Asociación de Vecinos de Carabanchel Alto / Colectivos Antiparquimetros de Madrid 

Varias decenas de vecinas y vecinos de Carabanchel Alto se han dado cita en el casco histórico del barrio y han “vestido” de presos a los ocho parquímetros que continúan en funcionamiento, por considerar que estos aparatos, tras la sentencia firme del Tribunal Superior de Justicia de Madrid, son ilegales.

Con esta acción exigen que el Ayuntamiento de Madrid, con Gallardón y Pedro Calvo a la cabeza, cumplan con la sentencia y devuelvan de oficio las cantidades indebidamente recaudadas a los vecinos afectados por la ampliación declarada nula. Han mostrado su extrañeza de que la justicia no obligue el cumplimiento de esta sentencia, como hace en otros casos.

En un ambiente festivo, los vecinos han mostrado su convencimiento de que, tarde o temprano, los parquímetros desaparecerán de los barrios periféricos donde nunca debieron colocarse. Pese al castigo al que se sienten sometidos por la prepotencia de Gallardón, han celebrado que han sido capaces de resistir durante cuatro años, y que están dispuestos a resistir los años que hagan falta, junto con los vecinos de otros barrios periféricos.

Lettlands huvudstad Riga är en förvånansvärt stor stad för ett så litet land. De andra två baltiska huvudstäderna Tallinn och Vilnius är mera proportionerliga till sina länders befolkning.
Riga är ungefär stort som Stockholm med runt sjuhundratusen invånare, trots att Lettland bara har lite mer än två miljoner invånare. Men Rigas storlek måste ses i proportion till då det var en sovjetisk stad och en av Sovjetunionens största och viktigaste hamnstäder. Staden pryds därför också med ett spetsigt Stalintorn, likt de sju i Moskva och det i Warszawa.

Men om sjuhundratusen invånare låter mycket ska det jämföras med att Riga hade en befolkning på nästan en miljon mot slutet av sovjettiden. Befolkningsminskningen är alltså dramatisk.
Riga var också under 1990-talet Europas mordtätaste stad, efter Moskva, och år 2008 utnämndes Riga till ”Europas brottshuvudstad” av tidningen Forbes. Men det var innan den nuvarande kapitalistiska krisen, som ju Lettland på grund av de svenska bankernas girighet har drabbats extremt hårt av, med stor arbetslöshet, ökad utslagning och kriminallitet som följd.

Jag kommer till Riga på kvällen och min lokale kamrat möter upp vid Centraltirgus mellan järnvägsstationen och de stora saluhallarna som ursprungligen var zeppelinarhangarer. Han tycker att vi ska få i oss något stärkande direkt, så släpandes min resväska går vi in på en liten krog som heter Leningrad. Ölet är billig, men vodkan är ännu billigare. Stora glas med iskall vodka. ”Pojechali!” säger vi och skålar: ”Vi reser!”
– För man vet aldrig vart man hamnar.
Jag vaknar upp i ett typiskt sovjetiskt bostadshus i utkanten av staden. ”Sån här bakfylla måste ätas bort” säger min kamrat och ställer fram en tallrik rykande pelmeni, en sorts ryska pastaknyten med kött i, serverat som en soppa i buljong med hackad kål och dill i. Det fungerar förvånansvärt bra, och ganska snart är vi på väg ner på stan igen.

Riga grundades år 1201 av den tyske biskopen Albert i samband med tvångskristnandet av folken i Livland, dagens Lettland och Estland. Staden har sedan dess på grund av sitt strategiska läge vid floden Daugavas mynning ut i Östersjön erövrats av litauer, polacker, svenskar, tyskar och ryssar i olika krig.
Riga är alldeles platt och de nyare gatorna är spikraka och evighetslånga där de formar ett enormt rutnät nordöst om den medeltida gamla stan. Arkitektoniskt är det en blandning av alla de olika kulturerna, med överdrivet tjusiga jugendbyggnader, fulsnygg öststatsbetong och en hel del små trähus, samt kyrkor av alla trosinriktningar, och mycket parker. Fast det tänker man inte på när träden är nakna och allt är grått som betong.
Det är slutet av januari och mycket kallt, minus tjugo på dagen och minus tjugoåtta på natten. När vi kommer ner till floden Daugava går vi ut på isen och promenerar runt. Här är Daugava frusen rakt över och folk genar över isen istället för att gå på broarna. Men en bit bort hålls floden öppen i en ränna där de stora färjefartygen lägger till.

Det sovjetiska segermonumentet från 1945 syns sticka upp som en obelisk längre bort i söder med en gyllene stjärna på toppen. Annars har Leninstatyer och andra monument från sovjettiden noggrant rensats bort, med några intressanta undantag. Det finns kvar en staty till minne av 1905-års revolution, då de lettiska arbetarna, tillsammans med arbetare runt om i hela det ryska imperiet, reste sig mot tsarismen. Revolutionen krossades brutalt och statyn föreställer mycket riktigt en arbetare som faller till marken efter att ha träffats av reaktionärernas gevärskulor. Tvåtusen lettiska arbetare dödades i den kontrarevolutionära terrorn.
En annan sovjetisk staty som fått bli kvar står på ett torg i gamla stan och föreställer en grupp rakryggade soldater i röd granit med varsitt gevär. Det är Lettlands röda skyttar, ett monument till minne av de tiotusen lettiska soldater som i samband med revolutionen 1917 anslöt sig till bolsjevikerna och röda armén. De lettiska rödarmisterna blev under inbördeskriget legendariska för sitt mod, och flera av dem valdes ut till Lenins livvakter.

Överhuvudtaget var det bland minoritetsfolken i Ryssland ett mycket starkt stöd för kommunisterna under revolutionen eftersom Lenin förespråkade nationell självbestämmanderätt för tsarrysslands olika etniska folk. När Stalin många år senare la under sig Baltikum och påtvingade folken där den storryska chauvinismen, skulle många arbetare glömma kommunisternas ursprungliga politik och förknippa också Lenins namn och allt sovjetiskt med det stalinistiska förtrycket och russifieringen. Så är det tyvärr än idag.
Före 1945 hade Riga ungefär tvåhundratusen invånare. Ett decennium senare hade befolkningen fördubblats efter att Stalin låtit flytta dit ryssar, ukrainare och vitryssar. Än idag är majoriteten av stadens invånare ryssar, de flesta födda och uppväxta i Riga.
Russifieringen under sovjettiden var självklart en negativ upplevelse för letterna. De tvingades lära sig ryska och tala det i alla officiella sammanhang, vid universiteten, på arbetet och i politiken. Deras egen kultur blev lidande. Men det var inte något rasistiskt apartheidsystem, och det är inte rätt att säga att de etniskt ryska arbetarna i Baltikum förtryckte de etniskt baltiska arbetarna. De ryska arbetarna var också förtryckta av det stalinistiska systemet, och i toppen av de baltiska kommunistpartierna fanns stalinistiska balter. Ryssarna och balterna hade samma demokratiska rättigheter, eller snarare avsaknad av dem.
Nu är situationen den omvända. Tjugo år efter Sovjets fall har en ny generation ryssar växt upp i det fria och ”demokratiska” EU-landet Lettland. Men själva saknar många av dem, precis som sina föräldrar, de mest självklara demokratiska rättigheter. Som ”icke-medborgare” får ryssarna ingen rösträtt, de får inte ens organisera sig politiskt för att försöka förbättra sin situation, och utan pass kan de inte resa utomlands.

Det språk som talas av nästan en tredjedel av landets befolkning, och över hälften i huvudstaden, är inte ens erkänt som ett minoritetsspråk. Ryska talas överallt i Riga, på gatan, i spårvagnen och affärerna. Men inte officiellt, och inte i stadshuset och parlamentet.
I de baltiska länderna är arbetslösheten bland ryssarna tredubbelt större än bland den etniskt baltiska befolkningen. Detta är statistik från innan den nuvarande kapitalistiska krisen. Situationen har troligen blivit mycket värre idag. Den sociala utsattheten leder också till ökad alkoholism, prostitution, sjukdom och förtidig död bland ryssarna.
FN och Amnesty International har upprepade gånger framfört kritik mot de baltiska länderna för hur den ryska befolkningen systematiskt diskrimineras. I början av år 2007 presenterade Amnesty en alarmerande rapport om situationen för ryssarna i Estland, vilket de estniska myndigheterna bara fnös åt.

Men just det året skulle visa sig bli mycket laddat i Estland, då kravaller utbröt i Tallinn senare i samband med att myndigheterna flyttade undan ett minnesmonument över de sovjetiska soldater som stupade i andra världskriget. En sådan symbolisk handling, som den ryska befolkningen såg som en stor skymf, blev alltså droppen som fick bägaren att rinna över. Diskrimineringen mot ryssarna i Baltikum har också lett till att dessa, speciellt ungdomarna, blivit mer rysknationalistiska än de någonsin varit.
Istället för att ta vara på den enorma resurs som den ryska befolkningen skulle kunna utgöra för dessa unga EU-länder på gränsen mellan Ryssland och Europa, har de nya nationalistiskt sinnade myndigheterna i Lettland och Estland (i Litauen är situationen förhållandevis mycket bättre) valt att ta ut sin hämnd för sovjetstalinismen mot den kvarvarande ryska befolkningen, alienerat dem från samhället och samtidigt försvårat möjlighen till en bra relation med jätten i öst.
Men kanske kommer relationerna trots allt att förbättras. Så sent som i augusti 2009 restes i Riga en staty över den ryske nationalskalden Pusjkin som en gåva från Moskva, överöst av blommor på traditionellt ryskt vis, och som alla ryska tjejer vill posera vid för fotografering. Och jag låter mig också glatt fotograferas med Pusjkin, mumlandes på versen: Jag älskade dig, kanske älskar jag dig fortfarande…
Dessutom har Rysslands president Dimitrij Medvedev bjudit den lettiske presidenten Valdis Zatlers till Moskva den 9 maj för att delta vid segerparaden på Röda torget, då ryssarna firar sextiofemårsdagen av Sovjets seger över Nazityskland. Hittills har Zatlers varken tackat ja eller nej, och det är nog troligast att han avböjer, men om han skulle resa till Moskva blir han den förste lettiske president att delta vid segerfirandet, vilket skulle vara intressant eftersom Lettland officiellt förknippar Sovjets seger 1945 med ockupation.
Dessutom har det nya Lettland inte direkt gjort upp med sitt förflutna under nazitiden utan hyllar tvärtom gamla nationalistiska ”hjältar” som slogs på tyskarnas sida mot kommunisterna.

För övrigt är det inte svårt att lägga märke till den svenska imperialismens starka närvaro i Baltikum, med alla svenska företag som stormade in efter Sovjetunionens fall när marknaden öppnades upp. Överhuvudtaget är just skandinaviska företag tydliga i stadsbilden: De norska pressbyråbutikerna Narvesen finns i vart och vartannat gathörn, och de danska och framför allt svenska bankerna syns skrytsamt skyltandes överallt runt om på stan, trots finanskrisen.
Swedbanks huvudkontor är dessutom en ful modern skyskrapa i glas som reser sig utmanande tio meter högre än Stalintornet, som en markering om vem som har makten i den nya postsovjetiska eran.

Utan att ha gjort några större djupdykningar i vanligt folks vardagsliv har jag ingen direkt uppfattning om hur de har det nu under krisen i jämförelse med innan. Men efter mina fyra dagar i Riga, när jag står med resväskan på Centraltirgus och väntar på buss 22 till flygplatsen, kommer en medelålders man fram till mig och frågar om jag kan ge honom lite pengar.
”Vi har det så svårt här nu” säger han.
”Jag förstår det” svarar jag och tänker att jag ska ge honom alla mynt jag har kvar, men han säger att det räcker med en lats, vilket trots allt är femton svenska kronor och räcker till ett bra mål mat inne i saluhallarna.
Han tackar och frågar var jag kommer ifrån. ”Sverige” säger jag och vet inte om jag ska skämmas eller kanske behöva förklara mig, men han gör en grimas som går att tolka som både förvånad och lustig.

Text och foto: Per Leander

Europa Press. El miembro de Revolta Global y portavoz de la iniciativa, Jorge Sánchez, ha explicado que esta noche [sábado, 27] se encerrarán en cuatro locales de la capital catalana para proseguir con su huelga de hambre. Ver vídeo>> - Catalunya / Catalunya, immigració

500x20.blogspot.com. El dissabte 20 de febrer a l'Associació de Veïns i Veïnes de l'Esquerra de Eixample va néixer l'embrió d'aquesta xarxa ciutadana amb la voluntat d'aplegar el conjunt de moviments catalans que lluiten pels drets ciutadans a l'habitatge. - Catalunya / Catalunya, Habitatge

 Hoja Mensual de Izquierda Anticapitalista - Burgos nº1

Desde IA-Burgos hemos decidido lanzar la edición de una hoja mensual de información que trate temas locales o que puedan ser de amplio interés para l@s burgales@s, y el primer número lo hemos dedicado a la aberración del Nuevo Hospital de Burgos, una realidad para quien pase junto a las obras, pero un total desconocimiento para quien no conozca cómo se va a gestionar esta infraestructura y en qué nos va a afectar a l@s ciudadadan@s.
 
Os dejamos el enlace al díptico que vamos a repartir éstos días sobre el tema. En nuestra web www.iaburgos.org podeis leer el texto completo con más datos, cifras...

 Jaime Pastor y Gerardo Pisarello / Publico

Los ataques especulativos contra economías como la griega o la española han obligado a plantear, una vez más, el papel de la Unión Europea ante la crisis. Al hilo de este debate, el presidente del Consejo Europeo Herman Van Rompuy ha defendido la imperiosa necesidad de un “Gobierno económico” común. Con ello ha apelado a una consigna compartida por otras instituciones comunitarias, como la Comisión, e incluso por presidentes como Nicolas Sarkozy o el propio José Luis Rodríguez Zapatero. Como en tantas otras cuestiones, el problema no radica en la fórmula en sí, sino en el contenido concreto que se pretende darle. “Gobierno económico europeo”, sí, pero ¿en qué ámbitos?, ¿con qué objetivos?

 Paweł Michał Bartolik

Era 31 de enero del 2008 cuando llegaba a su fin la huelga mantenida durante 46 días por 300 mineros de ‘Budryk’, en Ornontowice, cerca de la ciudad de Katowice, con una victoria histórica.

Los mineros comenzaron la huelga el 17 de diciembre, tras el fracaso de las negociaciones con la dirección de la mina – las demandas de los trabajadores habían sido ignoradas continuamente, incluso tras la realización de varios referendum-.  La huelga fue impulsada desde el sindicato libre ‘Agosto del 80’ (Wolny Związek Zawodowy “Sierpień 80”)  y el sindicato Kadra.

Libreria asociativa Traficantes de Sueños

Jueves 4 de marzo a las 19.30h Contaremos con la participación de los autores, Santiago Alba Rico y Calos Fernández Liria, acompañados por Yayo Herrero de Ecologistas en Acción.

Una madre tarda nueve meses en gestar un niño; un enamorado tarda años en explorar el cuerpo de la amada; un poeta tarda décadas en gestar una metáfora; un pueblo tarda siglos en construir una historia; y un dios cualquiera tarda milenios en construir un mundo. Destruir una manzana con los dientes es muy agradable, sobre todo cuando se hace en compañía; pero destruir en solitario la ropa, los electrodomésticos, las casas -cada vez más deprisa, cada vez más deprisa, como demanda el mercado- no produce placer: produce sólo hambre. El hambre es incompatible con la civilización. Es incompatible con la humanidad. Es el naufragio del Hombre.

Conference For A Million Climate Jobs

Saturday 13th March  2010

South Camden Community School, Charrington St, London NW1 1RG

Download the flyer here.

The conference

 The failure of politicians to come to an agreement at Copenhagen has meant that the struggle against climate change takes on a new urgency. Here in the UK, the huge demonstration before Christmas shows that millions of people want to see serious action on climate change.

The Campaign Against Climate Change trade union campaign for “One Million Climate Jobs” is going from strength to strength. We have sold thousands of copies of our pamphlet and there is a real sense amongst campaigners far wider than the established trade union movement that this is an important campaign.

The third Campaign Against Climate Change trade union conference takes place against this backdrop. We will be bringing together trade unionists and environmental campaigners to discuss how best we can build a movement that wins both climate and social justice.

Come and discuss with Vestas workers how to win the fight for green jobs. Hear from contributors to the “Million Climate Jobs” pamphlet about how action now could reduce emissions and create jobs. Discuss with leading trade unionists from across the country how we should organise in the coming months to save the planet.

The conference takes place on Saturday 13 March at South Camden Community School, Central London. Organised in a “teach-in” format, there will be plenty of time for delegates to join in the discussions. There will also be break out sessions on Climate Jobs, Organising at Work, the Climate Emergency Demands and The International movement post Copenhagen.

Speakers include

Alex Gordon (RMT), Tony Kearns (CWU), Manuel Cortes (TSSA), Chris Baugh (PCS), Prof. Barbara Harriss-White, Phil Thornhill (CaCC), Jonathan Neale (Million Green Jobs Commission), John Stewart (HACAN), Graham Petersen (UCU), Larry Lohman (Cornerhouse), Ian Terry (former Vestas worker

Admission £10 (£5 concessions)

Make cheques payable to “Campaign Against Climate Change” and send to:

Martin Empson, Treasurer, Campaign Against Climate Change Trade Union Group, 611 Canon Green Court, West King Street, Salford M3 7HB

I Pakistans Gränsprovins och Stamområden bygger några byar miliser, lashkars, för att försvara sig mot talibanerna. Farooq Sulehria berättar om bakgrunden.

Det var den första januari. Början på detta år. Hundratals åskådare hade samlats för att titta på en volleybollmatch i byn Shah Hasan Khel i distriktet Lakki Marwat. Volleyboll är en populär sport i trakten och det hade kommit åskådare också från grannbyarna.
Då kom en jeep lastad med sprängämnen. En explosion följde. Inom några sekunder var volleybollplanen täckt med döda kroppar. Medan dammet sakta lade sig tog det några sekunder för de församlade att inse att det var en självmordsattack.

Pakistanska media rapporterade händelsen – som krävde 83 liv – som vardaglig rutin. Inom några dagar skulle till och med sensationella händelser hamna på första sidan i ett land som upplever nya tragedier nästan varje dag. Några få röster hävdade att anfallet mot Shah Hassan Khel var en hämnd från talibanernas sida, men de tystades ner i vanlig ordning av Media Mujahedin – en omskrivning för talibanvänliga journalister som dominerar pakistanska media.
Media Mujahedin förhärligar alltid talibanerna och har tagit på sig att vinkla till och rättfärdiga alla brutaliteter de begår. De stora media som alltid brukar vara förtjusta i sensationer rapporterade inte att invånarna i Shah Hassan Khel hade identifierat självmordsbombaren. Han hade bott i byn fram till oktober 2009 när Shah Hassan Khel hade tagit till vapen mot talibanerna.
När talibanerna flydde från Afghanistan efter 11 september erbjöds de skydd av den pakistanska militären i olika distrikt i Gränsprovinsen och Stamområdena. De fick bland annat slå sig ner i Shah Hassan Kher. De byggde träningsläger där och började genomföra sharialagarna i trakten.

I september förra året startade en militär operation för att rensa ut talibanerna, och invånarna i Shah Hassan Khel inspirerades av granndistrikten och började bygga upp en lashkar (stammilis).
En lashkar är ett traditionellt sätt få ihop en stamarmé. Eftersom vapen i denna trakt betraktas som en manlig prydnad, är det normal rutin att bära vapen. Lashkars organiseras bara när jirga (de äldres råd inom stammen) tillåter det, under hot från invaderare eller en rivaliserade stam.
Stamrådet i Shah Hassan Kher beslöt inte bara att organisera lashkar, de beslöt också att köra ut alla invånare som stödde talibanerna. Och då blev den 21-årige självmordsbombaren utvisad från byn. Milisen rensade med framgång trakten från talibaner. Deras träningsläger och hus revs. Talibanerna gav sig iväg till Waziristan, ett känt tillhåll för talibaner, och svor att hämnas.
Den utvisade unge mannen var ett givet val för självmordsuppdraget för att utkräva hämnd på invånarna i Shah Hassan Khel. Och det som hände i byn hade hänt förr, både organiserandet av milisen och talibanernas hämnd.

Första gången det blev rubriker handlade det om en milis som byggdes upp i Swatdalen. Det var i Mattadistriktet och den bestod av 10 000 frivilliga, men mötte ett tragiskt öde. Den leddes av en religiös helare, Pir Samiullah, och utkämpade regelrätta slag med talibanerna, men besegrades slutligen 16 december 2008.
Pir Samiulla dödades tillsammans med åtta av sina anhängare. Sexton av de frivilliga greps av talibanerna och halshöggs offentligt. Pir Samiulla begravdes i hemlighet, men talibanerna tog reda på var graven fanns. Kroppen grävdes upp och hängdes offentligt med en skylt som varnade för att motsätta sig talibanerna.
Den andra milisen leddes av åttioårige Lala Afzal och höll ut mot de talibanska vilddjuren i månader, tills den pakistanska militären motvilligt rensade ut talibanerna, eftersom talibanernas kontroll över Swatdalen skämde ut Pakistan i hela världen.
Lika framgångsrika miliser byggdes upp i Adayzai, Bazed Khel och Badaber. Badaber var tidigare en av USA:s hemliga flygbaser, och namnet kan låta bekant för det som känner till det Kalla kriget. Första maj 1960 lyfte ett amerikanskt spionplan (U-2) från Badaber och sköts ner över Sovjetunionen. Till att börja med förnekade Washington planets uppdrag, men tvingades erkänna att det var fråga om ett hemligt övervakningsplan när Sovjetregeringen visade upp den överlevande piloten.
I Parachinar och Dabori har sådana miliser försvarat sina städer mot talibanerna.
Miliserna i Adayzai, Bazed Khel och Badaber ligger kring Peshawar, Gränsprovinsens huvudstad och har en sak gemensamt: alla dessa lashkars byggdes upp när talibanerna började bomba skolor och sjukhus och förbjöd flickor att lämna sina hem både för arbete och utbildning.

Adayzai är det mest intressanta exemplet. Haji Abdul Malik, borgmästare och stamäldste, välkomnade till en början talibanerna eftersom han tog intryck av deras fromhet. Och när talibanerna förklarade att de skulle rensa området från droger, brott och ”vulgaritet” såg Haji Malik inget skäl att motsätta sig talibanernas ankomst till Adayzai. Men när talibanerna förbjöd musik, tvingade igenom klädregler, befallde att alla män skulle ha skägg, stoppade flickornas skolgång och kidnappade folk mot lösensumma, först då insåg Haji Malik sitt misstag.
Till sist inkallades ett byråd, jirgar, för att besluta om en milis. Denna bildades hösten 2008 och talibanerna slängdes ut. Talibanerna flydde till det närbelägna Dara Adam Khel. 8 november förra året dödades Haji Malik i en självmordsattack. Haji Maliks kolleger tror att attentatsmannen skickades från Dara Adam Khel. I Bazid Khel, som ligger i närheten, drabbades borgmästaren och milisledaren Fahimur Rehman en vecka senare men kom undan oskadd. Milisfrivilliga dödades tre talibaner medan de andra jagades på flykten.
I den här trakten går numera flickor och pojkar i samma skolor eftersom de flesta flickskolor är sönderbombade.
– Peshawar skulle ha fallit i talibanernas händer om inte de där tre miliserna hade byggts upp i tid, säger kolumnisten och forskaren Farhat Taj. Hennes kommande bok Taliban and Anti-Taliban beskriver milisernas motståndskamp.
Farhat Taj berättar för Internationalen att talibanerna har dödat mer än tusen byäldste, antingen för att förhindra att miliser byggs eller för att krossa de som redan finns. De flesta blodiga anfall som talibanerna genomfört i förebyggande syfte har drabbat jirgamöten, byråd församlade för att bygga upp en milis.
Exempel: 2 mars 2008 angreps ett byråd i Dara Adam Khel som diskuterade att bilda milis. 42 döda blev följden. 5 november 2008 angreps ett byråd i Bajour och 22 människor dödades. 29 juli 2009 anföll en bataljon av 50 talibaner milisledaren i Shangla-distriktet och dödade honom. Tre talibaner dödades i striden.

Miliserna har också väckt oro. Saba Gul Khattak säger till exempel: ”Även om en del politiker och analytiker föreslå uppbygget av lashkars, kan det betyda en upprepning av vad som hände i Afghanistan: framväxt av lokala miliser.” Sba är chef för en ledande tankesmedja, och i en tidningsartikel uttrycker hon sin oro: ”Till sist skulle de hota regeringsmakten i stället för att vara dess allierade.”
Farhat Taj håller inte med: ”Det finns många i Pakistan, däribland en del kända aktivister i sociala rörelser, som motsätter sig tanken på att sätta upp väpnad milis mot talibanerna.” Hon anser att resonemanget är ohistoriskt och innebär en fördömande uppfattning i strid med mänskliga rättigheter.
”Att bilda miliser mot talibanerna handlar om självförsvar och är alltså en grundläggande mänsklig rättighet. Vad ska medborgarna göra när staten inte kan eller inte vill skydda deras liv?”

The Labour Party Pakistan, organisation som sympatiserar med Fjärde internationalen, stöder också miliserna: ”Vi vill att miliserna blir mer öppna och demokratiska”, säger partiets generalsekreterare Nisar Shah. ”Vi vill att de ska öppnas för kvinnor också, för talibanerna kan inte besegras om man utesluter kvinnorna.”
Kan miliserna ha bildats med regeringens stöd? Taj svarar:
– Tvärtom. I de flesta fall bildas miliserna när folk förlorar tilltron till militären eftersom talibanerna och militären betraktas som sammansvurna.
Hon berättade att officerare erbjöd fredagsböner ledda av talibankommendanter som Fazlullah medan ”milisledaren i Bunerdistriktet berättade för mig att hans milis besegrades eftersom talibaner smugglades in i bilar som tillhörde regioensn högsta styresmän”

Farooq Sulehria
Översättning Gunvor Karlström