Den 24 augusti vaknade Chiles huvudstad Santiago med brinnande barrikader. Santiago var en ödelagd stad. Landsorganisationen (CUT) hade manat till generalstrejk. Strejken var både ett stöd till studenternas massiva protester mot utbildningssystemet och mot den ekonomiska modellen, samt mot den nuvarande konstitutionen som rått sedan militärkuppen 1973.

Camila Vallejos, ordförande i FECH (studentfederation) jämförs med revolutionären Sub Comandante Marcos i Mexiko.

Budskapet löd: köp ingenting, besök inga livsmedelsbutiker, varken kontanter eller bankomatkort, handla inte på nätet, ladda inte upp, gå inte till banken; gå ingenstans. Låt oss omvandla strejken till en konsumentstrejk – låt dem känna av detta där vi vet att det svider mest. Det var ovanligt tyst, en storstrejk var ett historiskt faktum.
Under de senaste tre månaderna har studenterna deltagit i massdemonstrationer mot utbildningssystemet som är ett direkt arv från Pinochetdiktaturens år. Studenterna och deras föräldrar har vänt sig mot att utbildningen är avgiftsbelagd varför föräldrarna tvingas skuldsätta sig för att kunna ha sina barn i skolan.
I mitten av augusti samlades ännu än gång hundratusentals studenter och lärare i huvudstaden Santiago, liknande protester ägde rum i hela Chile. Den spanska tidningen El País konstaterar: ”De gick uppenbarligen för långt med privatiseringen.” Regeringen tvingades nämligen retirera: utbildningsministern byttes ut samtidigt som små eftergifter och ”dialog” utlovades.
Men för de radikaliserade studenterna är frågan större än så och de har mobiliserat eftersom de anser att utbildningssystemet måste förändras i grunden. Gymnasieelever och universitetsstuderande har anfört omfattande ekonomiska och även politiska krav som har lett till att högerregeringen känt sig hårt trängd. De växande kraftfulla demonstrationerna har spridit sig till allt större grupper i samhället och motståndet har riktats mot nyliberalismens hjärtefrågor. Det är bakgrunden till generalstrejken den 24 och 25 augusti.

CUT:s krav bygger delvis på studenternas krav. Man kräver en reform som ersätter ett klasspräglat skattesystem, avskaffandet av pensionssystemet där sparade medel går till spekulation, utbyggnad av hälsovården, gratis utbildning av hög klass på gymnasier och högskolor, ny arbetsrätt (rätt till kollektiv löneförhandling och strejkrätt) samt en ny politisk konstitution i stället för den som regeringarna ärvt från Pinochetdiktaturen.
Drygt 80 organisationer hörsammade CUT:s uppmaning och ställde sig bakom storstrejken. Både inom den privata och offentliga sektorn gick arbetare och tjänstemän ut i strejk. Chile lamslogs rapporterade Ekos korrespondent. Gruvarbetare (kopparindustrin är vital i Chiles ekonomi), studenter, föräldrar, lärare, postarbetare, transportarbetare, jordbruksarbetare, sjukhuspersonal, hamnarbetare, journalister, urbefolkningsgrupper, fritidspersonal, flygtekniker, bostadskommittéer, miljöaktivister, akademiker, gendarmer och så vidare gjorde gemensam sak och sa ifrån. 600 000 strejkade (80 procent inom den offentliga sektorn) och betydligt fler sympatiserade med strejken.

Högerregeringen har inte velat lyssna på studenternas krav. På kort tid har den lyckats samla på sig många fiender och har idag alla möjliga krafter emot sig även om kritikerna inte utgör en homogen kraft. Även den politiska oppositionen (från kristdemokraterna i parlamentet till den utomparlamentariska vänstern) gav sitt stöd till strejken, vilket fick regeringen att hota med repressalier varefter repressiva åtgärder vidtogs i preventivt syfte. Inför strejken hotade regeringen med att ta till lagen om statens inre säkerhet, de strejkande skrämdes med fängelsestraff medan insatsstyrkan gjorde sig redo.
Under första strejkdagen inträffade isolerade skärmytslingar med militariserade polisstyrkor och gator fylldes med tårgas. Flera uppseendeväckande bilder med digra kravallutrustade poliser som jagade tioåriga elever liksom poliser med dragna pistoler mot fredliga demonstranter filmades och visades i media. Som vanligt i sådana demonstrationer konfronterade en del maskerade ungdomar kravallpolisen vilket borgerliga media gjorde en stor sak av, man grep hundratals aktivister.
Den andra dagen visade arbetarna och studenterna sin styrka genom massiva och fredliga manifestationer över hela landet. Fyra stora protestmarscher med drygt 300 000 människor sammanstrålade sedan i Santiago. Den dagen sköts också en 16-årig pojke till döds från en polisbil.

Camila Vallejos, ordförande i FECH (studentfederation), var en av huvudtalarna: ”Så länge regeringen inte svarar på våra krav kommer denna rörelse att fortsätta. Vi stödjer arbetarnas krav eftersom utbildningen är en social angelägenhet som omfattar våra föräldrar och alla chilenska familjer.” Camila Vallejos studerar geografi, är 23 år och är redan en karismatisk ledare av stora mått. Världspressen skildrar studentrörelsen och Camila Vallejos. The Guardian har jämfört henne med revolutionären Sub Comandante Marcos i Mexiko: ”Sedan zapatisternas Sub comandante Marcos dagar Latinamerika inte varit förtrollad av en rebelledare.” Hon kan på en presskonferens få en minister avsatt och dagen därpå leda en massdemonstration som förändrar huvudstadens politiska utseende. En politisk ”idol”.
Det är uppenbart att CUT:s ledning liksom den politiska oppositionen har blivit överväldigad av studenternas massiva mobiliseringar. CUT:s ledning åtnjuter egentligen inget större förtroende inom fackföreningsrörelsen, det är studenterna som får stöd av 80 procent av befolkningen. Fram tills nu hade fackledningen inte ställt sig uppgiften att organisera och mobilisera medlemmarna mot regeringens övergripande nyliberala politik. Men trycket har varit stort och till slut tvingades även CUT:s ledning till en sympatistrejk. Generalstrejken är den första mot en högerregering som Chile haft under de senaste 60 åren.
Alex Fuentes
inti@internationalen.se

          

Jag befann mig i Chile strax före jul. Några dagar efter att jag hade landat möttes jag av en förfärlig syn genom TV-nyheterna. En omfattande brand hade spridits i fängelset San Miguel, söder om Santiago. TV-bilderna visade en kraftig brand, och av allt att döma pågick en fruktansvärd tragedi inne i fängelset.

Fängelset San Miguel är byggt för 700 fångar, men inne i byggnaden fanns det ca 2 000 fångar som vaktades av en styrka på fem fångvaktare. 81 fångar brändes ihjäl – hur är det möjligt?
Den nyliberala ekonomiska modellen som infördes i samband med militärdiktaturen 1973 ledde till ett historiskt, ekonomiskt och politiskt bakslag med ofantliga dimensioner. Modellen som iscensattes av militärerna men som dikterades av Nobelpristagaren Milton Friedman har på det sättet inneburit en gigantisk social kostnad. Den rättvisare omfördelningen av resurserna som hade införts av folkfrontens valda president Allende förändrades i ett slag och fattigdomen blev extrem; bara några år efter diktaturen räknades de extremt fattiga i miljontals.

Efter 17 år med militärjuntan vid makten fortsatte kristdemokraternas och socialdemokraternas koalition, La Concertación, att förvalta samma ekonomiska modell. Fattigdomen kom att cementeras och det har i sin tur medfört en utbredd social misär. Under de senaste två åren har politikerna, främst i kommuner där högern haft makten, predikat ”nolltolerans” det vill säga myndigheternas polisiära och repressiva åtgärder mot minsta tendens till kriminalitet. Ursprungligen är ”nolltolerans” ett koncept hämtat från USA.
Högern har verkat för och verkställt polisiära lösningar på problem som orsakats av nyliberalismen. Överallt i världen resonerar högern likadant, i Chile är högern inget undantag. Den öppna arbetslösheten (drygt 700 000 människor), den så kallade informella ekonomin, fattigdomen i städerna, avsaknaden av utbildning och så vidare leder oundvikligen till att många tvingas söka ett sätt att överleva i kriminaliteten.
I många kommuner där högern styr råder det idag en bred arbetslöshet; i vissa kommuner uppgår ungdomsarbetslösheten till 50 procent.
En av fångarna som satt i fängelset San Miguel hann bli 18 år gammal. Han finns inte längre. Hans brott bestod i att han hade sålt piratkopior av CD-skivor på gatan. Där inne satt han tillsammans med farliga rånare och mördare.
Branden startade klockan fyra på morgonen. I fängelset fanns ”privilegierade” avdelningar där fångarna betalat vakterna för diverse privilegier i samband med besök. Några rivaliserande fångar från en avdelning bråkade med andra i de ”privilegierades” avdelning. De ville också ta emot besök på ett värdigare sätt. En fånge konstruerade en rudimentär eldkastare med hjälp av gastuber från en gasspis och slungade eld mot de ”privilegierades” avdelning. Elden nådde en madrass.
Elden spred sig snabbt och ledde till ett inferno på 800 grader. Fångarnas rop på hjälp hördes inte av de fem fångvakterna. En del var så berusade att de inte hörde fångarnas rop på hjälp. Under dessa dramatiska stunder tog en fånge fram sin mobiltelefon och ringde själv brandkåren, men eftersom han inte lämnade sitt namn trodde man inte att det han sa var sant.
Branden pågick en timme, brandkåren kom fram efter att den till slut larmades av grannarna i området. Under paniken vägrade man låsa upp en del celler där fångarna befann sig; vakterna fruktade att fångarna skulle fly. De brändes ihjäl. De anhörigas tragedi kunde följas i direktsändning. Högern sa sig ha ärvt problemet och oppositionen anklagade högern för ineffektivitet. Men ingetdera hjälpte de döda som kom från samhällets allra lägsta skikt.

Något tidigare hade en annan incident inträffat i Santiago, där brandmännen också var inblandade. År 2000 lät regeringen byggjätten Skanska och andra företag bygga Autopista Central (en motorväg vid sidan av den vanliga motorvägen) som skulle gå rakt genom staden. Skanska sålde nyligen 50 procent av aktieandelarna till ett kanadensiskt företag och tjänade fem miljarder på kuppen.
Med den nya motorvägen som Skanska byggde kunde man åka i hög hastighet, om man hade råd att betala tullavgift. De som byggde fick motorvägen i koncession under 30 år av staten. Följaktligen ägs biltullarna av företagen som byggde motorvägen.
Brandkåren i Chile bygger på frivillighet, brandmännen skramlar därför varje lördag utanför diverse butiker runt om i landet. En brand inträffade och brandkåren gav sig iväg för att släcka branden. Brandkåren tog Autopista Central, men när de kom fram till första biltullen blev det tvärt stopp; brandmännen hade inte pengar och kunde inte betala tullavgiften, de släpptes helt enkelt inte igenom!
Det brukar sägas att staden Santiago erbjuder en charmig blandning av kolonialt och modernt. Själv tycker jag att kapitalismen erbjuder dödlighet.

Alex Fuentes
intis@internationalen.se

          

Miljontals människor runt om i världen följde genom direkt sändning räddningsarbetet av de 33 chilenska gruvarbetarna som under två hela månader satt instängda 700 meter under jorden i staden Copiapo. Det skedde för cirka en vecka sedan. Tvåtusen journalister var på plats för att rapportera om den dramatiska räddningen; för medias potentater handlade det om att profitera på olyckan och dess offer. Det har skrivits spaltkilometer om dessa 33 gruvarbetares helvetiska öde.

Det finns dock en mindre känd sida i hela denna mediala dramaturgi. Gruvarbetarnas ledare Luis Urzúa, 31 år, var den förste att prata med omvärlden inifrån jorden och den siste som lämnade tunneln när alla 33 gruvarbetare räddades. Luis Urzúa betraktades av den amerikanska flygstyrelsen NASA som en naturlig ledare under den långa tiden som gruvarbetarna var instängda i gruvan. I den officiella pressen kallas han ”hjälte”. Det man inte känner till är att Luis Urzúa är en fighter som har haft ett mycket svårt liv.

Luis Urzúas far försvann under Pinochets militärdiktatur när Luis var nästan ett barn. Luis far var med i Kommunistpartiet. Samma sak hände med Luis Urzúas styvfar, med i Socialistpartiet, som mördades vid 32 års ålder. Den senare mördades av det som i Chile är känt som Caravana de la muerte (Dödens karavan). Caravana de la muerte bestod 1973 av ett gäng militära psykopater direkt underställda Pinochet och åkte i helikopter genom det långa landet. I varje stad där karavanen stannade besökte galningarna fängelser och andra ställen som fylldes med diktaturens politiska fångar.

Generalerna bestämde då helt godtyckligt att man skulle mörda ett antal fångar på varje ställe. För dödandets skull. Kropparna släpades sedan bort och begravdes namnlösa på en kyrkogård i norra Chile för att kort därefter försvinna för alltid från kyrkogården.
Att ”hjälten” Luis Urzúa är ett av diktaturens många offer kablades inte ut, det är ingenting man tjänar pengar på.

Alex Fuentes
intis@internationalen.se

          

Lustfyllt lärande eller socialt fiasko. Skolledare mot Björklund (FP)
Kommunaliseringen av skolan 1991 utgör en av de mest förödande försämringarna för skolan under de senaste åren. Därmed inleddes, med socialdemokraternas Göran Persson i spetsen, en lång rad av nedskärningar.

Kommunaliseringen har förstärkt klassegregationen och samtidigt skapat en inre skolsegregation. Det är en väldig skillnad på segregerade skolor i rika bastioner och skolor i ekonomiskt försummade ”multietniska” områden. Det finns till exempel ingen lärarutbildning om hur man kan undervisa i klasser där samtliga elever har ett annat språk än svenska som modersmål.

Man kräver att eleverna i förorter och miljonprogram ska prestera samma resultat som i reservatskolorna där de rika har sina barn, men under diametralt motsatta förutsättningar. De förra saknar resurser och de senare vadar i dem. Högern och kommunansvariga av olika schatteringar pratar om att ”öka integrationen”, något som borde börja med språket och tillgång till arbete. Men blotta existensen av segregationen talar ett annat språk. Ökad segregation går helt enkelt inte att harmonisera med den borgerliga parollen om ”världens bästa skola”. Vi talar här om ett politiskt och socialt fiasko.
Den förda borgerliga politiken har lett till att skolan är till salu. Dubiösa ”friskolor” härjar idag fritt med hjälp av våra skattemedel. Dessa skolor håller på att dränera de kommunala skolorna runt om i landet. Det är ett rån, en följd av en borgerlig politik från både högerns och socialdemokratins sida och utnyttjas av skolkapitalister. ”En skola för alla” är idag en saga från förr. Kommersiella intressen använder ”skolpengen” i en ständig jakt efter profit och överprofit.

Högern och marknadens fundamentalister vill fortsätta på den inslagna vägen, och det rödgröna tycks följa efter. Nu vill officeren Jan Björklund (FP) även införa en skola för eliten och en annan för andra, samt lärlingsplatser för underklassen. De s k liberalerna vill dessutom ha en auktoritär och repressiv lärarstil: en föråldrad katederundervisning med fler läxor, prov och utsortering genom tidigare betyg för allt yngre elever. Och så disciplin förstås.
Borgerligheten tycks drömma om elever som ska lära sig hålla klaffen och underkasta sig auktoritära lärare för att senare fungera som anpassade varelser i näringslivets tjänst. Ungdomen ska svälja överklassens odemokratiska värderingar och acceptera ett samhälle med översittare, förtryckare och förtryckta. Björklund säger: Om Kalle vill spela Allan under lektionen ska hans föräldrar tvingas sitta i klassrummet. På så sätt skapar man ordning och reda i klassen… påstår Björklund men visar bara sin totala okunnighet om skolans verkliga problematik.

I det landet där alla vi andra bor finns det många elever som drabbas av språkbarriärer på grund av segregationen, andra kan ha grava koncentrationssvårigheter eller perceptuella svårigheter. Dessa elever drabbas inte sällan av grundläggande brister i sitt sociala umgänge på grund av psykosociala problem. Det handlar här inte om känslor från lärarnas sida utan om en verklighet som ibland upplevs som övermäktig och som ett omöjligt uppdrag. Lärarna själva är hjärtligt trötta på den fyrkantiga och bakåtsträvande politik som Björklund predikar och borde följaktligen rösta för att bli av med högerregeringen.
Det handlar om att skolan ska ha de resurser som barnen behöver, om att ”friskolorna” måste bort och om att skolan ska vara för alla.
Det handlar om att skrota det nuvarande systemet som sätter vinsten först och elevernas behov i andra hand.
Det handlar om att lärarna har varit utsatta för en ”individuell lönesättning” som skapat splittring och osämja lärarna emellan.
Det handlar om att uppvärdera lärarlönerna och då måste resurserna som förts över till den privata sektorn återinföras i skolan.

Det handlar om att avskaffa kommunaliseringen och marknadens mekanismer till förmån för en enhetlig skola i offentlig regi.
Det handlar om att ändra på de ekonomiska grundförutsättningarna i förskolan och grundskolan så att pedagogerna ska kunna skapa ett optimalt lärande klimat som underlättar elevernas lustfyllda inlärning.

Alex Fuentes, skolledare

          

Lustfyllt lärande eller socialt fiasko. Skolledare mot Björklund (FP)
Kommunaliseringen av skolan 1991 utgör en av de mest förödande försämringarna för skolan under de senaste åren. Därmed inleddes, med socialdemokraternas Göran Persson i spetsen, en lång rad av nedskärningar.

Kommunaliseringen har förstärkt klassegregationen och samtidigt skapat en inre skolsegregation. Det är en väldig skillnad på segregerade skolor i rika bastioner och skolor i ekonomiskt försummade ”multietniska” områden. Det finns till exempel ingen lärarutbildning om hur man kan undervisa i klasser där samtliga elever har ett annat språk än svenska som modersmål.

Man kräver att eleverna i förorter och miljonprogram ska prestera samma resultat som i reservatskolorna där de rika har sina barn, men under diametralt motsatta förutsättningar. De förra saknar resurser och de senare vadar i dem. Högern och kommunansvariga av olika schatteringar pratar om att ”öka integrationen”, något som borde börja med språket och tillgång till arbete. Men blotta existensen av segregationen talar ett annat språk. Ökad segregation går helt enkelt inte att harmonisera med den borgerliga parollen om ”världens bästa skola”. Vi talar här om ett politiskt och socialt fiasko.
Den förda borgerliga politiken har lett till att skolan är till salu. Dubiösa ”friskolor” härjar idag fritt med hjälp av våra skattemedel. Dessa skolor håller på att dränera de kommunala skolorna runt om i landet. Det är ett rån, en följd av en borgerlig politik från både högerns och socialdemokratins sida och utnyttjas av skolkapitalister. ”En skola för alla” är idag en saga från förr. Kommersiella intressen använder ”skolpengen” i en ständig jakt efter profit och överprofit.

Högern och marknadens fundamentalister vill fortsätta på den inslagna vägen, och det rödgröna tycks följa efter. Nu vill officeren Jan Björklund (FP) även införa en skola för eliten och en annan för andra, samt lärlingsplatser för underklassen. De s k liberalerna vill dessutom ha en auktoritär och repressiv lärarstil: en föråldrad katederundervisning med fler läxor, prov och utsortering genom tidigare betyg för allt yngre elever. Och så disciplin förstås.
Borgerligheten tycks drömma om elever som ska lära sig hålla klaffen och underkasta sig auktoritära lärare för att senare fungera som anpassade varelser i näringslivets tjänst. Ungdomen ska svälja överklassens odemokratiska värderingar och acceptera ett samhälle med översittare, förtryckare och förtryckta. Björklund säger: Om Kalle vill spela Allan under lektionen ska hans föräldrar tvingas sitta i klassrummet. På så sätt skapar man ordning och reda i klassen… påstår Björklund men visar bara sin totala okunnighet om skolans verkliga problematik.

I det landet där alla vi andra bor finns det många elever som drabbas av språkbarriärer på grund av segregationen, andra kan ha grava koncentrationssvårigheter eller perceptuella svårigheter. Dessa elever drabbas inte sällan av grundläggande brister i sitt sociala umgänge på grund av psykosociala problem. Det handlar här inte om känslor från lärarnas sida utan om en verklighet som ibland upplevs som övermäktig och som ett omöjligt uppdrag. Lärarna själva är hjärtligt trötta på den fyrkantiga och bakåtsträvande politik som Björklund predikar och borde följaktligen rösta för att bli av med högerregeringen.
Det handlar om att skolan ska ha de resurser som barnen behöver, om att ”friskolorna” måste bort och om att skolan ska vara för alla.
Det handlar om att skrota det nuvarande systemet som sätter vinsten först och elevernas behov i andra hand.
Det handlar om att lärarna har varit utsatta för en ”individuell lönesättning” som skapat splittring och osämja lärarna emellan.
Det handlar om att uppvärdera lärarlönerna och då måste resurserna som förts över till den privata sektorn återinföras i skolan.

Det handlar om att avskaffa kommunaliseringen och marknadens mekanismer till förmån för en enhetlig skola i offentlig regi.
Det handlar om att ändra på de ekonomiska grundförutsättningarna i förskolan och grundskolan så att pedagogerna ska kunna skapa ett optimalt lärande klimat som underlättar elevernas lustfyllda inlärning.

Alex Fuentes, skolledare

          

Skolan är den viktigaste frågan i valet, anser väljarna, enligt en undersökning nyligen. Märkligt nog kom den på första plats bland väljare inom båda blocken, före arbetslöshet, vård, omsorg, ekonomi. Undersökningen gjordes i juni, och sedan dess har det kommit rader av utspel kring skolan. Regeringen har också länge utlovat en ny läroplan, skriver Alex Fuentes, som har lång erfarenhet av arbetet inom skolan. Här berättar han om den svenska skolans långa och slingrande väg från läroplan till läroplan. Ska den nya läroplanen ge oss en skola som handlar om EU:s ”nyckelkompetenser”, så att Sverige ska kunna konkurrera ”på den globala marknaden”?

Skolverket har fått i uppdrag att ta fram en ny läroplan för skolan. Det krävs ett stort förberedelsearbete innan man antar en ny läroplan. Den moderatledda regeringen har länge aviserat en ny läroplan, och oppositionen ämnar inte stoppa den nya läroplanen ifall man hamnar i regeringsställning. Oavsett valets resultat blir det därför en ny läroplan och Skolverket förbereder nu insatser för att försöka sätta in lärarna i vad den nya läroplanen innebär.
En läroplan är en förordning som utfärdas av regeringen och blir därmed ett styrande dokument som ska följas av alla i skolans värld. I skolsammanhang talas det om läroplansteorier, dessa utformas i sin tur av en läroplansfilosofi. Kunskap har genom tiderna alltid betraktats som en filosofisk och även som en vetenskaplig fråga. Det här synsättet har egentligen existerat ända sedan Platons och Aristoteles tid.
På 1800-talet kallade man i Sverige en läroplan för ”Normalplanen”. Benämningen ändrades 1919 till ”Undervisningsplan” och med åren döptes den om till Läroplan. Begreppet läroplan är emellertid inte något entydigt begrepp.
Året 1962 kom Lgr 62 som blev grundskolans första läroplan (500 sidor varav mer än 300 sidor bestod av kursplaner). Riktlinjerna betonade innehållstyrningen i undervisningen. Lärarna skulle inrikta sig på att ge en grundläggande förståelse av saker och ting i stället för mängder av strikta fakta.

Sju år senare levererades en ny läroplan; Lgr 69. Denna läroplan skilde sig inte nämnvärt från Lgr 62 mer än att staten inte styrde skolans verksamhet med mängder av detaljerade anvisningar. Undervisningen skulle, förutom att klarlägga den samhälleliga kulturella, sociala, ekonomiska, juridiska och politiska utvecklingen, även klargöra den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Till skillnad från Lgr 62 betonade den nya läroplanen Sveriges och Europas ställning på den internationella arenan. Även de europeiska kapitalistländernas ekonomiska och politiska makt över den så kallade tredje världen skulle synas. Det var meningen att eleverna skulle få tillgång till en mer internationaliserad syn på undervisning och förstå sammanhang och företeelser. Begreppet ”fostran” försvann ur läroplanen.
Liksom Skollagen anger även en läroplan de värden som skolan ska bygga undervisningen på. Varje läroplan genomsyras därmed av en given kunskapssyn, vilket är viktigt sett ur ett samhälleligt perspektiv. Skolan utgör den institution som per definition för ut den rådande kunskapssynen i samhället. Läroplaner och kunskapssyn har gått hand i hand. Samspelet mellan ett samhälle och läroplanen brukar forskare kalla för läroplanskoder. En läroplan kan exempelvis vara utformad utifrån koder som nytta, rationalitet, kulturarv och så vidare. Det handlar inte om objektiva skäl, följaktligen präglas läroplanskoderna av ett ideologiskt och politiskt innehåll.

Sociala företeelser har alltid haft en internationell prägel, och även skolan i Sverige har varit föremål för internationellt inflytande. ”Progressivismen” som pedagogisk inriktning har haft ett sådant inflytande och varit något av en officiell skolideologi i Sverige sedan Andra världskrigets slut.
De nya politiska förutsättningarna efter kriget kom på så sätt att sätta ett avtryck på nästan allt läroplanstänkande just genom progressivismen. Den främsta förespråkare för denna pedagogiska riktning var amerikanen John Dewey. Deweys mest kända devis var ”learning by doing”, en aktivitetspedagogik där teori, praktik, reflektion och handling hänger ihop. Lärandet bygger här på elevens framtida intressen och behov; all kunskap ska man ha nytta av och målet är att eleven ska lära sig genom problemlösning.
Dewey var inte bara framstående i frågor som pedagogik, filosofi och psykologi utan var även en känd engagerad intellektuell personlighet i samhällsfrågor. I mitten av 1930-talet deltog till exempel Dewey i en kommission för att undersöka Stalins anklagelser mot den ryske revolutionären Leo Trotskij i de så kallade Moskvarättegångarna.

Vad har hänt med läroplanstänkandet under de senaste fyrtio åren i Sverige? På 70-talet utvecklade man inom läroplansarbetet en form av ”målstyrning” och på 80-talet utformades målen ytterligare.
1980 tog man fram Lgr 80. Den förbereddes under en folkpartistisk skolminister och lanserades sedan av en moderat skolminister. Lgr 80 framhävde läroplanens betydelse som ”styrinstrument och planeringsunderlag”. Målen angav de begrepp och sammanhang som eleverna skulle få insikt i. Målen uttrycktes inte längre ämnesvis utan som mål i till exempel orienteringsämnen såsom samhällsorienterande respektive naturorienterande ämnen. I Lgr 80 sa man till exempel att ”undervisningen skall hjälpa eleverna att sätta in sig själva i ett större sammanhang; Genom att analysera rådande förhållanden ur ett historiskt perspektiv bör eleverna bli medvetna om att framtiden är beroende av handlingar och beslut i gårdagens och dagens samhälle”.
Lgr 80 blev den första läroplanen där ett visst obligatoriskt föreskrivet innehåll började ifrågasättas. Målen ansågs vara överordnade huvudmoment och man menade att lärare och elever själva kunde välja andra stoffområden. Man underströk även betydelsen av ett internationellt perspektiv.
Skolans huvuduppdrag är kunskap. Kunskap kan definieras som ett resultat av mänskligt tänkande och handlande, en återspegling av hur vi människor uppfattar både den inre och den yttre verkligheten. På så sätt blir kunskap ett sätt att förstå, samtidigt som det är något som ska begripas. Kunskap uppstår inte i ett tomt rum utan i ett klassbundet, ekonomiskt och kulturellt sammanhang. Som socialiserade individer formas vi kollektivt av en härskande kunskapssyn och framställer på så sätt det som blir vedertagen kunskap. Det handlar i sista hand om makten, makten att definiera vad som är kunskap och vad denna kunskap ska användas till. Men vi människor kan också reflektera över, begrunda och ifrågasätta existerande kunskap.

Varje läroplan växer fram i en given tidsanda. 1994 blev på så sätt något av ett ”systemskifte” i fråga om läroplanens innehåll.
Lpo 94, läroplanen som gäller än idag, är den som mest avviker från tidigare läroplaner. Officiellt har man hela tiden talat om att Lpo 94 innebar att man gick från en ”regelstyrd” skola till en ”målstyrd” sådan. Den är utformad efter en ny struktur där man anger grundskolans uppdrag och allmänna utbildningsmål. Lpo 94 är uppdelad i ”mål att uppnå” och ”mål att sträva mot”. Lärarna har haft svårt att tolka detta (”kunskap var ett oreflekterat begrepp”), säger idag Skolverket. Underförstått: lärarna har inte riktigt uppfattat vilka mål man borde ha väglett eleverna mot.
Den överväldigande majoriteten av lärarna har snarare siktat på ”mål att uppnå”. Men Skolverket konstaterar idag att det inte var meningen att man skulle tänka så. De andra målen, det vill säga ”mål att sträva mot”, som finns i läroplanen, har man helt enkelt inte brytt sig särskilt mycket om. Idag heter det att många lärare har uppfattat läroplanen ”som poesi producerad i Stockholm” (Grundskoletidningen 3/2010). Ytterligare ett problem med Lpo 94 har varit att dess mål från allra första början krävde en rejäl uttolkning och konkretisering; ett arbete man lämnade över till skolorna lokalt. Detta ledde till att olika lärare i olika skolor tolkade på helt olika sätt.

Men hur blev det med kunskapssynen i Lpo 94? Alla läroplaner före Lpo 94 pekade mot allt större integration av ämnena i ämnesblock eller tema, men Lpo 94 kom att bryta denna strävan och har fokuserat enbart på ämnesmål. Kunskap beskrivs i Lpo 94 som ”ett kunnande, en förmåga, att delta på vissa särskilda sätt i olika sammanhang”. Enligt Skolverket finns det dock endast utrymme för fyra kunskapsformer i läroplanen: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Därmed är antalet kunskapsuttryck begränsade. Även när det gäller förslag till kursplaner är dessa ”starkt ämnesavgränsande”. Att inrätta ett ämne innebär för Skolverket ”att bestämma dess territorium” och enligt skolmyndigheten är skolämnen dessutom ”inte kunskapsproducerande på så vis att de genererar ny kunskap”. I och med införandet av Lpo 94 blev kunskap plötsligt något av en etappteori, eleverna skulle ta in ämneskunskap steg för steg. Detta ledde till tänkandet om ”baskunskaper”, det vill säga att främst lära sig fakta. Reinfeldt sa i sin budgetsatsning för 2008 att ”läsa-skriva-räkna-satsningen” är lika med basfärdigheterna. Godkänt i svenska och matematik och engelska anses, enligt denna logik, vara goda baskunskaper även om förmågan till förståelse i övrigt kan vara oförståelse. Värdegrund, demokrati, solidaritet, eller varför inte kreativitet och IT/datakunskap, nämns överhuvudtaget inte som baskunskap.

Denna begränsade syn innebär att kunskap blir lika med ”mätbara kunskaper” vilket i sin tur har lett till en forcerad fokusering på betyg. Det är som att gå tillbaka i tiden då den obligatoriska grundskolan infördes och där man talade om en ”objektivistisk kunskapssyn” som kännetecknades av en stark tilltro till ”vetenskapliga” resultat. Beatrice Ask var på 90-talet skolminister, och hon hävdade då att kunskap skulle vila på ”aktuell forskning om inlärning”, det vill säga ett pedagogiskt synsätt hämtat från 40-talet.
Lpo 94 innehåller emellertid också inslag av mera sammanhängande karaktär vilket på sätt och vis borde innebära att man ifrågasätter partiell ämneskunskap. Man har i denna läroplan till exempel skrivit om ”skapande av sammanhang” och ”reflexion” för elevernas lärande samtidigt som man i praktiken böjer sig för en tydlig åtskillnad mellan manuellt och intellektuellt arbete. Idag vill borgerliga politiker ha elitskolor för de välbärgades barn och lärlingsplatser för underklassens, det är en logisk fortsättning på samma tema.
Vi har idag en läroplan där man skiljer på tanke och handling. En sådan uppdelad kunskapssyn grundar sig på och utgår egentligen från Platons uppdelning av praktiskt och teoretiskt arbete. Officiellt har man sagt att Lpo 94 medför en ”konstruktivistisk” syn på kunskap, det vill säga att kunskap är både ett resultat av mänskligt tänkande och iakttagelser om omvärlden, och samtidigt en uppfattning där eleverna blir centrala och själva ska ta ansvar för sitt eget lärande.

Men innebär detta en starkare fokusering på förståelsekunskap och sammanhang? I den verkliga skolan av idag ser vi hur kollektivt arbete, där diskussion och gemensam reflexion är möjlig, ofta har ersatts av ”eget arbete” vilket i princip innebär att eleverna i samma klass kan syssla med helt olika saker; de pratar inte med varandra. Kunskap blir då fragmentiserad på individuell nivå. Det är svårt att utveckla språket, kunskap och förståelse av omvärlden om var och en sitter och arbetar ensam. Det är knivigt att bedriva något som i läroplanen beskrivs som ett ”demokratiskt uppdrag” om undervisningen bygger en hel del på ”eget arbete” av det enkla skälet att demokratiska processer per definition är kollektiva till sin natur.
Förvisso är människosynen i läroplanen idag inte densamma som förr i tiden då man utgick ifrån att människans natur är ond, och eleverna alltså behövde en förmedlingspedagogik med hård drill, skrämsel och straff. Idag arbetar i stället lärarna för att motivera inlärningen utan hot och pennalism, även om skolministern Björklund gör vad han kan för att gå åt motsatt håll genom att införa disciplinära åtgärder av olika slag och betyg i allt yngre åldrar.

Idag har vi en ny läroplan på väg in i skolan där kunskapssynen framställs med ”större tydlighet och stringens” (Grundskoletidningen 3/2010). Detta innebär att lärarnas ”frihetsutrymme” därmed är slut. Enligt Skolverkets experter innehåller den nya läroplanen i princip samma kunskapssyn som Lpo 94. Detta innebär i så fall att kunskapsmassan struktureras, förvaltas, utvecklas och förmedlas till mål i kursplaner utifrån EU:s föresatser, det vill säga ”EU:s och OECD:s arbeten kring nyckelkompetenser”. Dessa ”kompetenser” dikterar vad som i dagens skola anses vara absolut nödvändigt att ha med sig för att klara av dagens arbetsmarknad.
Vi har fått en skola med en kunskapssyn där eleverna måste lära in ”relevant kunskap” med hänsyn till nya samhällsstrukturer, som till exempel ett överstatligt kapitalistiskt EU. Slutsatsen blir logisk: eleverna ska lära sig sådant som krävs för att ”Sverige” ska kunna konkurrera ”på den globala marknaden”. Vi har följaktligen en ”målstyrd” skola som i teorin inte bygger på en hierarkisk ordning men som i realiteten bygger på sorteringsmekanismer såsom stämplande betygsystem och där ”kvalitetssäkringar” av diverse slag syftar till att cementera en fyrkantig kunskapssyn, och själva klassamhället.

Alex Fuentes

          

Det kom som ett otäckt eko från diktaturens tid. Chiles president, den nyvalde högermannen och miljardären Sebastian Piñera, utsåg nyligen en före detta general till direktör för Chiles största fängelse. Ivan Andrusco heter han. Efter en storm av protester gav högerregeringen upp. Andrusco avgick efter 22 dagar som fängelsedirektör.

Andrusco är den man som under mitten av 80-talet blev djupt inblandad i ett av de mest avskyvärda brotten mot de mänskliga rättigheterna i Chile, då tre vänsteraktivister mördades genom halshuggning. Fast chilenarna var vana vid mord och försvinnanden kom ”El caso de los degollados” (fallet med de halshuggna) att skaka hela det chilenska samhället. Santiago Nattino, Manuel Parada och Manuel Guerrero är namnen på offren som återigen gör sig påminda i människors medvetande i Chile.

Efter militärkuppen 1973 i Chile drabbades miljontals människor av statsterrorism. Under 14 år fördömde FN gång på gång diktaturen för brott mot mänskliga rättigheter. ”El caso de los degollados” blev emellertid så makabert att det är ett kapitel för sig i det som allmänheten känner till från diktaturens tid vid makten.
Utnämningen av Ivan Andrusco till fängelsedirektör gav därför upphov till rättmätiga protester. Människorättsorganisationer och de drabbades familjer anklagade regeringen för samröre med Pinochets drängar. Anhöriga till tre brutalt mördade vänstermänniskor fick starka sympatier för sin sak.
De drabbade familjerna protesterade utanför presidentpalatset La Moneda i Santiago, parlamentsledamöter gjorde protesterna till sina egna. Oppositionspolitiker kallade utnämningen ett ”hån” och en ”provokation” gentemot de drabbades familjer. I ett uttalande säger familjerna:
”Med smärta och förskräckelse har vi tagit emot nyheten att president Sebastian Piñera har utnämnt general Ivan Andrusco till ny generaldirektör för Gendarmeriet. En sådan utnämning slår mot vår värdighet eftersom Andrusco satt i högsta ledningen för polisens nu upplösta ledningskommunikation DICOMCAR när våra anhöriga mördades av dess agenter”.

När Pinochets militärer störtade den folkvalde president Allendes folkfrontsregering 1973 hade de väpnade styrkornas olika grenar varsin underrättelsetjänst. Förutom att Pinochet själv hade DINA, den mest fruktade av alla, förfogade armén över en, flygvapnet hade sin egen, marinen sin och även polisen hade en variant av Säpo och, under 80-talet, även DICOMCAR som var intimt förknippad med Ivan Andruscos repressiva sysslor.
Den 28 mars 1985, tolv år efter militärkuppen, kidnappades Santiago Nattino på öppen gata av DICOMCAR:s agenter. Undantagstillstånd rådde och underrättelsetjänsten hade tillgång till obegränsade resurser. I fråga om Santiago Nattino erkände agenterna själva att det var polisen som grep offret och att det skedde på grund av ekonomiska oegentligheter. De tidiga morgontimmarna den 29 mars 1985 kidnappades även Manuel Parada. Han tjänstgjorde som chef för en grupp inom den katolska kyrkan och bistod anhöriga till politiskt förföljda med juridisk hjälp under repressionens år.

Lärare försvann
Även Manuel Guerrero, lärare och ledare för AGECH (lärarförbundet), rövades bort samma dag i staden Santiago. Manuel Guerrero var bror till min bästa väninna i Chile. I samband med bortförandet av Manuel Guerrero använde polisen en helikopter samtidigt som biltrafiken omdirigerades för att underlätta aktionen. Åtgärden kom sedan att uppfattas av allmänheten som särskild grym eftersom den inträffade mitt på ljusa dagen och inför skolelever. Polisagenterna sköt på nära håll mot en annan lärare som försökte hindra kidnappningen.
Manuel Guerrero torterades. Han, liksom Santiago Nattino och Manuel Parada, hölls ändå vid liv. Senare, under natten och med hjälp av undantagstillståndet, fördes alla tre bort och dumpades i Santiagos utkanter. De var då fortfarande vid liv, de tvingades på knä och därefter halshöggs de med en militärkniv kallad corvo. När detaljerna av det ofattbara till slut kom till allmänhetens kännedom drabbades Chile av ett nytt trauma: El caso de los degollados.
Omständigheterna kring morden på Nattino, Parada och Guerrero tog sig in i människornas medvetande och omvandlades till en bumerang för militärjuntan. Det ledde bland annat till att general Cesar Mendoza, en av juntans fyra medlemmar, fick gå. Militärjuntan betecknade då hans avgång som en gest av ”generös patriotism”, men i själva verket var det ett hårt slag mot juntans redan skamfilade anseende. 25 år har gått sedan dess och utnämningen av Andrusco aktualiserade frågan på nytt. De anhöriga till de tre bestialiskt mördade säger idag i sitt uttalande:
”Trots intensiva ansträngningar som gjordes för att spåra våra anhöriga vid liv fick vi inte veta något om dem förrän den 30 mars 1985, då deras kroppar hittades med märken av tortyr, med utdragna naglar, brända öron, brutna ben, halshuggna och förblödda på den väg som förbinder området Quilicura med flygplatsen Pudahuel. Idag finns där minnesmärket Tres Sillas (Tre Stolar) som påminner om brottet som skakade alla människor runt om i Chile och i världen.” De anhörigas säger också att de som utförde brottet var medlemmar i DICOMCAR där Andrusco var en av de aktiva medlemmarna och dessutom i ledande ställning just detta år.
Brottsplatsen var således DICOMCAR:s högkvarter där Andrusco arbetade dagligen. I processen som följde anklagades Andrusco av sina egna poliskollegor som medansvarig, han kände nämligen till vad som försiggick under dessa ohyggliga timmar. Andrusco själv kom undan rättvisan à la Pinochet, men flera av hans kollegor och underordnade i DICOMCAR fick fällande domar och sitter än i dag i fängelset Punta Peuco för tredubbel kidnappning och halshuggning.

Nattinos, Paradas och Guerreros familjer kräver idag respekt för sina döda och för den delen även för hela det chilenska samhällets räkning. Man menar att demokratin måste baseras på respekt, främjande och åtnjutande av de mänskliga rättigheterna, vilket är raka motsatsen till vad Piñeraregeringen gör idag.

Alex Fuentes
intis@internationalen.se

          

Skolan är i skottgluggen just nu. Regeringen har just lagt en proposition om stora förändringar i skolan, med skärpta krav på lärare, avskaffande av IV-programmet, fler disciplinära åtgärder bland mycket annat. Under tiden står lärarna inför ett nollbud i avtalsförhandlingarna.
Alex Fuentes ser en lång utveckling bakom dagens skola. Kommunalisering, nedskärningar, ökad segregation, skolpeng… och friskolor i händerna på John Bauer, Ultra Education AB, Kunskapsskolan AB, Pysslingen, AcadeMedia, Infokomp och Baggium.
Hur gick det med ambitionerna om ”världens bästa skola”?

Snart kommer Lärarnas riksförbunds och Lärarförbundets ledningar att återigen bekänna färg när de sätter sig vid förhandlingsbordet med arbetsgivaren (Sveriges kommuner och landsting): det är dags för ett nytt avtal. Som den odemokratiska traditionen bjuder är medlemmarna i båda lärarförbunden i praktiken utestängda från att säga sin mening om vilka krav man bör ta strid för inför det nya avtalet.
Vad är det som har hänt under de senaste åren och som utgör premisserna inför det kommande läraravtalet?

Skolan är en av samhällets allra viktigaste institutioner. Det finns inget val; alla måste gå i skolan och skolan är till sin natur normerande och formerande, eller deformerande om man så vill.
Det heter att skolan producerar kunskap, men kunskap är knappast ett entydigt begrepp. Klart är emellertid att skolan i allra högsta grad är en institution och en mäktig apparat som reproducerar redan existerande kunskaper och idéer. Fast det är mer sanningsenligt att säga att skolan fortplantar den styrande ideologins värderingar: det vill säga i huvudsak den härskande klassens behov av vad man vill ha för kunskap.

I lärartidningarna basunerar man ständigt ut att det krävs en ”ny vetenskapligt grundad kunskap” för att klara morgondagens krav. Man försöker få det till att kunskap är ett slags objektivt koncept och att skolkraven därmed är opartiska. I själva verket är det näringslivets ensidiga intressekrav (näringslivet är en tung remissinstans när det blir dags att slå fast läroplanen) tillsammans med inslag från pedagogisk expertis, som lämnar sina avtryck när riksdagen fattar beslut om vad man ska kräva av eleverna i skolan.
Vi får därmed ett ideologiskt styrande dokument som hela utbildningsväsendet rättar sig efter; främst lärarna och eleverna, och i och med det påverkas generation efter generation. Det gör att skolan i huvudsak producerar den typ av arbetskraft som kapitalisterna i olika konjunkturer behöver i sin ständiga jakt efter profit och överprofit. Detta har blivit tydligare i skolan under de senaste årtiondena.
Som en följd av borgerlighetens ideologiska avregleringsgrundsatser infördes för cirka tjugo år sedan något som i skolan kallas ”målstyrning” med följden att staten avsade sig ansvaret för skolan. Detta var ett led i en världsomspännande borgerlig offensiv som också har präglat utbildningssystemet i Sverige. Kommunaliseringen av skolan iscensattes till exempel 1989-90, det var från början en diskret process som styrdes av ledande socialdemokrater.

Från att ha varit statligt styrd överfördes skolan till kommunernas domäner, vilket genom åren har gett upphov till uppenbara försämringar. Bedrövligheter i form av bland annat nedskärningar har lett till kraftiga tillbakagångar och bidragit till en ökad klassmässig segregering i landet. Vi har fått skolreservat hos överklassen och segregerade skolor i de så kallade multikulturella områdena.
Vi, både lärare och allmänhet, är inte ensamma om att inse tendensen. I Skolverkets egen kunskapsöversikt från 2009 (”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?”) står det till exempel att läsa att ”skolvalreformerna” som gått hand i hand med den åtstramningspolitik som pådyvlats skolan ”har bidragit till att skolsegregationen har ökat”.
Är det bra för framtiden med ökad segregation? Det är högst tvivelaktigt. Ökad segregation går inte att harmonisera med politikernas prat om att de vill åstadkomma ”världens bästa skola”.

Lärarna gör inte tummen upp för reformfientliga ingrepp à la Göran Persson. Lärarna protesterade förvisso mot kommunaliseringen när det begav sig, men motreformen infördes ändå. Som komplement till detta socialdemokratiska verk införde den borgerliga regeringen i början av 90-talet ”skolpengen”, det vill säga en prislapp på varje elev oavsett om eleverna gick i skolan i en rikemanskommun eller i en ekonomiskt eftersatt kommun. Skolpengen började följa med till det område och den skola där eleven gick, några hänsyn till befintliga behov fanns inte med i bilden. Det är ”marknadens” mekanismer som har styrt trenden.
”Man har slutat se eleverna som människor utan som tusenlappar”, som Bengt Göransson, före detta kultur- och utbildningsminister, uttryckte saken på ett seminarium i Stockholm. Kommunaliseringen blev således ytterligare ett steg i människosortering och vårdslöshet när det gäller elevernas reella behov samtidigt som man sporrade girigheten. Lärarnas arbetsvillkor har gått i samma spår.
Lärarnas femåriga avtal i början av år 2000 skulle – hävdade lärarförbundens ledningar då – garantera lärarna en löneökning på 10,5 procent, men så blev det aldrig. I själva verket var det så att arbetsgivaren band lärarna till både händer och fötter och fackförbundsledningarna sa ja och amen och skrev på avtalet. Man talade då bland annat om att lärarprofessionen skulle präglas av gemensamma intressen och ett gemensamt ansvarstagande mellan parterna och av ett arbetslagstänkande bland lärarna.
Handlade det om klen begåvning? Lönerevisionen, enligt samma avtal, innebar faktiskt en ”individuell lönesättning” utifrån kriterier som pedagoger inom förskola och fritidshem samt lärarna i skolan uppfattar som godtyckliga, och där löneutvecklingen blivit allt annat än det lärarna blev lovade från början.
Att man köpte grisen i säcken är inget Lärarnas riksförbunds- och Lärarförbundets ledningar har velat erkänna; sedan dess har man skrivit ytterligare liknande flerårsavtal som om ingenting hänt. Arbetsgivarsidan lyckades sålunda effektivt, med lärarfackledningarnas aktiva stöd, i sitt uppsåt att tillintetgöra lärarnas samhörighet, försvaga facket, och skapa stor osäkerhet och osämja inom hela lärarkåren. Pedagogiskt självmål.

Själva vitsen med att vara med i en fackförening har från tidernas begynnelse varit att tillvarata och stärka medlemmarnas intressen liksom kollektiva handlingskraft gentemot arbetsköparna. Men i och med läraravtalet från 2000-talet, vars huvudinnehåll sedan förlängts gång på gång, har varje individ inför nya löneförhandlingar hamnat helt ensam gentemot arbetsgivaren. Ensam är inte stark gäller inte för lärarna, tycks man mena.
Det är svårt att tänka sig någon annan utveckling i ett läge där fackledningarna själva gjort sitt yttersta för att övertyga lärarkåren om att arbetsgivaren och lärarna inte alls har olika särintressen. Många lärare undrar idag varför man ska vara med i facket när fackledningarna retoriskt predikar en sak men i praktiken gör gemensam sak med dem som borde vara motparten genom att prioritera samverkan med en arbetsgivare som följer i näringslivets arbetarfientliga fotspår.
Det senaste utspelet från Sveriges kommuner och landsting är följaktligen att lägga fram ett centralt nollbud i avtalsförhandlingarna.

Skolan har på så sätt blivit ytterligare en bricka i ett cyniskt kapitalistiskt spel. Gamla borgerliga klichéer såsom ”valfrihet” där plånboken alltid styr, har fått sällskap av nya begrepp. Det bollas fram och tillbaka med ord såsom ”friskolor” (förskönande omskrivning för privatskolor), ”koncern” det vill säga skolförvaltningsledningar som själva ser sig som aktiebolag, dotterföretag och moderbolag och så vidare.
”Brukare” och ”kunder” (elever och föräldrar), ”skolpeng” (pris på en elev), ”sund konkurrens” (kommunala skolor i ett och samma rektorsområde kan i praktiken stjäla elever från varandra), ”entreprenöriellt lärande” (lära eleverna att starta företag) och så vidare.
Borgerliga ideologer vill gärna framhålla att det är skillnad på en ”fristående” skola och en privat skola. I det första fallet skulle vi stå inför privata aktörer som driver skolan med skattefinansierade pengar och i det senare privata intressenter som driver skolan med egna pengar. I båda fall handlar det om hungriga skolkapitalister som vill tjäna pengar på barnen och gör det framförallt med hjälp av kommunala medel via skolpengen.
Att en del skolkapitalister är mäktigare än andra och i början lägger till egna pengar förändrar i sak ingenting; i båda fallen vill man maximera vinsten. Det är naturligtvis diametralt motsatt mot att se till barnens bästa. Vi har idag ett land där skolan är till salu. För att bekräfta den inslagna borgerliga vägen har socialdemokraterna, på senaste partikongressen i fjol, bestämt sig för att legitimera etableringen av flera ”fristående” skolor och därmed underlätta för företagsägare att sko sig på skolbarn.

Målet med en progressiv skola, ”en skola för alla” som det hette förr i tiden, är idag ett minne blott. Den borgerliga förda politiken har omvandlat det gamla framåtsträvande målet till en ”marknadsanpassad” skola där allehanda profitörer härjar fritt med hjälp av skattebetalarna.
Den så kallade friskolereformen infördes 1992 och privatskolorna har sedan dess vuxit som svampar ur jorden. Läsåret 1991/92 fanns det 90 ”fristående” skolor medan man läsåret 2008/09 hittade 677 sådana skolor, vilket omfattar tio procent av landets elever.
De stora företagen i sammanhanget är John Bauer, Ultra Education AB, Kunskapsskolan AB, Pysslingen, AcadeMedia, Infokomp och Baggium. Privatskolorna drivs som sagt utifrån snäva kommersiella intressen, även religiösa skolor finns med i bilden men det är en mera sekundär aspekt.
”Friskolorna” omfattas dessutom inte av offentlighetsprincipen, om nu någon trodde det, vilket öppnar möjligheten för skumma affärer av allehanda slag. ”Marknaden” har nu också intensifierat affärsverksamheten genom att ansöka om att bedriva privata förskolor (”dagis”) och alltfler privata fritidshem.

”Friskolor” får visserligen inte ta avgifter, men å andra sidan behöver de inte göra det eftersom de finansieras med kommunala medel; ”skolpengen” går till skolans ägare och vinsten tillfaller inte skolan utan just ägaren. ”Det sociala ansvaret” som enligt Skolverket kommunala skolor är skyldiga att ta gäller inte privatskolorna; ”fristående skolor” kan, enligt Skolinspektionen, neka att ta emot elever som är i behov av särskilt stöd. Det ingår i det som kallas ”cream skimming”, man väljer vilka elever man tar in. Elever med specifika behov tas inte emot, de kostar extra pengar i form av bland annat specialpedagoger, skolpsykologutredningar, talpedagoger, elevassistenter och så vidare.
Något krav på att ha studie- och yrkesvägledare och skolkuratorer gäller inte heller i skolor som drivs av egna skolföretagare, det är själva poängen när man satsar på att tjäna pengar på barnen. De som äger skolorna anställer dessutom färre lärare, ofta obehöriga, och betalar därför lägre löner samtidigt som klasserna tillåts bli större jämfört med de kommunala skolorna. Motiveringen är att eleverna ska vara ”självgående”.
Lokalhyran står kommunerna för, varför man också har börjat ta sig in i skollokaler där kommunen är huvudman, man hyr då en del av en skolsköterska eller någon tjänst och så utökar man vinsten. Frikostiga kommunala bidrag för hyra, driftmedia, underhåll, kapitalkostnader, administration och så vidare för ”friskolor” och nedskärningar i kommunala skolor.
Sticker i ögonen? Det handlar knappast om någon formidabel pedagogik i privata skolor, utan om profiter som hamnar i privata fickor. Sett ur ett samhälleligt perspektiv är detta ett fullkomligt idiotiskt sätt att dränera kommunala skolor.

Alex Fuentes

          

Varför blir det alltid samma sak, nämligen att katastrofen slår hårdast mot de fattigaste?
Chiles president Michelle Bachelet har skickat 14 000 soldater till regionen kring Chiles andra stad Concepción, den mest drabbade regionen. I staden har soldater använt tårgas för att upprätthålla ordning och en person rapporterat ha skjutits ihjäl. Enligt de rapporter som ständigt kommer är förödelsen större och dödsoffren många fler än som först meddelades. Alex Fuentes kommenterar här skeendet.

Megajordbävning står det att läsa i chilensk press. Man kan knappast påstå att det är en slump eller att det beror på ödet, eller för den delen att det skulle vara Guds vilja eller illvilja som gjort att befolkningen i Chile ännu en gång drabbats av en de värsta naturkatastroferna genom tiderna.
Världens mest avlånga land ligger där det ligger, det vill säga i ett av planetens mest seismiska områden. Två kontinentalplattor (Nazca och Sydamerika) kolliderade i slutet av februari med varandra och en gränslös rörelseenergi sattes omedelbart igång. De majestätiska Anderna är onekligen ett bevis på vad som har hänt under tusen och åter tusen år; jordens och havets inneboende krafter har förändrat och kommer även i fortsättningen att omskapa geografin.
Orkaner, tornadon, vulkaner och tsunamier är väldiga naturkrafter, men jordbävningarna spelar i en egen division och utgör de mest destruktiva naturkatastroferna människan känner till. Bara en månad efter naturkatastrofen i den före detta franska kolonin Haiti slog en jordbävning till i Chile med en storleksklass på 8,8 på Richterskalan, det vill säga nästan 1 000 gånger större än den som slog mot Haiti.

Jag minns hur det var att som barn befinna sig på öppen gata i Chile då plötsligt allting skakades, bokstavligen i sina grundvalar. Lärde mig redan som barn att hantera det oväntade och söka skydd för att klara mig bäst jag kunde. Minns än idag hur jag såg på förödelsen runt omkring, hur allting kring en darrade under fötterna och hur husfasader rasade samman. Känslan av vanmakt var total hos miljontals människor. Folk grät och bad till Gud i tron att det skulle hjälpa, fast det alltid varit förgäves.
Katastrofen var ett faktum som ingen glömde, vare sig man var troende eller inte. De bilder som under de senaste dagarna förmedlats i internationella media har jag emellertid aldrig tidigare sett i Chile. Jag ser att det som nu hänt i Chile är extremt fruktansvärt. Liksom många andra med släktband i Chile försökte jag genast ringa dit för att få reda på vad som hade hänt och om de mina hade klarat sig. Det gick inte. Det har gått flera dagar efter jordbävningen, och alla dessa över hundra kraftiga efterskalv, det går fortfarande inte att ringa dit i skrivande stund.

Två miljoner människor har drabbats hårt, hundratusentals människor har sett sina hus falla ihop och tusentals har inte längre några av sina käraste vid liv. Det som inte kollapsade med själva jordbävningen förstördes strax därefter av en tsunami med nästan lika stora ödeläggande konsekvenser. Från en stund till en annan saknade vanligt folk tillgång till vatten, el, bränsle och framförallt mat.
Katastrofen inträffade framförallt i landets södra del, men även i en huvudstad som Santiago, förhållandevis väl rustad mot jordbävningar. Chile har en annan infrastruktur än till exempel Haiti och antalet döda är långt ifrån lika många som i Haiti. Det var bara tur att epicentrum låg utanför Chiles kust och på 35 kilometers djup i Stilla havet. Vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om epicentrum varit på fastlandet.

De chilenska myndigheterna ställdes inför ett stort prov, de skulle hantera en kolossal förödande naturkatastrof. Att döma av vad som skrivits i The New York Times, The Guardian, Le Figaro, Corriere della Sera, visade Bachelets regering i stort sett en korrekt hantering av nödsituationen. Trots regeringens handlingskraft, trots de goda intentionerna hos olika politiska krafter som försökt ena sig i denna tragedi kan man ställa sig frågan: Varför blir det alltid samma sak, nämligen att katastrofen slår hårdast mot de fattigaste? Svaret ter sig som en självklarhet: premissen att ”naturen är opolitisk” är helt enkelt inte sann.

Även om vi talar om ett sargat land och om en ohygglig naturkatastrof så drabbas inte alla individer lika. En jordbävning är självfallet ingen politisk orsak, men dess enorma destruktiva kraft får onekligen politiska konsekvenser. Så är det även i fallet med jordbävningarna i Haiti och Chile. ”Dom förtvivlade säger att döden är lika för alla. Men det är väl sannare att säga att man kan dö på samma sätt som man har levt”, sjunger Mikael Wiehe i en sångtext.
Jordbävningarna och all död dessa okontrollerade rörelser brukar föra med sig drabbar de rika och de fattiga olika, och det är precis vad som återigen hänt i Chile. Att just de fattiga, som i ett desperat läge saknar det mest elementära såsom vatten och mat, tar förnödenheter ur livsmedelsbutiker är inte ett dugg konstigt, det är i allra högsta grad förståeligt och mänskligt.
Den nyvalde chilenske presidenten, högermannen Piñera, sa nyligen i pressen att de fattiga förlorat ”känslan för lag och ordning” och började hojta efter militär och polis. Är det inte snarare som en förtvivlad intervjuad mamma sade till en tv-reporter? ”Jag är ingen tjuv, men jag måste ge mina barn mat, och det nu!”
Alex Fuentes
intis@internationalen.se

          

Marco Antonio Poblete är 18 år och går på gymnasiet Södra Latin i Stockholm, en skola med cirka 1 000 elever. Han ställer upp i valet till elevkårens styrelse.

Vad är Södra Latin för skola?
– Den är, tillsammans med Kungsholmen, Norra real och Östra real en av Stockholms ”elitskolor”. Skolan har präglats av studiemotiverade elever och väldigt höga intagningspoäng. Eleverna på skolan är generellt sett medelklass/övre medelklass med en trygg ekonomi och trygga hemförhållanden i övrigt. Självklart är det här i grova drag, det man märker mest är den ganska begränsade kulturella mångfalden.
Nu är det val till elevkårens styrelse på Södra Latin. Hur många listor ställer upp?
– Alla röster är på individuella kandidater, men jag har med två vänner gått ihop och bildat en lista, ”Låt fantasin leva på Södra Latin” som vi tre kampanjar under. Men folk måste rösta på var och en av oss tre enskilt. Hjalmar Skog och Andreas Elvelo är mina medkandidater, och de kandiderar till ekonomiansvarig samt vice ordförande. Jag är en av fem kandidater till ordförande.
Du är något av en musikälskare och spelar själv i ett band, och sånt tar tid. Hur kommer det sig att du ställer upp för att bli vald som ordförande i elevkårsstyrelsen?
– Jag tror att man måste börja med att påverka någonstans: Det är lite som en film jag såg, The Cove, om djurrättsaktivister som vill stoppa djurplågeriet i världen, de började med att stoppa brutal delfinslakt i Japan, och på så sätt har de faktiskt gjort en skillnad, förstår du?
– På samma sätt tänker jag att jag börjar på en låg nivå för att sedan kunna göra mycket mer för att förbättra skolmiljön.
Vad är det som präglar just din/er kandidatur? Hur ser er plattform ut, vad är det för budskap ni går ut med? Vilka slogans har ni och varför?
– Jo, vår kandidatur är faktiskt väldigt speciell. Vår paroll är ”Låt fantasin leva på Södra Latin” samt ”Låt idéerna leva på Södra Latin”. Den senare är bara ett förtydligande för dem som inte är så väl bekanta med 68-rörelsen. För det är just den vi har en stark koppling till i vår kandidatur, det är från den starka parollen ”Fantasin till makten” som vi har fått vår paroll.
Och vad vill ni med den?
– Jo, vi vill få upp folks intresse, få folk att bli medvetna om sin tillvaro. Genom att använda oss av kopplingen, så uppmanar vi elever att vara medvetna om vad våra kamrater i Paris gjorde för oss, och för hela världens studenter. Många tar möjligheten att påverka för givet, och den stora massan bryr sig inte ens om att påverka, något som jag tycker tyvärr präglar hela det svenska samhället; likgiltigheten inför politik.
– Men jag är inte nöjd med hur vi har det nu, inte alls! Därför ställer jag upp i valet, och det med ett mål i sikte, jag ska kämpa för att avskaffa den slutna miljö som präglar styrelsens beslut, många förslag går många studenter förbi tills de redan är ett faktum.
– Jag vill att styrelsen ska vara en talan för eleverna, inte tala för eleverna. Elevdemokratin ska inte sluta efter valet, utan den ska fortsätta så elever aldrig får uppleva att det är svårt att påverka styrelsens beslut. Vi vill uppmuntra eleverna att organisera sig, att själva bry sig om att kunna förändra sin skolmiljö till det bättre, så ska vi i styrelsen hjälpa och stödja eleverna!
Vad tror du att ni kommer att få för respons bland de studerande?
– Vi har fått otroligt bra respons! Vårt sätt att kampanja har varit främst genom att förklara för folk vad vi vill göra för att det ska bli lättare och roligare att gå i skolan. Det skiljer sig en hel del mot andra kandidater, en av dem kampanjar för sig själv genom att använda nyliberala paroller, vilket jag personligen tycker är sorgligt. Nu gäller det bara att eleverna tar sig till aulan på Södra Latin den 22 februari, och utnyttjar sin rättighet.
Är dagens ungdomar politiskt intresserade? Hur yttrar sig detta på just Södra Latin?
– Nej, inte i stort sett. Det är verkligen hemskt att se Muf som Sveriges största politiska ungdomsförbund när det är allmänt känt att många i MUF är med på grund av ”Muf-festerna” då medlemmar ur Muf värvar nya medlemmar genom att bjuda på gratis spritfester. Det är synd att så många ungdomar inte bryr sig om politik, eller låter sig luras och köpas av Muf.
Om åtta månader är det riksdagsval. Hur ser du på den politiska utvecklingen i Sverige?
– Oj! Jag ser ett Sverige med många negativa förändringar. Komvux hotas med nedläggning i tider då man verkligen behöver satsa på utbildning på grund av jobbrist, sjukhus utförsäljs till privata aktörer, privata skolor, (som till exempel Riddarfjärdens gymnasium) går i konkurs, cancersjuka tvingas jobba av försäkringskassan på grund av regeringens nya regler.
– Ja, listan kan göras lång, men poängen är att det finns ett stort missnöje i Sverige, och jag tror inte vi får en borgerlig regering 2010. Jag hoppas verkligen att vi inte får det, dom får inte dra oss ner i skiten mer än vad dom redan gjort.

Intervju: Alex Fuentes

Källor:
Muf anordnar olagliga spritfester. Dagens Nyheter 4 november 2009
Spriten flödar hos MUF. Helsingborgs Dagblad 4 november 2009
Förre MUF-ordföranden erkänner spritfester. Publicerad i Stockholms City.