Statsministerns sommartal eller God dag, Mäster skräddare
Statsminister Fredrik Reinfeldt. I linje med lanseringen av de nya moderaterna var talet denna gång flyttat från någon exklusiv skärgårdsidyll som Albert Engströms Grisslehamn eller moderatfästet Vaxholm till den gamla bruksorten och sedan länge nedlagda porslinsfabriken Gustavsberg. Årets tal påminde till stora delar om folksagan om Mäster skräddare och kunden som skulle ha en rock, och efter en rad turer och besök inte fick någonting. Rocken blev byxor, byxorna blev en väst, västen blev ett par vantar, och till sist ”bidde det ingenting”.
– God dag statsministern, jag skulle vilja ha ett jobb.
– Det går bra. Kom tillbaka om ett år.
Ett år går och konsumenten kommer tillbaka.
– Är jobbet klart?
– Det blev inget jobb, det blev ett skatteavdrag.
Konsumenten ställer då en ny fråga.
– Går det att beställa sänkt skatt för pensionärerna?
– Det går bra. Kom tillbaka om ett år.
Ett år till går och konsumenten kommer tillbaka.
– Är skatten sänkt för pensionärerna.
– Det blev ingen sänkt skatt. Det blev ett skatteavdrag.
Konsumenten ställer då en ny fråga.
– Går det att beställa höjd a-kassa?
– Det går bra, kom tillbaka om ett år.
Ett år till går och konsumenten kommer tillbaka.
– Är a-kassan höjd?
– Det blev ingen höjd a-kassa. Det blev ett jobbskatteavdrag.
Konsumenten ställer då en ny fråga.
– Går att det beställa så att tågen går tid?
– Det går bra. Kom tillbaka om ett år.
Ett år till går och konsumenten kommer tillbaka.
– Går tågen i tid?
– Det gick inte att få tågen att gå i tid. Det blev ett fjärde jobbskatteavdrag.
Konsumenten ställer då en ny fråga.
– Går det bra att beställa ett jobbskatteavdrag?
– Det går bra. Kom tillbaka om ett år.
Ett år till går och konsumenten kommer tillbaka.
– Är jobbskatteavdraget klart?
– Det blev inget jobbskatteavdrag.
– Vad blev det då?
– Det blev ingenting, förutom förhoppningsvis lägre pris på löjrom och rysk kaviar.
Svensk regeringspolitik i korthet, sedan valet 2006.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se
Underbemanning, överbeläggningar, extrema väntetider…
Den 17 september blir det vårddemonstrationer på olika platser runt om i landet. Flera organisationer, däribland Nätverket Gemensam Välfärd Malmö, arbetar nu med planeringen.
– Region Skåne hör till de regioner som satsar minst på sjukvården i Sverige, säger Gunilla Andersson från Gemensam Välfärd Malmö.
Denna vecka intervjuas hon om läget i den svenska vårdapparaten och om protesterna som Nätverket för Gemensam Välfärd nu riktar till de styrande.
Internationalen har tidigare skrivit om flera aktioner och protester där nätverket varit aktivt och nu senast handlar det om nedskärningar i vården. Tillsammans med flera vårdanställda och läkare runt om i landet protesterar organisationen nu mot underbemanning, överbeläggningar, extrema väntetider, nedläggningar av vårdcentraler och ytterligare sparkrav inom vården.
Gunilla Andersson är en av initiativtagarna till de aktuella protesterna mot nedskärningarna.
Vad handlar era protester om?
– Vi i Gemensam Välfärd Malmö har jobbat med sjukvårdsfrågan i flera år. Region Skåne hör till de regioner som satsar minst på sjukvården i Sverige. Inflödet av patienter har ökat med 25 procent, samtidigt kommer det ytterligare besparingskrav. Det här leder till överbeläggningar, stress och utarbetad personal. Både arbetsmiljöverket och socialstyrelsen har framfört kritik till regionstyrelsen vad gäller arbetsmiljö och patientsäkerhet men de styrandes svar är ytterligare besparingar. Det är det här vi protesterar emot. Flera organisationer, däribland Nätverket Gemensam Välfärd Malmö, planerar nu att genomföra en demonstration/manifestation den 17 september på olika platser runt om i landet.
Vilka är initiativtagarna till motståndet?
– Fackligt organiserade på SUS (Skånes Universitets sjukhus) – undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som tillsammans skrivit ett protestbrev till politikerna. Nätverket Gemensam Välfärd stödjer dessa protester men vi har inget direkt samarbete med facket ännu. Det har verkligen hettat till och Gemensam Välfärd menar att vi måste fokusera på sjukvården som helhet.
Vad hoppas ni på att uppnå?
– Det största problemet är att den politiska ledningen är både nonchalant och arrogant. Man lyssnar varken på medborgarna eller personalen. De måste förstå att de måste börja lyssna. Det handlar om liv och död. Människor har dött i väntan på rätt vård. Det är också allvarligt och upprörande att man har en personal som är konstant stressad. Skatteflykt och sänkta skatter gör så att finansieringen av välfärden urholkas. Man måste helt enkelt komma till rätta med detta och skaffa mer pengar till sjukvården.
Väntar ni er mycket folk på demonstrationerna den 17 september?
– Svenska folket rankar sjukvården högt när det gäller samhällsfunktioner som ska fungera. Väldigt många är oroliga för situationen som den är nu, men hur många som är beredda att gå ut och demonstrera öppet kan jag inte svara på. Alla är dock välkomna.
Liza Ahnland
liza@internationalen.se
Följetongen Saab
Den psykiska terrorn mot de drygt 1 500 metallarna vid Saabs fabrik tycks aldrig ta slut. Denna vecka är det tänkt att lönerna ska betalas ut, men ingen vet hur det blir.
– Planerna är att betala lönen, säger Gunilla Gustavs på Saabs informationsavledning till di.se
Nästa vecka är det meningen att produktionen ska starta, men ingen vet hur det blir.
– Vi har inte sagt att produktionen skulle starta exakt den veckan utan att det tidigast kan ske då, säger Gunilla Gustavs.
I måndags denna vecka hölls för vilken gång i ordningen ett informationsmöte för arbetarna. Men ingen konkret information gavs.
Förra veckan kunde vi läsa i www.dagensarbete.se att i maj detta år bestämde styrelsen i Saab:s moderbolag på ett extra insatt styrelsemöte att höja arvodena till alla ledamöter. Mest fick ordföranden Hans Hugenholtz vars arvode ökade från 147 000 kronor till 931 950 kronor.
Motiveringen till beslutet uppges ha varit kraftigt ökad arbetsbörda för styrelsen. Samtidigt som mötet om arvodeshöjningen ägde rum stod fabriken stilla.
Till detta ska läggas att trots att Saab brottas med stora förluster betalades förra året ut 40 miljoner kronor till bland annat styrelse och ledning i moderbolaget Spyker, med hästhandlaren Victor Muller i spetsen.
I samma veva meddelades att uppdraget att hitta 350 miljoner euro, över tre miljarder svenska kronor, gått till en amerikansk konsultfirma Endeavour Advisor Group. Kostnaden för att anlita denna firma är okänd…
Anhopningarna av obetalda leverantörsskulder för Saab har tvingat Kronofogden till utmätningar.
Till detta ska läggas att Holmgrens Bil, en av landets stora bilåterförsäljare, säger upp kontraktet med Saab av ”moraliska skäl”, uppger Svenska Dagbladet.
– För mig är det viktigt att vara stolt över de märken som vi har i våra hallar. Saab levererar inte bilar man lovat, de betalar inte löner till anställda och inte heller skulder till sina leverantörer, samtidigt plockar ägarna ut stora pengar. Det känns inte rätt för en småländsk bilhandlare, säger företagets vd Benny Holmgren.
Sten staplas på sten.
Saab går från kris till kris.
Tusentals människors, alltifrån de anställa på fabriken till alla underleverantörer, arbete och framtid står på spel.
Samtidigt håller statsminister Fredrik Reinfeldt sitt sommartal i Gustavsberg två mil öster om Stockholm. Det genomgående temat är ansvar. Ansvar, ansvar och återigen ansvar av en ansvarsfull regering.
För de anställda på Saab måste detta talande om ansvar kännas som ett direkt slag i ansiktet.
Krisen för Saab är inte av dags dato. Under de senaste åren har regeringen och inte minst näringsminister Maud Olofsson haft möjlighet att ta ansvar för de anställda i Trollhättan. Möjligheter har funnits att förstatliga fabriken och lägga om produktionen i mer miljövänlig riktning. De anställda på Saab, alltifrån ingenjörer till montörer på banan, har en oerhört hög kompetens och yrkesskicklighet. Den kommer nu – om inget händer i tolfte timmen – att kastas bort.
Så var det med arbetslinjen i praktiken. Ingenting har gjorts från regeringen. Knappt ett finger har lyfts. Därmed är regeringens ord om ansvar ett ord utan innehåll. Det gäller helt uppenbart bara banker, kreditinstitut och börsmäklare.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se
Avskaffa monarkin!
”Vi är så lyckliga”. Dagen efter kungörandet av kronprinsessan Victorias graviditet slår dessa ord mot oss från kvällstidningarnas löpsedlar, underförstått att vi nu alla är lyckliga. SAAB-kris i Trollhättan, svältkatastrof i Östafrika eller folkuppror i Syrien: allt förvandlas plöstligt till töcken i förhållande till denna tydligen för oss alla gemensamma angelägenhet. Som vanligt anger högste hovskribenten själv, Herman Lindqvist, tonen: ”Jag blir oerhört glad. De har varit under en oerhörd press. Det finns ju ingen människa i Sverige som bär en sådan oerhörd press på sig att föda barn”.
Men borde vi inte bara skratta och rycka på axlarna åt dessa monarkins fjanterier? Kungahuset har ju inte längre någon formell politisk makt. Det är en vanlig invändning när kravet på republik aktualiseras. Då bortser man dock från vilken reell roll denna institution spelar i vårt samhälle, som en genom århundranden ljudande signal att vi ska underordna oss en för alla tider given överhet – en anda av undersåtlighet, kryperi och fjäsk som inte är fria medborgare värdigt. Häromåret reste Victoria och hennes make Daniel Westling till Afghanistan, drack kaffe med de svenska trupperna, provkörde stridsvagn och betonade vilken viktig insats de svenska soldaterna gjorde för ”freden”. Med hjälp av kungahuset försöker maktens representanter pränta in i oss att vi alla sitter i samma båt, och som då i fallet Afghanistan att det svenska krigsdeltagandet står över alla sociala och politiska motsättningar.
Trots att monarken i vår tid inte har någon formell makt bär också monarkin som institution med sig ett antal lyten och lustigheter, förutom då den befängda idén om att kunna ärva ett ämbete, som är främmande för ett demokratiskt samhälle:
– Såsom kutymen bjuder röstar aldrig regenten i allmänna val.
– Grundlagen stadgar att ”konungens gärningar skall vara för allt åtal fredade”.
– Monarkin omfattas inte av någon religionsfrihet, utan regenten måste bekänna sig till den evangelisk-lutherska tron.
Överhuvudtaget fungerar monarkin likt en reservoar för konservativa förlegade synsätt. Tänk bara om Victoria gått ut i media, kungjort att hon var gravid men sedan låtit bomben brisera att Daniel inte alls var far till barnet och giftermålet var uppbrutet, för nu hade hon ”kommit ut”, träffat en käresta flicka och låtit sig insemineras. Visst känns det bortom all realism, visst hade det väckt ett ramaskri, och visst hade mången trogen rojalist upprört rynkat på näsan. För när det gäller monarkin och kungahuset ligger allt annat än den traditionella borgerliga kärnfamiljen med mamma, pappa och barn fullständigt utanför ramarna.
Kravet på republik har faktiskt också en inneboende sprängkraft som man ofta inte betänker, eller som den franska 1800-talsfilosofen Alexis de Tocqueville räddhågset uttryckte det: ”Kan någon tro att demokratin efter att ha störtat aristokratin och kungen kommer att göra halt vid bourgeoisien och de rika?” Ja, precis som denna filosof påpekar, skulle avskaffandet av monarkin kunna leda vidare till att väcka frågeställningar som för den härskande borgarklassen är besvärande. Men varför skall makt överhuvudtaget kunna ärvas? Vad är det för rättvisa i att exempelvis Marcus Wallenberg Jr föddes med en guldsked i munnen, medan vissa andra barn knappt ens får tak över huvudet? Vad är det egentligen för grundläggande kriterier som det kapitalistiska samhället vilar på?
Sedan 1544 har Sverige varit ett ärftligt kungadöme. Det är hög tid att förvisa denna anakronistiska institution till de museala inventarierna. Vi som strävar efter en fördjupning av demokratin bör med kraft resa kravet på republik, och inte se det som en detalj ute i den samhälleliga marginalen.
Det sägs att vår nuvarande kung redan som liten grabb med emfas skrek ”jag vill inte bli kung”. Vi bör gå denne stackars representationsuttröttade Bernadotte till mötes. Åtminstone på sin ålders höst bör han själv få rätt att välja sin livsväg.
Anders Karlsson
intis@internationalen.se