i liten utsträckning investeras i ny produktionskapacitet. Stora vinster i Kina som nästan uteslutande investeras i ny exportkapacitet och infrastruktur.

Nu har den modellen nått vägs ände. Inte för att Kina vill minska sin export och stimulera den inhemska konsumtionen utan för att de amerikanska hushållen inte längre kan konsumera på kredit. Ett konkret bevis för detta är att Kinas export sjönk med 25 procent mellan juni 2008 till juni 2009 sedan efterfrågan i USA kraschat.
De båda ekonomiska supermakterna håller likt två sumobrottare varandra i bältet utan att kunna tvinga den andre till reträtt. USA är beroende av att Kina använder valutainkomsterna från exporten till köp av amerikanska statsobligationer. Kina i sin tur är beroende av den amerikanska importen och att dollarn inte rasar allt för mycket i förhållande till den egna yuanen, eftersom det drastiskt skulle minska värdet på landets valutareserv.
Grundbulten i de senaste decenniernas globalisering är alltså bruten. Frågan blir därför om det finns en ny eller flera nya modeller som kan ersätta AmeriKina som lokomotiv för världsekonomin.

Vissa sätter sitt hopp till en ”grön kapitalism”. Ska vi se till vad som skett hittills och vilka investeringar världens regeringar planerar kan man lika gärna sätta sitt hopp till Jultomten. Visserligen finns det vissa pilotprojekt som skulle kunna lösa delar av framtidens energiproblem. Men så länge det grundläggande kriteriet för alla investeringar är vinstmaximering stöter det på oöverstigliga hinder. Kol- och kärnkraft prioriteras i dag som framtida ersättning för oljan och därför blir alla ”gröna” satsningar inte en ersättning för utan ett tillägg till den existerande energiproduktionen.
Andra sätter sitt hopp till den kinesiska kapitalismens förmåga att vända ut och in på sig själv. Det grundar sig på en mekanisk syn på den kinesiska ekonomins kapacitet att omvandlas till den gigantiska marknad som antalet medborgare låter ana att den skulle kunna bli. Bort från exportberoendet och över till intern konsumtion. Visionen är kanske inte orimlig, men det är inget som kommer att ske inom kort framtid. Kina kan inte bli det lokomotiv som drar världsekonomin ut ur den aktuella krisen. Hur det kommer att se ut om några decennier är en annan fråga.

Ändå kan vi se konturerna av en ny modell i vilken Kina spelar en roll som ledarna i Beijing kanske inte väntar eller önskar sig. Det är en modell som är mer geostrategisk än ekonomisk. Den djupa industriella och finansiella krisen har inga omedelbara lösningar. Alltför många nyckelbranscher som exempelvis bilindustrin lider av en enorm överkapacitet och antalet investeringsobjekt med goda vinstperspektiv är minimala. Andra sidan av den medaljen är att storbolagen trots krisen fortsätter att dela ut stora summor till sina aktieägare. Vilka i sin tur placerar sin manna i den finansiella karusellen eftersom det är där de kortsiktiga vinsterna finns.
Så hur ser då den nya modellens konturer ut? För det handlar ännu bara om konturer utan verkligt fasta former. Mycket kan ännu ändras de kommande åren.
USA och dess bångstyriga bundsförvanter i Europa tänker inte stillasittande se på hur Kina sakta men säkert växer ut till den största ekonomiska makten på världsmarknaden. Det är ännu långt till att det stadiet nåtts, även om media ofta på impressionistiskt manér presenterar det som redan ett faktum. Trots allt är USA fortfarande världens största producent av industrivaror och Kinas bruttonationalprodukt är inte större än en fjärdedel av USAs, för att inte tala om BNP per kapita.

Ändå ser Vita huset och Bryssel Kina som ett strategiskt hot mot den ”västerländska imperialismens” globala hegemoni och tänker stämma i bäcken.
Det finns många tecken på hur framtiden kommer att forma sig. Vita Huset lät tidigare förstå att Kina var en strategisk partner men inte en strategisk konkurrent. Nu är det det senare som gäller – Kina ses som ett hot mot den västerländska imperialismens hegemoni. Förhållandet till Ryssland är annorlunda. Den ryska kapitalismen är inget hot mot USA och EU eftersom landet är en ekonomisk monokultur med enbart råvaror att exportera. Har någon sett ryska varor i snabbköpens hyllor? Häromdagen såg jag faktiskt rysk djupfryst abborrfilé på ICA. Men det är ju inte mycket att starta ett handelskrig kring.

Det är en form av nykolonialism som växer fram, i en strävan efter att inte bara indirekt kontrollera råvarukällor, fossila bränslen och odlingsbar jord, utan också efter att direkt äga och utöva fysisk kontroll över resurserna. I den kampen är Kina också i högsta grad delaktig, vilket syns speciellt tydligt i uppköpen av jord i Afrika. I Washington och Bryssel planeras hur Kina ska hållas kort i jakten på Jordens reserver.
Den moderna nykolonialismen har också ett militärt uttryck. USAs krigsmakt och Nato ges en alltmer global roll för att säkra baser som utövar strategisk kontroll över farleder och hamnar viktiga för den internationella handeln. Det är inte uttryck för paranoia när ledarna i Beijing irriterat klagar över ”västmakternas” militära utbredning i framför allt Asien. Det pågår en geostrategisk inringning av den framväxande supermakten Kina. Ingen imperialistisk makt har någonsin frivilligt övergett sina positioner. Det tänker inte USA och Europa heller göra.
Det hårda ordkriget kring dollarns växelkurs i förhållande till den kinesiska yuanen och Obamas deklaration att USA måste kraftigt öka sin export till omvärlden är en tredje pusselbit i den nya modellen. I den nya situation som uppstått med den internationella finanskrisen och modellen ”amerikinas” sammanbrott kommer den internationella konkurrensen mellan olika kapitalintressen att intensifieras och handelskrig på utvalda fronter bli vanligare. Samtidigt som direkt krig blir ett allt vanligare val för USA och Nato.

Det råder inget tvivel om att USA och Europa är de starka dominerande imperialistmakterna, men det innebär inte att den nya geopolitiska strategin för att inringa Kina kommer att lyckas. Det beror mycket på hur den interna utvecklingen i Kina kommer att gestalta sig det närmaste decenniet.
Kinas fortsatta ekonomiska utveckling och den politiska stabiliteten i landet är intimt sammanknutna. Den relativt välmående ”medelklassen” i kustregionerna ifrågasätter inte kommunistpartiets partidiktatur så länge Hu Jintao och hans partikamrater kan ståta med tvåsiffriga tillväxtsiffror. Men den fråga som reser sig är om Kinas ekonomi kan fortsätta i sin linjära tillväxt under överskådlig framtid eller om djupa kriser väntar runt hörnet.
Inom samma problemställning reser sig frågan om Asien, som vissa siare anser, inom kort kommer att ersätta ”väst” som motor i världsekonomin och därefter aktersegla både USA och Europa. Sett till Asiens tyngd i världshandeln och dess andel av världens industriproduktion är vi långt, långt borta från det scenariot.
Den närmaste framtiden kommer därför att domineras av allt intensivare konkurrens mellan olika kapital, med en allt mer aggressiv duo USA-Europa som med alla medel kommer att försöka behålla sin globala hegemoni. En period av finansiella och ekonomiska kriser, allt intensivare attacker på de arbetandes livsvillkor, med Grekland som senaste exempel, och en aggressiv form av nykolonialism är vad den kapitalistiska världen har att erbjuda mänskligheten.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Öga mot öga.

.

I dag fick jag ett långt mejl från min vän Max i Bangkok som målande beskriver det tillfälliga stillestånd som råder i staden. De röda barrikaderar sig bara ett några meter från de soldater som placerats ut för att skydda bankpalatsen.

I går gjorde regeringspartiet PAD ett nytt utspel och sa att alla parter tillsammans borde arbeta fram en ny konstitution som bland annat ska tillåta att regeringen kan utlysa nyval inom sex månader.

De rödas ledare i UDD svarade med att på nytt kräva premiärministern Abhisits omedelbara avgång och utlysande av nyval.

-Vi kommer inte att förklara oss som segrare och regeringen som förlorare om den avgår, sa Natthawut Saikua en av de främsta ledarna i UDD.

Men nog om detta och över till min vän Maxs tankar.

Benny,

Jag vet inte om förstasidesbilden kommer att visa samma soldater bakom improviserade barrikader när du får det här mejlet. Det är från Sky-trainstationen som jag vanligtvis reser ifrån och i går var jag där.

De röda har också byggt tillfälliga barrikader omkring femton meter längre bort så nu står de ansikte mot ansikte vid en korsning. De röda tänker inte flytta på sig och soldaternas uppgift är att hindra dem från att inta bank- och affärscentrat Silom.

.

Spänningen hänger tjock i luften. Varför armén bygger barrikader är mysko. De är ju de som ska angripa. Möjligen kommer de att attackera de röda från ett annat håll. De röda säger att de kommer att attackera Silom om det sker. Det skulle innebära att de röda hamnar mellan två sköldar och bokstavligen riskerar att slaktas.

De röda har byggt sina barrikader med tiotusentals bambupålar som spetsats i ena änden. Det ser ut som palissader kring gamla byar. De säger att de kommer att använda dem som spjut om de angrips av armén.

Det sägs att de rödas närvaro i shoppingcentrat kostar affärsmännen mer än två miljoner kronor om dagen. Man kan säga att de röda hittat en känslig punkt- plånboken.

Däremot blomstrar gatuståndens affärer, de röda måste ju äta. Det är bara de stora affärsgubbarna som förlorar pengar. Ändå är det inte riktigt sant eftersom de stora spelarna äger det mesta i Bangkok och folk gör ändå av sina pengar då de handlar i andra stadsdelar.

.

Det är en märklig situation. På gatan finns nudelsoppsförsäljare och stånd som säljer allt mellan himmel och jord till arbetarklasspriser och på tredje våningen i köpcentrat kan man köpa en Ferrari eller Porsche, märkeshandväskor och golfklubbor. Varuhusen är stängda av de rödas barrikader där de sover på gatan, i trappuppgångar och rulltrappor, eller på flaket på de pick-uplastbilar de anlände med. Hela området har omvandlats till en gigantisk röd marknadsplats.

.

De är det folk som jag älskar så mycket och som lockade mig hit till att börja med. De har lidit i tre fjärdedels sekel och sliter dag efter dag, generation efter generation utan något hopp om en bättre framtid. Nu visar de att de fått nog och när nu den kungliga familjen tydligt visat var den står börjar dessa människor att ställa frågor som de aldrig ställt förr.

Men frågan är, vilka kommer att lyssna och är de röda beredda att höra svaret?

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Bangkok, UDD, PAD, Thaksin, Abhisit, Rödskjortor,

          

Nytt bakslag för regeringen.

.

Den mäktiga valkommissionen beslutade i dag att regeringspartiet PAD ska förbjudas. Med rösterna fyra mot en fälldes premiärminister Abhisits PAD för korruption i form av tagande av illegalt partistöd från sponsorer. Det var samma anklagelse som fällde de rödas regering i december 2008.

Beslutet innebär naturligtvis ett bakslag för regeringen. Men det hindrar inte Abhisit Vejjajiva från att forcera sina aggressiva planer. Valkommissionens beslut får inte omedelbara konsekvenser eftersom PAD överklagat till Konstitutionsdomstolen, vilket kan ta flera månader. Därför är det mycket troligt att krisen når klimax innan.

.

De röda befäster sina ställningar i affärscentrat Ratchaprasong

Regeringen som sitter väl skyddad i 11e infanteriregementets kaserner trycker på för att de rödas ockupation av shoppingcentrat Rachaprasong ska hävas med våld. Just nu har armén dragit samman tre bataljoner till gator runt de rödas basläger och det verkar vara lite väl mycket för att arméchefens förklaring att soldaternas uppgift är att hindra röda demonstranter att ta sig in i bank- och affärscentrat Silom ska tas på allvar. Det ser mer ut som en förberedelse till en ny attack på de röda.

Min gode vän Max i Bangkok är inte längre så optimistisk över vad som väntar.

Rödskjortorna verkar trötta och ängsliga. Det är som om de accepterat ett kommande nederlag men att de föredrar att stanna kvar på plats än att återvända till sina byar som de exploaterade och åsidosatta medborgare de varit sedan tre kvarts sekel.

.

Barrikader ska hindra militär och polis

Kanske Maxs bedömning är förhastad. Mycket verkar än oklart och de tydliga motsättningarna i officerskåren kan paralysera arméledningens handlingskraft. Tidningen Bangkok Post talar öppet om de yngre officerarnas och soldaternas sympatier för de röda. Om det ska räcka för att stoppa ett nytt blodbad är det just nu inte möjligt att bedöma. Det måste testas i levande livet.

Vissa media och kommentatorer menar att de röda och regeringens anhängare är lika goda kålsupare och att de bara representerar två skikt inom eliten som kämpar om makten. Det är bara sant till en liten del. Förre regeringschefen Thaksin som störtades av militären 2006 tillhör naturligtvis eliten. Han är kanske Thailands rikaste person. Och det är sant att de röda har stor sympati för honom eftersom han är den enda regeringschef som någonsin drivit igenom reformer till de fattigas förmån och välfärd.

Samtidigt säger det röda fotfolket att de utkämpar ett ”klasskrig”. Ser vi till vilka sociala krafter som är i rörelse handlar det verkligen om ett klasskrig. På de rödas sida finns fattiga bönder och arbetare från landsbygden och Bangkoks periferi. I de ”gulas” läger hittar vi höga militärer, den intellektuella eliten, läkare och advokater, Bangkoks grädda inom finansen och hovet och dess följe av rojalister.

.

Törstiga Robocops laddar upp för strid.

Det finns två ord i det thailändska språket som legat begravt under lång tid och som nu betecknar de två lägren. De röda kallar sig med stolthet ”prai”, som förr var ett skymford för okultiverat pack. Nu målar de ordet ”prai” i ansiktet eller på huvudbandage och skjortor för att visa att ”det obildade packet” tar strid för att deras röst ska höras och räknas i demokratisk val. Det visar också att de rödas krav och kamp går utöver ett stöd till Thaksins rätt att återvända från sin landsflykt.

”Amart” är däremot beteckningen på de gula och betyder ”aristokrati”. Ord för klasser med rötter i ett feodalt förflutet som nu åter flyter upp till användning för att markera tydliga klasskillnader i ett modernt klasskrig. Inte mellan kapitalism och socialism utan för tillfället mellan en demokrati med formellt lika rättigheter för alla och ett auktoritärt kungadöme där de fattiga bespottas som pöbel.

.

Det chicka affärerna i Rachaprasong har bytt färg.

Lite vila skadar inte.

Nya gatustrider mellan de röda och armén väntar säkert.

.

Media: DN1,SVD1,SSD1,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Bangkok, PAD, UDD, Rödskjortor, Thaksin,

          

En djup politisk kris står för dörren i det thailändska samhället. Den styrande eliten i Bangkok, uppbackad av militären, har inte lyckats demobilisera fattigbönderna och arbetarna som i snart två veckor dominerat gator och torg med sina färggranna djupröda skjortor.

Från att ha varit utnyttjad stödtrupp åt den förre premiärministern Thaksin har rödskjortornas rörelse slagit sig in på den politiska scenen som en kraft att räkna med, trots att de saknar en verklig politisk ledning och ett program för social förändring.
Rödskjortorna visar att medias tidigare rapportering om ”trötta demonstranter som åker hem till byarna” var mer ett önsketänkande från de härskande än realitet. I stället finns det just nu mellan 60 000 och 100 000 rödskjortor i Bangkok som inte visar några tecken på att de tänker vika sig frivilligt. Deras krav på regeringens avgång och nyval står mer fast än någonsin.
Det är flera aspekter av krisen som visar dess djup jämfört med situationen under de rödas demonstrationer i fjol vår då de relativt lätt kunde drivas tillbaka av militären.
Det handlar inte längre om en klyfta mellan den fattiga landsbygden och den rika eliten och välmående ”medelklassen” i Bangkok.
–Akademiker och alltfler munkar kräver nu allvarliga förhandlingar och försöker tvinga regeringen att ge efter terräng, skriver en vän, här kallad Max, på plats i Bangkok.
– En del av ”medelklassen” ser att den sittande regeringen inte längre har stöd i samhället. Den kan inte överleva utan militärens beskydd. Regeringen håller för övrigt till i en armékasern sedan ett par veckor. Så slipper ministrarna trampa i de rödas blod som färgar gatstenarna runt regeringsbyggnaden.

Regeringspartiet PDD har tappat allt stöd bland befolkningen. I en nylig opinionsundersökning fick partiet knappt två procent. Inte mycket att hurra över.
– Regeringschefen Abhsit framstår för vad han är, militärens pojke. Att han gömmer sig i en barack visar hans svaghet och hans beroende av männen i uniform, skriver Max och fortsätter:
– Det visar också att militären håller honom i korta tyglar. Just utifall han skulle få för sig att göra eftergifter som militären inte gillar.

I lördags visade arméledningen att den för tillfället lagt bajonetterna åt sidan. Stora demonstrationer samlades vid alla checkpoints i stan och manade soldaterna att ansluta sig till folket. Plötsligt beordrades alla soldater tillbaka till kasernerna. Kanske i självbevarelsedrift eftersom nästan alla soldater kommer från samma fattiga områden som rödskjortorna. Det är bara officerarna som har sina rötter i Bangkoks överklass.
– Det är kanske bara en manöver för att vinna tid. Men låt oss hoppas och vara lite naiva och tro att det är början till slutet på militärens snart åttio år långa strupgrepp på landet, säger Max förhoppningsfullt.
Rödskjortorna har mognat som politisk kraft och visat taktisk finess som slår an även bland Bangkoks invånare. I fjol lät de sig snabbt provoceras till gatustrider av PDD:s gula huliganer efter ett par bombattentat med flera döda bland de röda. Samma sak händer nu. Ett halvt dussin bombattentat med handgranater har redan skett, som media försöker tillskriva de röda men utan att lyckas övertyga Bangkokborna.
I stället har de röda tillgripit metoder som skördat sympatier utöver de egna leden. Hela världspressen har redan beskrivit det spektakulära nerblodandet av offentliga platser och byggnader. Ledande rödskjortor har också klippt sitt hår.

– I kväll klippte rödskjortornas ledare sitt hår framför kameror. Senare följde andra efter deras exempel. Håret har ett symboliskt värde i Thailand. Att vidröra en persons huvud är en förolämpning och eftersom håret skyddar huvudet har det ett symboliskt värde. De offrar sin kropps huvudbonad för demokratins skull, skriver min vän Max.
Det har skett en viktig förändring sedan i fjol. Kungens roll som landsfader och i det närmaste en gud är inte längre given. Efter militärens upplösning av de rödas regering i december 2008, som kungen gav grönt ljus, är hans ställning inte lika oantastbar längre. Dessutom är den 82-årige monarken intagen på sjukhus och ingen vet om hans dagar är räknade. Det finns ingen tronföljare som kan överta den sittande kungens vågmästarroll.
I dag söndag meddelar media att premiärministern gått med på att hålla samtal med de rödas ledare. Men det verkar vara en manöver för att minska antalet deltagare i demonstrationerna som pågår oavbrutet. Vare sig premiärministern eller arméledningen kan vinna på ett nyval. Rödskjortornas parti UDD kommer att vinna i ett nyval. I och för sig kan domstolarna förbjuda partiet. Men det är en metod som redan visat sig ineffektiv. Partiet återuppstår snabbt under nytt namn.

De rödas portalfigur är den före detta premiärministern Thaksin Shinawatra, som störtades i en militärkupp 2006. Med sina många miljarder dollar har han från utlandet fortsatt att spela en stor roll i de rödas mobilisering och hans rätt att återkomma är ett centralt krav från de röda.
Thaksin kommer inte från eliten i Bangkok. Han kommer liksom rödskjortorna från det fattiga norra Thailand. Sin förmögenhet skapade han som mediemagnat. Hans popularitet, förutom ursprunget från norr, skapade han som premiärminister genom att införa ett minimum av sociala reformer inom skolväsendet och hälsovården till de fattigas förmån. Reformer som omedelbart skrotades efter kuppen 2006.
Thaksin är en korrupt och manipulerande personlighet, men på grund av den roll han spelade som regeringschef är han fortfarande ledarsymbolen för de röda. Att han skulle tillåtas komma tillbaka av militären verkar helt uteslutet. Möjligen skulle det kunna ske i ett läge av folkligt uppror, men då för att ”avväpna” rörelsen. Han är delvis de rödas styrka som en symbol för de fattigas kamp men samtidigt en black om foten på rörelsen i dess försök att skapa ett politiskt alternativ till militärens hantlangare i Bangkok.

Landets kris närmar sig en upplösning. Seger eller nederlag för folkets krav på demokrati är alternativen.
– Förlorar vi åker vi i fängelse, Vinner vi får vi tillbaka demokratin, sa Nattawut Saikua, en av de rödas ledare, till demonstranterna i lördags.
Min vän Max tror inte, sina ”naiva förhoppningar” till trots, att militären och överklassen i Bangkok frivilligt kommer att överge åttio år av makt och rikedom.
– Men en militärkupp blir inte smärtfri den här gången. Blod har flödat tidigare i Thailand, men den här gången har de halva landet emot sig. Jag befarar ett blodbad om militären beslutar att en kupp är enda sättet att behålla makten, avslutar min gamle vän.
Jag kan bara hoppas att han har fel.

Benny Åsman
intis@@internationalen.se