El dret a l’avortament, continua el deute pendent
”Vi lämnar dem inte i fred”
Polisen spärrade alla genvägar till iranska regimens ambassad i Lidingö den 11 februari, och med polishundar och bilar hindrades exiliranierna att komma fram till ambassadområdet.
Kring 500 demonstranter från ultravänster till ultrahöger, unga som gamla, hade samlats.
Rojalister med sina flaggor och radikalväns-ter med sina röda flaggor, och många andra däremellan.
Det tog inte lång stund innan en man skrikande sprang iväg, röd i ansiktet. Polisen sprayade rakt i ansiktet med peppargas.
De som försökte ta sig genom spärren för att komma närmare ambassaden råkade ut för batonger och gas. Folk ropade ”Ned med den islamiska terrorregimen”, ”Stäng terrorcentralen”, ”Vi ska ta över ambassaden…”, ”Polisen, försvara inte fascister”.
Under demonstrationen fortsatte kraftmätningen mellan demonstranterna, som ivrigt försökte ta sig till ambassaden för att ockupera den, och polisen som med spray och batonger stoppade folkmassan. Några arga demonstranter stod på kullen och kastade snöbollar mot poliser i full utrustning. En grupp med första hjälpen, vatten och ögondroppar organiserades snabbt och tog hand om de skadade. Peppargasen kändes i luften på grund av den extrema kylan, och även de som stod längre bak i samlingen började hosta.
– Det här känns lite som om vi är på Teherans gator, tårgas, peppargas och batonger, sade en ung man som sprang för att hjälpa en ung svensk kille som råkat ut för peppargas. Ett antal svenska vänsteraktivister, bland annat från Revolution, var där för att också protestera mot iranska regimen. Några tände eld, eftersom ”röken minskar effekten av tårgas”, ropade erfarna demonstranter.
Rojalisterna som hade varit borta från liknande demonstrationer under större delen av den iranska exilhistorien, var chockade. De svor mot polisen och förstod inte alls varför det monarkistiska Sverige inte låter dem ockupera mullornas ambassad!
Den yngre generationen
En del unga som nyligen flytt Iran var bland de mest upprörda. En av dem fick en elbatong på armen och kördes till sjukhus.
– Det var inte hennes första batong i livet, sade en av hennes kamrater.
Sepide Abbaszadeh, en ung iransk kvinna som med sin kamera sprang fram till ”stridslinjen” med polisen och tog bilder, tyckte att svensk polis var onödigt våldsam.
– Poliserna är ju så många i antal här, och de behöver egentligen inte spraya folk i ögonen på nära håll. Jag trodde aldrig att svensk polis skulle reagera på det viset.
Sepide har nyligen lämnat Iran. Hon berättade att hon fortfarande minns batongen som bröt hennes ben under en demonstration i Iran. Hon haltar fortfarande lite.
– Ändå är det här ingenting jämfört med iransk polis och gardisterna! Jag blev faktiskt förvånad när jag såg att den kvinnliga polisen åkte ner för att hämta ögondroppar åt dem som fick spray i ögonen! Irans polis slår för att döda. De är ideologiska poliser som försvarar sin egen makt och övertygelse. Men ändå tycker jag att den svenska polisen inte behövde slå oss som protesterar mot en sådan regim. Fast, polis är ju polis! Fast jag kunde ju fota utan att någon stoppade mig. Så, visst är det lite skillnad!
Vad hoppades du skulle hända här idag?
– Jag är här för att protestera mot denna brutala regim och visa att vi inte vill ha dem i vårt land. Det som kändes bra idag var att jag kunde ropa högt och säga vad jag ville utan att vara rädd. Jag ville säga till ambassadfolket att vi låter dem inte vara i fred så att de kan fortsätta döda våra vänner i Iran. De måste veta att vi inte ger oss.
– Jag önskade egentligen att ambassadören här skulle lämna sin post och komma till oss, som den norske konsuln gjorde. Men så länge de inte gör det, alltså lämnar sina poster och går över till motståndet, så vill jag att de ska smaka på sin egen medicin.
Stor samling
Senare på dagen anordnades fler demonstrationer runt om i storstäder i Sverige för att fira årsdagen av iranska revolutionen och för att solidarisera sig med upproret i dagens Iran.
I Stockholm samlades bland annat cirka 1 000 personer på Sergels torg. För första gången kunde man se att olika etniska grupper kom med sina paroller och flaggor, bland annat kurder och azerbajdzjanier. Detta gjorde att många rojalister lämnade torget eftersom de menar att etniska grupper inte existerar, och att talet om mångfald och federalism splittrar Iran och hotar dess ”enhet”.
En annan sak som upprörde rojalisterna oerhört mycket var de flaggor som saknade lejon- och solsymbolen i mitten, som de påstår vara iraniernas ”identitet och heder och historiska arv…”. På torget och vid talarstolen hängdes en iransk flagga med ordet ”Iran” i mitten, istället för någon urgammal symbol. Debatten om denna, enligt nyaktiva rojalister, ”katastrof”, pågick i timtal senare i olika närradioprogram.
Flera kända talare, bland andra Lars Ohly (V), Kennet Lewis och Jakop Dalunde från Grön ungdom, fick folket att jubla på Sergels torg. Advokaten Kennet Lewis sade i sitt tal att man måste utöka sanktionerna mot regimen i Iran och undrade hur man kan överväga att sälja lastbilar till Iran, när de mest grundläggande mänskliga rättigheterna inte respekteras.
Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se
Militär och polis bevakade regimens ceremonier
Den iranska regimen planerade 31-årsdagen av sin seger över folkets revolution på ett genomtänkt men ändå desperat sätt.
Inför ceremonin 11 februari arresterades de flesta aktivisterna i de sociala rörelserna, och andra varnades för att delta i demonstrationer. Polisen skickade sms till mobiltelefoner, varnade folk för att gå med i oppositionens demonstrationer och förklarade att straffet för ”olämpliga paroller” är maximallt.
Folk varnades officiellt i media för att deras epost kontrolleras av regimens säkerhetstjänst. Två unga män hängdes, och hotet om avrättning vilar tungt över de arresterade. Skenrättegångar anordnades i syfte att demoralisera motståndsrörelsen.
Samtidigt mobiliserade regimen allt sitt stöd för att kunna hålla sin egen ceremoni på årsdagen. Statligt anställda fick order att delta i ceremonier. Google Mapsbilder från dagen visar att hundratals bussar var på väg till den officiella ceremonin i Teheran. Staten bjöd in utländska journalister men vägrade dem tillstånd att gå på gatorna. De togs med buss direkt till ceremonin för att placeras på en speciell plats och kördes tillbaka till hotellen utan att de ens kunde tala med dem som deltog.
Internetuppkopplingen var på lägsta nivå under flera dagar. Men trots allt kom videoklipp och nyheter ut, som visade att folk i ett par bostadsområden i Teheran och många stora torg i andra storstäder gick ut och demonstrerade mot regimen.
I avsaknad av egna nyheter direktsände utländska medier, bland annat CNN och Aljazeera, statens ceremoni och hela Ahmadinejads långa tal via regimens direktsändning, som skulle visa upp ett påstått massivt deltagande. Samtidigt kunde man se på Google Mapsbilder som spreds på Facebook utomlands, att bara en fjärdedel av Frihetstorget var fyllt. Regimen påstod vid slutet av dagen att 50 miljoner deltog i statens ceremonier runt om i landet, samtidigt som det kom nyheter från storstäder som Shiraz, Esfahan och Mashhad om att stora motdemonstrationer ägde rum och att många greps.
Slagna av polis
Den breda gröna rörelsen saknar nu sina mer radikala och unga organisatörer som antingen sitter i fängelse eller har gått under jorden och försvunnit utomlands. De som tog över hade en alltför optimistisk bild av sig själva och av det som skulle hända i Iran under revolutionens dag.
Båda presidentkandidaterna från förra valet, Mousavi och Karroubi, uppmanade folk att demonstrera, och trodde att det skulle räcka. Själva gick de ut, men blev slagna av polisen liksom deltagarna i de mindre folksamlingarna i några bostadsområden i Teheran. Karroubis son slogs blodig och greps av okända män.
Senare på dagen kom uppgifter om att många oorganiserade motdemonstranter faktiskt gick ut på Teherans gator, men de vågade inte ens höja rösten och smälte in i den officiella marschen. Slutsatsen av de meddelanden som kom ut genom epost och Facebook på kvällen var att ”staden var under militär ockupation”, ”Ahmadinejad mobiliserade all sin styrka för dagen”.
Total felbedömning
De gröna medierna spred illusionen, och andra delar av oppositionen hoppades på att en massiv protestdemonstration skulle vara möjlig den 11 februari och att man till och med skulle besegra regimen denna dag och ta över gatorna. Det blev inte så. Oppositionen undervärderade regimens rädsla och desperation för att inte tappa ansiktet på den viktigaste dagen av alla.
Resultatet ledde till besvikelse som snart övergick till bittra anklagelser mot den radikala delen av rörelsen som ”överskrider de röda linjerna”. Den fraktion av gröna rörelsen som vill begränsa protesterna till ”Var är min röst?” och är orolig för en radikalisering av protesterna och ett systemskifte, tog tillfället i akt och gick till attack. Deras slutsats av dagens totala missbedömning blev att iranierna inte alls vill störta den islamiska regimen, och att en radikalisering av rörelsen är utländska agenters mål och inte i landets intresse.
Trots detta pågår diskussionen kring de framtida aktionerna bland folk. ”Hur ska man gå vidare, vilka strategier ska man anta, ska man inte skapa sina egna dagar istället för att vänta på högtider?”…
Vänstergrupper menar att mobiliseringen den 11 februari under militärens och polisens bevakning i själva verket visar hur svag och rädd regimen har blivit, och därför manar de till fortsatta protester och organisering bland arbetarklassen. De menar att motståndet måste breddas ytterligare, och kraven ska omfatta frihet, jämställdhet och jämlikhet för att kunna engagera löntagare på alla områden, liksom de arbetslösa som i miljontal kommer att drabbas mest av de osannolikt höga priserna på mat och bostäder.
Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se
Städerna rensas inför VM: Fotbolls-VM hägrar för Sydafrika
Fotbolls-VM i Sydafrika i juni 2010 börjar haussas upp. Men för att göra landet attraktivt för turisterna som väntas komma, tvångsförflyttas nu fattiga och hemlösa som befinner sig för nära stadskärnorna.
Från staden Durban rapporterar sydafrikansk press om skandaler där gatubarn plockas upp av polis och förs långt bortom stadskärnan, där de släpps av vid motorvägar eller härbärgen för hemlösa som inte är registrerade någonstans. En ung flicka som lever på Durbans gator säger till tidningen Mail and Guardian:
– [Polisen] säger att vi inte får vara här inför Världscupen och att de ska ta oss till bra ställen. Men det slutar med att de släpper av oss varsomhelst eller i de här otäcka husen.
Barn och ungdomar vittnar även om att poliserna utsatt dem för sexuella övergrepp och rån vid tvångsförflyttningarna och att de ofta buntas ihop med vuxna misstänkta brottslingar vid förflyttningarna.
Enligt dem som arbetar med hemlösa barns rättigheter finns det omkring 400 hemlösa barn i Durban, Sydafrikas tredje största stad. Medan polisen nekar till att förflyttningarna har med fotbolls-VM att göra, hävdar ansvariga för olika härbärgen att det är en ”upprensning” av städerna som pågår och att förflyttningarna inte har något alls att göra med omsorg om barnen.
”De hemlösa ska bort”
Socialist Worker rapporterar om att polisen nationellt har fått order om att se till att hemlösa personer försvinner från innerstädernas gator.
– Polistrakasserierna har ökat. De vill göra ett gott intryck på de utlänningar som kommer, säger hemlöse Isaac Lewis, som blivit arresterad sex gånger den senaste månaden, till Socialist Worker.
Det är inte bara hemlösa personer som drabbas av polisens framfart. Många som bor i fattiga informella områden har tvångsförflyttats till vad som kallas ”konservburksstäder” på grund av den tunna zink som husen i områdena långt borta från stadskärnorna är byggda av. Ofta är de nya områdena inhägnade och patrulleras av polisen, vilket gjort att de kallas ”koncentrationsläger” i sydafrikansk press. I regionen KwaZulu-Natal har speciella polisenheter satts upp för att riva informella boendeområden.
Men visst motstånd förekommer. Den sociala rörelsen Abahlali base Mjondolo utmanade lagen som tillåter massfördrivningar redan i början av 2008, och fick rätt enligt konstitutionsdomstolen i slutet av förra året, och i Kapstaden har en grupp med namnet Stoppa Koncentrationsläger för Hemlösa Personer bildats mot vad de kallar apartheidliknande tvångsförflyttningar.
Linn Hjort
linn@internationalen.se
Det regnar i São Paulo
Det har regnat mer under de senaste två månaderna än på över 50 år i São Paulo, Brasiliens och den södra hemisfärens största stad. Det myckna regnandet leder (naturligtvis) till översvämningar, och (som vanligt) är det främst de fattigaste som drabbas.
Saken blir inte bättre av att delstatens högerguvernör, José Serra, och likaledes högerborgmästaren, medvetet låtit översvämma vissa områden för att leda bort vattnet från motorvägarna. Motivet är naturligtvis ekonomiskt; några översvämmade områden i stadens utkant, bebodda av fattiga, är ingenting jämfört med de ekonomiska konsekvenserna av att några av de viktigaste motorvägarna stängs av.
Tar lagen i egna händer
Även de privata energibolagen har sitt finger med i spelet, eftersom man har vägrat att öppna dammportar i kraftverksdammar. I ett par fall har hedervärda och handlingskraftiga medborgare tagit lagen i egna händer och öppnat dammluckorna själva, till bolagens stora förtrytelse.
Var och en kan föreställa sig vilken katastrof det är att bli av med sitt hus och ofta det mesta av inventarierna i den illaluktande, 1,5 meter tjocka geggamoja som är den faktiska verkligheten bakom ordet ”översvämning”. Att dessutom erbjudas 300 real (ca 1 200 kronor) i ”ersättning” från delstaten är ett rent hån, särskilt som man vet att såväl delstatsregering som kommun haft planer på att helt tömma några av dessa bostadsområden redan tidigare.
Men det verkar också som om det myckna regnandet håller på att sätta krokben för högerns tilltänkta kandidat i höstens presidentval. José Serra är guvernör i delstaten Sao Paulo, medlem i högerpartiet PSDB och inofficiell presidentkandidat. Serra är den som leder i alla opinionsmätningar, och taktiken har varit att ”vänta ut” regeringspartiet PT, vars kandidat, Dilma Rouseff, lanserats av president Lula helt på eget bevåg, och som saknar en bred förankring såväl i sitt eget parti som i övrigt. Inte oväntat svarar nästan hälften av alla väljare att de inte ens vet vem hon är!
Fördel för Serra
För Serra har det varit en fördel att inte vara ”officiell” kandidat. Dels har han kunnat genomföra sina kampanjresor under förevändning att han gör det som guvernör, medan han högljutt kunnat angripa Dilma för att göra kampanjresor under förevändning av officiella uppdrag (Dilma Rouseff är en slags ”generalsekreterare” i Lulas regering). Och de brasilianska medierna har varit med på noterna.
Problemet för Serra är att nu börjar tiden rinna ut: dels stiger Dilmas stjärna oroväckande snabbt i opinionsmätningarna (senast Serra 35 procent, Dilma 27 procent); dels har hans trumfkort, den ”välskötta delstaten São Paulo” visat sig vara rena bluffen, vilket regnandet obarmhärtigt avslöjat. I stället är det regeringen och Lula som visat sig ”handlingskraftiga” och gått in med olika stöd för de krisdrabbade områdena. Lula har också popularitetssiffror på uppemot 80 procent, något som ingen annan president ens kommit i närheten av.
Försöker lugna högern
Så kallade politiska analytiker försöker lugna den skärrade högern med att ”ingen kommer att bry sig om valen förrän efter fotbolls-VM i Sydafrika” och menar att än har José Serra möjlighet att kliva in i valkampanjen utan att se ut som om han flyr från påfrestningarna i sin delstat. Andra säger att problemet med Serra är ett annat: ”I valet 2002 predikade han kontinuitet (med politiken från den tidigare presidenten Cardoso) när alla ville ha förändring. Nu predikar han förändring, när alla vill ha kontinuitet.”
Byggettan: ”Den svenska modellen gäller”
Riksdagen kommer att få rösta om Lex Laval i mars, slog Konstitutionsutskottet fast förra veckan.
Men Byggnads vägrar att acceptera de försämringar som kommer i kölvattnet av Lavalmålet 2007, och Byggettan fortsätter att stå utanför riksdagen för att prata den svenska modellen med förbipasserande.
Varje torsdag förmiddag sedan drygt en månad tillbaka står ett gäng från Byggettan i Stockholm utanför riksdagshuset under namnet Byggvakten. Anledningen är att det råder en stor irritation på fackets arbetsplatser över hotet mot den svenska arbetsmarknadsmodellen, förklarar Byggettans ordförande Johan Lindholm. När Byggnads i slutet av 2009 dömdes till böter för den blockad facket genomförde mot företaget Laval blev många mycket upprörda.
– Temat är det som står på våra plakat, att det är den svenska modellen som gäller, säger han.
I slutet av 2007 slog EG-domstolen fast i Lavalmålet att svenska fackföreningar inte får ta till stridsåtgärder för att tvinga på ett utländskt företag svenska kollektivavtal, och nu ska Lex Laval klubbas igenom, vilket kommer att leda till att svenska kollektivavtal kringgås ytterligare.
Drabbas hårt
Byggnads medlemmar kommer att drabbas hårt av den nya lagen. Enligt Johan Lindholm handlar oppositionen mot Lavalmålet och Lex Laval om att förhindra lönedumpning och särbehandling av svenska och utländska arbetare. ”Vi ser dagligen exempel på hur utländska företag konkurrerar med lägre löner och farliga arbetsmiljöer”, skriver han i en artikel och menar att samma löner och villkor ska gälla för alla, vare sig man ”kommer från Tallinn eller Stockholm”.
Det är för att väcka debatt bland både riksdagsledamöter och andra förbipasserande som Byggnads återuppväckt en gammal tradition som Byggvakten. Framförallt vill de protesterande påminna om att den svenska modellen faktiskt har ett brett stöd.
Den 17 mars kommer en manifestation för kollektivavtalet att hållas på Sergels Torg i Stockholm mellan klockan 14.00-15.00. Alla som stöder den svenska modellen uppmanas att delta.
La Crisis Económica Española
Daniel Albarracín
Entre la tiranía de los mercados financieros, el déficit fiscal, el paro y el recorte de las pensiones
¿Qué crisis?. ¡Una reestructuración del capitalismo mundial!
Versión completa del texto con gráficos incluidos: archivo pdf
Estamos ante una crisis mundial que trasciende y es también consecuencia del modelo civilizatorio dominante. Desde el análisis económico no es ningún accidente pasajero ni es exactamente comparable a otra crisis anterior. No se trata sólo de una crisis de liquidez, de confianza, ni un estrangulamiento coyuntural. Nos encontramos ante el fin de una onda larga en la que se están dirimiendo las condiciones para profundizar la crisis, inaugurar la remontada, o disputar el cambio del modelo socioeconómico.
La crisis económica en España
Daniel Albarracín
La Crisis Económica Española: entre la tiranía de los mercados financieros, el déficit fiscal, el paro y el recorte de las pensiones. Febrero de 2010
Versión completa del texto con gráficos incluidos: aquí . Archivo Pdf
¿Qué crisis?. ¡Una reestructuración del capitalismo mundial!.
Estamos ante una crisis mundial que trasciende y es también consecuencia del modelo civilizatorio dominante. Desde el análisis económico no es ningún accidente pasajero ni es exactamente comparable a otra crisis anterior. No se trata sólo de una crisis de liquidez, de confianza, ni un estrangulamiento coyuntural. Nos encontramos ante el fin de una onda larga en la que se están dirimiendo las condiciones para profundizar la crisis, inaugurar la remontada, o disputar el cambio del modelo socioeconómico.
En los años 70 la tasa de rentabilidad se vino abajo. La burguesía optó por confiar en una gestión neoliberal que impuso una nueva política económica que también tiene vigencia en España. En los años noventa, con esta política contra los y las trabajadoras, las tasas de rentabilidad se recuperaron notablemente, y temporalmente propició una prosperidad, si bien débil en relación a otros períodos, no sin acumular muchos desequilibrios internos.
Varför är det så kallt?
Jorden blir allt varmare och det beror på de mänskliga utsläppen av koldioxid. Detta är vad forskare och klimatexperter ständigt varnar oss för. Men hur kommer det sig då att vi har den kallaste och snörikaste vintern på åratal?
Meteorologen och tv-profilen Pär Holmgren reder ut begreppen och svarar här på några frågor om de extrema väderförhållandena.
Klimatexperter och forskare säger att jorden håller på att bli varmare. Hur kommer det sig då att vi har det så kallt just nu, i Sverige och i andra delar av världen?
– Man behöver skilja på väder och klimat. Just den här vintern har det varit kallare än normalt i stora delar av Europa, men samtidigt har det varit mycket mildare än normalt i Arktis och över stora delar av Stilla havet. Globalt ser januari 2010 ut att bli en av de varmaste januarimånader som uppmätts. Kanske till och med den allra varmaste.
Har det kalla vädret något med klimatförändringarna att göra?
– Nej, det kan man inte säga. Även i ett varmare klimat kommer det då och då sättas en del köldrekord. Och även i framtiden kan vi då och då ha rejäla vintrar, men det blir allt ovanligare.
Kommer vi att få se mer av sådana här fimbulvintrar?
– Ja, men i stället för att som under 1900-talet – när de inträffade i genomsnitt en till tre gånger per årtionde – kanske de bara kommer att inträffa fem till tio gånger under hela det här århundradet.
Kommer kylan att hålla i sig?
– Ja, ett tag till i alla fall, men det lär bli en ordentlig vår och sommar även i år.
Text och foto: Liza Ahnland
liza@internationalen.se
Landstingsrådet avgår – nedskärningarna
Efter många turer kring stora nedskärningar i Västernorrland avgår nu landstingsrådet Ewa Söderberg (S). Men nedskärningshoten för landstingets sjukhus består, och hundratals sjukvårdsanställda riskerar fortfarande att förlora sina jobb.
Landstingsrådet för Västernorrland, Ewa Söderberg (S), avgick från sin post i veckan efter mycket turbulens kring de sparpaket som landstinget lagt på sjukhusen. Hon kritiseras bland annat för hur nedskärningsprocessen skötts, men även för att ha anställt en konsult för att hantera avskeden som har både polisanmälan och Kronofogdemyndighet efter sig (se Internationalen nr 6).
– Det var ett klokt beslut som Ewa fattade, säger Jan-Olov Lampinen, ordförande för Kommunals sektion 1 i Västernorrland, till Internationalen.
– Hon säger själv att hon gjort en del fel och antyder att hon borde gjort saker annorlunda.
Det är omfattande nedskärningar som aviserats sedan förra året. I Örnsköldsvik avskedades sjuttio procent av undersköterskorna i mitten av 2009, i Sollefteå fick var tredje undersköterska gå förra hösten, och på Sundsvalls sjukhus varslas nu 700 av 2 800 anställda, vilket innefattar nästan varannan undersköterska.
– Det sunda förnuftet säger att det inte kommer att funka. Det kanske går ett tag i början, sen orkar vi inte mer, sade undersköterskan Eva Degerstedt till Kommunalarbetaren när de första varslen i Sundsvall kom i september förra året.
Kommunal kritiserar
På Sundsvalls sjukhus jublar personalen efter beskedet om Söderbergs avgång och köpte tårta för att fira, rapporterar Sundsvalls tidning.
– Vi är väldigt nöjda med att hon har gått. Jag tycker att hela ledningen ska avgå, säger undersköterskan Carin Ejemo till tidningen.
Kommunal Västernorrland har kontinuerligt kritiserat de sparprogram som lagts fram för landstingets sjukhus. Framförallt är det landstingets oförmåga att beskriva de konsekvenser som nedskärningarna för med sig som är problemet, menar Kommunal Västernorrland. ”Den som påstår att det går att göra sig av med hundratals medlemmar i Kommunal vid ett sjukhus utan att det märks på vårdens kvalitet förolämpar en hel yrkeskår”, kommenterar ombudsmannen Nils Jisfält nedskärningarna på Sundsvalls sjukhus i Sundsvalls tidning.
Jan-Olov Lampinen säger att Ewa Söderbergs avgång inte betyder att nedskärningshotet är avvärjt.
– Vi får jobba ända in i sista förhandlingsrundan, säger han.
– Min förhoppning är ju att vi kommer få bättre resultat än dem vi ser nu.
Vad skulle du vilja säga om historien kring nedskärningarna och Ewa Söderbergs avgång?
– Det är en svår fråga… Jag skulle vilja att man hade en vision om hur vården kommer att bli framöver. Och att invånarna kan se fram emot en sjukvård som ändå ger ett lugn och en trygghet, säger Jan-Olov Lampinen.
Nu arbetar samtliga facks skyddsorganisationer tillsammans med sina skyddsombud för att få en överblick över vilka konsekvenser som nedskärningarna kan leda till, vilket kommer att användas som förhandlingsunderlag. Under tiden sätter Kommunal även upp en varselgrupp och funderar på alternativa utbildningar och kompetensutvecklingar för dem som eventuellt avskedas.
Linn Hjort
linn@internationalen.se





