Asociación de Vecinos de Carabanchel Alto / Colectivos Antiparquimetros de Madrid 

Varias decenas de vecinas y vecinos de Carabanchel Alto se han dado cita en el casco histórico del barrio y han “vestido” de presos a los ocho parquímetros que continúan en funcionamiento, por considerar que estos aparatos, tras la sentencia firme del Tribunal Superior de Justicia de Madrid, son ilegales.

Con esta acción exigen que el Ayuntamiento de Madrid, con Gallardón y Pedro Calvo a la cabeza, cumplan con la sentencia y devuelvan de oficio las cantidades indebidamente recaudadas a los vecinos afectados por la ampliación declarada nula. Han mostrado su extrañeza de que la justicia no obligue el cumplimiento de esta sentencia, como hace en otros casos.

En un ambiente festivo, los vecinos han mostrado su convencimiento de que, tarde o temprano, los parquímetros desaparecerán de los barrios periféricos donde nunca debieron colocarse. Pese al castigo al que se sienten sometidos por la prepotencia de Gallardón, han celebrado que han sido capaces de resistir durante cuatro años, y que están dispuestos a resistir los años que hagan falta, junto con los vecinos de otros barrios periféricos.

Lettlands huvudstad Riga är en förvånansvärt stor stad för ett så litet land. De andra två baltiska huvudstäderna Tallinn och Vilnius är mera proportionerliga till sina länders befolkning.
Riga är ungefär stort som Stockholm med runt sjuhundratusen invånare, trots att Lettland bara har lite mer än två miljoner invånare. Men Rigas storlek måste ses i proportion till då det var en sovjetisk stad och en av Sovjetunionens största och viktigaste hamnstäder. Staden pryds därför också med ett spetsigt Stalintorn, likt de sju i Moskva och det i Warszawa.

Men om sjuhundratusen invånare låter mycket ska det jämföras med att Riga hade en befolkning på nästan en miljon mot slutet av sovjettiden. Befolkningsminskningen är alltså dramatisk.
Riga var också under 1990-talet Europas mordtätaste stad, efter Moskva, och år 2008 utnämndes Riga till ”Europas brottshuvudstad” av tidningen Forbes. Men det var innan den nuvarande kapitalistiska krisen, som ju Lettland på grund av de svenska bankernas girighet har drabbats extremt hårt av, med stor arbetslöshet, ökad utslagning och kriminallitet som följd.

Jag kommer till Riga på kvällen och min lokale kamrat möter upp vid Centraltirgus mellan järnvägsstationen och de stora saluhallarna som ursprungligen var zeppelinarhangarer. Han tycker att vi ska få i oss något stärkande direkt, så släpandes min resväska går vi in på en liten krog som heter Leningrad. Ölet är billig, men vodkan är ännu billigare. Stora glas med iskall vodka. ”Pojechali!” säger vi och skålar: ”Vi reser!”
– För man vet aldrig vart man hamnar.
Jag vaknar upp i ett typiskt sovjetiskt bostadshus i utkanten av staden. ”Sån här bakfylla måste ätas bort” säger min kamrat och ställer fram en tallrik rykande pelmeni, en sorts ryska pastaknyten med kött i, serverat som en soppa i buljong med hackad kål och dill i. Det fungerar förvånansvärt bra, och ganska snart är vi på väg ner på stan igen.

Riga grundades år 1201 av den tyske biskopen Albert i samband med tvångskristnandet av folken i Livland, dagens Lettland och Estland. Staden har sedan dess på grund av sitt strategiska läge vid floden Daugavas mynning ut i Östersjön erövrats av litauer, polacker, svenskar, tyskar och ryssar i olika krig.
Riga är alldeles platt och de nyare gatorna är spikraka och evighetslånga där de formar ett enormt rutnät nordöst om den medeltida gamla stan. Arkitektoniskt är det en blandning av alla de olika kulturerna, med överdrivet tjusiga jugendbyggnader, fulsnygg öststatsbetong och en hel del små trähus, samt kyrkor av alla trosinriktningar, och mycket parker. Fast det tänker man inte på när träden är nakna och allt är grått som betong.
Det är slutet av januari och mycket kallt, minus tjugo på dagen och minus tjugoåtta på natten. När vi kommer ner till floden Daugava går vi ut på isen och promenerar runt. Här är Daugava frusen rakt över och folk genar över isen istället för att gå på broarna. Men en bit bort hålls floden öppen i en ränna där de stora färjefartygen lägger till.

Det sovjetiska segermonumentet från 1945 syns sticka upp som en obelisk längre bort i söder med en gyllene stjärna på toppen. Annars har Leninstatyer och andra monument från sovjettiden noggrant rensats bort, med några intressanta undantag. Det finns kvar en staty till minne av 1905-års revolution, då de lettiska arbetarna, tillsammans med arbetare runt om i hela det ryska imperiet, reste sig mot tsarismen. Revolutionen krossades brutalt och statyn föreställer mycket riktigt en arbetare som faller till marken efter att ha träffats av reaktionärernas gevärskulor. Tvåtusen lettiska arbetare dödades i den kontrarevolutionära terrorn.
En annan sovjetisk staty som fått bli kvar står på ett torg i gamla stan och föreställer en grupp rakryggade soldater i röd granit med varsitt gevär. Det är Lettlands röda skyttar, ett monument till minne av de tiotusen lettiska soldater som i samband med revolutionen 1917 anslöt sig till bolsjevikerna och röda armén. De lettiska rödarmisterna blev under inbördeskriget legendariska för sitt mod, och flera av dem valdes ut till Lenins livvakter.

Överhuvudtaget var det bland minoritetsfolken i Ryssland ett mycket starkt stöd för kommunisterna under revolutionen eftersom Lenin förespråkade nationell självbestämmanderätt för tsarrysslands olika etniska folk. När Stalin många år senare la under sig Baltikum och påtvingade folken där den storryska chauvinismen, skulle många arbetare glömma kommunisternas ursprungliga politik och förknippa också Lenins namn och allt sovjetiskt med det stalinistiska förtrycket och russifieringen. Så är det tyvärr än idag.
Före 1945 hade Riga ungefär tvåhundratusen invånare. Ett decennium senare hade befolkningen fördubblats efter att Stalin låtit flytta dit ryssar, ukrainare och vitryssar. Än idag är majoriteten av stadens invånare ryssar, de flesta födda och uppväxta i Riga.
Russifieringen under sovjettiden var självklart en negativ upplevelse för letterna. De tvingades lära sig ryska och tala det i alla officiella sammanhang, vid universiteten, på arbetet och i politiken. Deras egen kultur blev lidande. Men det var inte något rasistiskt apartheidsystem, och det är inte rätt att säga att de etniskt ryska arbetarna i Baltikum förtryckte de etniskt baltiska arbetarna. De ryska arbetarna var också förtryckta av det stalinistiska systemet, och i toppen av de baltiska kommunistpartierna fanns stalinistiska balter. Ryssarna och balterna hade samma demokratiska rättigheter, eller snarare avsaknad av dem.
Nu är situationen den omvända. Tjugo år efter Sovjets fall har en ny generation ryssar växt upp i det fria och ”demokratiska” EU-landet Lettland. Men själva saknar många av dem, precis som sina föräldrar, de mest självklara demokratiska rättigheter. Som ”icke-medborgare” får ryssarna ingen rösträtt, de får inte ens organisera sig politiskt för att försöka förbättra sin situation, och utan pass kan de inte resa utomlands.

Det språk som talas av nästan en tredjedel av landets befolkning, och över hälften i huvudstaden, är inte ens erkänt som ett minoritetsspråk. Ryska talas överallt i Riga, på gatan, i spårvagnen och affärerna. Men inte officiellt, och inte i stadshuset och parlamentet.
I de baltiska länderna är arbetslösheten bland ryssarna tredubbelt större än bland den etniskt baltiska befolkningen. Detta är statistik från innan den nuvarande kapitalistiska krisen. Situationen har troligen blivit mycket värre idag. Den sociala utsattheten leder också till ökad alkoholism, prostitution, sjukdom och förtidig död bland ryssarna.
FN och Amnesty International har upprepade gånger framfört kritik mot de baltiska länderna för hur den ryska befolkningen systematiskt diskrimineras. I början av år 2007 presenterade Amnesty en alarmerande rapport om situationen för ryssarna i Estland, vilket de estniska myndigheterna bara fnös åt.

Men just det året skulle visa sig bli mycket laddat i Estland, då kravaller utbröt i Tallinn senare i samband med att myndigheterna flyttade undan ett minnesmonument över de sovjetiska soldater som stupade i andra världskriget. En sådan symbolisk handling, som den ryska befolkningen såg som en stor skymf, blev alltså droppen som fick bägaren att rinna över. Diskrimineringen mot ryssarna i Baltikum har också lett till att dessa, speciellt ungdomarna, blivit mer rysknationalistiska än de någonsin varit.
Istället för att ta vara på den enorma resurs som den ryska befolkningen skulle kunna utgöra för dessa unga EU-länder på gränsen mellan Ryssland och Europa, har de nya nationalistiskt sinnade myndigheterna i Lettland och Estland (i Litauen är situationen förhållandevis mycket bättre) valt att ta ut sin hämnd för sovjetstalinismen mot den kvarvarande ryska befolkningen, alienerat dem från samhället och samtidigt försvårat möjlighen till en bra relation med jätten i öst.
Men kanske kommer relationerna trots allt att förbättras. Så sent som i augusti 2009 restes i Riga en staty över den ryske nationalskalden Pusjkin som en gåva från Moskva, överöst av blommor på traditionellt ryskt vis, och som alla ryska tjejer vill posera vid för fotografering. Och jag låter mig också glatt fotograferas med Pusjkin, mumlandes på versen: Jag älskade dig, kanske älskar jag dig fortfarande…
Dessutom har Rysslands president Dimitrij Medvedev bjudit den lettiske presidenten Valdis Zatlers till Moskva den 9 maj för att delta vid segerparaden på Röda torget, då ryssarna firar sextiofemårsdagen av Sovjets seger över Nazityskland. Hittills har Zatlers varken tackat ja eller nej, och det är nog troligast att han avböjer, men om han skulle resa till Moskva blir han den förste lettiske president att delta vid segerfirandet, vilket skulle vara intressant eftersom Lettland officiellt förknippar Sovjets seger 1945 med ockupation.
Dessutom har det nya Lettland inte direkt gjort upp med sitt förflutna under nazitiden utan hyllar tvärtom gamla nationalistiska ”hjältar” som slogs på tyskarnas sida mot kommunisterna.

För övrigt är det inte svårt att lägga märke till den svenska imperialismens starka närvaro i Baltikum, med alla svenska företag som stormade in efter Sovjetunionens fall när marknaden öppnades upp. Överhuvudtaget är just skandinaviska företag tydliga i stadsbilden: De norska pressbyråbutikerna Narvesen finns i vart och vartannat gathörn, och de danska och framför allt svenska bankerna syns skrytsamt skyltandes överallt runt om på stan, trots finanskrisen.
Swedbanks huvudkontor är dessutom en ful modern skyskrapa i glas som reser sig utmanande tio meter högre än Stalintornet, som en markering om vem som har makten i den nya postsovjetiska eran.

Utan att ha gjort några större djupdykningar i vanligt folks vardagsliv har jag ingen direkt uppfattning om hur de har det nu under krisen i jämförelse med innan. Men efter mina fyra dagar i Riga, när jag står med resväskan på Centraltirgus och väntar på buss 22 till flygplatsen, kommer en medelålders man fram till mig och frågar om jag kan ge honom lite pengar.
”Vi har det så svårt här nu” säger han.
”Jag förstår det” svarar jag och tänker att jag ska ge honom alla mynt jag har kvar, men han säger att det räcker med en lats, vilket trots allt är femton svenska kronor och räcker till ett bra mål mat inne i saluhallarna.
Han tackar och frågar var jag kommer ifrån. ”Sverige” säger jag och vet inte om jag ska skämmas eller kanske behöva förklara mig, men han gör en grimas som går att tolka som både förvånad och lustig.

Text och foto: Per Leander

Europa Press. El miembro de Revolta Global y portavoz de la iniciativa, Jorge Sánchez, ha explicado que esta noche [sábado, 27] se encerrarán en cuatro locales de la capital catalana para proseguir con su huelga de hambre. Ver vídeo>> - Catalunya / Catalunya, immigració

500x20.blogspot.com. El dissabte 20 de febrer a l'Associació de Veïns i Veïnes de l'Esquerra de Eixample va néixer l'embrió d'aquesta xarxa ciutadana amb la voluntat d'aplegar el conjunt de moviments catalans que lluiten pels drets ciutadans a l'habitatge. - Catalunya / Catalunya, Habitatge

 Hoja Mensual de Izquierda Anticapitalista - Burgos nº1

Desde IA-Burgos hemos decidido lanzar la edición de una hoja mensual de información que trate temas locales o que puedan ser de amplio interés para l@s burgales@s, y el primer número lo hemos dedicado a la aberración del Nuevo Hospital de Burgos, una realidad para quien pase junto a las obras, pero un total desconocimiento para quien no conozca cómo se va a gestionar esta infraestructura y en qué nos va a afectar a l@s ciudadadan@s.
 
Os dejamos el enlace al díptico que vamos a repartir éstos días sobre el tema. En nuestra web www.iaburgos.org podeis leer el texto completo con más datos, cifras...

 Jaime Pastor y Gerardo Pisarello / Publico

Los ataques especulativos contra economías como la griega o la española han obligado a plantear, una vez más, el papel de la Unión Europea ante la crisis. Al hilo de este debate, el presidente del Consejo Europeo Herman Van Rompuy ha defendido la imperiosa necesidad de un “Gobierno económico” común. Con ello ha apelado a una consigna compartida por otras instituciones comunitarias, como la Comisión, e incluso por presidentes como Nicolas Sarkozy o el propio José Luis Rodríguez Zapatero. Como en tantas otras cuestiones, el problema no radica en la fórmula en sí, sino en el contenido concreto que se pretende darle. “Gobierno económico europeo”, sí, pero ¿en qué ámbitos?, ¿con qué objetivos?

 Paweł Michał Bartolik

Era 31 de enero del 2008 cuando llegaba a su fin la huelga mantenida durante 46 días por 300 mineros de ‘Budryk’, en Ornontowice, cerca de la ciudad de Katowice, con una victoria histórica.

Los mineros comenzaron la huelga el 17 de diciembre, tras el fracaso de las negociaciones con la dirección de la mina – las demandas de los trabajadores habían sido ignoradas continuamente, incluso tras la realización de varios referendum-.  La huelga fue impulsada desde el sindicato libre ‘Agosto del 80’ (Wolny Związek Zawodowy “Sierpień 80”)  y el sindicato Kadra.

Libreria asociativa Traficantes de Sueños

Jueves 4 de marzo a las 19.30h Contaremos con la participación de los autores, Santiago Alba Rico y Calos Fernández Liria, acompañados por Yayo Herrero de Ecologistas en Acción.

Una madre tarda nueve meses en gestar un niño; un enamorado tarda años en explorar el cuerpo de la amada; un poeta tarda décadas en gestar una metáfora; un pueblo tarda siglos en construir una historia; y un dios cualquiera tarda milenios en construir un mundo. Destruir una manzana con los dientes es muy agradable, sobre todo cuando se hace en compañía; pero destruir en solitario la ropa, los electrodomésticos, las casas -cada vez más deprisa, cada vez más deprisa, como demanda el mercado- no produce placer: produce sólo hambre. El hambre es incompatible con la civilización. Es incompatible con la humanidad. Es el naufragio del Hombre.

Bobby Wilcox reports from South Africa that the football World Cup has more to do with big business than sport.

When South Africa was selected to host the 2010 Soccer World Cup, a wave of euphoria engulfed the nation. But there were also widespread misgivings about what this would portend. These misgivings have not been misplaced. The government and the South African Football Association (SAFA) boastfully announced that this would be the best world cup ever. There was the decision “in the interests of democracy”, that the event would be hosted at ten stadiums located in all provinces so that everyone could benefit and be entertained by this wonderful spectacle. This entailed the building of five new stadiums and the renovation of five others according to FIFA’s exacting standards, despite the fact that no more than eight stadiums to accommodate eight soccer groups are necessary. The first question is thus: why build stadiums in remote areas for a maximum of four soccer matches and what will become of these stadiums when the tournament has ended? Indeed, it has been pointed out that most, if not all of these stadiums will become white elephants after the event. South Africa, it is claimed, is a soccer mad country, but the local professional league attracts on average, at most one or two thousand or even just a few hundred spectators to its premier events. As for the use of these venues for concerts featuring international artists, these occur for the most, once or twice per year in the major cities alone. So the question is rightly asked: who is going to pay for the maintenance of these glorious or inglorious venues?

The government pledged to bear the costs of the building work to be undertaken. Initial estimates were in the region of 6 billion Rand*. Inevitably, by 2008 it became evident that there would be cost overruns and the government then stated that it could only commit itself to R8.4 billion, with local city councils having to find the rest. But in the end the national government was firmly saddled with a bill of R11.7 billion. These building costs were not incurred without dispute. While contractors and government tried to keep costs down, workers, who were engaged via the dubious services of labour brokers, objected to their outright exploitation, the average wage per worker being the princely sum of R2500 per month. Strikes became a feature of this sorry exercise but at least, some concessions were won. Yet, now that the stadiums have been completed thousands of workers are again unemployed.

A second problem facing the government was how to make the country more attractive to potential visitors to the tournament. In Cape Town, for instance, the main route from the airport to the city is lined by ugly shanty towns Something had to be done and the state soon pronounced a new approach to its failing housing policy, naming it “Breaking New Ground”. What this entailed was shifting thousands of squatters out to a “temporary”, state built settlement in the remote location of Delft, with minimal infrastructure and far removed from people’s places or potential places of work. Looking much like a concentration camp, this settlement was named “Blikkiesdorp” – Tin Town, by those herded there. Their move was not without stiff resistance but the state was relentless and remorseless. It proceeded to build a “model” village on the site of the original squatter camp, promising people much improved living conditions at affordable costs. This proved to be a lie with the once again, inevitable corruption, construction cost overruns and the eventual housing rentals turning out to be two to three times higher than what was originally promised. The entire state effort has been an unmitigated disaster with ongoing battles and protests of people fighting for decent living conditions. There have been similar developments in Durban related to the World Cup and beyond that, in all centres, there is a determined effort by the powers that be to remove beggars and street people from every city for the duration of the tournament.

By now the original euphoria of the people has turned to bemusement. It has become clear that South Africa is only the junior partner hosting the tournament, while bearing its major costs. The Real boss is FIFA, which dictates transport requirements, advertising and trading related to the World Cup nationally, besides the exorbitant ticket prices and the sale of mascots, etc. There was a recent furore when it became known that the manufacture of the World Cup mascot was outsourced by an ANC-linked business, which won the contract, to a sweat shop in China. The trade union federation, COSATU expressed its outrage, arguing that unemployed South African workers should have been given the opportunity to benefit in this small way from the event. It has threatened to organise demonstrations at soccer matches if matters such as these are not properly resolved, Nothing further has been heard in this regard.

The one positive thing to emerge from this entire process has been the upgrading of the road system and the development of the Bus Rapid Transport System (BRT) in the cities of Johannesburg, Pretoria and Cape Town, copied from and named “Rea Vaya”, after a similar system in Bolivia. The country has a notoriously feeble public transport system, which has given rise to the mafia-like minibus taxi industry. But even this will not be completed in time for the World Cup and the target is now only the minimum one or two routes per city that are considered vitally necessary.

In the mean time, besides the thousands of extra police that are to be deployed to maintain law and order, there are now serious misgivings about the control of the dozens, if not hundreds of fan parks that are being organized for those who cannot afford the exotic ticket prices. FIFA has imposed strict regulations on advertising, the sale of goods and refreshments at these venues and here, it will be backed up, albeit hesitantly, by the state. But in this arena, a world cup goal will probably be scored against the authoritarian FIFA, confronted by a soccer squad of the working class that will not be taken in by its machinations.

In all, the country faces an exciting and glorious month in June/July but serious questions remain. FIFA recently declared that it would make a small loss from the World Cup while the government boasts that the event will contribute 4.9 billion Rand to GDP this year. In a country wracked by high levels of unemployment and the lack of housing for millions, apart from the R14 billion spent on transport infrastructure, the estimated R19 billion spent on building stadiums and related costs could surely have been better utilised, with lasting benefits, rather than the lunacy of incumbent “luxury” costs that have to be met to maintain the facade of a nation that has “arrived”. While the African National Congress consciously chose the path of acting as the servant of imperialism, it is trapped in a situation where, as the ruling party, it must promote a senseless policy of bread and circuses, with very little bread at that, rather than attending to the crucial affairs of the nation.

(* R12.00 approximately equates to ?1 and R7.60 to $1US).

Robert Wilcox

Conference For A Million Climate Jobs

Saturday 13th March  2010

South Camden Community School, Charrington St, London NW1 1RG

Download the flyer here.

The conference

 The failure of politicians to come to an agreement at Copenhagen has meant that the struggle against climate change takes on a new urgency. Here in the UK, the huge demonstration before Christmas shows that millions of people want to see serious action on climate change.

The Campaign Against Climate Change trade union campaign for “One Million Climate Jobs” is going from strength to strength. We have sold thousands of copies of our pamphlet and there is a real sense amongst campaigners far wider than the established trade union movement that this is an important campaign.

The third Campaign Against Climate Change trade union conference takes place against this backdrop. We will be bringing together trade unionists and environmental campaigners to discuss how best we can build a movement that wins both climate and social justice.

Come and discuss with Vestas workers how to win the fight for green jobs. Hear from contributors to the “Million Climate Jobs” pamphlet about how action now could reduce emissions and create jobs. Discuss with leading trade unionists from across the country how we should organise in the coming months to save the planet.

The conference takes place on Saturday 13 March at South Camden Community School, Central London. Organised in a “teach-in” format, there will be plenty of time for delegates to join in the discussions. There will also be break out sessions on Climate Jobs, Organising at Work, the Climate Emergency Demands and The International movement post Copenhagen.

Speakers include

Alex Gordon (RMT), Tony Kearns (CWU), Manuel Cortes (TSSA), Chris Baugh (PCS), Prof. Barbara Harriss-White, Phil Thornhill (CaCC), Jonathan Neale (Million Green Jobs Commission), John Stewart (HACAN), Graham Petersen (UCU), Larry Lohman (Cornerhouse), Ian Terry (former Vestas worker

Admission £10 (£5 concessions)

Make cheques payable to “Campaign Against Climate Change” and send to:

Martin Empson, Treasurer, Campaign Against Climate Change Trade Union Group, 611 Canon Green Court, West King Street, Salford M3 7HB