Jasminernas revolution i Tunisien inspirerar unga i hela den arabiska världen. Den 25 januari kallade unga aktivister till en ”revolt mot tortyr, fattigdom, korruption och arbetslöshet”. Via Facebook spreds informationen om ”Vredens dag”, som den kallades, och nådde tiotusentals människor. Närmare 90 000 svarade att de tänkte delta.
Den egyptiska kravallpolisen har för vana att gå fram som bärsärkar när minsta lilla protest luftas på gatan. Inrikesministern Habib el-Adli sa att polisen inte skulle lägga fingrarna emellan eftersom demonstrationen saknade tillstånd. Att polisen aldrig ger tillstånd undvek han att precisera.
– Vår protest den 25 är början till slutet, stod att läsa på Facebook i informationen till de 87 000 medlemmarna i gruppen.
– Det är slutet på tystnad, underkastelse och lydnad inför vad som sker i vårt land. En ny sida i Egyptens historia öppnas, en av aktivism och kamp för våra rättigheter, skriver organisatörerna.

Enligt media som BBC, Al Jazeera, Le Monde och El Watan deltog mer människor i Kairo än vad någon vågat hoppas på. Flera demonstrationer pågick samtidigt, och polisen tillät mer än vad som är vanligt. Uppenbarligen vill inte Mubarak dra på sig irriterade kommentarer från Vita Huset om ”oproportionerligt våld”. Trots det dog tre personer under tisdagen, två demonstranter i Suez och en polis i Kairo. Men ingen skarp ammunition kom till användning.
En grupp demonstranter samlades framför Högsta Domstolen och skanderade ”Tunisien är lösningen”. På andra platser ropades ”Ned med Mubarak” och ”Gamal, tala om för pappa att folket hatar dig”. (Gamal Mubarak är sonen som väntas ta över presidentskapet).
Det meddelades också att demonstrationer ägde rum i flera andra städer, som Alexandria och Assuan och Assiut i söder, i flera städer utefter Nilfloden, och i Ismaliya vid Suezkanalen.

Många befarade att kravallpolisen sin vana trogen skulle krossa protesten i sin linda, hindra demonstranterna från att samlas och fängsla många av dem omedelbart de visade upp sig.
Vad som talade emot ett grovt våld från polisens sida är den känsliga internationella opinionen just nu. Regeringskanslierna i USA och Europa ser helst att de inte än en gång ska ses som medskyldiga till blodiga massakrer som de Ben Ali beordrade innan han flydde till Saudiarabien.
Hillary Clinton manade sin vana trogen till ”försoning” och ”återhållsamhet” från alla parter och sa att den egyptiska regeringen var ”stabil”. Vad återhållsamhet ska betyda för folket efter snart trettio års brutal diktatur sa hon inte. Mubarak å sin sida försökte motivera våldet mot demonstranterna med att det var den illegala organisationen Muslimska brödraskapet som stod bakom ”oroligheterna”. En ren lögn till för att sälja förtrycket till USA och EU trots att ”brödraskapet” meddelat att det inte hade för avsikt att delta och inte heller uppmanade ”troende” att delta.

Ingenting kommer längre att vara sig likt i arabvärlden, skriver Benny Åsman. Riktningen är utstakad, även om många bakslag väntar på vägen.
En doft av jasmin sprider sig från land till land.

Det första folkliga upproret i arabvärldens historia störtade diktatorn Ben Ali på mindre än en månad. Medan revolutionen i Tunisien bryter väg sprids protesterna över hela den arabisktalande världen.
I Egypten krävde tiotusentals demonstranter president Mubaraks avgång och ett slut på tortyr och korruption. Mumien Mubarak styr med järnhand sedan 1981 och nu verkar bägaren vara full.
I Jordanien har de fackliga organisationerna organiserat flera protester med tusentals deltagare mot dyrtiden och krävt premiärministerns avgång. I Algeriet går det inte en dag utan sammanstötningar mellan demonstranter och kravallpolis. Landets ungdom kräver arbete och ett slut på korruptionen.
I Jemen demonstrerade häromdagen hundratals journalister och krävde att en kvinnlig kollega friges. Hon leder en organisation som sticker fundamentalister i ögonen – Kvinnliga journalister utan kedjor.
Står vi inför början till ett allmänt uppror i hela regionen? Är det möjligt att de auktoritära och korrupta regimerna kommer att falla som käglor av en tunisisk strike?
Det är för tidigt att spå om den närmaste framtiden. Det råder trots allt stora skillnader mellan ett land som Tunisien och Egypten, för att inte tala om Jemen. Men ett är säkert – inget kommer längre att vara sig likt. De arabiska folkmassorna har börjat kasta av sig förtryckets ok. Det kommer säkert att ta tid och mötas av bakslag. Men riktningen är utstakad.
En frisk vind av civila uppror sveper in i de unkna rum där alternativen sägs vara demokrati serverad med bajonetter eller islamsk fundamentalism.

Revolutionens vågor stiger – regeringen bygger skyddsvallar
Det har gått två veckor sedan mördaren Ben Ali la benen på ryggen. På dessa dagar har landets medborgare upplevt mer spänning och lycka än under 23 år av diktatur och förnedring.
Men nu står revolutionen vid ett vägskäl. Vägen till höger leder till konsolidering av regimen, visserligen utan Ben Ali, som styrt landet sedan 7 november 1987. Mohammed Ghannouchis övergångsregering försöker med alla medel att lugna ner oppositionen på gatorna och lovar omfattande demokratiska fri- och rättigheter bara folket lugnar ner sig och låter ”de som kan” styra. Från omvärldens alla regeringskanslier hörs samma visa – försoning och återhållsamhet predikas av dem som i decennier hållit mördaren under armarna.
Till och med de döda mobiliseras. Tre dagars ”nationalsorg” utlystes för att hedra offren för polisens kulor. Det kan vid första tanken ses som en värdig aktion. Men idén med sorgedagarna var mer att få folk att stanna hemma och lätta på trycket mot regeringen i hopp om att efter tre dagars passivitet skulle ”vardagen” ta vid. Men folket på gatan hedrade sina döda med fortsatta demonstrationer med krav på regeringens avgång. I den sitter ännu de som ytterst ansvarade för morden på närmare hundra fredliga demonstranter, med inrikesministern i första ledet.

Presidenten, regeringschefen, RCD:s ministrar och de ynkliga figurerna ur den ”legala oppositionen” som accepterat ministerposter och fungerar som ”demokratiska fikonlöv” har ett enda mål, att lugn och ordning ska skapas så att de som har makten i dag också kommer att ha den i morgon. De två viktigaste ”oppositionella” krafterna som anslutit sig till regeringen är Ahmed Chebbis parti PDR och Ettajdid, före detta tunisiska kommunistpartiet. Cyberaktivisten Slim Amamou har också accepterat en ministerpost med grumliga förklaringar om att ”arbeta inifrån”.
Hittills har eftergifterna inte lett till det lugn som regeringen hoppades på, och inför det fortsatta kravet på att regeringen ska avgå lovade häromdagen premiärministern Ghannouchi att en ny regering ska presenteras onsdag 26 januari. Men om de avskydda ministrarna från RCD sitter kvar, då finns det små chanser att protesterna avtar. Demonstranterna kräver ett totalt brott med Ben Alis arvtagare.

Vägen till vänster leder till ett totalt brott med diktaturen och verkligt fria val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en ny konstitution. På den vägen är det första hindret som måste rivas den sittande regeringen. Landets fackliga organisation UGTT är den starkaste organiserade kraften i landet och som nu står i opposition till regeringen och kräver dess avgång. UGTT:s styrelse säger i ett uttalande 21 januari att regeringen måste avgå och ersättas av en ”nationell räddningsregering” under ledning av en oberoende personlighet som svarar mot folkets krav.
Samtidigt uppmanar UGTT till rullande regionala strejker och utlyste en total lärarstrejk från måndag 23 januari till finish. Strejken som följdes till fullo satte stopp för regeringens beslut att åter öppna undervisningen samma dag. Hälften av befolkningen är under 25 år och den stora majoriteten av demonstranterna är mycket unga. Sitter de i skolbänken kan de inte demonstrera och kräva regeringens avgång. Kalkylen är genomskinlig och genomskådad av UGTT.

I lördags och söndags spred sig kravet på regeringens avgång även till helt oväntade läger. Inte mindre än 2 000 poliser, civilklädda eller i uniform, anslöt sig till häpna demonstranter i Tunis. Till skillnad från militären avskys polisen för sin roll i dödsskotten mot demonstranter. Vissa vänder nog kappan efter vinden, men andra uttryckte äkta sorg över den roll de ”tvingats till av officerare och inrikesministern”. Det centrala kravet för de demonstrerande poliserna är rätten att bilda en egen fackförening och att de ansvariga för ordergivningen vid dödsskjutningarna ska ställas inför rätta. Till demonstrationen anslöt sig också anställda i stadsförvaltningen, säkerhetsvakter och brandmän.
Oavsett enskilda polisers motiv är det av stor vikt för den fortsatta mobiliseringen att polisens kraft splittras upp av interna motsättningar. Polisen var Ben Alis verkliga maktinstrument, med över 150 000 man, medan armén misstroddes av diktatorn och inte räknar mer än 35 000 soldater, för det mesta dåligt beväpnade. I mindre orter där varje polisman var känd har många ”försvunnit”. De har lagt uniformen på hyllan för att klara sig undan folkets revansch. Efter polisernas demonstration drogs de helt bort från Tunis gator och armén tog över deras roll.
Armén har hittills inte deltagit i repressionen mot demonstranter. Men det finns anledning att varna för den roll som militären kan komma att spela inom kort. Det går rykten på gatorna om militärkupp, och arméchefen Rached Ammar uppmanade häromdagen demonstranterna utanför stadshuset att de borde lämna regeringen i fred och låta den arbeta i fred.
– Vår armé är revolutionens garant, sa den populäre arméchefen och lovade att arbeta inom konstitutionen. Problemet är att konstitutionen var skräddarsydd för Ben Ali, och att låta Ghannouchis regering arbeta ifred innebär att RCD:s grepp över statsapparaten består.

Ett annat hinder på revolutionens väg är det stora antalet ”chefer” som regimen utsåg att leda administration och statliga företag. Där rapporteras det att personalen i många fall redan tagit saken i egna händer och helt sonika kastat ut regimens gunstlingar, oftast oduglingar som fått sina platser tack vare rätt kontakt och rätt partibok. På dagstidningarnas redaktioner har chefen kastats ut och journalisterna tagit över kontrollen av redaktionen. På Radio Mosaique slängdes också chefen ut. I staden Talha har administrationen under RCD:s ledning ersatts av en stadskommitté med representanter från hela det civila samhället. Det kan vara en viktig väg framåt för att bryta ned den statsapparat som ännu ligger i RCD:s händer.
I söndags ökade trycket ytterligare på regeringen när en ”frihetskaravan” nådde fram till Tunis. Tusentals demonstranter hade organiserat en marsch mot Tunis från orter i inlandet som stått i spetsen för kampen, som exempelvis Sidi Bouzid, platsen där Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot myndigheternas trakasserier. Väl framme i Tunis samlades de framför premiärminister Ghannouchis kansli där säkerhetsvakterna drog sig tillbaka tills demonstranterna var nästan framme vid ingången. ”Frihetskaravanen” bröt mot det nattliga utegångsförbud som råder utan att polisen ingrep.

Det återstår många hinder och många steg att ta för att revolutionen ska lyckas röka ut alla hål där diktatorns arvtagare lurar för att eventuellt ta tillbaka vad de förlorat. I det läge som råder finns det inget “på stället marsch” som inte är liktydigt med förlust för den folkliga revolutionen. Den ägande klassen i Tunisien och hela regionens diktatoriska regimer väntar på möjliga vägar tillbaka till ”lugn och ordning”.
Oppositionen står inför enorma uppgifter. Men den har på en knapp månad visat vad den är kapabel till. Vägen till vänster är full av hinder, men den är inte oframkomlig.

Fiom, det största metallarbetarfacket, kastas nu ut från Fiat i Turin.

Detta efter att de sagt nej till avtalsförslag från företagsledningen som innebär en rad försämringar för arbetarna.
Svaret från Fiom blir att mana till generalstrejk fredag 28 januari.
Ledningen för Fiat ställde innan jul ett ultimatum till de anställda. Kraftigt försämrade arbetsvillkor annars vägrar ledningen att investera 10 miljarder kronor. Om inte de anställda accepterade skulle fabriken läggas ner och tillverkningen flyttas, uppger www.dagensarbete.se
Det förslag som presenterades skulle enligt ett avtal öka möjligheterna att öka övertiden från 40 till 120 timmar per år, rasterna förkortas, lunchpaus förskjutas och hårdare repressalier vid strejker.
Den fackliga organisation som röstade nej till förslaget hade inte längre någon rätt att bedriva facklig verksamhet innanför Fiats grindar, förklarade företagets vd.
Avtalsomröstningen resulterade i att arbetarna som är organiserade i Fiom röstade nej. En majoritet av tjänstemän ja. När det totala antalet röster var räknade vann ja-sidan med 54 procent mot 46 procent nej.
Efter detta har Fiom inte rätt att bedriva fackligt arbete på Fiat, men vägrar att acceptera diktatet. Organisationen manar nu till generalstrejk i hela den italienska metallindustrin 28 januari.
”Vi vill inte tillbaka till 1800-talet” är budskapet på affischen som uppmanar till generalstrejk.
KP

Den palestinska myndigheten under ledning av Mahmoud Abbas eller Abu Mazen har krupit på sina bara knän inför sina förtryckare. Men fick ändå mer stryk. Abbas och hans lierade trycktes ner i sin egen skit.

I oktober 2009 brast till och med tålamodet för den Palestinska myndighetens chefsförhandlare Saeb Erekat. I ett resignerat men känslomässigt utfall mot USA:s sändebud George Mitchell slog han fast:
”Nitton år av löften och ni har inte bestämt er för vad ni vill göra med oss /…/ Till och med Yuval Diskin, Israels ansvarige för säkerhetsfrågor, lyfter på hatten när det gäller hur vi hanterat säkerhetsfrågorna. Men ändå kan jag inte ens få ett fikonlöv i form av ett sex månaders byggstopp för nya bosättningar…”
Denna totala förnedring dokumenteras nu av Aljazeera och The Guardian i en ny ”läcka” av hemliga dokument. Om det är WikiLeaks eller någon annan ”visselblåsare” som ligger bakom denna journalistiska bedrift avslöjas inte. Däremot är det klart att palestinierna blivit blåsta av sina egna ledare.

Men det som många av oss inte bara anat utan också insett, det dokumenteras nu i svart på vitt – inför en hel värld. Palestinierna har inte bara Israel och dess bundsförvanter som sina motståndare. De är rakt av blåsta av sina egna. Den palestinska myndigheten är helt enkelt en bunt quislingar. Beredda att vika sig i allt. Nöjda om de bara får administrera en ekonomiskt omöjlig liten bantustat.
De dokument som blir tillgängliga under de kommande dagarna innefattar 1 700 datafiler bestående av tusentals sidor med diplomatisk korrespondens som i detalj visar hur den så kallade fredsprocessen sett ut. Det är memon, e-brev; kartor och protokoll från privata möten. Även från förhandlingar på hög nivå. Här finns strategiska dokument och till och med presentationer i power point.
”Nu vänder vi bladet och går vidare”, sa vårt majestät när hans amorösa äventyr på diverse svartklubbar började diskuteras offentligt. Samma lättsinne blir inte möjligt för Abbas och hans korrupta vänner i den Palestinska myndigheten. Under de kommande dagarna kommer vi att kunna läsa och höra om:
• Den palestinska myndighetens beredskap att så när som på ett enda undantag acceptera alla Israels illegala bosättningar i och utanför Jerusalem.
• Myndigheten har också vikt ner sig i flyktingfrågan. George Bush’s utrikesminister Condoleezza Rice’ konstaterade bara cyniskt: ”Det händer hela tiden tråkiga saker för folk runt om i världen…” Samma Rice som Abbas 2008 ska ha hälsat med ett underdånigt: ”Du ger tillbaka livet till den här regionen när du kommer hit.”
• Vi kommer vidare att i detalj få reda på hur ”säkerheten” för den palestinska bantustaten skulle se ut. ”Palestinierna vet att de kommer att få ett land med begränsningar”, underströk Saeb Erekat för George Mitchell i ett samtal. ”De kommer inte att ha en armé, ett flygvapen eller en flotta.”
• I veckan publiceras också dokument om hur den Palestinska myndighetens privata diskussioner med USA:s förhandlare såg ut när det gällde den uppmärksammade Goldstonerapporten om Israels bombkrig mot Gaza och Hamas.
Helt säkert är det både ett och flera blad som nu vänds i historien. Men det är inte den Palestinska myndigheten som kan gå vidare som om ingenting hade hänt. Den är definitivt förbrukad. Både den och ”fredsprocessen” är avlivade som politiska alternativ och det är bara en återskapad demokratisk palestinsk massrörelse som kan ta nya steg framåt.

Så här kommenterar Karma Nabulsi det som hänt i The Guardian. Tidigare representant för PLO och nu skribent:
”Detta till synes ändlösa och fula spel är över. Fredsprocessen är en skam och palestinierna måste ta avstånd från sina företrädare för att i stället återuppbygga sin egen rörelse /…/ Genom sina skadliga exempel har de sett till att unga palestinier inte känner till sin egen historia av motstånd mot kolonial och militär makt. De vet inte att tiotusentals briljanta, kreativa och utomordentligt modiga palestinier har funnits. Eller än värre att de ska ha kämpat och dött för ingenting. Genom sina exempel har företrädarna skurit av dem från tidigare användbara erfarenheter av hur man mobiliserar. Tekniker de kunde ha lärt sig av i dag. De demokratiska och kollektiva mekanismer som behövs mer än någonsin. De har inte fått lära sig dygden att det är en kollektiv organisation, som tillhandahåller den mekanism som möjliggör och kan bevara en folklig demokratisk förändring.”

Göte Kildén
intis@internationalen.se

På fjärde dagen, efter tuffa debatter och i besvärliga kringelkrokar slutade i söndags den Demokratiska Vänsterfrontens första konferens.
Över 200 delegater och deltagare från Sydafrikas alla hörn hade sannerligen inte gjort det lätt för sig när de skulle grunda vad som i diskussionerna till slut kom att kallas en ”politisk front”.

Det brokiga mötet fick till slut lyfta sig i håret, i kamp mot tyngden från ideologiska motsättningar och gamla politiska oförrätter. Val av nationell ledning, beslut om tidning och fortsatt bygge av strukturer i provinserna togs på övertid. Men det blev till slut gjort. Processen som kallats Conference of the Democratic Left och som pågått sedan 2008 nådde till slut fram till sitt första mål.
Democratic Left Front kommer utan tvivel att bli en ny faktor i Sydafrikas politiska liv, om fronten överlever sitt första år av förtal och motkampanjer från regeringspartierna ANC och kommunistpartiet (SACP) vill säga, och − det poängterade många − om fronten förstår att manövrera rätt i sprickan mellan fackföreningscentralerna och regeringen.

Skärpt samhällskris
Förhållandet till den största fackliga federationen Cosatu är särskilt viktigt. Dess ledning har hittills stött ANC-regeringen, men det senaste året blivit allt mer öppet kritisk. Regeringen kan uppenbarligen inte bryta med sin nyliberala politik. Retoriken är ofta socialdemokratisk, men politiken ligger på räls, trots bytet 2008 från den impopuläre president Mbeki till populisten Zuma.
Fattigdomen och de växande klyftorna har gjort frågan om mat och rent vatten till ett dagligt problem för miljoner människor. Arbetslösheten är ”officiellt” 25 procent men i praktiken över 40 procent. Jordreform har i princip uteblivit. Det fortsatta statarlivet på landsbygden övervakas av stockkonservativa jordägare, precis som under apartheid. Hälsosituationen (hiv-epidemin och tuberkulos) är fortsatt krisartad. Mäns våld mot kvinnor och barn i kåkstädernas tröstlösa miljöer är förfärligt.
Och medan samhällskrisen skärpts har svinhugg och angrepp på allianspartners eller konkurrenter om poster blivit den stora underhållningen i tidningar och TV. Politiska mord förekommer internt i ANC. Det handlar om pengar. Sydafrikas politiska liv tycks bli allt mer smutsigt, korrumperat, auktoritärt och, värst av allt, villrådigt när det gäller att hantera landets stora sociala och ekonomiska problem.

Nav för solidaritet
Men där satt, i en stor föreläsningssal på Wits-universitet i Johannesburg, miljökämpar, feminister och kvinnoaktivister, metallarbetare från MEWUSA och den sedan tre månader ockuperade Time Line fabriken utanför staden, representanter från olika lokala förbund för arbetslösa och sociala fora av skilda slag, kåkstadsaktivister från det militanta Abahlali baseMjondolo, försvarare av homosexuellas rättigheter, lantarbetare från Sikhula Sonke, Mawubuye och CSAAWU tillsammans med representanter för 43 avskedade slakteriarbetare från Robertson i Västra Kap.
Uppräkningen skulle kunna fortsätta. Dessa olika delegater − tillsammans med uteslutna medlemmar från det sydafrikanska kommunistpartiet, representanter från maoistiska, trotskistiska, anarkistiska och socialistiska afrikanistpartier, organisationer och grupper, tillsammans med enskilda som nyligen hört om konferensen på radio och helt enkelt gett sig iväg för att vara med − bestämde på konferensens första dag att alla beslut skulle fattas i konsensus!
Att alla kämpar för sig, och i-bland mot varandra och att denna politiska front, om den kunde upprättas, skulle kunna vara navet lokalt för att bygga solidaritet, upprepades av flera. ”Vi har inte haft elektricitet på flera månader. Jag är trött på mörker, stearinljus och romantisk afton varje kväll!”, skämtade en kvinna från kåkstaden Khailytshia utanför Kapstaden till skratt och jubel. ”Jag vet att Sydafrika kommer att vara annorlunda när den här konferensen är över!” hoppades en arbetslös från East London, ”Vi har avskedat bossarna, men nu måste vi få igång produktionen”, rapporterade en arbeterska från de hundra metallarna på Mine Line till stormande applåder och leverop.
Sådana inlägg, och trestämmig sång och dans på stället i varje paus, satte press på de mer ideologiska politiska grupperingarna att komma till avslut. Några ansåg att fronten upprättades för tidigt. Ett stadgeliknande förslag måste dras tillbaka i sista stund till förmån för några enkla organisatoriska beslut. Men ändå: Ingen ville, ingen kunde, tåga ut på sista dagen. Det var helt enkelt här det hände. Det gick inte att stå utanför.
Vi valde en nationell ledning. Vi beslöt att fronten ska ha en tidning. Vi tog ett aktionsprogram. Vi tog en underbart kraftfull politisk deklaration, med acklamation, sedan ändrings- och tilläggsförslag ropats i plenum. Och nu gäller det. ”Bygg underifrån, bygg rörelsen, utbilda folk om eko-socialism, kvinnans rättigheter och den solidaritetsekonomi vi kämpar för …”
”Pantzi med kapitalismen, ned med den!” och ”Viva, Democratic Left Front viva!” Leve Demokratiska Vänsterfronten, den leve!

Dick Forslund
intis@internationalen.se

The situation as with any revolution changes from hour to hour. Any evaluation will undoubtedly be overtaken by events within a few hours or days. But already we can say that the Tunisia and Egyptian people are writing the first pages of the revolutions of the 21st century. They are sending shock waves throughout the Arab world, from Algiers to Ramallah, from Amman to Sana'a in Yemen. - IV432 - January 2011 / Tunisia, Egypt

Liksom i Sverige är den etablerade traditionella arbetarrörelsen i upplösning och saknar som här varje spår av ett antikapitalistiskt program.

Med stor majoritet har Marine Le Pen nu valts av Nationella Fronten (Front National) till att efterträda sin pappa, Jean-Marie Le Pen, demagogen och ”demonen” som varit det högerextrema partiets välkända – och ökända – portalfigur ända sedan grundningskongressen 1972.
Som ny partiledare har hon inte börjat med att klä ut sig i folkdräkt. Men vill i likhet med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson skrubba bort den antisemitism och öppna rasism som tidigare satt sin prägel på partiet. Född 1968 tillhör hon givetvis en annan generation än fadern och vill ”modernisera” och anpassa faderns parti så att det kan leva vidare och frodas i sin samtid.
Jean-Marie Le Pen levde ända fram till sin avgång kvar i det förflutna. Han hade samarbetat med marskalk Philippe Pétains tyskvänliga Vichyregim och har aldrig sedan sett några problem med detta. För hans vidkommande har Algeriet alltid varit en fransk provins, en del av Frankrike och ska snarast införlivas i den egna republiken. I media har han ständigt kopplats samman med tortyr i denna forna koloni, och de tyska nazisternas industriella utrotning av judar och romer har han fortsatt med att kalla för ”en liten detalj i historien”. Front National har varit inpyrd med outhärdlig antisemitism.

Dottern vill nu lämna historien bakom sig. ”Le Pen är Le Pen och Marine är Marine. Jag har redan 8 293 gånger sagt att jag inte delar hans syn på historien”, sa hon i en större intervju för den liberala israeliska tidningen Haaretz och underströk sedan:
”Judarna i Frankrike är fransmän, de hör hemma här och måste stanna. De ska inte emigrera. Landet måste hitta lösningar med den radikala islamismens utveckling i regioner med problem /…/ I motsats till den bild som framhålls är Frankrike ett av de minst rasistiska länderna i världen. Här bedöms inte människor efter sin färg eller efter sin religion utan i förhållande till sina kvalitéer. ”
I de senaste regionalvalen för Provence-Alpes-Côte d’Azur fanns också Sonia Arrouas, en judisk kvinna, på fjärde plats på Frontens valsedel. Medlemmar från partiet var med vid den europeiska extremhögerns uppmärksammade resa nyligen till Israel, där de mötte judiska ockupanter från Västbanken. Marine Le Pen försäkrar vidare att hon och partiet alltid varit ”sionistiskt” och försvarat staten Israels existens. Personligen säger hon sig däremot vara emot nya bosättningar. Dessutom försvarar hon israeliska arabers rätt att få hyra bostäder i det egna landet på samma villkor som de judiska innevånarna. Själv vägras hon fortfarande inresetillstånd till Israel och säger till Haaretz att ”landet tycks ha för många vänner”.

Som ny partiordförande går hon – i den franska traditionens spår – längre än vad Jimmie Åkesson någonsin skulle göra. Hon säger att det till och med skulle vara möjligt med en muslimsk president: ”Muslimer, när de är fransmän förstås, röstar inte som ett samhälle/församling, utan på samma sätt som befolkningen i övrigt.” ”Om däremot en kandidat försöker att exklusivt representera den muslimska delen av befolkningen, då skulle det vara en mycket allvarlig utveckling.”
När väl bordet är röjt på all gammal antisemitism och formell rasism (judefrågan anses löst…), och blivit väl förborgat i den franska revolutionära traditionen av sekularism, då dukar Marine Le Pen i stället upp ett bord belamrat med hat mot islam. I den ekonomiska krisens Frankrike odlar hon och exploaterar kapitalismens otrygghet genom att vända människors rädsla och osäkerhet, deras blickar, bort från den stenrika överklassen och finanshajarna, för att i stället peka mot muslimernas böner, slöjor, minareter, Koranen eller andra starka religiösa symboler som rötterna till allt ont som drabbat Frankrike.
En målgrupp, judarna, har för tillfället blivit omöjlig att använda som syndabock för den ekonomiska krisen med dess arbetslöshet och försämrade livsvillkor. Rasismen finns kvar men den har gjorts salongsfähig och anpassats till stämningarna i den franska borgerlighetens vardagsrum. Det väljarunderlag som i senaste presidentvalet övergav Nationella Fronten för att i stället satsa på Sarkozy.
”Dagens rätt” serverad från Nationella Frontens dignande bord blir därför ”islamhat” tillagad efter alla tänkbara raffinerade franska recept. Hon vill vinna tillbaka de väljare pappa förlorade.

Med ett samlat parti bakom sig kommer Marine Le Pen i presidentvalet 2012 att göra en till synes vid vänstersväng när det gäller ekonomiska och sociala frågor. Pappans tidigare välsignelse av nyliberalism och globalisering har omprövats. Nu är det protektionism och starka statliga insatser som betonas. Frankrike ska lämna IMF, EU:s Maastrichtfördrag och euron. ”Tyskarnas monetära ockupation av vårt land ska omintetgöras.” Landet ska själv bestämma över sina skatter och staten ska kontrollerna priserna på baslivsmedel. Fransk industri och franskt jordbruk ska gynnas…
Självklart fiskar partiet här efter Frankrikes alla arbetarväljare. Marine Le Pen gör en Åkesson när det gäller antisemitism och ohöljd nazism. Gör Åkesson sedan en Marine Le Pen och börjar agitera i fackliga och sociala frågor, mer statliga insatser med mera, ja, då är det risk för att han och SD i brist på mothugg tar ett språng till i opinionen.
För liksom i Sverige är den etablerade traditionella arbetarrörelsen i upplösning och saknar som här varje spår av ett antikapitalistiskt program. De mindre partier som finns i Frankrike, till exempel det antikapitaliska NPA, är efter svenska mått stora, men den Nationella Frontens nya politiska dagordning är uppenbarligen en svår utmaning också för dem. Protektionism inom ramen för en fortsatt marknadsekonomi i en sönderfallande kapitalistisk världsordning bäddar bara för stagnation, nedgång och undergång.
Ska man klara denna utmaning, blir det i det franska presidentvalet 2012, liksom i alla strider dessförinnan, nödvändigt att inte bara mana till ”mer kamp” utan att också propagera för det arbetande folkets eget regeringsprogram.

Göte Kildén
intis@internationalen.se