Över hela Europa sätts kriget mot den islamska fundamentalismen in mot kvinnornas kläder.
Kan en beslöjad kvinna kämpa för socialismen? Får hon? Den franska ”slöjdebatten” har fått nytt bränsle i och med att Nouveau Parti Anticapitaliste, NPA, ställer upp i regionalvalen med en ung kvinnlig kandidat iförd huvudduk. Kritiken kom från både höger och vänster. Slöjdebatten har också nått Sverige. En niqabklädd kvinna ville ha rätt att gå en utbildning för arbete inom barnomsorgen. Då kom också den svenska regeringen att tvingas ha åsikter i frågan. Benny Åsman diskuterar här den grundläggande frågan om ett socialistiskt parti ska kunna avkräva sina medlemmar speciella åsikter i religiösa frågor. Han klargör också vad Marx verkligen sa när det gäller ”religionen som opium för folket”.

Den franska borgerligheten kom till makten i en blodig revolution mot feodalherrars och den katolska kyrkans välde. Av alla nationalstater som föddes under och efter Upplysningen var Frankrike den mest radikalt antikyrkliga. Kyrkan och staten, himlen och makten, skildes åt, och det är sedan dess fundament i den franska sekulära republiken, en grundbult omhuldad av höger som vänster.
Men Frankrike 2010 är inte Voltaires Frankrike. Kolonialism och globalisering ligger mellan de två, och i dag finns det fem miljoner muslimer i landet. Det är, kan vi säga, den ”världsliga”, ”materiella” grunden till den absurda debatten om den ”nationella identiteten” som Sarkozy öppnat under tryck från en växande islamofobi i ”frihetens, broderskapets och jämlikhetens” hemland.

Redan begreppet – nationell identitet – får huden att knottras på mig. Det är något sjukt redan i avsparken. När sedan hela debatten i det franska etablissemanget koncentreras runt synbara symboler för religiös tro, som burka, heltäckande slöja och sjal, känns den fräna stanken långt utanför camembertens hemland.
Hur ska fattiga utestängda invandrare få en plats i samhället, hur ska de papperslösa få ett värdigt liv, hur ska de tiotusentals hemlösa i Paris få tak över huvudet, är frågor som Nationalförsamlingen borde diskutera. Men nej, i stället går timmar, dagar, månader åt till att fråga sig hur man med lagstiftning kan angripa den lilla minoritet av muslimska kvinnor som bär burka eller heltäckande ansiktsslöja.
Varför skäggiga män i långa mantlar inte berörs vågar ingen sarkozist svara på. Inte heller varför personer med en judisk kippa på bakhuvudet borde förbjudas att ställa upp i val till poster i den sekulära republiken. Eller varför en person med ett kristet kors runt halsen borde hindras från att kandidera till politiska poster.
När den franska högertidningen Le Figaro ”avslöjade” att mina politiska meningsfränder i NPA, Nouveau Parti Anticapitaliste, inför regionalvalen i mars ställer upp med en ung muslimsk kvinna klädd i vit sjal i ett valdistrikt i södra delen av landet, brakade det verkligen loss i media.
Från höger och tyvärr från vänster viner sedan dess kritiken mot NPA och kandidaten Ilham Moussaid. NPA anklagas för att blanda samman religion och politik, att fiska röster i invandrarförorterna, och att trampa på den franska republikens sekulära traditioner.
Inte ens vänsterpressen under kommunistpartiets och vänsterpartiets (utbrytning ur Socialistpartiet) ledning drar sig för att tala om Ilham som en ”beslöjad” kandidat. Sedan när en vit sjal knuten i nacken blev till slöja kan diskuteras. Men det är inte vad diskussionen borde handla om. Även ledande franska feminister talar om skandal och svek mot kvinnornas kamp från NPA:s sida.

Till sist handlar det alltså om religionens roll i samhället. Marx skrev att det var ”folkets opium” och mycken skit har skrivits med det som avstamp. Men hela texten där Marx skriver om religionens roll andas förståelse för vilken roll religionen spelar för de förtryckta i världen, och att den rollen inte kan trollas bort med lagar och förbud. Att bränna ner kyrkorna och förbjuda religionen hjälpte inte Stalin att göra alla sovjetmänniskor till ateister, men däremot till antikommunister.
”Religionen är ett uttryck för verkligt lidande och samtidigt en protest mot lidandet. Religionen är den förtryckta varelsens suck, anden i en hjärtlös värld, liksom den är de sociala villkorens själ där själen är utesluten. Den är folkets opium… Avskaffandet av religionen som folkets illusoriska lycka är villkoret för folkets verkliga lycka. Att kräva av folket att förneka sina illusioner över sin situation är liktydigt med att kräva av det att förneka en situation som är i behov av illusioner.”

Så skrev Marx i sin kritik av den tyska filosofen Hegels verk.. Kan man komma längre bort ifrån ett formellt, dogmatiskt förkastande av de religiösas huvudbry? När NPA attackeras för att presentera en kandidat som bär en religiös symbol handlar det till sist om hennes rätt att delta i den politiska kampen.
Ska socialistiska partier kräva av sina medlemmar att avsäga sig eventuella religiösa idéer? Kan man vara medlem i ett socialistiskt parti men inte ha rätt att kandidera till valbara poster? Blir svaret ja innebär det att partiet har två sorts medlemmar, där de eventuellt religiösa hamnar i andra klass.
Eller ska man kräva av religiösa kvinnor att de först ska befria sig från sina övertygelser innan de får delta i kampen för kvinnans frigörelse? För mig visar frågorna på det absurda i den franska debatten. Ska vi be de unga kvinnorna på Teherans gator att först ta av sig slöjorna innan de nästa gång skanderar ”död åt diktatorn”?

Att debatten berör oss alla och inte bara franska socialister visade dagstidningen Le Monde lördag 20 februari. I Frankrike har det redan skrivits många artiklar om NPA:s kandidat. Men nu för Le Monde upp debatten på europeisk nivå. Två av artiklarna i lördagsnumret har skrivits av kända intellektuella i Europa, Tariq Ali och Isabelle Stengers. Två av artiklarna kritiserar skarpt NPA:s kandidatur. Henri Pena-Ruiz, filosof och medlem i det nya Vänsterpartiet, menar att NPA sviker alla de kvinnor i världen som kämpar mot förtrycket, däribland tvånget att vara beslöjad.
– Man kan inte samtidigt kämpa för jämlikhet mellan könen och bära ett plagg som är ett instrument och en symbol för kvinnans underkastelse, skriver han.
Problemet som jag ser det är bara att det som Pena-Ruiz skriver är formellt korrekt men i det verkliga livet existerar de människor som han säger inte finns. För NPA:s kandidat Ilham finns inte detta ”man kan inte”. Hon för kampen dagligen. Ur rent ideologisk synvinkel är hon naturligtvis offer för ett religiöst förtryck, rent objektivt sett. Men so what? Ska vi icke-troende hindra henne från att med en sjal på huvudet ta kamp här och nu mot det franska klassamhället och därmed kvinnoförtrycket?

För till sist handlar den franska debatten om sjal eller inte om vilket socialt medvetande man ”måste” besitta för att ha rätt att delta i mänsklighetens frigörelse från allt förtryck, himmelskt som världsligt.
För den franska borgerligheten är problemet naturligtvis bara taktiskt. Ingen i maktposition, alltifrån höken Sarkozy till den före detta läkaren utan gränser, numera utrikesministern, Kouchner, har en värdig hållning i ”sjalfrågan”. För dem handlar det om kalkyler inför nästa val.
Men det är inte debatten med Sarkozys höger som är viktig. Däremot är det desto viktigare att debattera med den ”vänster till vänster om vänstern” som tyvärr också tycker att Ilham borde avsättas som kandidat därför att hon bär en sjal av religiösa skäl, trots att hon kämpar sida vid sida med sina sekulära kamrater i NPA.
Om hon en dag föreslår att NPA byter ut sin paroll ”Nej till avsked” mot ”Gud är stor” är medlemskap i NPA naturligtvis inte möjligt. Men det säger ju sig självt och kräver ingen debatt. Men nu fungerar hon som alla andra medlemmar i ett socialistiskt parti där tron på Gud eller inte är en privatsak.
Det är den ton som Tariq Ali anlägger i sin långa artikel i Le Monde. För att visa hur snett debatten hamnat i Frankrike berättar han om sina egna erfarenheter av studenternas kamp mot militärdiktaturen i hans hemland Pakistan under åren 1968-69.
– Många av de kvinnliga studenterna som kämpade tillsammans med oss bar sjalar och ropade samtidigt slagord mot Jamaat-e-Islami. Försummade vi våra plikter när vi accepterade dem i våra led utan att först be dem ta av sig sjalarna, frågar Tariq Ali och säger att han själv hade föredragit se de unga kvinnorna utan sjal, men att för kampen spelade det ingen roll.
– De algeriska kvinnor som deltog i kampen mot den franska kolonialismen gjorde det under antiimperialismens fana. En del bar slöja, andra inte. Det ändrade inget i deras sätt att kämpa och inte heller i fransmännens sätt att tortera dem, skriver Tariq, och kittlar känsliga nerver i den franska republikens historia.
– Ilham är uppenbarligen överens med ett program som försvarar aborträtten, rätten till preventivmedel och så vidare, det vill säga rätten för en kvinna att fritt bestämma över sitt eget liv. Men hon ska inte ha rätt att sätta vad hon vill på huvudet. Det är förvånande, skriver Tariq Ali som sedan decennier är bosatt i London.
Isabelle Stengers är knappast känd i Sverige, men i den fransktalande delen av världen är belgiskan en mycket välkänd och aktad filosof, feminist och fristående socialist. Bland hennes många verk kan nämnas Kapitalismens häxkonster från 2007.
Liksom Tariq Ali frågar sig Isabelle vart debatten om att förbjuda sjal/slöja/burka ska leda.
– Har hon rätt att ha politiska idéer? Om hennes kandidatur är ett problem bör kanske hennes rösträtt tas ifrån henne nästa gång? frågar sig Isabelle.
Debatten om Ilhams vita sjal är en internationell fråga, därför att den handlar om hur förtryckta i dagens värld kan sluta sig samman och kämpa mot det kapitalistiska samhället för en bättre värld. Det är i den kampen som religiösa ”illusioner”, som Marx skriver, kan försvinna i takt med att ”folkens verkliga lycka” skapas. Förbud och statliga direktiv kan bara fördröja den verkliga befrielsen från missbruket av folkets opium.

Benny Åsman

          

Geert Wilders kan bli Nederländernas nästa statsminister. Det står klart efter hans partis seger i kommunalvalen 3 mars. Partij van de Vrijheid (Frihetspartiet) bröt igenom i städerna Almere och Haag.

PVV:s seger bekräftade vad alla väntat sig. I Almere, strax öster om Amsterdam, vann Wilders parti 21,6 procent av rösterna och är nu största partiet i kommunen med sossarna i PvdA som tvåa med 17,6 procent av stadens 190 000 medborgare. I Haag kom PVV tvåa efter sossarna som nu har 10 kommunalråd med PVV tätt bakom med 8 platser.

– Stoppa islamiseringen av vårt land. Så lyder det enda tema som PVV envetet trummar fram vid varje tillfälle. Andra punkter i partiets program syns mindre.

Geert Wilders säger högt vad de som inte tänker tycker. Och han gör det helt medvetet för att skaffa sig en trampolin in i nästa regeringskoalition som måste bildas efter parlamentsvalen den 9 juni i år. Wilders är ingen streetfighter som boxat sig fram på politikens bakgårdar. Ända sedan 1988 har han varit en byråkrat som arbetat inom socialförvaltningen. Bakom den populistiska fasaden döljer sig en vanlig borgerlig statstjänsteman med höga politiska ambitioner.

Han är definitivt rasist, men ingen fascist med ett program för att störta den parlamentariska demokratin. Exempelvis är PVV:s ekonomiska program till 100 procent nyliberalt. Vilket inte hindrade den gode Wilders att av populistiska skäl sätta sig emot ökningen av pensionsåldern från 65 till 67 år. Några pensionärsröster den 5 juni skadar aldrig. Partiet kräver också högre hastighetsgräns på motorvägarna. Några röster kan det ju ge. Nej till Turkiet i EU passar också in i strategin. Och självfallet ett krav på lägre skatter i god nyliberal anda.

Men Wilders och PVV har insett att en radikal ”islamofobi” är bästa språngbrädan till makten. Då sitter det bra med ett krav på att Koranen ska förbjudas i landet. PVV har också hakat på franske presidenten Sarkozys reaktionära angrepp på muslimer och kräver sjalförbud för alla anställda i offentlig tjänst eller i kollektiva aktiviteter finansierade av det allmänna.

– Vi vågar ta oss an känsliga ämnen som islamiseringen och vi talar ett klarspråk som väljarna kan förstå, säger Wilders. För att riktigt fiska röster bland en befolkning som upplevde den tyska nazismen in på bara skinnet säger han att Koranen är en fascistisk bok och, som sagt, bör förbjudas.

– Människorna är utleda på regeringen, på eliten till vänster som inte tar ansvar för någonting, är ett annat av Wilders favoritteman.

– Endera hoppets och optimismens program eller ett program för osäkerhet och islamisering, sa Raymond de Roon, PVV:s vinnande kandidat i Almere, på valkvällen. Men när Wilders kallt kalkylerar sina utspel hettas det vilda oförnuftet upp bland dem som fåtts att tro på skräckpropagandan om ett framtida nederländskt kalifat. Framtiden får utvisa om Wilders kan rida det odjur han grenslat.

Kalla fakta om landets befolkningsmässiga sammansättning och sysselsättningsgraden bland invandrarna har ingen inverkan på dem som inte vill eller kan se. För av landets 16,5 miljoner medborgare är fortfarande 13,2 miljoner av nederländskt ursprung. Bland de övriga 3,3 miljonerna kommer de flesta från före detta holländska kolonier. Vad man sår….

Största gruppen invandrare, 385 000, kommer från Indonesien. Grannen Tyskland bidrar med 379 000 medan 378 000 kommer från Turkiet. Bara 341 000 kommer från Marocko som i PVV:s propaganda får bära det största hundhuvudet. Resten kommer endera från andra gamla holländska kolonier eller andra EU-stater.

Brottslighet och islam

Problemet är naturligtvis att vissa städer eller stadsdelar omvandlats till getton där befolkningen till en majoritet är av utländskt ursprung, med allt av social misär, arbetslöshet och kriminalitet som följer. Wilders poäng är att han lyckas binda samman osäkerheten på gator och torg med islam. Brottslighet i nedslitna stadsdelar blir väldigt synlig och görs mycket synlig av villiga sensationslystna media.

Men det är inte sjalklädda damer och skäggiga moskébesökande herrar som står för osäkerheten på gatorna. Det är naturligtvis lika idiotiskt som att skylla kriminaliteten i Los Angeles svarta kvarter på de svartas kristna tro. Eller att förklara unga latinos kriminalitet med att de är katoliker. Men när rasistisk propaganda används som verktyg är mekanikerna inte noga med måttstocken.

– Vi pekas alltid ut. Vem mördade Pim Fortuyn? En holländare. Vem försökte köra på drottning Beatrix? En holländare. Det var galningar säger man och glömmer snabbt bort dem. Men när en marockan gör något galet då är vi plötsligt alla terrorister. Ändå har våra föräldrar slitit ut sig och byggt alla dessa nya nederländska städer. Då fick de ingen chans att lära sig språk och kultur. Men nu ska de helt plötsligt bevisa att de är integrerade, säger Mohammed Radahi, 38, till den belgiska dagstidningen De Morgen.
De nederländska socialdemokraterna vann en nästan historisk seger i parlamentsvalen 2006. Men av det gjorde de inget. Deras politik rullade på i gamla banor, och anpassningen till de nyliberala kontrareformerna bara intensifierades. Nu kommer de att få betala för sin passivitet och antagligen tappa tio procent i valen 9 juni.

Vågmästare

Även om Wilders inte kommer att besätta statsministerposten efter valet 9 juni står det klart att hans parti kommer att vara vågmästare på högerkanten. Eftersom den sittande koalitionen mellan kristdemokrater och sossar sprack i veckan kring frågan om att vara kvar i Afghanistan eller inte, är en ny koalition mellan de två utesluten. Statsminister Balkenendes parti CDA måste därför ta med Wilders i en koalition för att kunna bilda regering. Balkenende har redan låtit förstå att en sängfösare med Geert Wilders inte är att utesluta.
Parlamentsvalet 9 juni blir en spännande tillställning. Att Wilder blir en centralfigur efter valet står redan nu klart.

– Vad som var möjligt i Almere i dag är möjligt i hela landet i morgon. Vår seger i dag är en språngbräda för seger den 9 juni, utropade Wilders inför hysteriska anhängare i Almare.
Må Allah stoppa honom.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Nu strejkar och demonstrerar grekerna. 24 februari kallar Greklands största fack GSEE till generalstrejk mot de nedskärningar som just beslutats. Det är EU som kräver ett stålbad, med bland annat frysta löner, höjda skatter, och sänkta pensioner, eftersom Greklands budgetunderskott och statsskuld börjar oroa EU på allvar. Det handlar om hela eurosamarbetet. Regeringen har beslutat att få ner budgetunderskottet från 12,7 procent till 3 procent år 1012.
Men nuvarande premiärminister Giorgos Papandreou kom till makten i höstas bland annat på löftet att lönerna skulle höjas mer än inflationen, och stålbadet kommer inte att tas emot stillatigande. Har Greklands regeringar begått rader av misstag eller är situationen inbyggd i eurosystemet?
Benny Åsman ger bakgrunden.

Det är alltid den svagaste länken i en kedja som brister när den utsätts för alltför stora krafter. Att Grekland var EU:s ”värsting” visste alla när landet anslöt till eurozonen.
Nu presenterar liberala media kalabaliken i EU som ett resultat av den grekiska regeringens dåliga styre, fiffel med räkenskaperna och okontrollerade offentliga utgifter som fått landets budgetunderskott och statsskuld att explodera.
Grekland ska betala tillbaka cirka 30 miljarder euro innan mars månads slut och behöver låna pengar för att möta dessa betalningskrav. Problemet är bara att ”marknaden roar sig med att testa euron” som en belgisk finansman uttryckte sig häromdagen. Följden för Grekland när marknaden roar sig är att Aten tvingas betala närmare sju procents ränta på emitterade statsobligationer, dubbelt så mycket som den tyska staten måste ge till ”investerare” i tyska statsobligationer.
Vid sidan av ”marknaden som roar sig” gräver också de så kallade ”kreditvärderingsinstituten”, som Moodys och Standard & Poors, gropar som kan få hela eurobygget att falla. De påminner om brandmän som leker pyromaner.
De spekulanter i banker och riskfonder som drev den internationella finansen till avgrundens rand och som senare stöttades upp med tiotusentals miljarder kronor av USA och EU cirklar nu som hungriga gamar över den statsskuld som skapades för att rädda dem. Det privata skuldberget har lyfts bort från det privatas axlar och lagts på det offentligas skulder som det bara finns en garant för – den arbetande befolkningens skatter.

Gemensam valuta utan politik.
Grekiskt fiffel med statistiken, en omfattande korruption i statsbyråkratin, en svart parallell arbetsmarknad och internationell spekulation är de direkta orsakerna till krisen.
Men under ligger mer djupt liggande orsaker som finns inbyggda i det europeiska unionsbygget. Länder med stor skillnad i ekonomisk utvecklingsnivå samsas inom EU med en och samma valuta. Mellan Tyskland, Holland och Frankrike å ena sidan och Grekland, Spanien och Portugal å den andra råder en mycket stor skillnad både vad gäller produktivitet och inkomstnivåer.
Alla sexton staterna med euron som gemensam valuta saknar däremot all form av gemensam ekonomisk politik, penningpolitik och skattepolitik. Grälsjukt skjuter de över skulden för alla problem på grannen i eurozonen. I stället för att föra en gemensam politik i valutazonen kör varje enskild stat sitt race mot botten för den sociala välfärden och sänker skatt på skatt för kapitalägarna för att locka till sig ”investerare”.
Irland lyckades bäst i detta race under några år och seglade upp som ”mirakelekonomi” tills finanskrisen krossade myten. Tyskland har sedan slutet av 90-talet lyckats tvinga de fackliga organisationerna att acceptera reallönesänkningar och därmed gett den tyska industrin exportfördelar som i praktiken motsvaras av en devalvering.

Trots vardagsprat om det allsmäktiga Bryssel är egentligen EU en politisk dvärg. Valet av den helt okände Herman Van Rompuy till president speglar detta. Hans totala frånvaro från den politiska scenen under ”grekkrisen” är slående.
EU har som ”statsbudget” 1 procent av de 27 ländernas samlade BNP, att jämföra med Washingtons 20 procent av USA:s BNP. Och den enda verkligt europeiska institutionen, Europeiska Centralbanken, har som enda uppgift att övervaka inflationen så att kupongklipparna inte förlorar sina kapitalinkomster i högre inflation. Frankfurt har inte ens en möjlighet att föra en politik för eurons växlingskurs.
Om den internationella finanskrisen visat något så är det att ur den kapitalistiska ekonomins synvinkel måste EU ges rätt och makt att fungera som en stat. Men det är ett projekt som styrs av en grundläggande motsättning inom de enskilda medlemsstaterna. Ända sedan unionens bildande har det pågått en hård strid mellan nationellt knutna kapitalägare och kapitalister med ”europeisk överblick”.
Det är i den striden om EU:s utseende som eurons och hela Unionens framtid kommer att avgöras. Ett fortsatt ”på stället marsch” håller inte i längden. Den gemensamma valutan kan inte överleva i längden utan att valutaunionen blir en ekonomisk union i full mening. I den striden är Greklands problem med underskott i budgeten och en hög statsskuld bara en aptitretare.

Det råder just nu stor tveksamhet i länder som Tyskland, Frankrike och Holland om vad som ska göras för att den ”grekiska krisen” inte ska blomma upp i en kris för hela EU och dess valuta euron.
Ska man hoppa in med pengar och lösa ut den grekiska statskulden eller låta Aten löpa linan ut och tills vidare inställa avbetalningarna på statsskulden? I det första fallet är ledarna rädda för att skapa praxis som ger ”oansvariga” stater en garanti för att de aldrig kommer att ställas till svars. Det andra alternativet leder till en ”argentinsk” kris mitt i EU och hela unionens framtid kan sättas på spel.
Resultatet är väntan och tveksamhet från framför allt Tysklands och Frankrikes sida. Merkel och Sarkozy verkar vilja skapa så hårt tryck som möjligt på Grekland för att det självt ska lösa krisen utan att det leder till en spekulanternas frontalangrepp på Spaniens och Portugals statsskuld och därmed euron som sådan. Det är ett farligt spel för ”det är mäktiga investerare där ute” som slår vad om att Grekland och kanske Portugal och Spanien inte klarar att hålla huvudet över ytan, skriver Financial Times stjärnanalytiker Gillian Tet. Att hon har rätt visar hennes tidning tisdag 9 februari då den avslöjar att amerikanska riskfonder tagit spekulativa positioner mot sydeuropeiska statsobligationer för 7,6 miljarder euro.

Det privata skuldberg som nu hamnat på det offentligas axlar ska betalas. Bankirerna och spekulanterna har befriats från sina synder och ger nu glatt och ivrigt råd om hur staten ska kunna klara av sina nya skulder.
– Dra åt tumskruvarna på befolkningen och svält ut den offentliga sektorn, är deras recept för krishantering som tyvärr redan anammats av ledarna i de utpekade staterna.
Greklands socialistregering vill öka pensionsåldern till 67 år, införa lönestopp i den offentliga sektorn och minska olika ”förmåner” med 10 procent vilket enligt media motsvarar 4 procents lönesänkningar.
Trots att Tyskland ligger på hårdast för att grekerna ska dra åt svångremmen hindrar det inte Berlin från att driva på försäljningen av det tysktillverkade stridsflygplanet Eurofighter till Grekland. Det ska ändå vara någon måtta på sparandet.
Zapateros socialistregering har beslutat om ett sparpaket fram till 2013 på 50 miljarder euro, och beslutat att arbetsmarknaden ska göras mer ”flexibel” (hört det förut?) samt naturligtvis höja pensionsåldern (hört det förut?) till 67 år. I Portugal gick socialistregeringen (hört det förut?) på pumpen när parlamentet i veckan röstade ner ett förslag om Madeiras och Azorernas budget. Den irländska, inte socialistiska, regeringen har redan beslutat att sänka alla statsanställdas löner med 7 procent.
Offensiven mot de offentligt anställda har som ett viktigt syfte att återupprätta reglerna som finns inskrivna i Maastrichtavtalet och som nu ligger i ruiner i hela EU, inte bara i Grekland och andra Medelhavsländer.

I tabellen (nedan) här under kan du se hur budgetunderskotten och statsskulden ser ut i förhållande till de enskilda ländernas BNP. I Maastricht beslutades att budgeten inte får ligga över 3 procent av BNP och statsskulden inte över 60 procent, något som tabellen visar tillhör Utopia just nu.
Reaktionerna på den ”grekiska” krisen visar att de europeiska borgarklasserna långt ifrån är eniga om det europeiska samarbetets framtid och vägen dit.
Det enda verkligt gedigna samförståndet är att det är de arbetande människorna i samhällets nedre delar som ska betala krisen. Varje enskild kris tas till intäkt för att kräva eftergifter och umbäranden att offras på den ekonomiska tillväxtens altare.

          

Det var regn och rusk utöver det vanliga skitvädret i Bryssel. Det hindrade inte cirka 30 000 arbetare från att sluta upp i fredagens demonstration i Bryssel. Polisen säger att det var 26 800 och de fackliga organisatörerna 35 000.

Solidariteten med arbetarna vid Opels nedläggningshotade fabrik i Antwerpen stod i centrum. Det officiella temat för den fackliga fronten var krav på försvar av jobben, respekt för de arbetande och social rättvisa.
Som vanligt när de fackliga organisationerna demonstrerar var det mycket färger och gott humör, smällare, ballonger och rökfacklor. Ölet brukar också flöda när belgare säger sin mening på gatorna, men i fredags var det sånt svinväder att varm choklad låg i topp.

Benny Åsman

          

.

Hungrig

Arbetslös

Bostadslös

.

De tre orden sammanfattar den sociala katastrof som den finansiella och ekonomiska krisen orsakat i det så rika amerikanska samhället. Ja, i världens rikaste samhälle är det miljoner som inte har mat för dagen, inget arbete och som saknar tak över huvudet.

.

Det är inte resurser som saknas. Finns det 100 miljoner dollar att dela ut i bonus till investeringsbanken Goldman Sachs VD, då finns det också pengar för den som svälter. Det handlar om politik och vilja, om kapitalistisk etik och nyliberal moral.

.

Hungrig.

.

Feeding America är i huvudsak en frivilligorganisation som delar ut mat och organiserar natthärbärge för fattiga bostadslösa amerikaner. Antalet behövande har ökat explosionsartat sedan slutet av 2007.

.

Feeding Americas senaste rapport visar att 37 miljoner amerikaner, varav 14 miljoner barn och 3 miljoner åldringar, förra året serverades måltider i organisationens närmare 40 000 serveringar. Det är en ökning med 27 procent sedan 2006. Det är inte ännu ett nytt 30-tal. Då fanns det knappt några sociala skyddsnät alls. Men det är dagens totalt inadekvata sociala försäkringarna som förklarar varför den ekonomiska krisen slår så hårt och brutalt just mot de sämst ställda i samhället.

Det är inte ännu 30-talets depression vi lever i. Men vad väntar…?

.

Av Feeding Americas rapport framgår att av de 37 miljoner som organisationen hjälper:

.

- är 70 procent hushåll med inkomster under det officiella fattigdomsstrecket.

-är den genomsnittliga inkomsten för hushållet 940 dollar i månaden.

-är det bara 36 procent av hushållen med en eller fler personer som har ett arbete.

-är det 10 procent av de berörda hushållen som saknar tak över huvudet.

.

Den situation Feeding Americas rapport beskriver har inget naturligt över sig, det är inte en naturkatastrof och inte heller en oundviklig effekt av krisen. Det är helt enkelt så den amerikanska kapitalismen ser ut. De rika i samhället, kapitalägarna, har så till den grad lyckats sprida individualismens katekes att även många av de offer som Feeding America hjälper anser att allt beror på otur och den enskildes misslyckande.

Feeding America serverar mat till miljoner i nöd.

.

Arbetslös.

.

Den starkt avreglerade amerikanska arbetsmarknaden ger landets arbetsgivare i det närmaste fria händer att avskeda anställda. Under de senaste årens kris har de inte varit sena att använda sin makt över jobben.

.

I november 2009 var den officiella arbetslöshetssiffran 15.3 miljoner. Till det ska också läggas de 2,5 miljoner arbetslösa som slutat söka arbete eftersom det inga finns att få.

.

I tabellen här under kan du se hur många arbetssökande det finns per lediga jobb. Det är den amerikanska fackliga tankesmedjan EPI som publicerade dem häromdagen.

.

.

Så här ska du tyda diagrammet. I december 2000 gick det 1,1 arbetslös per ledigt jobb. I december 2007 1,7 per ledigt jobb och i november 2009 var det 6,4 arbetslösa som slogs om varje ledigt arbete.

.

För att de närmare 19 miljoner arbetslösa i USA ska kunna få ett arbete behövs det ett massivt jobbskapande per månad och ändå kan det ta flera år att nå nivån från år 2000. Eller kanske tio år. För den frysning av statsutgifterna för de närmaste tre åren som Obama annonserat står i skarp kontrast till presidentens prat om att skapa jobb.

.

Att USA valde en svart person till president var en revolution i sig. Men för de färgade minoriteterna i USA ser vardagen ut som förr. När 15 procent av de vita saknar arbete är det 25 procent av de färgade som går arbetslösa.

.

Källa: EPI

.

Gapet mellan de olika linjerna visar att sedan krisens början 2007 är det svarta och latinos som avskedas först. Diagrammet visar procenten ”underemployed”(deltid som vill arbeta mer plus arbetslösa). Att så många med arbete söker fler arbetstimmar innebär att arbetsgivarna långt in i en ekonomisk uppgång inte behöver nyanställa och att den officiellt mätta ”arbetsproduktiviteten” stiger automatiskt. Det är vad som ligger bakom de ljusa siffror som media skrivit om de senaste dagarna.

.

Bostadslös.

.

Det är inte bara 3,7 miljoner i Feeding Americas statistik som saknar tak över huvudet. De var kanske redan bostadslösa innan den ekonomiska krisen bröt ut hösten 2007. Antalet familjer som tvingats lämna sina hem har exploderat under krisen.

.

Förra året var det 2,8 miljoner familjer som inte klarade av sina hypotekslån och tvingades lämna sina hem. Det var upp med 21 procent, från 2,3 miljoner, jämfört med 2008 och upp 120 procent från 1,3 miljoner 2007. I år 2010 kommer minst lika många som i fjol att tvingas överge sina hem. Det beräknas att antalet familjer som äger hus vars marknadsvärde nu ligger 75 procent under låneskulden var 4,5 miljoner i sista kvartalet 2009 och att de kommer att vara 5,1 miljoner i juni 2010. När husets värde ligger 75 procent under kvarvarande skulden menar mäklare att en kritisk nivå nåtts där det ”lönar” sig för ägarna att helt enkelt lämna sitt hem i bankens händer och dra sin kos.

Vad klagar de över? Med dubbla tak över huvudet…

.

Det förklarar också varför bostadsmarknaden i USA på nytt stagnerat efter en kort återhämtning i oktober. Arbetslösheten och lägre inkomster tvingar allt fler att lämna sina hem.

.

Hungrig, arbetslös och bostadslös är vardag för tiotals miljoner amerikaner. Det är en moralisk bankruttförklaring över det hyperkapitalistiska amerikanska samhället och den ”amerikanska drömmen”.

          

Tänker den amerikanska Kongressen driva Barack Obama till en militär konfrontation med Iran? Frågan är mer än berättigad efter förra veckans beslut i Senaten att lägga ett lagförslag om sanktioner mot alla företag som säljer raffinerade oljeprodukter till Iran eller som hjälper Iran att utöka och modernisera sina raffinaderier.

.

I Senaten har republikanska och demokratiska hökar bildat flock.

.

Republikanska hökar har i allians med lika hökaktiga demokrater drivit på för att lagförslaget ska gå till omröstning  så snabbt som möjligt.

.

-Om inte Obamas administration vill införa sanktioner mot Iran då måste Kongressen göra det, säger Senatens minoritetsledare Mitch McConnell.

.

Uppenbarligen kliar det på nytt i krigshetsarnas  avtryckarfinger. De bryr sig inte ens om den egna säkerhetsorganisationens uppfattning att det saknas bevis för att Iran har ett aktivt program för tillverkning av kärnvapen. Trots påtryckningar vägrar CIA att ta avstånd från sin rapport 2007 som slog fast att Irans kärnprogram varit fredligt sedan 2003. Internationella Atomenergikommissionen säger också att det inte finns några bevis för ett militärt kärnvapenprogram i Iran.

.

Hökarna i Jerusalem har fattat galoppen. Mona Sahlins kompis Ehud Barak sa i går att Israel förbereder sig för ett krig i stor skala i hela Mellanöstern om inte förhandlingarna med Syrien går som Israel väntar sig. När ska den europeiska socialdemokratin kapa banden med krigsförbrytaren Barak och slänga ut det israeliska arbetarpartiet ur den Socialistiska Internationalen?

.

Men liksom för Bush och Blair då de drog ut i sitt nobla krig mot Saddam Husseins Irak, spelar fakta och bevis ingen roll för krigshetsare som redan ställt in siktet. Då gäller det bara att provocera fram en incident som ursäktar de handlingar som redan planerats. Det är ingen tillfällighet att Obamas nyligen presenterade militärbudget är den största på decennier.

.

En sympatisk hund i dåligt sällskap.

.

Hur sanktioner mot företag som handlar i oljeprodukter med Iran ska kunna genomföras i praktiken verkar inte bekymra hökarna i Kongressen. Både Europa och Kina har stort handelsutbyte med Iran och USA kan inte hindra Kina från att fortsätta sin handel med landet som i fjol uppgick till 26 miljarder dollar.

.

I FNs Säkerhetsråd finns det ingen chans för USA att få utökade sanktioner mot Iran antagna om Kina använder sitt veto. Om USA väljer att införa ensidiga sanktioner ställer sig frågan hur de ska kunna verkställas. I praktiken kan en handelsblockad mot Iran bara bli effektiv om US Navy inför en sjöfartsblockad. Enligt internationella konventioner är det liktydigt med en krigsförklaring.

.

Det är svårt att förstå att en majoritet i Kongressen inte inser de tänkbara följderna av det lagförslag som nu ligger för omröstning. De borde begripa att en effektiv blockad mot Iran är en dolkstöt i ryggen på oppositionen som kommer att drunkna i den nationalistiska ryggmärgsreflex som kan följa.

.

En blockad av Iran kan bli en dödsstöt för oppositionen.

.

Kongressens agerande måste också ses mot bakgrund av hur det diplomatiska kriget med Kina utvecklas. Kinas sätt att bemöta Obama i Köpenhamn var en diplomatisk skandal.  Wen Jiabao skickade två gånger underhuggare till möten med Obama. Samtidigt är USAs vapenförsäljning till Taiwan en förstaklassens provokation just i ett läge där egentligen båda håller varandra i skägget. Kina behöver USA som exportmarknad och USA behöver Kinas valutareserver för att fylla hål i statsfinanserna.

.

I grunden visar Kongressens aggressiva lagstiftning att världen går mot en period av ökade internationella spänningar, mer vapenskrammel och konflikter kring snäva nationella intressen. Fiaskot i Köpenhamn var bara en avspegling av detta.

.

Barack Obama lyftes upp till makten av förhoppningar och entusiasm om en ny tid av mer social rättvisa och internationellt samförstånd. Han kan komma att gå till historien som den värsta krigspresidenten sedan Lyndon Johnsons dagar.

          

– Det är en krigsförklaring.
Det säger Armin Schild, facklig ledare i det tyska IG Metall om General Motors beslut att lägga ned Opel i Antwerpen och ställa de 2 600 anställda på gatan.

Beslutet från GM var inte helt oväntat. I över ett år har buden kring fabrikens framtid valsats fram och tillbaka. En försäljning av hela Opel Europa till den kanadensiska bildelstillverkaren Magna var så gott som klar när GM:s ledning plötsligt drog sig ur med en vag förklaring att GM skulle fortsätta med Opel i sina led.
Sen ingick GM ett avtal med den fackliga ledningen på Opel som innebar att GM inte skulle lägga ned någon av sina fabriker i Europa i utbyte mot att fackförbunden accepterade en sanering av lönekostnaderna med 265 miljoner euro.
Efter GM:s beslut att ändå lägga ned i Antwerpen säger Klaus Franz, högsta fackliga bossen i Opel Europa, att facket inte längre tänker respektera sitt åtagande.
– Inte ett öre i eftergift, säger Klaus Franz och varnar GM-chefen i Europa, Nick Reilly, för att missta sig vad gäller solidariteten bland Opels anställda.
Tisdag 26 januari läckte Frankfurter Rundschau en rapport från GM:s ledning som visar att redan i november hade beslutet fattats att lägga ned i Antwerpen. Dessutom visar rapporten att produktionen av Opel Astra i Antwerpen kommer att flyttas till Bochum. Det blir en verklig test för den fackliga solidariteten. Om Klaus Franz ska hålla sitt ord måste IG Metall sätta sig emot omlokaliseringen till Bochum och ta strid på europeisk nivå.

Tisdag 26 januari hölls en internationell demonstration framför Opels anläggning i Antwerpen. Vid sidan av de anställda i Antwerpen fanns det på plats fackliga delegater från Opels alla fabriker i Europa. Klaus Franz upprepade sitt stöd till arbetarna i Antwerpen och hotade med strejk i Opels alla anläggningar i Europa om GM inte backar och tar tillbaka nedläggningsbeslutet. Solidariteten mellan arbetarna i Opel verkar installera sig. Blommar den upp fullt ut kan GM få lära sig vad en strejk i Europa kan innebära.
– Beslutet att lägga ned fabriken i Antwerpen måste tas tillbaka, det sa Peter Scherrer i det europeiska metallarbetarförbundet till arbetarna som deltog i dagens demonstration.
– Det är vårt budskap till Nick Reilly. Det blir inga eftergifter i andra fabriker så länge beslutet att lägga ned Antwerpen inte dragits tillbaka, fortsatte Peter Scherrer.
– Det är tänkbart att vi organiserar en strejk i Opels alla europeiska anläggningar, sa samtidigt Rudi Kennes, vice ordförande i det belgiska facket ABVV. Tills vidare blockerar arbetarna all utförsel av färdiga bilar. Bilarna kommer att användas som krigsbyte i en eventuellt hård och utdragen kamp.
Nedläggningen i Antwerpen ingår i GM:s plan att minska Opels kapacitet med 20 procent vilket innebär kring 9 000 avsked bland Opels 50 000 anställda.

Gick med vinst
Fabriken i Antwerpen gick med vinst 2009 och är kanske Opels mest produktiva enhet. Lönekostnaderna i fabriken ligger betydligt över fabrikerna i Tyskland, för att inte tala om anläggningen i Spanien eller i Polen. Men det är ändå inte den verkliga orsaken till att fabriken i Antwerpen offras. Nick Reilly har låtit förstå att Belgien är en liten marknad för Opel och därför skulle en eventuell köpbojkott i landet efter en nedläggning ha mindre effekt än dålig reklam i exempelvis Tyskland efter en nedläggning där.
Den flamländska regionala regeringen är riktigt sur på Nick Reilly för att ha brutit sitt löfte om fortsatt drift i Antwerpen.
– Det är vår förbannade plikt att stödja Opels anställda, säger ministerpresidenten Kris Peeters till den socialdemokratiska dagstidningen De Morgen.
Hur mycket stöd de kommer att få från den borgerliga regeringen i Flandern återstår att se. Flera av de flamländska nationalisterna har under året underblåst antifackliga stämningar genom att anklaga de tyska fackföreningarna för att bara se till de tyska Opelarbetarnas intressen. Men det finns egentligen inget konkret som stöder detta. Tvärtom visar tyska IG Metalls reaktion att Nick Reilly kanske misstar sig på hur solidariteten bland de anställda kommer att utvecklas. Det får vi se inom kort.
Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

I Jemen finns inget av intresse för världsekonomin, det är mycket fattigt och tätbefolkat och har inga viktiga naturtillgångar. Ändå toppade landet världspressens förstasidor i mer än en vecka, sedan en ung nigerian var nära att lyckas spränga ett amerikanskt passagerarflyg i luften.

Det gav Vita huset en utmärkt ursäkt för att utvidga ”kriget mot terrorismen” till jemenitisk mark eftersom ynglingen säger sig ha ”utbildats” och utrustats med en bomb i Jemen. USA hade redan påbörjat sin militära inblandning i Jemen när den unge nigerianen gjorde det möjligt att slå på stora trumman. För även om Jemen är fattigt och saknar det mesta har det något som intresserar Pentagon – sitt geografiska läge. Den som kontrollerar hamnstaden Aden kontrollerar hela Röda Havet och den södra infarten till Suezkanalen.
Därför allierar sig nu Washington ånyo med en liten genomkorrumperad elit i huvudstaden Sanaa. Om Karzai kontrollerar åtminstone Kabul (låt oss överdriva något) så kontrollerar presidenten Ali Abdallah Sahleh i Sanaa knappt de egna kanslikorridorerna.
Jemen är ett djupt konservativt, starkt religiöst och traditionsbundet land där kvinnorna inte syns och där obeväpnade män betraktas som nakna. Utanför huvudstaden är det klanerna som styr. Nästan hälften av den arbetsföra befolkningen saknar ett officiellt arbete och lika stor del lever på mindre än två dollar per dag. Pengar som för många går åt till att köpa av landets största inhemska produkt – den svagt narkotiska plantan khat. Att tugga khat är en tradition lika utbredd som snusandet i Norrlands inland.

I landets norra och sydliga provinser pågår väpnade uppror som både följer klangränser och religiösa motsättningar mellan shiiter och sunniter. I den norra provinsen Saada finns en historisk, nu utesluten maktelit med shiitisk tro, som saudiarabisk militär också angripit. I söder reser sig delar av eliten till väpnat uppror sedan den inte fått ta del av statens magra köttgrytor efter sammanslagningen av Nordjemen och Sydjemen år 1990.
USA har hittills ”bara” skickat militär hjälp till regimen, infiltrerat med CIA, och enligt vissa källor israeliska säkerhetstjänsten, samt utfört flera bombattacker med droner mot påstådda al-Qaidafästen. Det är troligt att Obama kommer att avstå från direkta truppinsatser. För om det finns något som skulle kunna förena landets alla klaner så är det närvaro av utländska trupper i landet. Bara häromdagen uppmanade ett hundratal religiösa dignitärer till ”Jihad” mot alla utländska trupper. Deras ord väger tyngre i det jemenitiska samhället än hundra presidentuttalanden.

Men även taktiken att bomba ”al-Qaidafästen” slår snett, som i Irak och Afghanistan. Den 17 december släppte ett förarlöst plan bomber över en by och enligt regeringen i Sanaa dödades 14 ”terrorister”. Problemet var bara att 45 civila, varav 18 kvinnor och barn, också dödades. Det säger den lokala klanledaren som nu befarar att unga män i byn verkligen går över till al-Qaida. Det är samma logik som i Afghanistan. Du bombar en ”terrorist” medan tio oskyldiga stryker med, varpå tio unga arga män beslutar att ta upp vapnen. Det är inte bomber Jemen behöver, utan materiell utveckling och arbetstillfällen som kan göra lockropen om islamsk Jihad till verkningslösa rop i öknen.
Men det är ingen strategi som Barak Obama eller någon annan amerikansk president kommer att följa, eftersom det enda som intresserar dem är den strategiska plats som Jemen fyller i USA:s globala geostrategi. Att tillgång för USA till en flottbas i Aden är en viktig orsak till Vita Husets nyvunna intresse för Jemen räcker det med att titta på en karta för att övertyga sig om. Men Jemen är också en liten länk i en lång kedja. Både Ryssland och Kina har visat intresse för Jemens hamnstad Aden men snubblat på mållinjen när USA snuvade dem på första platsen.
I stillhet har också USA ändrat attityd till diktaturen i Myanmar och den segerrusiga regimen på Sri Lanka. Det finns nu därför bara en stat från Jemen till Malackasundet vars farvatten och hamnar inte kontrolleras av USA eller dess nära allierade. Vi talar om Iran.

Det har lett den mycket aktade journalisten och före detta indiska diplomaten M K Bhadrakumar till att i en lång artikel i Asia Times dra slutsatsen att det verkliga målet för USA:s strävan efter kontroll över alla farleder och hamnar i den Indiska Oceanen är att hålla tillbaka Kinas växande roll i hela Asien. Diplomatens tes verkar vid första åsynen lite långsökt, men efter närmare eftertanke tror jag att den är korrekt.
Den amerikanska imperialismen kommer inte att stillasittande se på hur Kina växer ut till en politisk stormakt med mer än bara ekonomiskt inflytande i världen och då främst i Asien. Alltsedan Sovjetunionens sammanbrott har det funnits en grundidé som styrt Pentagons militära strategi och det är att betrakta Kina som en potentiell fara och konkurrent.
Under perioden 1990-2010 har USA gått från diplomati och avtal till krig, Irak och Afghanistan, och byggen av militära baser i snart sagt varje land som gränsar till Kina eller som har betydelse för internationella transportleder av råvaror och industriprodukter. Sedan 9/11 har USA:s militära budget dubblerats och är nu större än alla andra staters militärbudget tillsammans.

Många såg Barack Obamas seger i presidentvalet som ett trendbrott i den amerikanska utrikespolitiken, bort från Bushs cowboyfasoner till polerad diplomati och internationellt samarbete. Nu har vi ett års presidentskap bakom oss och inget trendbrott syns till. Tonen och dialekten är visserligen annorlunda. George W Bushs bräkiga texasdialekt och kantiga meningar har bytts ut mot en förfinad bostondialekt och strålande prosa. Men innehållet är förvillande likt.
Någon har sagt att en amerikansk president är lokförare och inte bilist. Bilisten kan svänga hur han vill men lokföraren har bara att följa utlagda spår. Barack Obama kanske är en utmärkt lokförare som bromsar i tid när det ligger hinder på spåret. Men mer än så blir det inte.
Den amerikanska imperialismens spår är redan lagda. Ett av dem går genom hamnstaden Aden. Därför fyllde Jemen massmedias huvudrubriker under några veckor.
Benny Åsman
intis@internationalen.se