Skolan är den viktigaste frågan i valet, anser väljarna, enligt en undersökning nyligen. Märkligt nog kom den på första plats bland väljare inom båda blocken, före arbetslöshet, vård, omsorg, ekonomi. Undersökningen gjordes i juni, och sedan dess har det kommit rader av utspel kring skolan. Regeringen har också länge utlovat en ny läroplan, skriver Alex Fuentes, som har lång erfarenhet av arbetet inom skolan. Här berättar han om den svenska skolans långa och slingrande väg från läroplan till läroplan. Ska den nya läroplanen ge oss en skola som handlar om EU:s ”nyckelkompetenser”, så att Sverige ska kunna konkurrera ”på den globala marknaden”?

Skolverket har fått i uppdrag att ta fram en ny läroplan för skolan. Det krävs ett stort förberedelsearbete innan man antar en ny läroplan. Den moderatledda regeringen har länge aviserat en ny läroplan, och oppositionen ämnar inte stoppa den nya läroplanen ifall man hamnar i regeringsställning. Oavsett valets resultat blir det därför en ny läroplan och Skolverket förbereder nu insatser för att försöka sätta in lärarna i vad den nya läroplanen innebär.
En läroplan är en förordning som utfärdas av regeringen och blir därmed ett styrande dokument som ska följas av alla i skolans värld. I skolsammanhang talas det om läroplansteorier, dessa utformas i sin tur av en läroplansfilosofi. Kunskap har genom tiderna alltid betraktats som en filosofisk och även som en vetenskaplig fråga. Det här synsättet har egentligen existerat ända sedan Platons och Aristoteles tid.
På 1800-talet kallade man i Sverige en läroplan för ”Normalplanen”. Benämningen ändrades 1919 till ”Undervisningsplan” och med åren döptes den om till Läroplan. Begreppet läroplan är emellertid inte något entydigt begrepp.
Året 1962 kom Lgr 62 som blev grundskolans första läroplan (500 sidor varav mer än 300 sidor bestod av kursplaner). Riktlinjerna betonade innehållstyrningen i undervisningen. Lärarna skulle inrikta sig på att ge en grundläggande förståelse av saker och ting i stället för mängder av strikta fakta.

Sju år senare levererades en ny läroplan; Lgr 69. Denna läroplan skilde sig inte nämnvärt från Lgr 62 mer än att staten inte styrde skolans verksamhet med mängder av detaljerade anvisningar. Undervisningen skulle, förutom att klarlägga den samhälleliga kulturella, sociala, ekonomiska, juridiska och politiska utvecklingen, även klargöra den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Till skillnad från Lgr 62 betonade den nya läroplanen Sveriges och Europas ställning på den internationella arenan. Även de europeiska kapitalistländernas ekonomiska och politiska makt över den så kallade tredje världen skulle synas. Det var meningen att eleverna skulle få tillgång till en mer internationaliserad syn på undervisning och förstå sammanhang och företeelser. Begreppet ”fostran” försvann ur läroplanen.
Liksom Skollagen anger även en läroplan de värden som skolan ska bygga undervisningen på. Varje läroplan genomsyras därmed av en given kunskapssyn, vilket är viktigt sett ur ett samhälleligt perspektiv. Skolan utgör den institution som per definition för ut den rådande kunskapssynen i samhället. Läroplaner och kunskapssyn har gått hand i hand. Samspelet mellan ett samhälle och läroplanen brukar forskare kalla för läroplanskoder. En läroplan kan exempelvis vara utformad utifrån koder som nytta, rationalitet, kulturarv och så vidare. Det handlar inte om objektiva skäl, följaktligen präglas läroplanskoderna av ett ideologiskt och politiskt innehåll.

Sociala företeelser har alltid haft en internationell prägel, och även skolan i Sverige har varit föremål för internationellt inflytande. ”Progressivismen” som pedagogisk inriktning har haft ett sådant inflytande och varit något av en officiell skolideologi i Sverige sedan Andra världskrigets slut.
De nya politiska förutsättningarna efter kriget kom på så sätt att sätta ett avtryck på nästan allt läroplanstänkande just genom progressivismen. Den främsta förespråkare för denna pedagogiska riktning var amerikanen John Dewey. Deweys mest kända devis var ”learning by doing”, en aktivitetspedagogik där teori, praktik, reflektion och handling hänger ihop. Lärandet bygger här på elevens framtida intressen och behov; all kunskap ska man ha nytta av och målet är att eleven ska lära sig genom problemlösning.
Dewey var inte bara framstående i frågor som pedagogik, filosofi och psykologi utan var även en känd engagerad intellektuell personlighet i samhällsfrågor. I mitten av 1930-talet deltog till exempel Dewey i en kommission för att undersöka Stalins anklagelser mot den ryske revolutionären Leo Trotskij i de så kallade Moskvarättegångarna.

Vad har hänt med läroplanstänkandet under de senaste fyrtio åren i Sverige? På 70-talet utvecklade man inom läroplansarbetet en form av ”målstyrning” och på 80-talet utformades målen ytterligare.
1980 tog man fram Lgr 80. Den förbereddes under en folkpartistisk skolminister och lanserades sedan av en moderat skolminister. Lgr 80 framhävde läroplanens betydelse som ”styrinstrument och planeringsunderlag”. Målen angav de begrepp och sammanhang som eleverna skulle få insikt i. Målen uttrycktes inte längre ämnesvis utan som mål i till exempel orienteringsämnen såsom samhällsorienterande respektive naturorienterande ämnen. I Lgr 80 sa man till exempel att ”undervisningen skall hjälpa eleverna att sätta in sig själva i ett större sammanhang; Genom att analysera rådande förhållanden ur ett historiskt perspektiv bör eleverna bli medvetna om att framtiden är beroende av handlingar och beslut i gårdagens och dagens samhälle”.
Lgr 80 blev den första läroplanen där ett visst obligatoriskt föreskrivet innehåll började ifrågasättas. Målen ansågs vara överordnade huvudmoment och man menade att lärare och elever själva kunde välja andra stoffområden. Man underströk även betydelsen av ett internationellt perspektiv.
Skolans huvuduppdrag är kunskap. Kunskap kan definieras som ett resultat av mänskligt tänkande och handlande, en återspegling av hur vi människor uppfattar både den inre och den yttre verkligheten. På så sätt blir kunskap ett sätt att förstå, samtidigt som det är något som ska begripas. Kunskap uppstår inte i ett tomt rum utan i ett klassbundet, ekonomiskt och kulturellt sammanhang. Som socialiserade individer formas vi kollektivt av en härskande kunskapssyn och framställer på så sätt det som blir vedertagen kunskap. Det handlar i sista hand om makten, makten att definiera vad som är kunskap och vad denna kunskap ska användas till. Men vi människor kan också reflektera över, begrunda och ifrågasätta existerande kunskap.

Varje läroplan växer fram i en given tidsanda. 1994 blev på så sätt något av ett ”systemskifte” i fråga om läroplanens innehåll.
Lpo 94, läroplanen som gäller än idag, är den som mest avviker från tidigare läroplaner. Officiellt har man hela tiden talat om att Lpo 94 innebar att man gick från en ”regelstyrd” skola till en ”målstyrd” sådan. Den är utformad efter en ny struktur där man anger grundskolans uppdrag och allmänna utbildningsmål. Lpo 94 är uppdelad i ”mål att uppnå” och ”mål att sträva mot”. Lärarna har haft svårt att tolka detta (”kunskap var ett oreflekterat begrepp”), säger idag Skolverket. Underförstått: lärarna har inte riktigt uppfattat vilka mål man borde ha väglett eleverna mot.
Den överväldigande majoriteten av lärarna har snarare siktat på ”mål att uppnå”. Men Skolverket konstaterar idag att det inte var meningen att man skulle tänka så. De andra målen, det vill säga ”mål att sträva mot”, som finns i läroplanen, har man helt enkelt inte brytt sig särskilt mycket om. Idag heter det att många lärare har uppfattat läroplanen ”som poesi producerad i Stockholm” (Grundskoletidningen 3/2010). Ytterligare ett problem med Lpo 94 har varit att dess mål från allra första början krävde en rejäl uttolkning och konkretisering; ett arbete man lämnade över till skolorna lokalt. Detta ledde till att olika lärare i olika skolor tolkade på helt olika sätt.

Men hur blev det med kunskapssynen i Lpo 94? Alla läroplaner före Lpo 94 pekade mot allt större integration av ämnena i ämnesblock eller tema, men Lpo 94 kom att bryta denna strävan och har fokuserat enbart på ämnesmål. Kunskap beskrivs i Lpo 94 som ”ett kunnande, en förmåga, att delta på vissa särskilda sätt i olika sammanhang”. Enligt Skolverket finns det dock endast utrymme för fyra kunskapsformer i läroplanen: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Därmed är antalet kunskapsuttryck begränsade. Även när det gäller förslag till kursplaner är dessa ”starkt ämnesavgränsande”. Att inrätta ett ämne innebär för Skolverket ”att bestämma dess territorium” och enligt skolmyndigheten är skolämnen dessutom ”inte kunskapsproducerande på så vis att de genererar ny kunskap”. I och med införandet av Lpo 94 blev kunskap plötsligt något av en etappteori, eleverna skulle ta in ämneskunskap steg för steg. Detta ledde till tänkandet om ”baskunskaper”, det vill säga att främst lära sig fakta. Reinfeldt sa i sin budgetsatsning för 2008 att ”läsa-skriva-räkna-satsningen” är lika med basfärdigheterna. Godkänt i svenska och matematik och engelska anses, enligt denna logik, vara goda baskunskaper även om förmågan till förståelse i övrigt kan vara oförståelse. Värdegrund, demokrati, solidaritet, eller varför inte kreativitet och IT/datakunskap, nämns överhuvudtaget inte som baskunskap.

Denna begränsade syn innebär att kunskap blir lika med ”mätbara kunskaper” vilket i sin tur har lett till en forcerad fokusering på betyg. Det är som att gå tillbaka i tiden då den obligatoriska grundskolan infördes och där man talade om en ”objektivistisk kunskapssyn” som kännetecknades av en stark tilltro till ”vetenskapliga” resultat. Beatrice Ask var på 90-talet skolminister, och hon hävdade då att kunskap skulle vila på ”aktuell forskning om inlärning”, det vill säga ett pedagogiskt synsätt hämtat från 40-talet.
Lpo 94 innehåller emellertid också inslag av mera sammanhängande karaktär vilket på sätt och vis borde innebära att man ifrågasätter partiell ämneskunskap. Man har i denna läroplan till exempel skrivit om ”skapande av sammanhang” och ”reflexion” för elevernas lärande samtidigt som man i praktiken böjer sig för en tydlig åtskillnad mellan manuellt och intellektuellt arbete. Idag vill borgerliga politiker ha elitskolor för de välbärgades barn och lärlingsplatser för underklassens, det är en logisk fortsättning på samma tema.
Vi har idag en läroplan där man skiljer på tanke och handling. En sådan uppdelad kunskapssyn grundar sig på och utgår egentligen från Platons uppdelning av praktiskt och teoretiskt arbete. Officiellt har man sagt att Lpo 94 medför en ”konstruktivistisk” syn på kunskap, det vill säga att kunskap är både ett resultat av mänskligt tänkande och iakttagelser om omvärlden, och samtidigt en uppfattning där eleverna blir centrala och själva ska ta ansvar för sitt eget lärande.

Men innebär detta en starkare fokusering på förståelsekunskap och sammanhang? I den verkliga skolan av idag ser vi hur kollektivt arbete, där diskussion och gemensam reflexion är möjlig, ofta har ersatts av ”eget arbete” vilket i princip innebär att eleverna i samma klass kan syssla med helt olika saker; de pratar inte med varandra. Kunskap blir då fragmentiserad på individuell nivå. Det är svårt att utveckla språket, kunskap och förståelse av omvärlden om var och en sitter och arbetar ensam. Det är knivigt att bedriva något som i läroplanen beskrivs som ett ”demokratiskt uppdrag” om undervisningen bygger en hel del på ”eget arbete” av det enkla skälet att demokratiska processer per definition är kollektiva till sin natur.
Förvisso är människosynen i läroplanen idag inte densamma som förr i tiden då man utgick ifrån att människans natur är ond, och eleverna alltså behövde en förmedlingspedagogik med hård drill, skrämsel och straff. Idag arbetar i stället lärarna för att motivera inlärningen utan hot och pennalism, även om skolministern Björklund gör vad han kan för att gå åt motsatt håll genom att införa disciplinära åtgärder av olika slag och betyg i allt yngre åldrar.

Idag har vi en ny läroplan på väg in i skolan där kunskapssynen framställs med ”större tydlighet och stringens” (Grundskoletidningen 3/2010). Detta innebär att lärarnas ”frihetsutrymme” därmed är slut. Enligt Skolverkets experter innehåller den nya läroplanen i princip samma kunskapssyn som Lpo 94. Detta innebär i så fall att kunskapsmassan struktureras, förvaltas, utvecklas och förmedlas till mål i kursplaner utifrån EU:s föresatser, det vill säga ”EU:s och OECD:s arbeten kring nyckelkompetenser”. Dessa ”kompetenser” dikterar vad som i dagens skola anses vara absolut nödvändigt att ha med sig för att klara av dagens arbetsmarknad.
Vi har fått en skola med en kunskapssyn där eleverna måste lära in ”relevant kunskap” med hänsyn till nya samhällsstrukturer, som till exempel ett överstatligt kapitalistiskt EU. Slutsatsen blir logisk: eleverna ska lära sig sådant som krävs för att ”Sverige” ska kunna konkurrera ”på den globala marknaden”. Vi har följaktligen en ”målstyrd” skola som i teorin inte bygger på en hierarkisk ordning men som i realiteten bygger på sorteringsmekanismer såsom stämplande betygsystem och där ”kvalitetssäkringar” av diverse slag syftar till att cementera en fyrkantig kunskapssyn, och själva klassamhället.

Alex Fuentes

El decreto del gobierno ya era lo suficientemente malo. Pero la reforma laboral que sale del Parlamento es aun peor. A su paso por el Senado, todavía son capaces de hacerla más lesiva para los intereses de la población trabajadora. ¿Alguien duda todavía que tengamos que ir a una Huelga General?

Las grandes corporaciones industriales y financieras exigen que los gobiernos descarguen sobre las clases populares el coste de la mayor crisis que haya conocido el capitalismo. Sumiso, Zapatero está haciendo todo aquello que le dicen “los mercados”. Primero, recortaron sueldos y gasto social. Hoy, abaratan el despido y socavan los fundamentos de la negociación colectiva. En el punto de mira, pensiones y servicios públicos. ¡Y todo esto cuando las cifras del paro van subiendo hacia los cinco millones!

El PSOE se está haciendo el harakiri en favor de los ricos. La reforma responde a los deseos de la patronal. Pero sus representantes más genuinos votan en contra o bien se abstienen. Con los ojos puestos en la Moncloa, el PP deja que Zapatero se hunda en el barro anticipando las medidas antisociales que siempre ha promovido la derecha. PNV y CIU facilitan que la reforma marche hacia adelante ... mientras reclaman que se vaya más lejos.

Boken: Fult folk, Linnea Nilsson och Emil Schön, Karneval förlag (2010)

Den senaste tiden, kanske särskilt inför det stundande valet, har det kommit en uppsjö av böcker som vill skärskåda Sverigedemokraterna, deras partiprogram, deras historia och deras väljare. Den prisbelönta reportern Lena Sundström gjorde exempelvis en utmärkt dokumentär om SD:s väljare (”Dom kallas rasister” på TV4) där hon tillmötesgående men sakligt dissekerade alla deras argument.
Linnea Nilsson och Emil Schön, som verkar i bland annat Efter Arbetet respektive Miljötidningen, har gjort något liknande: reportageboken Fult folk. Samtal med sverigedemokratiska väljare. De har sökt upp väljare (varken partimedlemmar eller organiserade) och suttit ned flera gånger med varje person för att ställa frågor om politik, världen och det egna livet. Resultatet har blivit en närgående skildring av människoöden man gärna sträckläser.

Vissa menar som bekant att man inte bör lägga ned någon energi på att möta eller försöka förstå Sverigedemokrater, att deras icke-demokratiska åsikter automatiskt diskvalificerar dem från att ta plats i samhällsdebatten. Ändå finns de ju där, missnöjesväljarna. Är det inte då intressant, åtminstone ur ett mellanmänskligt perspektiv, att höra vad de har att säga? Inte för att de förtjänar utrymme, men för att vi lättare ska kunna bemöta deras argumentation.
Författarnas kringresande undersökning ger oss en intressant inblick – och viktig lärdom – i vilka som röstar på Sverigedemokraterna och varför de tycker att det är det bästa alternativet.

Varje kapitel består av ett djupsamtal med en person i taget. Är det en rad fullblodiga rasister? Nej, det visar sig förstås mest vara sådana vi brukar kalla ”helt vanliga människor”. Lågutbildade, med enkla jobb och drömmar om kärlek. Det de har gemensamt tycks vara en känsla av otrygghet och misstro mot samhället.
Vi träffar bland annat Mattias, 24 år, som river biljetter och säljer godis på en biograf. Han är rädd för invandrarkillar men han ser sig inte alls som rasist då han ”jublade fan högst av alla när Obama vann valet”. Annie är en ung elektriker med drömmar om traditionellt familjeliv, som röstar på SD eftersom hon anser att Sverige är för dåligt på att ta hand om de flyktingar som kommer hit. Hon tycker att det behövs bättre vägledning, utbildning och stöd för var och en. Den dagen hon själv adopterar ett barn, vilket hon kan tänka sig, hoppas hon att rasismen i samhället har vuxit bort och försvunnit.
Fult folk visar på spännvidden i vilka som röstar på SD och varför. De yngre exemplen ovan verkar mest ha förvirrat bort sig, men de finns äldre personer i boken, förbittrade nostalgiker som talar varmt om ”förr i tiden”, och så förstås några djupt osympatiska och rätt och slätt galna som bara verkar hata blint.

Intervjuerna varvas med kortfattad statistik över den typiska SD-väljaren. Det är inte helt oväntat invandringskritiska män från landsbygd med låg utbildning, låg lön, lågt kulturintresse och lågt förtroende för politiker. I förvirringens och missnöjets tecken blir muslimerna syndabocken och måltavlan.
Kort sagt, här presenteras en bit kunskap om en värld vi egentligen inte vill ska finnas. Men ju mer vi vet om den desto lättare blir den att bekämpa.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

All across the country teachers, school staff and pupils are looking forward to the start of the new academic year. Alex Kenny, an executive member of the National Union of Teachers, looks the Tories’ ideologically driven plans for education and sets out how we need to fight them.

The education industry represents the largest market opportunity for private sector involvement…. In the USA spending on 5-12 education is as large as the domestic auto industry. It is the largest segment of the education and the one almost entirely in the public sector. Clearly education offers new and lucrative opportunities…”

Merrill Lynch Annual Report - 1999

We have to select: to ration the educational opportunities so that society can cope with the output of education… We are in a period of considerable social change. There may be social unrest… But if we have a highly educated and idle population, we may possibly anticipate more serious social conflict. People must be educated once more to know their place.”

Unnamed Tory education minister - 1985

The coalition government has wasted no time in pushing ahead with their plans for the dissolution of state education. Using parliamentary procedures usually reserved for times of national crisis the Education Act, allowing all schools to become academies and the establishment of “free schools, received Royal Assent and passed into legislation on July 27^th.

The Education Act has correctly been described as, “Thatcher’s unfinished business” on the education service. The plans crystallise Tory party ideology in a number of ways:

· It’s an attack on a section of workers with high union density – 750,000 teachers represent the largest single collection of workers after nurses; if they were in one union it would be the third biggest union in this country;

· It shows their hatred for local government, that they have carried with them for years and completes the circle they started with the introduction of Local Management of Schools;

· It highlights their burning ambition to get money that is trapped in town halls out of there into private pockets, to privatise further the education service.

But above all these considerations it is a class issue and what lies hidden, but not very well, beneath this is an attempt by the Tories to protect their own, and dampen down the expectations of the rest as we enter a period of cutbacks.

It is a truth universally acknowledged that the big divide in education is still social class and in considering the latest government policy I think it is worth taking a step sideways and looking at their agenda from a class perspective and in that respect to place it firmly within the context of the development of education in this country but also what is happening in the economy, the attacks on public spending, benefits and so on.

For many decades education around the world has been of public concern and a site of struggle. That is because education under capital is set up to replicate class divisions, to mirror society, but it is also riddled with contradictions and it is these contradictions that enable our side to push back and to fight for reforms.

The great struggles have been around the right to education and to challenge the way education was used to establish and maintain privileges.

The right to free education, the abolition of child labour, the fight for comprehensive education, the raising of the school leaving age and so on have pushed back the restrictions placed particularly on working class children.

But the fact that private schools continue to exist and that in 2010 there are more children sitting entrance exams of one form or another for secondary school than there were in 1997 confirm that class privilege is still embedded deep within education in this country.

Guardian journalist, Nick Davies, drew this conclusion in 2000, “education policy since 1944 is a triumph for class politics, for the power of the middle class to corner what is best for its children, much of it disguised as parental choice.”

Michael Gove’s stated intentions are to empower parents and to provide them with more choice. However, parental choice is a fallacy that has nothing to do with the government’s plans. I think Michael Gove’s aim is to recreate the stratified, differentiated education system of the 1950s and to drive this down into primary education.

They dare not say they want to do this; but I want to argue that this is a deliberate policy to increase the differences between schools and so widen the gap between successful schools and the rest.

Gove is also lying when he talks about raising standards and closing the attainment gap – the gap in achievement between the highest and lowest achievers. All research shows that this gap actually widens as children move through the school years. Some research suggests that this gap narrowed in the heyday of comprehensive education but has widened again in the time it has been under attack and undermined.

For all the previous Labour government’s talk about raising standards the attainment gap between highest and lowest achievers has remained the same in the last thirteen years.

Gove’s free schools and academies will exacerbate these differences and create division, inequality, and failure. They will neither raise standards nor close the achievement gap.

All the evidence from Sweden, the principal model for Gove’s free schools, points to this; the evidence is the exact opposite of politicians’ claims.

Sweden now has more than 1,000 free schools, introduced by a right-wing government in the 1990s, and the country has slipped down the international league table for pupil performance in the period since. Evidence also shows that the introduction of ‘free’ schools has led to increased social segregation.

The director general of the Swedish National Agency for Education recently, “The students in the new schools have, in general, better standards, but it has to do with their parents and backgrounds. They come from well-educated families. We have had increasing segregation and decreasing results, so we can’t say that increasing competition between schools has led to better results”.

Michael Gove is not stupid, he has read the same research as us, so there must be something more to these plans, it can’t be an accident that they are pursuing polices that will do this.

In order to understand why the Tories might be pursuing an ideologically driven policy, intended to make our system more unfair one has to consider the way in which education under capitalism is riddled with contradictions.

Capital needs an educated workforce but it needs that workforce to know where it will go when it leaves school and to know its place. In times of expansion expectations are raised and in times of contraction they have to be dampened down.

Looked at it in this way the bleak prospect is that in the third millennium, if the forces of reaction are unchecked, the only future is one in which education will worsen – in which education will fuel rather than tackle social differentiation and where education will regiment rather than enlighten.

Of course, they cannot openly say that they want to hold back working-class advancement through education, so they wrap this up in the language of raising standards, tackling underachievement and improving life chances.

But you have to look no further than this quote from a Tory education minister in 1985 to understand what they really think about the purpose of compulsory education – an attitude which could equally apply in 2010.

“There has to be selection because we are beginning to create aspirations which society cannot match. In some ways, this points to the success of education, in contrast to the public mythology we’ve created.

When young people drop off the education production-line and cannot find work at all, or work which meets their abilities and expectations, then we are creating frustrations with perhaps disturbing consequences.

He goes on:

We have to select: to ration the educational opportunities so that society can cope with the output of education… We are in a period of considerable social change. There may be social unrest… But if we have a highly educated and idle population, we may possibly anticipate more serious social conflict. People must be educated once more to know their place.”

And there you have it…. you can see why the growth in the number of working class children attending university has to be slowed – first by tuition fees then by cutting the number of places and perhaps now by further embedding segregation by class within the system. There are too many of us going to university and competing for jobs.

Already a shortage of university places will mean thousands of school leavers will not get a place this year; it is expected that around 200,000 students will fail to get places despite having good qualifications. Reasons given include the twin problems of a rise in applications and a ban on over recruiting. A lack of job opportunities for school leavers has also contributed to the problem; BT has reported that it received 24,000 applications for 211 apprenticeships, up 60% on last year.

This explains the ruling class hatred for comprehensive education, and the demonization of mixed ability teaching, attacks on the development of a curriculum based on race, gender and class, the abolition of the ILEA, the removal of discussions on pedagogy from many training courses.

It also explains why education is now so regulated through testing, league tables, targets, performance pay and Ofsted – all of these reduce parents, teachers, governors to thinking about what is best for my child, my classroom, my school rather than looking at the whole process as part of a collective endeavour - and all of these are being kept in place by the Coalition.

But there are already signs that the government plans could be derailed and that they are showing signs of weakness. To date only 153 schools have applied for academy status, hardly the ‘overwhelming’ response Michael Gove bragged about.

It is less than 10% of the 1,907 schools that ‘expressed an interest’. Given that there are about 24,000 schools in England & Wales, it does not amount to the ’schools revolution’ that the Tories heralded before the election and which required such a quick passage through parliament.

Coming so soon after the government’s embarrassment over the cuts in the Building Schools for the Future programme, Michael Gove has quickly been placed on the defensive.

In conclusion, we are in a fight for the very soul of comprehensive education, and there are many very good campaigns up and running all over the country.

Urgent campaigning, mobilising the widest possible forces, can stop schools becoming academies. It is interesting to note that a number of Tory councils have come out against the government plans – no doubt wise to the fact that there will be little left for them if they lose responsibility for schools.

In the current situation

· We have to fight rearguard actions – fight every academy, every free school, build alliances with parents, governors etc. that cut against the atomisation of schools, teachers and parents;

· We have to build anti-cuts alliances not just to defend jobs but to defend vital services and benefits;

· We have to be unashamed defenders of local education authorities, no matter how imperfect they may be in our eyes, because of what their existence represents for us;

· We have to build progressive campaigns – for anti-racism, anti sexism and equality using the spaces created within the curriculum; and there are plenty of good examples of this;

· Finally we also have to have a vision of transforming society, so that education truly does become a lifelong experience that can really liberate the full scale of human potential;

The choice ahead of us is summed up very well by Sean Vernell from the UCU in a pamphlet, Don’t Get Young in the Third Millenimum:

The fight we are engaged in now takes place within a bigger picture where two paths for humanity are signposted.

The first, signposted “business as usual” will lead to a worsening of young people’s conditions of life, where millions languish on the dole, further alienated from the potentially liberating experience of education, or be forced into soul-destroying and meaningless jobs.

The other path is one that holds out hope for the whole of humanity, where working people unite across industries and communities to fight against the attacks on their jobs and services and put forward a vision of society based on their collective values.

It is this path that lays the potential for the liberation of the young working class to unleash their creativity and energy to build a more equal and productive society.

Salva Torres * / Prouespeculacio.org

Documento en .pdf completo: aquí

La crisis finiquita las políticas públicas de vivienda de la izquierda gestionaria del país Después de tres años de crisis económica el acceso a una vivienda o simplemente el pago de la hipoteca o del alquiler se ha convertido en un calvario para muchas familias. No hay día que pase sin ejecuciones hipotecarias de las más de 11 millones de hipotecas que se constituyeron durante el boom inmobiliario desde el 2001. En los barrios populares de las ciudades no hay día que un desahucio por impago del alquiler no deje a una familia en la calle. Desde la crisis del 97 hasta hoy una generación entera está enterrando sus ahorros para pagar su vivienda durante décadas. Ningún país en su sano juicio hubiera debido permitir eso. Para miles de familias inmigrantes que vinieron a buscar trabajo la vivienda ha sido la principal fuente de problemas económicos.

Socialistiska partiet ställer inte upp i riksdagsvalet i år, men kampanjar för fullt i flera svenska städer på kommunal nivå. Peter Widén från Socialistiska Partiet ställer upp i kommunalvalet i Eskilstuna.

Varför ställer ni upp?
– Vi vill ge människor en chans att rösta på ett socialistiskt alternativ. Vi brukar säga ”Rösta med miniräknaren i riksdagsvalet och med hjärtat i kommunalvalet”, och det betyder att man ska rösta taktiskt i riksdagsvalet för att få bort borgarna men ta sin chans att manifestera sin socialism i kommunalvalet. Det vore demoraliserande att inte ha ett socialistiskt alternativ att rösta på!
För SP i Eskilstuna är målsättningen inte primärt att komma in i kommunfullmäktige utan att komma i kontakt med människor och få upp en diskussion. I kampanjen har de använt sig av affischer, insändare i lokaltidningen och appellmöten på torget.
– Vi kör hårt mot privata friskolor som äter upp de kommunala. Vi har en egen paroll om det. Vi säger också bygg fler gruppboenden inom socialpsykiatrin.
Eskilstunaavdelningen passar även på att trycka ut fler av sina budskap: Stoppa nedskärningarna, Sverige ut ur Afghanistan, Rädda klimatet och Nej till individuella löner.
– Vi vill sätta stopp för brutaliseringen som skett inom arbetslivet. Människor med skavanker eller handikapp har inte en chans längre. Det är få som lyckas ta sig fram idag. Det här med företagsdemokrati som man talade om på 70-talet har blivit ett skämt numera.

Tror du att ni kan påverka i valet?
– På våra insändare har vi fått bra respons. Vad gäller röster har jag ingen aning, det kan landa på allt från noll till femhundra. Men det är inget stort bekymmer för oss, det viktiga är att möta människor och diskutera.

Text och bild:
Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

A rabble of just 30-40 EDL/ENA members were effectively run out of town by hundreds of anti-fascists, assembled at short notice to demonstrate the city of Brighton and Hove want nothing to do with their message of hatred and division.

I doubt we’ll be seeing them again anytime soon.

The fascists arrived at Brighton station and many of them seemed more intent on drinking than marching.

The anti-fascists kept them penned at the station before reluctantly agreeing to march away after the police threatened mass arrests if we didn’t go to our “designated protest point” at Victoria Gardens.

The police played their “usual” role in situations like this.  The EDL march was only possible under their protection, and they “kettled” the anti-fascists in a cordoned area - even though there were soon just as many anti-fascists outside the “kettle” as were in it.  Many local people who had not been part of the anti-fascist march nevertheless stopped by the EDL “rally” to offer a rich variety of verbal abuse.  Just for an encore the police arrested a number of anti-fascists - one for possession of an airhorn, and the other for talking to the demonstration!  They also stole a quantity of video film from a photographer - way to go!

A number of speakers at the anti-fascist gathering drew links between the economic crisis and the cuts, and the superficial appeal of groups such as the EDL, who try to make scapegoats to blame for inadequate services and lack of jobs.

Andy Richards

(see some video from the day at http://hoverepublic.blogspot.com/2010/08/edl-humiliated-in-brighton.html)

Comunicado de Izquierda Anticapitalista

La represión del gobierno marroquí  a los catorce activistas canarios solidarios con el pueblo saharaui, brutalmente golpeados, es un episodio más de una larga lista de violaciones de los derechos humanos y de aplastamiento del movimiento saharaui.

La actitud de la policía marroquí  evidencia la preocupación de las autoridades marroquíes por el eco del conflicto del Sáhara a escala internacional, en particular después de la batalla protagonizada por Aminatou Haidar.

Este episodio represivo no debe quedar impune.

Ana Maria Montero. El pasado domingo 22 de agosto se encontraron con vida a 33 mineros atrapados a mas de 700 metros de profundidad en la mina San José (norte de Chile). - Internacional / laboral, chile

Albert Sales i Campos. Durant les darreres tres dècades, les empreses de distribució comercial s'han erigit en actors determinants en la manera d'organitzar la producció i l'accés de les persones als bens de consum. - Estat Espanyol / Estat espanyol, Consum