Nu strejkar och demonstrerar grekerna. 24 februari kallar Greklands största fack GSEE till generalstrejk mot de nedskärningar som just beslutats. Det är EU som kräver ett stålbad, med bland annat frysta löner, höjda skatter, och sänkta pensioner, eftersom Greklands budgetunderskott och statsskuld börjar oroa EU på allvar. Det handlar om hela eurosamarbetet. Regeringen har beslutat att få ner budgetunderskottet från 12,7 procent till 3 procent år 1012.
Men nuvarande premiärminister Giorgos Papandreou kom till makten i höstas bland annat på löftet att lönerna skulle höjas mer än inflationen, och stålbadet kommer inte att tas emot stillatigande. Har Greklands regeringar begått rader av misstag eller är situationen inbyggd i eurosystemet?
Benny Åsman ger bakgrunden.

Det är alltid den svagaste länken i en kedja som brister när den utsätts för alltför stora krafter. Att Grekland var EU:s ”värsting” visste alla när landet anslöt till eurozonen.
Nu presenterar liberala media kalabaliken i EU som ett resultat av den grekiska regeringens dåliga styre, fiffel med räkenskaperna och okontrollerade offentliga utgifter som fått landets budgetunderskott och statsskuld att explodera.
Grekland ska betala tillbaka cirka 30 miljarder euro innan mars månads slut och behöver låna pengar för att möta dessa betalningskrav. Problemet är bara att ”marknaden roar sig med att testa euron” som en belgisk finansman uttryckte sig häromdagen. Följden för Grekland när marknaden roar sig är att Aten tvingas betala närmare sju procents ränta på emitterade statsobligationer, dubbelt så mycket som den tyska staten måste ge till ”investerare” i tyska statsobligationer.
Vid sidan av ”marknaden som roar sig” gräver också de så kallade ”kreditvärderingsinstituten”, som Moodys och Standard & Poors, gropar som kan få hela eurobygget att falla. De påminner om brandmän som leker pyromaner.
De spekulanter i banker och riskfonder som drev den internationella finansen till avgrundens rand och som senare stöttades upp med tiotusentals miljarder kronor av USA och EU cirklar nu som hungriga gamar över den statsskuld som skapades för att rädda dem. Det privata skuldberget har lyfts bort från det privatas axlar och lagts på det offentligas skulder som det bara finns en garant för – den arbetande befolkningens skatter.

Gemensam valuta utan politik.
Grekiskt fiffel med statistiken, en omfattande korruption i statsbyråkratin, en svart parallell arbetsmarknad och internationell spekulation är de direkta orsakerna till krisen.
Men under ligger mer djupt liggande orsaker som finns inbyggda i det europeiska unionsbygget. Länder med stor skillnad i ekonomisk utvecklingsnivå samsas inom EU med en och samma valuta. Mellan Tyskland, Holland och Frankrike å ena sidan och Grekland, Spanien och Portugal å den andra råder en mycket stor skillnad både vad gäller produktivitet och inkomstnivåer.
Alla sexton staterna med euron som gemensam valuta saknar däremot all form av gemensam ekonomisk politik, penningpolitik och skattepolitik. Grälsjukt skjuter de över skulden för alla problem på grannen i eurozonen. I stället för att föra en gemensam politik i valutazonen kör varje enskild stat sitt race mot botten för den sociala välfärden och sänker skatt på skatt för kapitalägarna för att locka till sig ”investerare”.
Irland lyckades bäst i detta race under några år och seglade upp som ”mirakelekonomi” tills finanskrisen krossade myten. Tyskland har sedan slutet av 90-talet lyckats tvinga de fackliga organisationerna att acceptera reallönesänkningar och därmed gett den tyska industrin exportfördelar som i praktiken motsvaras av en devalvering.

Trots vardagsprat om det allsmäktiga Bryssel är egentligen EU en politisk dvärg. Valet av den helt okände Herman Van Rompuy till president speglar detta. Hans totala frånvaro från den politiska scenen under ”grekkrisen” är slående.
EU har som ”statsbudget” 1 procent av de 27 ländernas samlade BNP, att jämföra med Washingtons 20 procent av USA:s BNP. Och den enda verkligt europeiska institutionen, Europeiska Centralbanken, har som enda uppgift att övervaka inflationen så att kupongklipparna inte förlorar sina kapitalinkomster i högre inflation. Frankfurt har inte ens en möjlighet att föra en politik för eurons växlingskurs.
Om den internationella finanskrisen visat något så är det att ur den kapitalistiska ekonomins synvinkel måste EU ges rätt och makt att fungera som en stat. Men det är ett projekt som styrs av en grundläggande motsättning inom de enskilda medlemsstaterna. Ända sedan unionens bildande har det pågått en hård strid mellan nationellt knutna kapitalägare och kapitalister med ”europeisk överblick”.
Det är i den striden om EU:s utseende som eurons och hela Unionens framtid kommer att avgöras. Ett fortsatt ”på stället marsch” håller inte i längden. Den gemensamma valutan kan inte överleva i längden utan att valutaunionen blir en ekonomisk union i full mening. I den striden är Greklands problem med underskott i budgeten och en hög statsskuld bara en aptitretare.

Det råder just nu stor tveksamhet i länder som Tyskland, Frankrike och Holland om vad som ska göras för att den ”grekiska krisen” inte ska blomma upp i en kris för hela EU och dess valuta euron.
Ska man hoppa in med pengar och lösa ut den grekiska statskulden eller låta Aten löpa linan ut och tills vidare inställa avbetalningarna på statsskulden? I det första fallet är ledarna rädda för att skapa praxis som ger ”oansvariga” stater en garanti för att de aldrig kommer att ställas till svars. Det andra alternativet leder till en ”argentinsk” kris mitt i EU och hela unionens framtid kan sättas på spel.
Resultatet är väntan och tveksamhet från framför allt Tysklands och Frankrikes sida. Merkel och Sarkozy verkar vilja skapa så hårt tryck som möjligt på Grekland för att det självt ska lösa krisen utan att det leder till en spekulanternas frontalangrepp på Spaniens och Portugals statsskuld och därmed euron som sådan. Det är ett farligt spel för ”det är mäktiga investerare där ute” som slår vad om att Grekland och kanske Portugal och Spanien inte klarar att hålla huvudet över ytan, skriver Financial Times stjärnanalytiker Gillian Tet. Att hon har rätt visar hennes tidning tisdag 9 februari då den avslöjar att amerikanska riskfonder tagit spekulativa positioner mot sydeuropeiska statsobligationer för 7,6 miljarder euro.

Det privata skuldberg som nu hamnat på det offentligas axlar ska betalas. Bankirerna och spekulanterna har befriats från sina synder och ger nu glatt och ivrigt råd om hur staten ska kunna klara av sina nya skulder.
– Dra åt tumskruvarna på befolkningen och svält ut den offentliga sektorn, är deras recept för krishantering som tyvärr redan anammats av ledarna i de utpekade staterna.
Greklands socialistregering vill öka pensionsåldern till 67 år, införa lönestopp i den offentliga sektorn och minska olika ”förmåner” med 10 procent vilket enligt media motsvarar 4 procents lönesänkningar.
Trots att Tyskland ligger på hårdast för att grekerna ska dra åt svångremmen hindrar det inte Berlin från att driva på försäljningen av det tysktillverkade stridsflygplanet Eurofighter till Grekland. Det ska ändå vara någon måtta på sparandet.
Zapateros socialistregering har beslutat om ett sparpaket fram till 2013 på 50 miljarder euro, och beslutat att arbetsmarknaden ska göras mer ”flexibel” (hört det förut?) samt naturligtvis höja pensionsåldern (hört det förut?) till 67 år. I Portugal gick socialistregeringen (hört det förut?) på pumpen när parlamentet i veckan röstade ner ett förslag om Madeiras och Azorernas budget. Den irländska, inte socialistiska, regeringen har redan beslutat att sänka alla statsanställdas löner med 7 procent.
Offensiven mot de offentligt anställda har som ett viktigt syfte att återupprätta reglerna som finns inskrivna i Maastrichtavtalet och som nu ligger i ruiner i hela EU, inte bara i Grekland och andra Medelhavsländer.

I tabellen (nedan) här under kan du se hur budgetunderskotten och statsskulden ser ut i förhållande till de enskilda ländernas BNP. I Maastricht beslutades att budgeten inte får ligga över 3 procent av BNP och statsskulden inte över 60 procent, något som tabellen visar tillhör Utopia just nu.
Reaktionerna på den ”grekiska” krisen visar att de europeiska borgarklasserna långt ifrån är eniga om det europeiska samarbetets framtid och vägen dit.
Det enda verkligt gedigna samförståndet är att det är de arbetande människorna i samhällets nedre delar som ska betala krisen. Varje enskild kris tas till intäkt för att kräva eftergifter och umbäranden att offras på den ekonomiska tillväxtens altare.

          

Det var regn och rusk utöver det vanliga skitvädret i Bryssel. Det hindrade inte cirka 30 000 arbetare från att sluta upp i fredagens demonstration i Bryssel. Polisen säger att det var 26 800 och de fackliga organisatörerna 35 000.

Solidariteten med arbetarna vid Opels nedläggningshotade fabrik i Antwerpen stod i centrum. Det officiella temat för den fackliga fronten var krav på försvar av jobben, respekt för de arbetande och social rättvisa.
Som vanligt när de fackliga organisationerna demonstrerar var det mycket färger och gott humör, smällare, ballonger och rökfacklor. Ölet brukar också flöda när belgare säger sin mening på gatorna, men i fredags var det sånt svinväder att varm choklad låg i topp.

Benny Åsman

          

.

Hungrig

Arbetslös

Bostadslös

.

De tre orden sammanfattar den sociala katastrof som den finansiella och ekonomiska krisen orsakat i det så rika amerikanska samhället. Ja, i världens rikaste samhälle är det miljoner som inte har mat för dagen, inget arbete och som saknar tak över huvudet.

.

Det är inte resurser som saknas. Finns det 100 miljoner dollar att dela ut i bonus till investeringsbanken Goldman Sachs VD, då finns det också pengar för den som svälter. Det handlar om politik och vilja, om kapitalistisk etik och nyliberal moral.

.

Hungrig.

.

Feeding America är i huvudsak en frivilligorganisation som delar ut mat och organiserar natthärbärge för fattiga bostadslösa amerikaner. Antalet behövande har ökat explosionsartat sedan slutet av 2007.

.

Feeding Americas senaste rapport visar att 37 miljoner amerikaner, varav 14 miljoner barn och 3 miljoner åldringar, förra året serverades måltider i organisationens närmare 40 000 serveringar. Det är en ökning med 27 procent sedan 2006. Det är inte ännu ett nytt 30-tal. Då fanns det knappt några sociala skyddsnät alls. Men det är dagens totalt inadekvata sociala försäkringarna som förklarar varför den ekonomiska krisen slår så hårt och brutalt just mot de sämst ställda i samhället.

Det är inte ännu 30-talets depression vi lever i. Men vad väntar…?

.

Av Feeding Americas rapport framgår att av de 37 miljoner som organisationen hjälper:

.

- är 70 procent hushåll med inkomster under det officiella fattigdomsstrecket.

-är den genomsnittliga inkomsten för hushållet 940 dollar i månaden.

-är det bara 36 procent av hushållen med en eller fler personer som har ett arbete.

-är det 10 procent av de berörda hushållen som saknar tak över huvudet.

.

Den situation Feeding Americas rapport beskriver har inget naturligt över sig, det är inte en naturkatastrof och inte heller en oundviklig effekt av krisen. Det är helt enkelt så den amerikanska kapitalismen ser ut. De rika i samhället, kapitalägarna, har så till den grad lyckats sprida individualismens katekes att även många av de offer som Feeding America hjälper anser att allt beror på otur och den enskildes misslyckande.

Feeding America serverar mat till miljoner i nöd.

.

Arbetslös.

.

Den starkt avreglerade amerikanska arbetsmarknaden ger landets arbetsgivare i det närmaste fria händer att avskeda anställda. Under de senaste årens kris har de inte varit sena att använda sin makt över jobben.

.

I november 2009 var den officiella arbetslöshetssiffran 15.3 miljoner. Till det ska också läggas de 2,5 miljoner arbetslösa som slutat söka arbete eftersom det inga finns att få.

.

I tabellen här under kan du se hur många arbetssökande det finns per lediga jobb. Det är den amerikanska fackliga tankesmedjan EPI som publicerade dem häromdagen.

.

.

Så här ska du tyda diagrammet. I december 2000 gick det 1,1 arbetslös per ledigt jobb. I december 2007 1,7 per ledigt jobb och i november 2009 var det 6,4 arbetslösa som slogs om varje ledigt arbete.

.

För att de närmare 19 miljoner arbetslösa i USA ska kunna få ett arbete behövs det ett massivt jobbskapande per månad och ändå kan det ta flera år att nå nivån från år 2000. Eller kanske tio år. För den frysning av statsutgifterna för de närmaste tre åren som Obama annonserat står i skarp kontrast till presidentens prat om att skapa jobb.

.

Att USA valde en svart person till president var en revolution i sig. Men för de färgade minoriteterna i USA ser vardagen ut som förr. När 15 procent av de vita saknar arbete är det 25 procent av de färgade som går arbetslösa.

.

Källa: EPI

.

Gapet mellan de olika linjerna visar att sedan krisens början 2007 är det svarta och latinos som avskedas först. Diagrammet visar procenten ”underemployed”(deltid som vill arbeta mer plus arbetslösa). Att så många med arbete söker fler arbetstimmar innebär att arbetsgivarna långt in i en ekonomisk uppgång inte behöver nyanställa och att den officiellt mätta ”arbetsproduktiviteten” stiger automatiskt. Det är vad som ligger bakom de ljusa siffror som media skrivit om de senaste dagarna.

.

Bostadslös.

.

Det är inte bara 3,7 miljoner i Feeding Americas statistik som saknar tak över huvudet. De var kanske redan bostadslösa innan den ekonomiska krisen bröt ut hösten 2007. Antalet familjer som tvingats lämna sina hem har exploderat under krisen.

.

Förra året var det 2,8 miljoner familjer som inte klarade av sina hypotekslån och tvingades lämna sina hem. Det var upp med 21 procent, från 2,3 miljoner, jämfört med 2008 och upp 120 procent från 1,3 miljoner 2007. I år 2010 kommer minst lika många som i fjol att tvingas överge sina hem. Det beräknas att antalet familjer som äger hus vars marknadsvärde nu ligger 75 procent under låneskulden var 4,5 miljoner i sista kvartalet 2009 och att de kommer att vara 5,1 miljoner i juni 2010. När husets värde ligger 75 procent under kvarvarande skulden menar mäklare att en kritisk nivå nåtts där det ”lönar” sig för ägarna att helt enkelt lämna sitt hem i bankens händer och dra sin kos.

Vad klagar de över? Med dubbla tak över huvudet…

.

Det förklarar också varför bostadsmarknaden i USA på nytt stagnerat efter en kort återhämtning i oktober. Arbetslösheten och lägre inkomster tvingar allt fler att lämna sina hem.

.

Hungrig, arbetslös och bostadslös är vardag för tiotals miljoner amerikaner. Det är en moralisk bankruttförklaring över det hyperkapitalistiska amerikanska samhället och den ”amerikanska drömmen”.

          

Tänker den amerikanska Kongressen driva Barack Obama till en militär konfrontation med Iran? Frågan är mer än berättigad efter förra veckans beslut i Senaten att lägga ett lagförslag om sanktioner mot alla företag som säljer raffinerade oljeprodukter till Iran eller som hjälper Iran att utöka och modernisera sina raffinaderier.

.

I Senaten har republikanska och demokratiska hökar bildat flock.

.

Republikanska hökar har i allians med lika hökaktiga demokrater drivit på för att lagförslaget ska gå till omröstning  så snabbt som möjligt.

.

-Om inte Obamas administration vill införa sanktioner mot Iran då måste Kongressen göra det, säger Senatens minoritetsledare Mitch McConnell.

.

Uppenbarligen kliar det på nytt i krigshetsarnas  avtryckarfinger. De bryr sig inte ens om den egna säkerhetsorganisationens uppfattning att det saknas bevis för att Iran har ett aktivt program för tillverkning av kärnvapen. Trots påtryckningar vägrar CIA att ta avstånd från sin rapport 2007 som slog fast att Irans kärnprogram varit fredligt sedan 2003. Internationella Atomenergikommissionen säger också att det inte finns några bevis för ett militärt kärnvapenprogram i Iran.

.

Hökarna i Jerusalem har fattat galoppen. Mona Sahlins kompis Ehud Barak sa i går att Israel förbereder sig för ett krig i stor skala i hela Mellanöstern om inte förhandlingarna med Syrien går som Israel väntar sig. När ska den europeiska socialdemokratin kapa banden med krigsförbrytaren Barak och slänga ut det israeliska arbetarpartiet ur den Socialistiska Internationalen?

.

Men liksom för Bush och Blair då de drog ut i sitt nobla krig mot Saddam Husseins Irak, spelar fakta och bevis ingen roll för krigshetsare som redan ställt in siktet. Då gäller det bara att provocera fram en incident som ursäktar de handlingar som redan planerats. Det är ingen tillfällighet att Obamas nyligen presenterade militärbudget är den största på decennier.

.

En sympatisk hund i dåligt sällskap.

.

Hur sanktioner mot företag som handlar i oljeprodukter med Iran ska kunna genomföras i praktiken verkar inte bekymra hökarna i Kongressen. Både Europa och Kina har stort handelsutbyte med Iran och USA kan inte hindra Kina från att fortsätta sin handel med landet som i fjol uppgick till 26 miljarder dollar.

.

I FNs Säkerhetsråd finns det ingen chans för USA att få utökade sanktioner mot Iran antagna om Kina använder sitt veto. Om USA väljer att införa ensidiga sanktioner ställer sig frågan hur de ska kunna verkställas. I praktiken kan en handelsblockad mot Iran bara bli effektiv om US Navy inför en sjöfartsblockad. Enligt internationella konventioner är det liktydigt med en krigsförklaring.

.

Det är svårt att förstå att en majoritet i Kongressen inte inser de tänkbara följderna av det lagförslag som nu ligger för omröstning. De borde begripa att en effektiv blockad mot Iran är en dolkstöt i ryggen på oppositionen som kommer att drunkna i den nationalistiska ryggmärgsreflex som kan följa.

.

En blockad av Iran kan bli en dödsstöt för oppositionen.

.

Kongressens agerande måste också ses mot bakgrund av hur det diplomatiska kriget med Kina utvecklas. Kinas sätt att bemöta Obama i Köpenhamn var en diplomatisk skandal.  Wen Jiabao skickade två gånger underhuggare till möten med Obama. Samtidigt är USAs vapenförsäljning till Taiwan en förstaklassens provokation just i ett läge där egentligen båda håller varandra i skägget. Kina behöver USA som exportmarknad och USA behöver Kinas valutareserver för att fylla hål i statsfinanserna.

.

I grunden visar Kongressens aggressiva lagstiftning att världen går mot en period av ökade internationella spänningar, mer vapenskrammel och konflikter kring snäva nationella intressen. Fiaskot i Köpenhamn var bara en avspegling av detta.

.

Barack Obama lyftes upp till makten av förhoppningar och entusiasm om en ny tid av mer social rättvisa och internationellt samförstånd. Han kan komma att gå till historien som den värsta krigspresidenten sedan Lyndon Johnsons dagar.

          

– Det är en krigsförklaring.
Det säger Armin Schild, facklig ledare i det tyska IG Metall om General Motors beslut att lägga ned Opel i Antwerpen och ställa de 2 600 anställda på gatan.

Beslutet från GM var inte helt oväntat. I över ett år har buden kring fabrikens framtid valsats fram och tillbaka. En försäljning av hela Opel Europa till den kanadensiska bildelstillverkaren Magna var så gott som klar när GM:s ledning plötsligt drog sig ur med en vag förklaring att GM skulle fortsätta med Opel i sina led.
Sen ingick GM ett avtal med den fackliga ledningen på Opel som innebar att GM inte skulle lägga ned någon av sina fabriker i Europa i utbyte mot att fackförbunden accepterade en sanering av lönekostnaderna med 265 miljoner euro.
Efter GM:s beslut att ändå lägga ned i Antwerpen säger Klaus Franz, högsta fackliga bossen i Opel Europa, att facket inte längre tänker respektera sitt åtagande.
– Inte ett öre i eftergift, säger Klaus Franz och varnar GM-chefen i Europa, Nick Reilly, för att missta sig vad gäller solidariteten bland Opels anställda.
Tisdag 26 januari läckte Frankfurter Rundschau en rapport från GM:s ledning som visar att redan i november hade beslutet fattats att lägga ned i Antwerpen. Dessutom visar rapporten att produktionen av Opel Astra i Antwerpen kommer att flyttas till Bochum. Det blir en verklig test för den fackliga solidariteten. Om Klaus Franz ska hålla sitt ord måste IG Metall sätta sig emot omlokaliseringen till Bochum och ta strid på europeisk nivå.

Tisdag 26 januari hölls en internationell demonstration framför Opels anläggning i Antwerpen. Vid sidan av de anställda i Antwerpen fanns det på plats fackliga delegater från Opels alla fabriker i Europa. Klaus Franz upprepade sitt stöd till arbetarna i Antwerpen och hotade med strejk i Opels alla anläggningar i Europa om GM inte backar och tar tillbaka nedläggningsbeslutet. Solidariteten mellan arbetarna i Opel verkar installera sig. Blommar den upp fullt ut kan GM få lära sig vad en strejk i Europa kan innebära.
– Beslutet att lägga ned fabriken i Antwerpen måste tas tillbaka, det sa Peter Scherrer i det europeiska metallarbetarförbundet till arbetarna som deltog i dagens demonstration.
– Det är vårt budskap till Nick Reilly. Det blir inga eftergifter i andra fabriker så länge beslutet att lägga ned Antwerpen inte dragits tillbaka, fortsatte Peter Scherrer.
– Det är tänkbart att vi organiserar en strejk i Opels alla europeiska anläggningar, sa samtidigt Rudi Kennes, vice ordförande i det belgiska facket ABVV. Tills vidare blockerar arbetarna all utförsel av färdiga bilar. Bilarna kommer att användas som krigsbyte i en eventuellt hård och utdragen kamp.
Nedläggningen i Antwerpen ingår i GM:s plan att minska Opels kapacitet med 20 procent vilket innebär kring 9 000 avsked bland Opels 50 000 anställda.

Gick med vinst
Fabriken i Antwerpen gick med vinst 2009 och är kanske Opels mest produktiva enhet. Lönekostnaderna i fabriken ligger betydligt över fabrikerna i Tyskland, för att inte tala om anläggningen i Spanien eller i Polen. Men det är ändå inte den verkliga orsaken till att fabriken i Antwerpen offras. Nick Reilly har låtit förstå att Belgien är en liten marknad för Opel och därför skulle en eventuell köpbojkott i landet efter en nedläggning ha mindre effekt än dålig reklam i exempelvis Tyskland efter en nedläggning där.
Den flamländska regionala regeringen är riktigt sur på Nick Reilly för att ha brutit sitt löfte om fortsatt drift i Antwerpen.
– Det är vår förbannade plikt att stödja Opels anställda, säger ministerpresidenten Kris Peeters till den socialdemokratiska dagstidningen De Morgen.
Hur mycket stöd de kommer att få från den borgerliga regeringen i Flandern återstår att se. Flera av de flamländska nationalisterna har under året underblåst antifackliga stämningar genom att anklaga de tyska fackföreningarna för att bara se till de tyska Opelarbetarnas intressen. Men det finns egentligen inget konkret som stöder detta. Tvärtom visar tyska IG Metalls reaktion att Nick Reilly kanske misstar sig på hur solidariteten bland de anställda kommer att utvecklas. Det får vi se inom kort.
Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

I Jemen finns inget av intresse för världsekonomin, det är mycket fattigt och tätbefolkat och har inga viktiga naturtillgångar. Ändå toppade landet världspressens förstasidor i mer än en vecka, sedan en ung nigerian var nära att lyckas spränga ett amerikanskt passagerarflyg i luften.

Det gav Vita huset en utmärkt ursäkt för att utvidga ”kriget mot terrorismen” till jemenitisk mark eftersom ynglingen säger sig ha ”utbildats” och utrustats med en bomb i Jemen. USA hade redan påbörjat sin militära inblandning i Jemen när den unge nigerianen gjorde det möjligt att slå på stora trumman. För även om Jemen är fattigt och saknar det mesta har det något som intresserar Pentagon – sitt geografiska läge. Den som kontrollerar hamnstaden Aden kontrollerar hela Röda Havet och den södra infarten till Suezkanalen.
Därför allierar sig nu Washington ånyo med en liten genomkorrumperad elit i huvudstaden Sanaa. Om Karzai kontrollerar åtminstone Kabul (låt oss överdriva något) så kontrollerar presidenten Ali Abdallah Sahleh i Sanaa knappt de egna kanslikorridorerna.
Jemen är ett djupt konservativt, starkt religiöst och traditionsbundet land där kvinnorna inte syns och där obeväpnade män betraktas som nakna. Utanför huvudstaden är det klanerna som styr. Nästan hälften av den arbetsföra befolkningen saknar ett officiellt arbete och lika stor del lever på mindre än två dollar per dag. Pengar som för många går åt till att köpa av landets största inhemska produkt – den svagt narkotiska plantan khat. Att tugga khat är en tradition lika utbredd som snusandet i Norrlands inland.

I landets norra och sydliga provinser pågår väpnade uppror som både följer klangränser och religiösa motsättningar mellan shiiter och sunniter. I den norra provinsen Saada finns en historisk, nu utesluten maktelit med shiitisk tro, som saudiarabisk militär också angripit. I söder reser sig delar av eliten till väpnat uppror sedan den inte fått ta del av statens magra köttgrytor efter sammanslagningen av Nordjemen och Sydjemen år 1990.
USA har hittills ”bara” skickat militär hjälp till regimen, infiltrerat med CIA, och enligt vissa källor israeliska säkerhetstjänsten, samt utfört flera bombattacker med droner mot påstådda al-Qaidafästen. Det är troligt att Obama kommer att avstå från direkta truppinsatser. För om det finns något som skulle kunna förena landets alla klaner så är det närvaro av utländska trupper i landet. Bara häromdagen uppmanade ett hundratal religiösa dignitärer till ”Jihad” mot alla utländska trupper. Deras ord väger tyngre i det jemenitiska samhället än hundra presidentuttalanden.

Men även taktiken att bomba ”al-Qaidafästen” slår snett, som i Irak och Afghanistan. Den 17 december släppte ett förarlöst plan bomber över en by och enligt regeringen i Sanaa dödades 14 ”terrorister”. Problemet var bara att 45 civila, varav 18 kvinnor och barn, också dödades. Det säger den lokala klanledaren som nu befarar att unga män i byn verkligen går över till al-Qaida. Det är samma logik som i Afghanistan. Du bombar en ”terrorist” medan tio oskyldiga stryker med, varpå tio unga arga män beslutar att ta upp vapnen. Det är inte bomber Jemen behöver, utan materiell utveckling och arbetstillfällen som kan göra lockropen om islamsk Jihad till verkningslösa rop i öknen.
Men det är ingen strategi som Barak Obama eller någon annan amerikansk president kommer att följa, eftersom det enda som intresserar dem är den strategiska plats som Jemen fyller i USA:s globala geostrategi. Att tillgång för USA till en flottbas i Aden är en viktig orsak till Vita Husets nyvunna intresse för Jemen räcker det med att titta på en karta för att övertyga sig om. Men Jemen är också en liten länk i en lång kedja. Både Ryssland och Kina har visat intresse för Jemens hamnstad Aden men snubblat på mållinjen när USA snuvade dem på första platsen.
I stillhet har också USA ändrat attityd till diktaturen i Myanmar och den segerrusiga regimen på Sri Lanka. Det finns nu därför bara en stat från Jemen till Malackasundet vars farvatten och hamnar inte kontrolleras av USA eller dess nära allierade. Vi talar om Iran.

Det har lett den mycket aktade journalisten och före detta indiska diplomaten M K Bhadrakumar till att i en lång artikel i Asia Times dra slutsatsen att det verkliga målet för USA:s strävan efter kontroll över alla farleder och hamnar i den Indiska Oceanen är att hålla tillbaka Kinas växande roll i hela Asien. Diplomatens tes verkar vid första åsynen lite långsökt, men efter närmare eftertanke tror jag att den är korrekt.
Den amerikanska imperialismen kommer inte att stillasittande se på hur Kina växer ut till en politisk stormakt med mer än bara ekonomiskt inflytande i världen och då främst i Asien. Alltsedan Sovjetunionens sammanbrott har det funnits en grundidé som styrt Pentagons militära strategi och det är att betrakta Kina som en potentiell fara och konkurrent.
Under perioden 1990-2010 har USA gått från diplomati och avtal till krig, Irak och Afghanistan, och byggen av militära baser i snart sagt varje land som gränsar till Kina eller som har betydelse för internationella transportleder av råvaror och industriprodukter. Sedan 9/11 har USA:s militära budget dubblerats och är nu större än alla andra staters militärbudget tillsammans.

Många såg Barack Obamas seger i presidentvalet som ett trendbrott i den amerikanska utrikespolitiken, bort från Bushs cowboyfasoner till polerad diplomati och internationellt samarbete. Nu har vi ett års presidentskap bakom oss och inget trendbrott syns till. Tonen och dialekten är visserligen annorlunda. George W Bushs bräkiga texasdialekt och kantiga meningar har bytts ut mot en förfinad bostondialekt och strålande prosa. Men innehållet är förvillande likt.
Någon har sagt att en amerikansk president är lokförare och inte bilist. Bilisten kan svänga hur han vill men lokföraren har bara att följa utlagda spår. Barack Obama kanske är en utmärkt lokförare som bromsar i tid när det ligger hinder på spåret. Men mer än så blir det inte.
Den amerikanska imperialismens spår är redan lagda. Ett av dem går genom hamnstaden Aden. Därför fyllde Jemen massmedias huvudrubriker under några veckor.
Benny Åsman
intis@internationalen.se