Otro modelo de consumo
La necessitat d’una escola pública és més urgent que mai
Carta abierta de Martxelo Otamendi, ex director del periódico en lengua vasca Egunkaria
Martxelo Otamendi / Rebelión
En febrero de 2003, el juez de la Audiencia Nacional Juan de Olmo decidió cerrar el periódico Egunkaria, único que se publicaba íntegramente en lengua vasca, en base a unos supuestos delitos derivados de investigaciones realizadas por la Guardia Civil, a instancias del gobierno español del momento. Junto al cierre procedieron a la detención de 10 personas (nueve de ellas anteriores o actuales directivos del diario), acusadas en aquel momento de pertenencia o colaboración con ETA.
En los cinco días de incomunicación que padecimos en los calabozos de la Guardia Civil en Madrid, 6 de los detenidos sufrimos torturas, consistentes en agotadores ejercicios físicos hasta la extenuación, vejaciones, humillaciones, falta de descanso, asfixia (aplicación de “la bolsa”), amenazas, implicando incluso a personas queridas y cercanas.
1979: entre els aiatol.làs de Khomeini i els tancs de Breznev
Por un 1º de Mayo anticapitalista y combativo
Joseba Fernández (Antikapitalistak) y Mikel Isasi (Gorripidea ildoa Zutik)
Celebrar y reivindicar el 1 de mayo es una tradición histórica instalada entre las izquierdas. Sin embargo, como muchas de las tradiciones, éstas pueden terminar perdiendo su razón original o, simplemente, terminar reducidas al folklore. Algo de eso ha pasado con el 1 de mayo. A pesar de ello, nosotros pensamos que esta cita debe seguir conservando su radicalidad y su carácter de reivindicación. Más aún en las actuales circunstancias en las que, como vemos y padecemos cotidianamente, el capitalismo estás mostrando sus límites y sus efectos devastadores.
Anteriores 1 de mayo se han organizado en contextos de euforia y
desenfreno neoliberal. Euforia de los mercados (de los especuladores) y
de los políticos sumisos al dictado neoliberal. Era entonces,
precisamente, cuando se estaba alimentando la bestia que estos últimos
ha terminado por estallar. Es por eso que este 1 de mayo viene cargado
de razones para salir a la calle y reforzar los compromisos sociales,
sindicales y políticos antagonistas y alternativos. La crisis ecológica
y el imparable cambio climático, la crisis de los cuidados y la
feminización de la pobreza, la creciente ola de xenofobia, la reducción
de nuestros derechos sociales (y también civiles y políticos) son sólo
algunos elementos de una crisis de modelo y de civilización que
requiere de una articulación urgente de luchas y de movimientos
sociales dispuestos a dar las batallas necesarias.
La objeción de conciencia en la sanidad pública
Alicia Gómez
En primer lugar es conveniente hacer una breve reflexión
sobre el origen, la naturaleza y la
finalidad del derecho a la “objeción de conciencia”, a la luz de su
regulación en nuestro ordenamiento
jurídico.
El derecho a la objeción de conciencia no está contemplado en la Constitución Española como un derecho fundamental de carácter general y universal, que pueda ser esgrimido frente al cumplimiento de la ley, entendiendo como tal, la que emana del poder legislativo del Estado democráticamente constituido, como así expresamente lo señala el TC en sus Sentencias 161/1987 y .177/1996.
Un primero de Mayo de crisis: un primero de mayo de lucha hacia la huelga general
Comunicado de Izquierda Anticapitalista
Descarga el comunicado en pdf: Panfleto Primero de Mayo Izquierda Anticapitalista
La crisis económica, social, de cuidados y ecológica se ha instalado definitivamente y no parece que vaya a marcharse. En este panorama, este primero de Mayo es de poca celebración : Más de dos millones de despidos desde comienzos del 2008, congelación salarial- cuando no reducción- en muchísimas empresas, la amenaza del paro para quienes aún conservan el empleo, desahucios y embargos para l@s despedid@s que se han visto atrapados en la burbuja inmobiliaria.
Frente a sus pretensiones retóricas de no cargar sobre la gente trabajadora los costes de la crisis de hace un año, el gobierno del PSOE muestra ya abiertamente su conformidad con las políticas neoliberales de ajuste y recorte de derechos sociales.
Tariq Ali talar om litteratur: Vad är det för flaskpost Tariq Ali har kastat i vattnet?
Brittisk-pakistanske Tariq Ali har varit på besök i Sverige. Han skulle bland annat presentera sin nya bok på Ordfronts förlag, Pakistan mellan diktatur och korruption. Och det var svårt att missa besöket, Tariq Ali förekom i radio, på teve och i alla de stora tidningarna. Samt på ett möte på Kulturhuset i Stockholm.
Internationalens Farooq Sulehria träffade honom. Men de talade inte om den boken.
De talade om litteratur. För bland de mer än trettio böcker Tariq Ali gett ut finns fem romaner, prisbelönta och översatta till en rad språk, men tyvärr inte till svenska. Den senaste kom alldeles nyligen, Night of the Golden Butterfly. Det är den femte i romanserien The Islam Quintet, Islamkvintetten, ett projekt som har tagit 20 år att färdigställa.
De fyra första volymerna i serien heter Shadows of the Pomegranate Tree (1992), The Book of Saladin (1998), The Stone Woman (2000) och A Sultan in Palermo (2005). Det är historiska romaner som behandlar mötet mellan det kristna västerlandet och den muslimska världen. Allt från al-Andalus fram till det ottomanska rikets fall.
Al-Andalus kallades den del av Spanien som styrdes av araber under perioden 711-1492, en period och en plats där kultur, vetenskap och litteratur frodades, och som blev ett ekonomiskt och kulturellt centrum kring Medelhavet och över den muslimska världen. Där levde muslimer, kristna och judar, och al-Andalus har fått namn om sig att vara en plats där folk och religioner kunde leva fredligt tillsammans.
En rätt tung flaskpost…
I Book of Saladin finns ett verkligt provocerande citat av kalifen Ali om profeten Muhammed. Och Clash of Fundamentalisms inte bara börjar på ett sensationellt sätt, man hittar också Satansverser. Men varför finns det ingen fatwa mot dig, när ateister-muslimer som Salman Rushdie, Irshad Manji och Hirsi Ali grillas när de säger ungefär samma sak?
Det jag säger sätter jag in i ett sammanhang. Det är skälet. Den poäng i Book of Saladin som du nämner kommer upp i en diskussion mellan Saladin och hans läkare om, såvida jag minns rätt, islams syn på sexualiteten.
Folk som Ayaan Hirsi Ali och Irshad Manji fyller behov hos västerlandets islamofobi, islamskräck.
Den islamofobin har använts som verktyg mot invandrargrupper i väst. Ayaan Hirsi Ali skrev en bok om kvinnlig omskärelse, och den blev en bestseller, varenda förlag ville ha den. I den boken skildrar hon problemet som om det berörde hela den muslimska världen, när det i själva verket är specifikt för Afrika. Inte heller är det specifikt för muslimer.
Men Hirsi hyllades, och en fransk politiker jämförde henne med Voltaire. De där människorna är mot islam eftersom det innebär en karriär för dem. Jag vill inte klassas med dem, jag är antiimperialist, inte antiislam. Jag tillhör traditionen inom islam som upprätthölls av al-Ma’arri. En stor arabiskspråkig poet från Aleppo i Syrien som utmanade ortodoxin, levde ett långt liv (973-1057) och dog i Aleppo.
I din Islam Quintet stöter man ständigt på homosexuella män och kvinnor. I Book of Saladin är en av sultanens bröder gay. Kvinnor i sultanens harem är lesbiska. I Stone Woman är en farbror gay. I Shadows of the Pomegranate Tree förekommer till och med ett incestfall. Var det ett medvetet försök från din sida att belysa den sidan av den muslimska världen som ofta försummas?
När man skriver, skriver man om allt. Homosexuella, eller incest för den delen, finns i den muslimska världen liksom överallt annars. Den berömda sufipoeten från Lahore, Madhu Lal Hussain, var till exempel gay. På Istanbuls bokmässa varnades jag till exempel i förväg av min förläggare att en del islamska intellektuella skulle vara närvarande på mässan, och kunde tänkas ställa frågor om homosexuella i Islam Quintet.
Men det var bara en ung man som ställde en fråga. Han ville veta om jag hade några bevis på att två av Saladins hustrur var lesbiska. Jag svarade att om det finns mer än 150 kvinnor i ett harem som ska dela på en man, är det uppenbart att några av dem förälskar sig i varandra. Dessutom finns det kvinnor som förälskar sig i samma kön. Detta händer också i den muslimska världen.
I Islam Quintet rör sig intrigerna kring familjer inom eliten. Arbetarklassen syns antingen som trofasta husjungfrur eller kloka tjänare, medan man i två andra romaner, Fear of Mirrors och Redemption, finner arbetare eller medelklass som huvudpersoner. Varför finns det inga arbetare som huvudpersoner i Islam Quintet?
Vad du talar om är socialistisk realism. Det är i grunden en stalinistisk tanke. Kom ihåg att de marxistiska ledarna alltid beundrade litteraturens klassiker. Du förstår, när man skriver följer man inte formler och färdiga scheman. Islam Quintet handlar om historia. Eliten spelade den ledande rollen i denna historiska process. I detta fall var det den muslimska eliten som kämpade. Det var inte möjligt att undvika att skriva om eliten.
Men i Night of the Butterfly, kvintettens sista del som nyligen kom ut, är huvudpersonen en målare som hamnar i fängelse på grund av sin kamp. Den romanen handlar delvis om ett muslimskt uppror i den kinesiska Yunanprovinsen. Dù Wénxiù ledde detta uppror under 1800-talet och styrde regionen från sin huvudstad Dali i nära tio år. Det är inte många som känner till det här upproret.
I Islam Quintet finner man judar och muslimer som lever fredligt sida vid sida, åtminstone relativt sett. Det är en bild i direkt motsättning till dagens verklighet i Mellanöstern. Hur får du ihop de två bilderna?
Ja, det var ingen perfekt värld. Men det är sant att judarna hade en bättre tillvaro i den muslimska världen än i det katolska Europa. Visst blev de diskriminerade också i den muslimska världen. Men i katolicismen fanns en inbyggd antisemitism. Antisemitismen var i själva verket en grundläggande del av den katolska tron. Myter om att judar mördade Kristus och att de drack kristna barns blod var fullt utvecklade. För muslimer är både judar och kristna Ahl-e-Kitab, bokens folk. Det fanns i själva verket en judisk-islamsk civilisation. Den judisk-kristna civilisationen föddes 1948. Den existerade inte under de 1 500 åren som föregick detta.
Detta är sannerligen ett ideologiskt verktyg. En gång när jag talade i USA om mina romaner blev jag tillfrågad om al-Andalus skulle vara möjligt idag. Jag sa att det bara skulle vara möjligt i Israel. Men Israels ledning är inte intresserad. Vad som har hänt i stället är att palestinierna har blivit indirekta offer för förintelsen. Men jag tror att unga muslimer borde ta sig ett titt på det förflutna.
I dina andra böcker stöter man på socialt engagerade poeter och författare over hela den muslimska världen. I Pakistan hittar man Manto och Faiz. I arabvärlden Nazar Qabani och Muneef. Från Turkiet introducerar du Yasser Kemal, och man får träffa Toer från Indonesien. Sådana skribenter finns knappast i Väst. Till och med John Pilger klagade nyligen på att människor som Harold Pinter knappast finns nuförtiden i Väst.
Skribenter har en historisk roll. Vi känner ju till Voltaires roll i den franska revolutionen, till exempel. Under den engelska revolutionen på 1600-talet fanns det tre poeter, däribland Milton, som arbetade i Cromwells utrikesdepartement. Majakovski, bland andra, förtjänar att nämnas när det gäller ryska revolutionen. Ända fram till 60-talet hade vi socialt engagerade skribenter. Jean-Paul Sartre och Bertrand Russell spelade till exempel aktiva roller på Vietnamkrigets tid.
Jag anser att globaliseringen har gjort Väst mer provinsiellt. Och kändiskulturen dominerar. Här i Väst har vi inte längre några intellektuella i offentligheten. Idag förknippas de med olika institutioner. De är inte beredda att ifrågasätta staten. I den muslimska världen kommer poeterna ur en tradition av historieberättande. Sufierna brukade till exempel berätta historier eller skriva lyrik i en stil som både härrörde från mystiken och var folkliga.
Läskunnighet, eller brist på läskunnighet, spelade en roll. I Pakistan kunde tusentals samlas till mushairas, offentliga poesiuppläsningar, för att lyssna på poeterna. Det var en del av kulturen. När jag växte upp i Lahore fanns det bara radio. Vi hade varken teve eller Internet. Därför gick vi till uppläsningarna och hörde på poeterna hela natten. Det bidrog att bygga upp förhållandet mellan skribenterna och massorna i den muslimska världen.
Vad kan en läsare av Tariq Ali förvänta sig i framtiden?
Islam Quintet är fullbordad nu. Nu tänker jag inte skriva fler romaner om den muslimska världen. Jag har gjort min plikt. De här fem böckerna är som en flaskpost. Den kommer att dyka upp här och var. Det hänger på den läsare som plockar upp den. Just nu arbetar jag på en bok om Obamasyndromet. Den kommer antagligen ut i slutet av året. I mitten av nästa år kommer boken om imperier och imperialism, som diskuterar perspektiven i 21 århundradet.
Farooq Sulehria
Översättning från engelska: Gunvor Karlström
Far right Wilders replaces Socialist Party as Holland’s party of opposition
Things are not going well for the Dutch Socialist Party. During the last municipal elections in March the party suffered a defeat, the first time it lost in an election. The SP is the only party in the Netherlands that has always criticized neoliberalism – but now that model has stranded, the party suffers it biggest setback in its history. This makes a discussion about the party and its course more necessary than ever.
One bad election result doesn’t have to spell disaster, especially if it comes after a long line of victories. But it is clear the SP is experiencing something else than a (temporary) electoral setback. Before the municipal elections, there was the disappointing score in the European elections (the party maintained its two seats in the European Parliament), support for the SP in polls is consistently lower (the party now has 25 out of 150 seats in parliament, but according to poll figures, it is set to lose more than half of those) and the party is losing members. Right at the moment the SP is proven right in its criticism of neoliberalism, the party suffers a heavy blow.
Many people point to the overall right-ward shift in the Netherlands when they try to explain the election results. This shift is profound, and is visible in first the rise of rightwing, anti-immigrant populist Pim Fortuyn in 2001 and 2002 and now in the popularity of far-right politician Geert Wilders. But to point to the rightward shift of society as the cause of the growth of the right-wing parties and the weakening of the left is just a tautology. The most important factor in the shift of voters sympathies is the antipathy against politics in all its shapes. The number of people who don’t bother to vote is steadily growing; politicians are increasingly unpopular; the membership of political parties is declining and people move from one party to another more than ever. The feeling that ‘politicians’ (in general) are making a mess of things, and that ‘the common people’ are the victims of it, is widespread.
This unease has its roots in the neoliberal policies of the past decennia; privatization and liberalization has destroyed much of the security people felt and has heavily damaged ties between people. What remains is insecurity, confusion and frustration: fertile soil for people who give a political voice to this feeling.
Party of opposition
During the nineties, the SP was clearly the party of opposition. The Labour Party shed its left-wing past while the SP was rising as the party of dissatisfaction and resistance: resistance against the destruction of the pension system, against a universal market principle and against the sell-out of the welfare state. The SP grew in popularity and its number of seats in parliament increased.
But now it’s Wilder’s ‘Party of Freedom’ that symbolizes opposition against politics as usual. With help from the other parties, Wilders managed the put the focus of the public debate not on the economics problems and their consequences, but on ‘the Islam’, he made integration of migrants a central issue in the political debate.
The other parties, who all remain loyal to neoliberal dogma, have an interest in not focusing the debate on social-economic issues. If it’s up to them, working people will be made to pay for the crisis. And that is a message those parties would like to keep hidden from open view for as long as possible – in any case, until after the parliamentary elections in June.
The SP didn’t succeed in breaking the neoliberal consensus and putting economical and social issues on top of the agenda. This meant the party lost ground in the public debate because it is strongest on exactly these points. Because of an unclear approach in the whole debate on ‘integration’ and a failure to clearly oppose Wilders, the party also lost voters to parties with a more anti-racist profile like the Greens.
An important problem is that the true extent of the crisis is still not visible to many people in the Netherlands – unemployment increased but not on a massive scale and is mainly limited to flexworkers. People’s purchasing power is maintained and the enormous cutbacks on government spending are yet to come. We are flooded with messages that the worse is behind us and the economy is recovering.
Any left-wing party faces difficulties in such a situation: it has to confront a mood of ‘let’s all work together’ and ‘pessimism will only make things worse’. To counter this mood, a party needs to be able to present a long-term alternative and have a clear view of the crisis. Both seem to be lacking.
Lessons from the crisis
In October 2008 the SP presented a manifesto: ‘Lessons of the credit crisis’. It spoke in favor of nationalizing banks that were in danger of going bankrupt, a law on nationalizations and a parliamentary inquiry into the causes of the crisis. There should be more supervision over the financial sector, the power of stockholders should be limited and the culture of outrageous bonuses for top-executives should be ended. Other points included dealing with tax-havens and the introduction of a tax on money flows (Tobin tax). A drastically reformed IMF or a new financial authority should have the authority the issue a new international exchange currency to replace the dollar and the system of fixed exchange rates should be reconsidered.
The manifesto made 30 proposals, all concerning the financial sector – nowhere was it made clear that the financial crisis was bound to hit the real economy, nowhere a case was made for structural changes. Even the nationalization of banks and financial institutions was limited to those that ‘were in trouble’. The manifesto ended with a plea for a return to the so-called ‘Rhineland model’, without asking if such a return was even possible.
In the following period this attitude changed little. Of course, at a certain moment the conclusion that the bursting of the financial bubble was the prelude to a worldwide crisis was inescapable but no practical conclusions were drawn form this. The SP committed itself to the struggle to keep the retirement age at 65 but this struggle was not placed in a wider framework. What was and is lacking is a plan of struggle against the crisis measures: for the preservation of jobs, against the destruction of social benefits and for taxing the rich, nationalizing the financial sector and drastically reforming the economy in a social and ecological direction.
The lack of a discussion on the causes of the crisis was remarkable. Of course, many viewpoints were exchanged but a general discussion in the whole party did not take place. The crisis meant a deep change of social reality – the party has to respond to that change. Such a response needs to be the result of collective analysis and discussion.
The SP has the reputation of being a party of doers, not just talkers. That is a good thing, especially when there’s clarity on what the course of the organization should be. But it becomes a disadvantage when times change and old viewpoints need to be reevaluated. A party needs to have room for serious political discussions – this can stimulate the members to be involved in plotting the course of the party and take responsibility for it.
At a crossroads
The coming weeks until the elections of the ninth of June will be crucial. Roughly, there are two possibilities: either the party manages to position itself again as the party of discontent and of the refusal of working people to pay for the crisis. Or the party will get more caught up in trying to manage a crisis-ridden capitalism. If the last scenario becomes reality, the differences with the Labour Party will become less and less - and more people will vote for Wilders to give voice to their discontent. This course would make the SP lose on the electoral level as well.
The first approach offers no guarantees that the SP can regain its electoral position in the short term. As long as social resistance against the crisis measures is limited, the possibilities for a party that wants to be the expression of this resistance will be limited as well. But this approach at least creates a better long-term perspective. Whatever the result of the elections will be, one thing is certain: we will have a government that is going to implement cutbacks like we haven’t seen before. The lower classes will be hit even harder than during the eighties. The SP has its roots in resisting the crisis measures of those years – confronted with an even worse crisis, the party needs to continue that tradition.
Willem Bos is a leader of the SAP (Socialist Alternative Politics), the Fourth International in the Netherlands. The translation is by Alex de Jong.