Italia: la reforma no pasa.
Isabel Serra y Javier Menéndez | Kaos en la Red
La fuerza del movimiento estudiantil italiano agudiza la crisis de un gobierno débil y abre la posibilidad. Las y los estudiantes se oponen a una universidad en ruinas y se reapropian del futuro. Estudiantes defienden con libros en forma de escudo la educiación pública
Una nueva reforma amenaza con convertir definitivamente la universidad pública en una empresa. La llamada reforma DdlGelmini sigue el objetivo que desde hace tiempo vemos en las reformas de privatización de la universidad en toda Europa.CCOO-UGT: ante el reto de una respuesta contundente y la tentación del diálogo social

Comisión Coordinadora Sindical de IA
Las centrales UGT y CCOO acompañan a su ciclo de tardías y titubeantes movilizaciones, un documento programático denominado “Alternativas sindicales a la política económica y social del gobierno. Recuperar derechos y defender el Estado social” (ASI), que es el que revisamos a continuación, siendo el objeto de crítica en este texto. Su discusión debe entenderse, reconociendo algunas medidas interesantes, como una enmienda reclamando mayor perseverancia, profundidad propositiva y combatividad consecuentes.
CCOO-UGT: ante el reto de una respuesta contundente y la tentación de la razonabilidad institucionalista

Comisión Coordinadora Sindical de IA
Las centrales UGT y CCOO acompañan a su ciclo de tardías y titubeantes movilizaciones, un documento programático denominado “Alternativas sindicales a la política económica y social del gobierno. Recuperar derechos y defender el Estado social” (ASI), que es el que revisamos a continuación, siendo el objeto de crítica en este texto. Su discusión debe entenderse, reconociendo algunas medidas interesantes, como una enmienda reclamando mayor perseverancia, profundidad propositiva y combatividad consecuentes.
Sobre el fin de ETA y la refundación de…

José Iriarte, Bikila / Viento Sur
La mayoría de la sociedad vasca desea el final de ETA. Yo también. Pero las razones para desear y argumentar tal fin son diversas y condicionadas por el cristal con que miramos, o la forma en que nos afecta personal o políticamente.
Mis razones nunca han sido ni son las del sistema y sus defensores, ni están fundamentadas en unos preceptos éticos abstractos, los cuales, al igual que la aspirina, valen para todo tipo de dolores.1 La noción del bien y del mal del PP (por ejemplo, en el tema del aborto), o de cualquier demócrata neoliberal, y la de un anticapitalista y antiimperialista no pueden ser iguales o similares, por más que todos nos declaremos fervientes defensores de los derechos humanos.
The Consequences of 60 Years of Nation-State Building
A dangerous and contradictory document
Toda Italia se levanta contra la reforma universitaria. Manifestaciones, okupaciones y bloqueos
Continua la protesta del mundo de la universidad la vispera de la definitiva aprobación del decreto Gelmini, previsto para mañana martes en el Senado. Un protesta inedita se ha desarollado en Ginebra, en la sede del CERN, donde trabajan muchos investigaodres italianos que han querido hacer sentir su voz. En L`Aquila no solo los institutos han sido ocupados, sino que tambien los manifestantes han invadido la zona roja. En Cagliari sentadas y manifestaciones. En Roma el fisico Giorgio Parisi ha salido al techo del departamento de fisica de la Sapienza para dar una clase- conferencia mientras que todas las facultades de la Sapienza han sido ocupadas.
Alain Krivine, NPA och den breda proteströrelsen i Frankrike
Nyligen utbröt breda protester i Frankrike mot president Sarkozy och regeringens förslag till pensionsreform.
Protesterna lyckades inte stoppa förslaget, som antogs av den franska senaten 27 oktober. Protesterna fortsatte efter antagandet av lagen, men börjar sakta ebba ut. Alain Krivine är en välkänd aktivist som varit med sedan majrevolten1968. Han var en av de ledande i LCR, Ligue Communiste Révolutionnaire, det numera nedlagda parti som var med och byggde upp det nya antikapitalistiska partiet, NPA. I den här intervjun, från 29 oktober, berättar Alain Krivine om vikten av protesterna när det gäller radikaliseringen i befolkningen, om NPA:s roll i mobiliseringarna, och om hur NPA utvecklats sedan det bildades i februari 2009.

Alain Krivine, första maj 2009, Paris. Foto: Internationalen
Protesterna leddes av fackföreningarna. Medan facken har varit oumbärliga i att få ut stora människomassor på gatan, har de fortfarande inte löpt linan ut med protesterna, enligt Alain Krivine.
– Från början tvingades fackens nationella ledare att organisera strejker och bojkotter. Men deras strategi är inte att organisera en nationell konfrontation med makten, säger Alain Krivine.
De stora fackens ledningar, särskilt vad gäller det stora CGT med 700 000 medlemmar, är rädda för att bli förbisprungna av medlemmarna och är därför villiga att organisera protester, säger han:
– De stöder varenda strejk, blockad och protest.
– Rent konkret tror jag inte att någon generalstrejk blir av. Men det beror inte bara på de fackliga ledarna, utan också på finanskrisen – folk har det svårt nu och de behöver pengar. För många är det omöjligt att fortsätta strejka, och många deltar inte av ekonomiska skäl.
Men han är fortfarande optimistisk:
– Trots detta växer radikaliseringen varje dag inom en betydelsefull minoritet av befolkningen. Det fackliga samarbete som äger rum, blockaderna – folk börjar bli mycket radikaliserade, och det är viktigt för oss i framtiden.
– Och den här radikaliseringen är helt ny för oss i NPA.
Fortfarande har protesterna brett stöd, trots att sammandrabbningarna mellan ungdomar och polis har blivit vanligare. Alain Krivine citerar en opinionsundersökning som säger att 61 procent av befolkningen stödde protesterna.
Situationen är komplicerad när det gäller fackföreningarna, säger han. Å ena sidan har folk inga illusioner om ledningen och litar inte särskilt mycket på dem. Å andra sidan känner de att facken är den enda kraft med tillräcklig styrka för att kunna mobilisera tillräckligt med folk.
Till skillnad från tidigare stora proteströrelser i Frankrike saknar den här rörelsen självorganisering, som exempelvis strejkkommittéer, vilket är en stor svaghet, enligt Alain Krivine.
– Ändå är det så att många kommer till demonstrationerna utan banderoller. De deltar men är inte organiserade av fackföreningarna.
För NPA innebär situationen med fackföreningarna ett dilemma, säger han. Det nya antikapitalistiska partiet har tagit klar ställning för att en generalstrejk är ett nödvändigt verktyg för att förmå regeringen att backa.
Vad har NPA spelat för roll i protesterna?
– Partiet har verkat på olika nivåer. Genom propaganda, där vi har utvecklat vår syn på taktiken i kampen: generalstrejk har varit ett tema, liksom politiseringen av rörelsen. Detta har vi gjort genom vår tidning och genom pamfletter, och vi har tryckt upp flygblad och affischer för nästan varenda strejk.
– För det andra är våra aktivister mycket aktiva inom facket och mobiliserar där.
NPA finns med i den nationella koalitionen mot pensionsreformen tillsammans med socialistpartiet, kommunistpartiet och de gröna. Koalitionen organiserar lokala möten och demonstrationer.
– Det är bra. Vi är oense i mycket med socialistpartiet, men det är bra att vi arbetar där.
NPA organiserar också egna offentliga möten om pensionsprotesterna. I själva verket, förklarar Alain Krivine, var en så stor del av partiet engagerat i mobiliseringarna att partiets kongress som skulle hållas i december blev lidande, och nu har uppskjutits till januari 2011.
– Jag tror inte någon har haft tid att förbereda sig för kongressen! Kamraterna har knappt haft tid att läsa tidningarna, säger han.
Men rörelsen mot pensionsreformen har betytt mycket för NPA, tror han:
– Vi har blivit mer enade, till och med i våra interna debatter. Och när det rör sig om aktioner är skillnaderna vanligen mycket små. Nu finns det nyanser men inga stora skiljaktigheter – för det mesta är vi rätt eniga.
NPA:s nästa kongress är viktig, eftersom det är den första efter grundningskongressen i februari 2009.
– Det var mycket som det aldrig beslutades om den gången, och det har inneburit en vis förvirring bland medlemmarna.
– Men den väsentligaste frågan är löst: vi kan inte reformera kapitalismen.
Nu när det har gått en tid – tycker du att det var rätt beslut att upplösa LCR och bilda NPA? Är du fortfarande entusiastisk över projektet?
– För min personliga del, javisst. Även om vi har haft våra problem.
– Vi har förlorat cirka 3 000 medlemmar på ett år, men inte av politiska skäl egentligen. Hundratals människor ville gå med, men de var inte så politiskt medvetna, och de försvann när det inte förekom några stora mobilisationer. Men läget är annorlunda nu.
– I LCR hade vi som mest 3 000 medlemmar. Majoriteten av de nuvarande medlemmarna kommer inte från LCR – och vi skulle inte heller ha kunnat vinna över dem till LCR. I LCR hade vi inte medlemmar i den privata sektorn, men det har vi nu.
– Det är väldigt bra medlemmar, unga och aktivister.
– De tidigare medlemmarna i LCR var välutbildade, men nu är det lite problem med medlemmarnas skolning. Nåja – de är inte reformister utan har klart tagit ställning mot kapitalism och klassamarbete på socialistpartiets sätt.
– Jag tror att vi gjorde absolut rätt. Vi är inga sekterister – partiet är ett verktyg, inget mål i sig. Och nu har vi ett verktyg som skiljer sig mycket från LCR.
Linn Hjort
Översättning från engelska: Gunvor Karlström
28N: un giro a la derecha sobre las ruinas del tripartito

Declaración de Des de Baix
Los resultados de las elecciones del pasado día 28 de noviembre muestran un importante giro a la derecha del panorama político. Ocho años de fallido gobierno tripartito se han saldado con un derrumbe de las fuerzas del gobierno, el retorno de CiU y el ascenso del PP.
En estos ocho años, los partidos que conforman el gobierno de la Generalitat se han mostrado totalmente inservibles para transformar la sociedad y mejorar las condiciones de vida de la población.
De la Huelga General europea
Marat | Asaltar los cielos
1.-Un recorrido por la situación de los diferentes países europeos
Las sucesivas escaramuzas lanzadas por trabajadores de diversos países europeos contra las brutales medidas de austeridad y las contrarreformas para acabar con los Estados del Bienestar no han logrado, ni una sola de ellas, frenar la violencia del capital y de sus vasallos gubernamentales y lograr sus retiradas.






